Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Jag vänjer mig aldrig riktigt vid dålig kritik"

"Mitt jobb är en stor del av mitt liv och jag har inte behov av någon gräns mellan privatliv och arbete. Jag har inga problem att sitta och förbereda mig på helger - och det kan hända att jag i stället för att jobba åker till stallet på måndagen", säger Anna Hedenmo.
Foto: Cornelia Nordström

Hon var nyhetsankare när Estonia förliste och då Sverige chockades av tsunamin.

Och enligt en undersökning från Göteborgs universitet är Anna Hedenmo, 53, den medieperson som svenskarna har högst förtroende för.

Samtidigt jagas hon av en rädsla att göra fel.

– Jag måste ju ha rätt, speciellt i program som "Agenda" eller partiledarintervjuer. Jag kan inte ställa makthavare mot väggen och kräva dem på svar om jag inte har kollat allt och säkert vet att allt är rätt. Det är en press jag känner, men det vore ju märkligt annars, säger programledaren.


Detta är en längre version av intervjun. Läs en kortare version här.

Har jobbat på kibbutz och lett Nobelsändningar

NAMN: Anna Birgitta Hedenmo.

ÅLDER: 53.

YRKE: Programledare.

BOR: Lägenhet i Stockholms innerstad.

SOMMARSTÄLLE: Samäger ett i Stockholms skärgård med ex-maken.

FAMILJ: Döttrarna Nina, 25, och Fanny, 22. Ex-maken Janne, mamma, syster med familj.

FÖDD OCH UPPVUXEN: I Stockholmsförorten Hässelby gård som lillasyster till tre år äldre Eva.

MAMMA ÄR: Ulla-Britt Grevin, 82, pensionerad textchef på Liber förlag.

PAPPA VAR: Bengt Olsson, teknisk chef inom näringslivet, avled 2006, 77 år gammal.

UTBILDNING: Tvåårig social gymnasielinje. Informationslinjen på Karlstad högskola (1982-84).

KARRIÄR: Jobbade på kibbutz ett halvår och vikarierade en tid som vårdbiträde och lärare. Radio Värmland, Radio Stockholm, Ekot (1990). SVT sedan 1993. "Jag gjorde lite annat däremellan och sen blev det "Aktuellt" (2001), "Agenda" (sedan 2008), "Min Sanning" (sedan 2014)". Har programlett en rad valprogram och många Nobel-sändningar. "Årets Alumner" (2007). Den medieperson som svenskarna har högst förtroende för (enligt SOM-undersökningen 2012).

AKTUELL: Med en ny omgång av SVT:s "Min sanning", som har premiär 10 februari. Amelia Adamo, Marit Paulsen, Ulf Ekman och Eva Dahlgren är några av gästerna.

INKOMST: 1 012 500 kronor (2013).

GODA EGENSKAP: "Envis"

SÄMRE EGENSKAP: "Envis".

HISSAR: "Människor som tänker själva".

DISSAR: "Människor som går i flock".

Min drömmiddag

* Desmund Tutu, sydafrikansk ärkebiskop.

"För hans livsvisdom och humor".

* Amelia Adamo, tidningsdrottning.

"För hennes uppriktighet och utstrålning".

* Lars Lerin, konstnär.

"För hans hudlöshet och charm".

* Eva Dahlgren, artist.

"För hennes integritet och smittande skratt".


"Med dessa fyra personer som jag intervjuat i "Min sanning" vill jag äta skaldjur och dricka champagne hela natten".

PS. Så var mötet

■ Den här intervjun kom till för att jag - utan baktanke - mejlade och berömde Anna Hedenmo för "Min sanning"-avsnittet med Alfons-skaparen Gunilla Bergström, som är något av det bästa jag sett. Hedenmo svarade glatt och vi enades om att Expressen borde porträttera den som porträtterar alla kreddiga personer just nu.

■ Dagen före vårt möte i tv-huset på Gärdet och på lunchrestaurangen Spring i Stockholm har Hedenmo varit på Expressens kulturfest. "Jag blev kvar till 01.00, jag går aldrig hem i tid", säger hon med ett skratt. Jag ber om ursäkt för att jag vid tv-intervjun har en minneslapp med frågor, varpå Hedenmo förklarar att hon inte alls är bra på att memorera. "Jag är prompterskadad och har också kort som jag kikar ner på under sändningarna, det är bara det att vi klipper bort de sekvenserna i bild", tillstår hon peppande.

■ Det är en viss anspänning att intervjua en av Sveriges skickligaste intervjuare, men Anna Hedenmo svarar otroligt vänligt och engagerat medan hon hugger in på sin quesadilla med chorizo, paprika, zucchini, lök, ost och romansallad. Till detta dricker hon lättöl.

■ Såväl före som efterintervjun visar Hedenmo intresse för hur materialet kommer att presenteras i tryck och på Expressen.se, men hon respekterar att hon denna gång är på den andra sidan av mikrofonen.

Hur förbereder du dig inför "Min sanning"?

– Det är ganska stora förberedelser. Veckorna före läser jag allt jag kommer över om gästen och tittar på gamla intervjuer, funderar och antecknar och läser böcker, många av våra gäster har ju skrivit om sina liv. Sedan har vi förstås researchers också som jobbar med programmet, men jag måste själv marinera mig i den här personen och det gör jag verkligen så att jag fattar ungefär hur han eller hon kommer att reagera när jag säger på det här viset och hur stämningen kan tänkas bli. Jag försöker tänka mig in i situationen. Min redaktör Carin Ahlqvist och jag gör rollspel, Carin spelar gästen och jag mig själv. Allt för att bli maximalt förberedda på vad som kan uppstå under intervjun. Det är ett stort förberedelsearbete som är roligt och som slukar mig totalt.

Vilka frågor är svårast att ställa?

– De känsligaste, förstås. De som gör lite ont, skaver och kanske är en motsägelse i den här personen, sådant som finns i oss alla. Det tycker jag att det är intressant att hitta. Vi har alla idéer om hur vi vill leva, men vi lever inte alltid som vi lär och det är alltid spännande att fundera över varför det blir så.

"Blir nästan kär i människorna"

Vilka personer har det varit svårast att porträttera?

– Jag känner inte efteråt att det har varit svårt, däremot kan man ha fått mer eller mindre kontakt. Det är ett väldigt tråkigt svar, men just i "Min sanning" blir jag nästan kär i de här människorna som jag intervjuar för jag förstår dem ofta och de känner förhoppningsvis mitt genuina intresse, att jag är väldigt påläst, vet väldigt mycket om deras liv. Det kan kanske människor i allmänhet tycka är obehagligt, men då kommer de inte till "Min sanning". Gästerna och jag får nästan alltid mycket bra kontakt.

Hur laddar du inför sändningarna?

– Vid elvasnåret sätter jag mig i sminket. Därefter äter Carin Ahlqvist och jag lunch vår gäst. Ibland är det första gången jag träffar personen och detta är ett bra tillfälle att bygga upp en kontakt. Här försöker jag följa personen och registrera hur hen är. Jag försöker skapa en otvungen stämning, lite humor och småprat gör att alla inblandade - inklusive jag själv - kommer i rätt stämning. Det är både en fördel och en nackdel att gästerna redan har en relation till mig genom rutan, för en del kanske tror att jag ska vara som i "Agenda" eller "Aktuellt" där jag har en helt annan roll än i "Min sanning". I "Agenda" är det fokus på sakinnehållet, i "Min sanning" handlar det om hela personen. Jag måste visa att jag är människa och jag kan inte begära att personen ska öppna sig och berätta om sitt liv om vi inte får genuin kontakt.

– Vid 14-tiden går vi in i studion i Göteborg och repeterar en del bildvinklar. Gästerna vet vilka teman som ska tas upp, men frågeställningarna behåller jag för mig själv. De som medverkar vet vad vi vill ha och vi tar även upp det privata när det hör ihop med yrkesrollen. Man kan inte bara prata om succéer utan måste också närma sig olika smärtpunkter.

– Vi överbandar ungefär 15 minuter, men idealet är att inte behöva klippa så mycket. Däremot händer det ibland att vi tar bort och tar om vissa passager, men då beror det sällan på gästen utan på att jag har klantat mig och kanske sluddrat på en fråga.

Efter den inledande intervjun för Expressen TV fortsätter vi mot lunchrestaurangen Spring några hundra meter bort från tv-huset. På vägen frågar jag om vad som hänt med Anna Hedenmos häst Bamse och får höra att han tyvärr avlivats. Hon förklarar att hon funderat på att köpa en ny häst, men att hon just nu trivs med att vara medryttare på en häst som hon rider dressyr på två gånger i veckan. Dealen med ägaren är att Hedenmo även hjälper till att utfordra och mocka. "Det är skönt att rensa hjärnan och jobba fysiskt. I stallet njuter jag av hästen, tystnaden och av att få motion utan att behöva gå på gym", säger hon.

"Jag har gjort mina misstag"

Hur pass medvetna karriärval har du gjort?

– Jag säger ofta att det bara blir, men det är nog inte så. Det som gör att jag journalist är ett samhällsintresse som jag har haft sedan jag var ung. Sedan trivs jag mitt i smeten, i hetluften och där de jobben har funnits, dit har jag velat. För mig är det otroligt viktigt att det är en professionell omgivning. Jag har gjort mina misstag under yrkeslivet och ibland valt fel. Det är ett utsatt jobb och jag måste ha bra uppbackning om det blåser upp till storm. Att ha erfarna och omdömesgilla medarbetare är oerhört viktigt.

Du nämnde tidigare att man inte bara vill belysa framgångssagan hos intervjupersonen. Vilka val har du gjort som har varit mindre bra?

– Det var när "Debatt" var nytt, för 15 år sedan och det visade sig att den redaktion som då jobbade med programmet hade en helt annan idé än jag. Jag ville ha debatter om aktuella ämnen, men där hade vi olika åsikt. Då blev det väldigt svårt.

– Då lärde jag mig att det inte bara är arbetsgivarna som ska ta referenser på mig, jag ska ta referenser på dem också.

"Beundransvärt att människor orkar"

Är det något annat sammanhang där du har haft det tufft yrkesmässigt?

– Jag har varit på väldigt bra ställen. Sedan har det varit tufft av andra skäl. Jag jobbade morgon i många år, både på radio och tv, såväl i soffan som med nyheter på "Rapport morgon". Det tyckte jag var på gränsen till vad jag klarade för det är så fruktansvärda arbetstider. Man går upp klockan tre på natten. Det är beundransvärt att människor orkar med det i hela yrkesliv.

Vad gjorde att du fortsatte med det så lång tid om det var så motigt?

– Jag fattade att jag måste ha några hundår. Lite däremellan blev det "Aktuellt". Man vet intuitivt att man måste visa vad man går för. Jag har nog inte tänkt så medvetet att "det här är min plan", men kanske har det varit en underliggande tanke.

Hade du som mål att leda valdebatterna och "Agenda"?

– Jag kanske hade det (skrattar, reds anm). Fast jag har aldrig vetat exakt vart jag ska, för jag vet också att det handlar om tillfälligheter, vilka chefer som väljer vilka medarbetare och så vidare. Men det är klart att jag ville dit.

Vågade du uttala det för någon?

– Nej, det gjorde jag nog inte.

"Jag är väldigt lustdriven"

Så hur gjorde du för att komma dit där du är i dag?

– Jag har slitit hårt och inte lämnat mycket åt slumpen i mitt arbete. Samtidigt har jag haft kul hela tiden. Jag är väldigt lustdriven och kan inte jobba om jag inte är road. Jag måste få skratta med mina kolleger och tända på det vi gör. Lusten är hela tiden min motor. Sedan finns det så klart andra drivkrafter också, som att göra en komplicerad verklighet begriplig - också för mig själv.

Din förmåga att skratta är något som flera av dina kolleger tar upp. Jag mejlade inför vårt möte med "Agendas" redaktör Rolf Tardell och din programledarkollega Anders Holmberg och bägge framhåller att du kan skämta vilt och komma med dräpande kommentarer.

(Anders Holmberg skriver: "Anna är en inspiration och förebild på många sätt. Hennes minutiösa förberedelser som sen kombineras med både ledighet och total skärpa i studion är vi nog många som kan lära oss mkt av. Den där skärpan finns också privat, hon är ofta otålig och kommer man med ett halvkorkat, ogenomtänkt uttalande kan hon direkt vara där och borra. Men hon är också en av de jag känner som skrattar oftast. Hon är också jävligt orädd". Och Rolf Tardell uttrycker sig så här: "Jag har jobbat med Anna i många, många år. Det ofta slagit mig hur otroligt roligt vi har ihop när vi jobbar. Denna skrattande, vilt skämtande och med kvicka och dräpande kommentarer Anna Hedenmo är ju en bra bit ifrån den väldigt korrekta och seriösa programledaren hon oftast är i tv-rutan".

– (Anna skrattar när hon får arbetskamraternas kommentarer upplästa för sig, reds anm). Det stämmer nog. Vi skrattar faktiskt väldigt, väldigt mycket. Man tror inte att det är så på "Agenda", men det är roliga människor där och vi har väldigt kul.

– Hur jag vill vara som kollega? Jag tycker att det är bra om man är ärlig. Vid utvärderingsmöten måste man - i måttlig mängd förstås - prata om det som inte riktigt funkat. Det är förstås skitjobbigt, för vem tycker om att få negativ kritik, men jag kräver att mina kolleger är raka mot mig och säger "det där blev konstigt", "det där funkade inte". Och gillar de det man gör blir man så klart jätteglad. I det här jobbet blir vi bedömda hela tiden och då är det värdefullt att ha pålitliga och kärleksfulla kritiker i sin närhet, så man vet hur man ligger till.

Hur går utvärderingarna till?

– På "Agenda" har vi rutiner för hur vi direkt efter sändning går igenom i detalj hur allting blev. Med "Min sanning" sker det inte riktigt på samma sätt, "Agenda" är mer formaliserat. Jag vänjer mig aldrig riktigt vid att få dålig kritik, men jag vet att jag måste få det.

"Mycket ska sitta exakt i rätt sekund"

Hur ser du på dina egna insatser?

– Jag tycker att jag håller en relativt hög nivå på mina intervjuer i både "Agenda" och "Aktuellt", och i synnerhet "Agenda" är ett väldigt krävande program att göra. Det är så många moment, så mycket ska sitta exakt i rätt sekund, det är en tuff intervju följd av en hetsig debatt, därefter kamerabyte och påannons... Allt i direktsändning och med hela det politiska Sverige som svårflirtade tittare och bedömare.

– Våra program är ordentligt genomtänkta så innehållet brukar jag vara nöjd med, men när jag pinar mig igenom sändningen i efterhand kan jag reta mig på detaljer; här borde jag ha vänt upp mot kameran lite tidigare, här lyssnade jag inte riktigt, här låg kavajslaget snett...

Sådana saker misstänker jag inte bara beror på fåfänga utan på att fokus ska ligga på intervjupersonen och samtalet också, eller?

– Ja, verkligen! Sedan är jag ju fåfäng också!

Hur yttrar det sig?

– När det gäller frisyren lämnar jag inget åt slumpen, jag grejar mycket med håret. Allt det där - kläderna, frisyren, mejken - är det som gör att jag orkar gå ut där, på något sätt. Det är ett skydd, jag behöver det. Jag måste känna mig snygg för att våga agera. Jag går in i min roll även om jag mer och mer för varje år tar med min egen person i programmen.

Samtidigt har folk hemma i soffan mycket åsikter om hur ni på tv ser ut...

– Ja oj, det är så mycket åsikter och synpunkter på hur man ser ut och är! Man kan inte ta in allt, för då orkar man inte med det här jobbet. Man får ha några man lyssnar på när det gäller själva framträdandet. När det handlar om innehållet måste man förstås lyssna på synpunkter. Men det är ett problem med Twitter, där det är så hård ton. Efter en sändning ska man inte vara där.

Vad händer då, känslomässigt?

– Det är för hårt. Man kanske inte alltid lyckas med sändningen, men man förtjänar inte de hårdaste omdömena. Men det är mycket kärlek också på Twitter, så det är svårt att välja bort det (skrattar och torkar sig om munnen med servetten för att quesadilla- och chorizolunchen inte ska fastna i mungipan, reds anm).

"Har inte behov av någon gräns"

Du svarar på de flesta Twitter-reaktioner som kommer in, har jag sett?

– Ja, jag gjorde det i ännu större utsträckning tidigare, men man hamnar i så långa samtal. Om det råder någon oklarhet, som efter ett avsnitt av "Min sanning" där någon skrev att det var typiskt att jag bara frågade kvinnor om hur de löser det praktiska livet med barn och jobb så svarade jag att det gjorde jag senast med den och den mannen. Jag vill inte att det ska bli missförstånd.

Vad får ditt jobbengagemang kosta dig?

– Mitt jobb är en stor del av mitt liv och jag har inte behov av någon gräns mellan privatliv och arbete. Jag har inga problem att sitta och förbereda mig på helger - och det kan hända att jag i stället för att jobba åker till stallet på måndagen. Mitt jobb är alltid så roligt, men det är inte så att jag arbetar jämt. Men jag konsumerar mycket media även när jag är ledig, som till exempel "Studio ett" på P1. Där tar man upp ämnen som jag är intresserad av och jag har inget behov av att skärma av det. På semestern kan det vara skönt att gå in i en roman, men jag ser det inte som att mitt jobb kostar mig en massa för jag är inte en arbetsnarkoman. Blir jag trött säger jag till i tid att det blir för mycket och att det inte går. Jag tror att jag lyssnar mycket på mig själv.

Hur har du lärt dig det?

– Jag känner att jag inte blir bra om jag är för trött och är nog rätt medveten om var mina gränser går.

Men jag tänker att det är skillnad på att förbereda stora personintervjuer och läsa romaner och lyssna på tidigare inslag med dessa människor och att ha dunderkoll på de senaste nyheterna inom Israel-Palestinakonflikten och turerna inför valdebatter?

– Ja, fast allting blir spännande när man väl sätter sig in i det.

Hur gör du för att lära dig allt?

– Jag lär ju om, det finns massor av grejer som jag måste läsa om och om igen fastän jag hållit på med dem en massa gånger, exempelvis Israel-Palestinakonflikten. Allting är inte lika roligt, men... Du frågade om vad jobbet får kosta, men jag känner aldrig att mitt jobb gått ut över privatlivet på ett dåligt sätt. Det berikar och fördjupar mitt liv.

"Fullkomligt urusel på ordvitsarna"

Hur skulle du klara dig i kunskapstävlingar i tv, som "På Spåret"?

– Nej, det skulle jag inte kunna tänka mig att vara med i, för jag skulle aldrig kunna göra det så där lättsamt som de andra gör det. Det skulle bli allvar för mig. Jag törs inte för jag måste ju försvara min titel som mest trovärdiga medieperson, eller hur, hahaha! Dessutom är jag fullkomligt urusel på de där ordvitsarna... Jag förstår dem aldrig!

Kan du spela Trivial Pursuit med vänner?

– Jo, med vänner kan jag självklart göra det - och jag vill gärna vinna. Jag kan delta i kunskapslekar överallt, utom i tv. Jag dras lätt med i tävlingsstämning och gillar sport och idrott, tycker att det kan bli otroligt spännande. Å andra sidan kan jag lika lätt på en sekund bestämma mig för att jag skiter i hur det går och släppa det, inser att det bara är en lek.

Det sägs vara skillnad i vad kvinnliga och manliga programledare kan åta sig för slags uppdrag för att behålla seriositetsstämpeln?

– Nej, det där tycker jag har släppt och det gäller nog båda könen. Det är inte så strängt längre och det tycker jag är bra. Ingen chef skulle hindra mig från att ställa upp i "På Spåret" och jag har fått frågan, men som sagt, det vore en dålig idé.

När du var helt ny på SVT, 1990, röt du i från i något som kom att kallas "soffstriden" där "Rapport morgon" skulle få en mer renodlad nyhetsprofil och man planerade att kasta ut soffan. Du valde att sluta som programledare. Du har i vår mejlkonversation före den här intervjun aviserat att "soffstriden" känns överspelad, och att du som exempel på att du tar debatten internt på SVT hellre kommenterar ditt företags kungabevakning. Vad tyckte du om SVT:s reporter Rolf Fredrikssons fråga till kronprinsessan Victoria om hennes familjs historia när hon flankerades av överlevande från Förintelsen?

– Jag var i samband med kronprinsessbröllopet kritisk till att vi på SVT hade alldeles för många vattentrampande och fåniga program inför bröllopet. När det gäller det här senaste exemplet försvarar jag SVT och har svårt att förstå kritiken. Då vi pratar om Förintelsen och den 70-åriga minnesdagen så handlar det om att lära av historien, det är väl alla överens om. Men när SVT:s Rolf Fredriksson ställer en fråga som handlar om just historien så kommer kritik. "Har kronprinsessan funderat kring familjehistorien? Det finns ju släktingar längre tillbaka som var anhängare av nazisterna. Sedan finns det Folke Bernadotte som med de vita bussarna räddade folk ur koncentrationslägren", löd frågan.

– Det är en öppen fråga utan anklagelser, men som påminner om att både kronprinsessans och kungens morfäder hade kopplingar till nazismen. Det var en både modig och faktiskt ganska självklar fråga i detta sammanhang. Att minnas historien är inte alltid lätt, men det måste vi klara. Vi journalister måste räta på ryggen och göra vårt jobb även när vi intervjuar kungligheter.

Vilka frågor skulle du ställa om du fick kronprinsessan till "Min sanning"?

– Jag undrar hur mycket hon fick kämpa för att gifta sig med Daniel.

Göran Persson som drömgäst

Vilka drömgäster har du till programmet?

– Vi får dem, hela tiden! De flesta säger faktiskt ja. Jag kan inte ge dig något namn. Jo, förresten, Göran Persson vill vi ha! Han säger nej hela tiden, varför gör han det? Vad är han rädd för? Jag går härmed ut med en efterlysning. Av tusen skäl skulle jag vilja ha honom i "Min sanning", förutom av det givna skälet att han varit statsminister i många år så är jag nyfiken på hur han själv beskriver sin uppväxt, vad han tyckte om att bli kallad "bufflig" och "HSB", "han som bestämmer". Det fanns ju så mycket synpunkter på honom. Vad tyckte han själv om det? Hängde han med när det svängde? För sedan blev han ju "mys-Persson". Det är alltid intressant att höra hur personer som alla har en uppfattning om själva har upplevt det, från sitt perspektiv.

Nu i veckan var du på Expressens kulturfest. Hur mycket får du lära känna offentliga personer?

– När det gäller makthavare, politiker, så skulle jag aldrig klara av att umgås i samma kretsar. Det tror jag inte är bra. Jag skulle inte klara att inte bli vänskapskorrumperad. Det tror jag är direkt ohälsosamt för journalistiken och demokratin. När det gäller andra personer som jag intervjuar i "Min sanning", det kan vara chefredaktörer och skådespelare, är det inte lika känsligt. Men det blir inte bra när man kommer för nära, då börjar man ta privata hänsyn och då är man lite ute på fel väg. Det är hälsosamt att ha ett visst avstånd. Politiker är det inget snack om, men andra personer... Ja... Det är lite dubbelt det där, för man kan också genom vänskapsband få intervjuer, men det är inte säkert att man själv ska göra dem då.

Du säger att du blir lite smått förälskad i intervjupersonerna i "Min sanning"?

– Ja, men inte bokstavligen förälskad. Det är inte tal om att man ska börja umgås, det finns inte, det vet alla inblandade. Det är mer en känsla som sitter kvar ett par dagar, att jag tycker att jag kommit någon nära och blivit berörd av dennes levnadsöde. Jag är ju där ett tag, sedan släpper det. Men det är inte alls så att jag känner att vi ska börja umgås.

Är gästerna nöjda efter sändning eller brukar de klaga?

– Det har ju varit massor av exempel genom åren på människor som tycker att det blev hårt eller fel eller att de fick prata för lite i debatt. Det hör man ju ofta. Men på senare år har det inte varit så mycket så, för alla som är med i "Agenda" vet vad som gäller och i "Min sanning" har ingen av gästerna sagt sig få prata för lite.

– Skulle man fråga människor efteråt vad de tyckte om upplevelsen har de flesta nog mer att säga, att de skulle vilja nyansera svaren lite grann. Det var nog mest när jag som reporter jobbade med korta nyheter fick förklara ibland att det inte var någon dokumentär utan just ett kort inslag. För hur skulle nyhetssändningar annars se ut?

(Här bryter Anna Hedenmo in och frågar hur min mat var och säger att hennes var "jättebra", reds anm).

"Det svider alltid"

Hur mycket tar du åt dig av tv-recensenters åsikter? (DN:s Johan Croneman tyckte exempelvis för tre år sedan att "Agenda"-redaktionen var dåligt förberedd för intervjun med Jimmy Åkesson om rasistfilmen och Aftonbladets Jan-Olov Andersson menade år 2000 att det var fel av dig att ställa en fråga om hur mycket av skvallret i Carina Rydbergs bok som stämde).

– De där exemplen är ju ganska gamla. Jag har klarat mig så bra från dålig kritik. Det har hänt några gånger, men som jag sa förut svider kritik alltid. Det är löjligt att säga något annat. Sedan får man försöka komma ihåg att det här är en enda persons åsikt.

När vi var i tv-huset nyss märkte jag att dina kolleger hejade och var glada och kom med vänliga ord till dig, men en del kvinnor upplever att det som kvinna är lättare att få stöd i motgång än i medvind. Hur är det för dig att stå i främsta ledet?

– Jag känner jättemycket stöd och värme från mina kolleger, verkligen. Sedan finns det säkert de som inte är så förtjusta, men de har inte hört av sig. Det finns säkert kolleger som tycker att det har gått oförskämt bra för mig, men jag tror att de flesta tycker att jag harjobbat hårt och förtjänar mina uppdrag. Man får ingenting gratis.

Vad skulle dina lärare och jämnåriga kamrater i årskurs sju ha sagt om de då hade fått veta att du skulle ha det jobb du har i dag?

– Jag vet inte hur det skulle ha tagits emot i sjuan, men två av mina äldsta vänner är från gymnasietiden och en av dem säger att hon fattade direkt att jag skulle bli journalist. Jag var väldigt ifrågasättande och var även då helt orädd för auktoriteter, tjafsade med lärarna och sa till när jag tyckte att något var dåligt.

"Matten var alltid mitt sämsta ämne"

Du hade först tänkt gå journalisthögskolan, men kom inte in med betygen från den sociala linjen på gymnasiet utan började i stället informationslinjen på högskolan i Karlstad?

– Precis, jag gick informationslinjen där och kom in och fick göra praktik på radion, så det funkade den vägen med.

Hade du om du velat kunnat få betyg att komma in på journalisthögskolan?

– Nej, jag tror inte att jag skulle kunna få 5,0, för det hade krävt högsta betyg i matte och det skulle jag aldrig ha klarat. Matten var alltid mitt sämsta ämne. När jag gick i skolan pluggade jag på det jag var mest intresserad av och såg till att jag höll mig flytande på resten.

I en intervju i magasinet Tara i fjol antydde du att det i din ungdom fanns en lite struligare period. Vill du berätta?

– Det är inte så märkvärdigt, men jag träffade en äldre kille när jag var i 14-årsåldern och hängde med hans gäng som var mer än stökiga. Mina föräldrar var väldigt oroliga. Men efter ett par år valde jag ett annat umgänge.

På vilket sätt påverkade det här umgänget dig så pass mycket att dina föräldrar blev oroliga?

– Det är klart att man blir orolig när ens 14-åring umgås med äldre killar som håller på med droger. Det är ju inget bra, även om jag själv inte höll på med droger alls. Sedan när jag själv fick tonårstjejer kände jag "stackars mamma och pappa". Men det är länge sedan nu. Och jag är tacksam för alla mina erfarenheter, man lär sig av allt!

Karolina Ramqvist har skrivit boken "Flickvännen" som handlar om att som kvinna välja att leva med en kriminell man. Vad gjorde att du inte fortsatte med den typen av förhållanden?

– Nej, jag visste att jag bara var på besök i den världen! Jag var väl där och kollade lite, hur det var. Jag var lite nyfiken av mig, så där. Det fanns inte så många spännande världar då, man fick hålla till godo med det som erbjöds.

"Framför allt lite yngre män"

Många män som har den typen av arbete som du har får mycket beundran och bekräftelse på sin attraktionskraft hos omgivningen. Fungerar det på samma sätt när man som du är kvinna och har en framskjuten position?

– Ja! Ja. (Skrattar, reds anm).

Vad glad jag blir! Berätta!

– Nej, det är inte så mycket att berätta. Jag har bara inte känt att det har varit något hinder.

Många av de offentliga kvinnor jag intervjuar säger att det verkar vara en tröskel för män att uppvakta en känd kvinna.

– Nej, nej... Jag vet så klart inte om det är någon som inte gör det för att jag är den jag är, men jag känner inte att det är något problem. Jag har inget att klaga på där. Framför allt är det lite yngre män som inte har några problem med det.

Hur känns det att bli föremål för sådan uppmärksamhet?

– Det är väl trevligt? Det är jättetrevligt!

Du har också berättat att dina föräldrar gjorde en bildningsmässig klassresa och att du växte upp i ett medelklasshem. I fjol hade du en inkomst på över en miljon och har kanske gjort en ekonomisk klassresa jämfört med mamma Ulla-Britt och pappa Bengt?

– Nej, så stor skillnad är det faktiskt inte. De hade det också rätt så bra. Vi bodde i radhus i Hässelby gård i Stockholm, hade stuga i skärgården och åkte till Italien om somrarna.

(Här passerar Anna Serner, vd för Svenska Filminstitutet, och Claes Ånstrand, Filminstitutets nye styrelseordförande, vårt soffhörn på lunchrestaurangen. Anna Serner och Anna Hedenmo kommenterar genast att det var ett trevligt mingel på Expressens kulturfest, där de bägge var inbjudna. Serner skojar och frågar om hon är med på mingelbilderna i Expressens kulturfestbilaga. Hedenmo tappar dock inte tråden, utan fortsätter intervjusvaret där hon slutade).

– Jag hade ekonomiskt sett det bra under min uppväxt. Det var inget överflöd, men det hade ingen i min omgivning. Däremot hade jag det bättre än en del andra.

– Den inkomst som du har på mig för i fjol innefattar också en lägenhetsförsäljning, men jag hade inte den inkomsten jag har i dag när barnen var små. Jag har en årsinkomst strax under miljonen, absolut inte över. Mina barn har inte haft någon egentlig skillnad i levnadsstandard eller livsvillkor än vad jag hade när jag växte upp. Jo, förresten - de har haft häst! Det hade jag aldrig ens vågat drömma om som barn. Annars har jag aldrig gett mina döttrar särskilt mycket pengar, vilket gjorde att de blev bra på att fixa jobb från unga år.

"Min mamma är så stolt"

Hur har din offentliga roll påverkat dina privata relationer?

– Min mamma är så stolt, så hon är gärna "Annas mamma" i någons ögon om det är så. Mina döttrar är också stolta och glada över mitt jobb. De har alltid gillat min arbetsplats, de var ofta med när de var små om de var lite halvhängiga och inte kunde gå på förskolan. Inte jätteofta, men det hände. Och det är många på SVT:s nyhetsredaktion som har gjort så. Barn är väldigt välkomna där. Det är en härlig stämning och folk är gulliga och intresserade. Mina tjejer tycker att jag har världens bästa jobb och känner och gillar många av mina kolleger. Journalister är nyfikna och intresserade. Det gillar ungar.

– Nu är mina barn stora, men...

(Servitrisen frågar om vi vill ha efterrätt och Anna beställer kaffe med mjölk).

När jag intervjuade Sveriges Radios utrikeskorrespondent Cecilia Uddén berättade hon att hon var otroligt rädd för att det skulle märkas på jobbet att hon hade barn och att hon därför inte ens nämnde sin son för chefen.

– Så var det inte för mig. Min dåvarande man Janne och jag delade föräldraledigheten rakt av och levde jättesnålt så att vi kunde vara hemma ett helt år var med äldsta dottern Nina, som nu är 25 år. När Fanny kom tre år senare jobbade jag med "Rapport morgon" och var föräldraledig ett halvår medan Janne tog resten.

– Hur man lyckas kombinera jobb och familj och uppnå jämställdhet beror nog mycket på vem man har barn med. För mig har det inte varit ett problem alls, faktiskt. Janne och jag levde tillsammans under hela barnens uppväxt och vi delade på allt när det gällde barnen och hjälptes alltid åt. På det sättet har jag inte känt den konflikten. När barnen var små gjorde jag bara två saker, jag var med dem och jag jobbade. Jag trodde inte att man kunde klämma in en massa andra saker. Andra intressen fick vänta och det tror jag var en bra idé.

När jag gått igenom tidigare intervjuer som gjorts med dig framstår du som väldigt klok och reflekterande. Har du kommit fram till alla dessa insikter på egen hand eller har du använt dig av professionellt stöd som psykolog för att bearbeta?

– Egentligen inte, annat än kortare faser för länge sedan. Man har väl en ständig terapi med sina vänner? Vi pratar om det mesta och vänder och vrider på saker. Jag funderar mycket över livsfrågor och berörs av levnadsöden, det är nog därför jag älskar att jobba med "Min sanning". En spännande sak är att de som blivit lite äldre kan ha en helt annan syn på ålder och åldrande än den schablonbild som råder i samhället i övrigt. Och i dag är ju många friska långt efter pensionsåldern.

"Hemskt att fylla 50"

Hur ser du själv på att åldras?

– Jag tyckte att det var hemskt att fylla 50, men nu har jag krisat färdigt. Men jag gillar inte att åren går fortare och att det är mindre tid kvar att göra roliga saker som att resa mer och kanske hinna jobba med något helt annat. Tidigare tänkte jag att jag skulle vilja lära mig franska bättre, men det kommer nog inte att hända.

– Någon åldersdiskriminering har jag inte känt av i mitt yrke, även om jag har hört att en del andra upplevt det. Man blir bättre på det man gör med åren. I dag tycker jag att livet är så himla kul!

Du har - i ordets bästa bemärkelse - en ganska präktig image. Finns det någon sida av dig själv som du känner att du behöver dölja för att fortsätta vara den medieperson som svenskarna har störst förtroende för?

– Det skulle vara det där med att jag inte vågar tacka ja till "På Spåret" då, ha ha! Nya människor kan ibland behandla mig som om jag var utsedd av staten, ska stå till svars för allt och förväntas kunna allt.

– När ungarna var små kunde jag inte helt frigöra mig från tanken att människor skulle ha åsikter om jag skällde på barnen i affären, till exempel. Jag hade inte lust att släppa in folk i mina sämsta vrår.

– Jag är så kort - inte ens 160 centimeter - så det är inte alla som lägger märke till mig när jag rör mig på stan. Däremot är det många kvinnor i min ålder som kommer fram och säger att de vill tacka för det jag gör och sedan går därifrån. Det är jättefint att få sådan respons.

"Gillar att vara i min egen kokong"

I Tara-intervjun berättade du att du efter skilsmässan för 1,5 år sedan av många fick frågan om du var rädd för att bli ensam?

– Det är ingen som frågar det längre, men de ser väl också att jag inte är ensam. Kanske fick jag frågan för att jag själv var lite upptagen vid den tanken när jag skilde mig. Men jag mår utmärkt, har ett kul liv och har alltid trivts bra i mitt eget sällskap. Samtidigt som jag älskar att festa och umgås med vänner gillar jag att vara i min egen kokong också.

Din exman och du samäger fortfarande ett lantställe och umgås som familj med era vuxna barn. Hur gör man för att få en så bra relation?

– Vi har båda gått vidare på var sitt håll med våra liv, men fortsätter att stå varandra nära. Jag är tacksam och glad över att Janne, barnen och jag kan fortsätta att träffas och ha lantstället ihop. Mina barn är visserligen vuxna, men det är fint att kunna glädjas och oroas över dem tillsammans med den person - deras pappa - som är den som är precis lika engagerad i barnen som jag är och känner dem lika väl. Vi var gifta i 23 år och det finns inga lätta skilsmässor, men vår relation gick över i en ny fas och vi tog konsekvensen av det. Livet är kort, det gäller att komma ihåg det.

"Gömde mig under sängen"

Du som sitter på facit om hur ditt liv ser ut och som vet sådant som jag inte kan läsa mig till, vad skulle du ställa för fråga till dig själv?

– Det har slagit mig att jag som var så väldigt blyg som barn kunde välja ett så offentligt yrke. Min syrra retade mig för att jag sprang och gömde mig under sängen och drog fram mig när vi fick gäster. Jag tyckte att det var skitjobbigt med främmande vuxna och hade svårt för att se dem i ögonen.

– I dag har jag lätt att få kontakt med människor. Tänk, hur det kan vara! Vi kan vara på ett sätt som barn, men vi fortsätter att utvecklas hela livet. Jag kan fortfarande tycka att det är lite jobbigt om jag någon gång ska hålla föredrag, för när jag sänder tv ser jag ju aldrig min publik, men jag utmanar gärna den rädslan. Jag har nog kvar ett visst mått av blygsel och jag tänker att vi ska låta blyga barn vara lite i fred, alla är olika och de kan behöva få dra sig undan lite grann.

– Om man vill förändra något så kan man det genom att lyssna till vad man själv vill. Jag har med åren till exempel blivit bättre på att ta bort måsten, som att underhålla vänskapsband som kanske inte ger så mycket längre.

– Jag har också alltid sett mig som en hästägare och visst kan jag sakna det livet, men efter alla år av uppbundenhet tycker jag att det är skönt med den totala friheten i att bara vara medryttare ett par gånger i veckan.

Hur går det med sömnen nuförtiden?

– Jag är skitnoga med den. Kör jag slut på mig i stallet har jag inga problem att somna, men det händer att jag vaknar till för att jag är orolig för något. Rör jag på mig, undviker att dricka alkohol och ser till att inte vara hungrig när jag lägger mig så fungerar det bättre att sova. Och så det bästa sömnmedlet: spikmattan!

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.