Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Jag var inte road av etikett"

HAR KOLL. Journalisten Magdalena Ribbing blev motvilligt landets ledande expert på vett och etikett. Nu är hon aktuell med ännu en bok om hur vi ska bete oss i sällskapslivet.
Magdalena, du var som alla andra gripen av de radikala strömningarna kring -68 och decennierna framöver. Inget kan då ha varit mer förbjudet än att hänge sig åt frågor om etikett. Ändå gjorde du det. Var det dödsförakt? Hur tordes du?

FAKTA

NAMN: Magdalena Ribbing.
Ålder: 65.
Familj: Thomas Hempel, tidigare politisk kommentator på Dagens eko.
Bor: I NoVa.
North of Valhallavägen.
Karriär: Ett par år på Vecko-Journalen, 30 år på
Dagens Nyheter.
Aktuell för: "Nya stora etikettboken".
Har
tidigare skrivit: Flera böcker om smycken, ännu flera böcker om etikett.
Som sålt i hundratusentals ex.
Goda egenskaper: Ordentlig och tålmodig.
Sämre egenskaper: Pratsam.
Svär i onödan.
Dolda talanger: Broderar på fri hand.
Äter: Mycket gott, mest fisk.
Är: Ordförande i Gastronomiska Akademiens vänner.

- Jag tror aldrig jag fattade hur fel det var. Vi gjorde ju revolt då, allihop, mot våra föräldrars middagar med dukade bord och hyggliga kläder och trevligt bordsskick. I stället hade vi Mah-Jong-kläder och satt på golvet och åt, och i bästa fall fick man var sin sked till linsgrytan. "Nu har vi verkligen struntat i all etikett", tyckte vi. Vad vi inte begrep var att vi var lika rigida som våra föräldrar, även om det var en annan sorts etikett vi höll oss med. Du är ursprungligen urtypen för den fina Östermalmsflickan, eller hur? Med etiketten i blodet? - Jag har ingen lust att beskriva mig själv så, även om mina tre systrar och jag växte upp på det sättet, fick lära oss att bete oss, säga goddag och adjö, skriva tackkort. Våra föräldrar var stränga med att vi skulle vara hemma i tid på kvällarna och uppföra oss ordentligt och ha rimliga kläder. Men de var ändå unga och demokratiska. Till skillnad från föräldrarna i omgivningen uppmuntrade de oss att träffa människor från helt andra miljöer än vår egen. Hur kom det sig att du blev journalist? Berodde det på att du var släkt med den då så uppburna Gerd Ribbing i Dagens Nyheter? - Hon var min högt älskade styvfarmor och hon hade en daglig spalt i tidningen med rubriken "På stan". Det är på grund av den som tidningens Stockholmsbilaga fortfarande heter så. Hon skrev kåserier och svarade på hjärtefrågor. Men hade inget med mitt yrkesval att göra. Det hänger samman med att jag läst ända sen jag var fyra år gammal. Och skrivit nästan lika länge. Du fanns på Vecko-Journalen kring just -68 när jag började där. Vad sa de hemma hos dig när du till allas vår förskräckta häpnad lämnade den fina tidningen och gick till Dagens Nyheter, då betraktad som revolutionens högborg? - Min underbara, okonventionella officer till pappa fanns inte längre då. Och min mamma var alltid stolt över allt mina tre systrar och jag gjorde. Du hade blivit politisk reporter - vilket var helt rätt - när din första etikettbok - vilket alltså var helt fel - kom ut, för precis 20 år sen. Vem kom på den då så befängda idén? - Jag hade ett intresse vid sidan av politiken: smycken. Jag skrev en smyckebok som blev en oväntad jätteframgång. Min förläggare bad mig då att även skriva en bok om etikett, ansåg att det ämnet borde jag kunna något om. Det kunde jag, sa jag. Men jag var inte road. Till slut gav jag med mig, boken blev också den en stor succé. Kort därefter gick förlaget trots detta i konkurs och så var det med den saken. Ända tills DN:s marknadsavdelning bad mig skriva om etikettsfrågor. Jag gjorde det och det fick jag mycket skit för. Det renderade mig mängder av snäsningar och gliringar, från såväl kolleger som utomstående. Jag ansågs skämma ut mig och skämma ut tidningen, att en politisk reporter kunde hålla på med sådan löjlig smörja! Men sen kom de smygande i korridorerna och sa: "Jag struntar verkligen i allt sådant här, men min son ska gifta sig och hur gör man med bröllopsplaceringen och kan man ha kort klänning när man är på filmbal?" Jag antar att det mest är vi intoleranta, självgoda äldre som fnyst. Men nu har det väl upphört? - Så gott som. Jag predikar ju inte om att man måste bära vita handskar eller om i vilket hörn man ska vika visitkortet, jag säger helt andra saker. Det är enkla, praktiska hjälpmedel i umgänget mellan människor jag försöker ge dem som tycker sig vara i behov av råd. Stadiga handtag för dem att hålla sig i i sällskapslivets hala trappa. Det mesta kan man lösa med sunt förnuft, brukar du säga. Men en gnutta lyhördhet. Men vad klarar man absolut inte alldeles på egen hand? - Jag kan få frågor som: "Jag ska på fest och det står: 'Klädsel: personligt festfin' på inbjudningskortet. Vad innebär det?" Det kan jag inte heller tolka, det låter som vad som helst från rena jeans till morfars frack. - Det finns fyra etablerade klädnivåer: kavaj, mörk kostym, smoking och högtidsdräkt, det vill säga frack. Det är lättast om man håller sig till dem när man ordnar kalas. Du är ingen trångsynt och intolerant person själv, men du kan säkert vara sträng när det behövs. Vilka regler håller du styvt på? - Jag kommer i tid. Jag skulle aldrig säga "jag och min man" eller "jag och mina systrar". Jag säger "min man och jag" och "mina systrar och jag". Jag säger tack. Och jag svara på inbjudningar, brev och e-mail. Jag släpper inte dörrar i ansiktet på någon och jag reser mig på bussen för folk som jag tror behöver en sittplats. Och reser sig någon för mig och erbjuder mig sin plats, då tar jag tacksamt emot den. Och vilka regler kan man ha och mista? - Placering efter rang kan man gärna mista. Alla former av rangordningar tycker jag illa om. Vilken är den vanligaste frågan du får? - En av de vanligaste är nog: "Ska man ha svart eller vit slips på begravning?" Man ska ha vit om man tillhör de närmast sörjande. Anser du att vet man bara hur det bör vara så kan man bete sig lite som man vill? - Vet man att det enligt vedertagna begrepp inte är förväntat att man på en formell tillställning sitter och ammar en baby vid bordet eller att man diskuterar politik i termer av att du är en idiot som inte tycker som jag eller att man pratar om sina sjukdomar i minsta detalj eller att man frågar någon som skaffat en bostadsrätt hur den finansierats, då kan man göra allt detta efter att ha känt efter att det är OK. Vilken är vår tids typiska uppförandefälla? - Många värdpersoner glömmer att deras fest är till för gästerna i första hand, inte för dem själva. Det är inte meningen att de ska ha den snyggaste till bordet, dansa med den som dansar bäst och dricka mest. Det finns en gammal bra tysk regel och den säger att värdfolket aldrig får skratta högst. Det är söndag. I Sverige äts strax tusen sinom tusen söndagsmiddagar. I Sverige hålls något för utlänningar så exotiskt som tacktal. Har du något kort och kärnfullt sådant att bjuda på? - Essensen i talet till värdpersonen ska vara: Du är jättetrevlig, maten var urgod! Skål! PS! Hagen om mötet: Magdalenas anfader Adolf Ludvig Ribbing deltog i mordet på Gustav III. Om honom skriver hon nu en bok. Men vår kung kan vara lugn, hon har inga uttalade planer på att föra släkttraditionen vidare.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!