Jacob Mühlrad tar emot på kontorshotellet Alma på Östermalm i Stockholm.
– Här kan jag sitta och jobba så sent som jag vill, säger han och kör milt ut vännen Joel Hellermark – som kallas geni i artificiell intelligens – ur konferensrummet.
SVT:s personal sätter på Jacob Mühlrad en mygga, för de gör en dokumentär om den unge tonsättaren som sommarpratat, föreläst på TedX, Grammisnominerats med Silvana Imam, fått Micael Bindefelds stipendium till minne av Förintelsen på 300 000 kronor och specialstipendium från Anders Walls stiftelser på 750 000 kronor.
När Jacob drar upp tröjan för att justera mikrofonen syns magrutorna.
Akademiledamoten Horace Engdahl berättade när jag intervjuade honom att det ansågs suspekt att han tränade, för det förväntas inte intellektuella göra...?
– Det där är så löjligt, att det finns oskrivna regler och ideal. Det skulle begränsa mig enormt som konstnär om jag brydde mig om vad folk anser om att jag har tung hiphop i lurarna när jag korrläser partitur eller att jag gillar att gymma och yoga.
Mühlrad spelar "Call of duty"
I Café avslöjade du att du rensar hjärnan med Super Mario på ett åttabitars tv-spel?
– Jag tycker att det är svinkul med tv-spel! Det är skönt att kontrastera komponerandet med något helt annat. Jag spelar även "Call of duty". Det finns något terapeutiskt i det, kanske rentav freudianskt.
Apropå freudianskt: Har du fortsatt gå till någon annan psykolog sedan din kbt-terapeut Lisa avslutade era samtal för att din scenskräck inte gick att bota med kognitiv beteendeterapi?
– Ja, och det är lyxigt. De senaste fyra åren har jag inlett måndagarna med att prata med min terapeut och därefter gå och träna. Det är bästa starten på veckan: att motionera kropp och själ. Nu går jag i vanlig samtalsterapi och kan prata om allt från kärlekstrubbel till min återkommande scenskräck.
Kvinnor i din ålder får ofta frågan hur de tänker kring att bilda familj. Du är 27 år och har berättat om din kompromisslöshet kring musiken: att det får ta hur mycket tid som helst. Vill du bli pappa?
– Visst är jag kompromisslös runt musiken, men familjen har alltid varit lika viktig för mig. Hela familjen ses varje fredag och firar sabbat. Min syster är doktor i nationalekonomi och vi är alla upptagna, men fredagsmiddagarna är heliga. Då träffas vi och bråkar och ger varandra kärlek.
– Jag skulle absolut prioritera om tidsåtgången om jag fick barn. För mig är kärlek och familj det viktigaste förutom musiken. Jag tror heller inte nödvändigtvis att det behöver ta ut varandra.
Dyslexin fick honom att känna sig korkad
I ditt sommarprat säger du kände dig "dum i huvudet" som barn?
– Å ena sidan kände jag mig helt värdelös, men mina föräldrar och min syster tyckte å andra sidan att allt jag gjorde var fantastiskt och den grundkärleken gjorde att jag klarade av att befinna mig i situationer där jag i andras ögon sågs som dum i huvudet och ändå kunde fortsätta. Sedan har jag också en drivkraft som inte har att göra med om någon tycker att jag är bra eller dålig. Visst påverkas jag av recensioner, men även om jag kan bli lite ledsen så når kritiken inte ända in.
Noter lärde du dig inte att läsa och skriva förrän på tonsättarskolan på Gotland. Hur påverkar dyslexin dig i dag?
– Framför allt märker min kopist eller notsättare Frej det. Han går igenom allt jag skriver för förlaget. Häromdagen hade jag satt dynamiken – hur starkt eller svagt musiken ska spelas – upp och ner. Utan Frej hade de som läste noterna kunnat tro att dynamiken rörde notraden ovanför...
Fakta/Dyslektikern som inte kunde noter blev Kungliga Operans yngsta tonsättare någonsin
NAMN: Jacob Benjamin Mühlrad.
ÅLDER: 27.
YRKE: Kompositör, konstmusiker.
BOR: Lägenhet i centrala Stockholm.
FAMILJ: Singel.
FÖDD OCH UPPVUXEN: I Bromma i västra Stockholm med en fyra år äldre syster, Hanna, doktor i nationalekonomi.
MAMMA ÄR: Rosie Bliman Mühlrad, 62, kläddesigner och tidigare inköpschef på NK.
PAPPA ÄR: Richard Mühlrad, 66, driver företaget "Stureplans resor".
UTBILDNING: Tagit privatlektioner hos Staffan Scheja och Sven-David Sandström. Gotlands Tonsättarskola, Kungliga Musikhögskolan och utbytesår vid Royal College of Music.
KARRIÄR: Upptäcktes som 18-åring av Sven-David Sandström. Kungliga Operans yngsta tonsättare någonsin. Hans verk har spelats i Carnegie Hall i New York och National Portrait Gallery i London. Bindefelds stipendium (på 300 000 kronor) till minnet av Förintelsen (2017) för att kunna producera körverket "Kaddish" med Radiokören och Eva Dahlgren. Var med och producerade Silvana Imams Grammisnominerade album "Naturkraft". Sommarpratare i P1 (2017). Har föreläst på TedX. Specialstipendium från Anders Walls stiftelser (750 000 kronor, 2018).
INKOMST: 93 500 kronor (2017), plus stipendier.
AKTUELL: Med "Time", en av Europas största körbeställningar som har världspremiär på Berwaldhallen den 17 november, under ledning av Ragnar Bohlin. Är nominerad till ett av Sveriges största musikpris, Musikförläggarnas pris för årets konstmusikverk.
I "Katarina Hahr möter" säger du att det är lättare att svara på frågan när du inte har ångest än när du har det?
– Absolut, så är det. Jag tror att ångest är en stor del av min drivkraft och det är nog det som gör att jag inte får panik numera. Jag flyr inte längre från min ångest, jag går sida vid sida med den. Jag tycker att den är skitjobbig, men jag har lärt mig att leva med den. Man kan använda handikapp som dyslexi och ångest och projicera den energin på att skapa någonting genom dessa utmaningar, snarare än att begränsas av dem. Att fokusera på musiken är inte ett sätt att komma undan ångesten, men att hantera den.
Ditt verk "Kaddish" tillägnade du ju dels din morfar Michael Bliman som överlevde flera koncentrationsläger och dödsmarscher, men också din mor Rosie. I sommarprogrammet i fjol berättade du hur mycket du såg hoppades att hon skulle kunna vara med på uruppförandet, trots att hon fått en dödsdom i och med den svåra lungcancern?
– Läkaren sade att mamma nog bara skulle överleva några månader, men 3,5 år senare ägnade mamma flera månader åt att titta på tio olika klänningar som hon valde mellan till premiären. Nu mår hon så där – stabilt dåligt – vilket betyder att tumören åtminstone inte växer för tillfället. Hon har en sådan enorm styrka och kör bara på, fullt ut.
Rädd för att vara jude
Du sade i "Katarina Hahr möter" även att du som sex-sjuåring blev rädd för att vara jude?
– Det var ett väldigt starkt ögonblick. Hela familjen var nere i Israel för att farfar som var den ende i sin familj som överlevde Förintelsen hade köpt skog för att hedra familjemedlemmarna som mördats. Jag såg att farfar satt på en bänk och grät och frågade varför. När farfar sade att hela hans familj utplånades för att vi är judar blev jag livrädd. Samma kväll på hotellrummet sprang jag runt och ropade "jag vill inte vara jude".
Berätta om den antisemitism som du själv har mött!
– Det hände till exempel en gång på Berns runt 2011. En man från Palestina kom fram och frågade om jag var jude och tyckte att jag och staten Israel var samma sak. Han ansåg att jag, som kan vara ganska Israelkritisk men som på intet sätt kan ansvara för vad regeringen i Israel gör, skulle stå till svars för situationen i Mellanöstern. Jag är svensk och råkar vara född med judisk bakgrund.
– Jag är ganska liten och den här mannen hade tydligt fysiskt övertag. Han tog sin hand runt min nacke och sade att han hatar judar och ville mörda mig. När jag tog mig ur hans grepp och gick ut från Berns kom han ut efter mig och "heilade". Det var på ett sätt korkat, för som palestinier i Nazityskland hade han åkt in i gaskammaren lika snabbt som jag. När jag tog farväl av mina vänner sprang jag hemåt för att mannen inte skulle hinna ifatt mig, om han väntade någonstans.
– Antisemitismen finns i så många skikt. När jag gick på Enskilda Gymnasiet som är ett slags överklasskola i Stockholm var det mer subtilt då en lärare frågade min syster och mig hur det kändes att vara "en del av ett internationellt nätverk", men också konkret genom att en skolledare beordrade mig att ta av kippan i matsalskön.
Berätta om ditt nya verk "Time"!
– På ett sätt handlar "Time", som dirigeras av Ragnar Bohlin, inte om någonting. I dag har vi lite grann glömt bort konstens egenvärde och pratar ofta om musik som något instrumentellt som är bra för någonting annat. På ett sätt är verket ganska konceptuellt. Jag har översatt ett ord till 104 språk och de här orden är texten i verket. Då ser man en massa mönster och ljud som går hand i hand eller kontrasterar och tar över.
– Men jag hade också en biblisk bild av hur Gud när människorna försökte bygga Babels torn upp till himlen hindrade dem genom att skapa en massa olika språk och tungomål. Svårigheterna att kommunicera gör oss nog mer rädda och främlingsfientliga. Jag fick en idé om att kunna förena alla språk i ett ord och att det ordet var allt. Det vore ett sätt att göra processen "reversed" (omvänd, reds anm).
Jacob Mühlrads val
Fotboll – Ishockey
”Det är roligt att spela fotboll och det är inte så klassbundet som hockey som är dyrt. Jag spelade mittfält när jag var ung.”
Thailand – Fjällen
”Jag har aldrig varit i Thailand, men tycker att det är vackert norröver och det är mer miljövänligt att åka till fjällen.”
Soffa – Löpband
”Jag gymmar och kör yoga. Och efter träningen landar jag gärna i sängen.”
Flyg – Tåg
”Jag är rädd för bägge alternativen, men mår mer fysiskt dåligt av tåg. Det är ett kortare lidande om planet störtar än om tåget spårar ur.”
Kungen – Drottningen
”Jag träffade drottningen när jag tog emot Bindefelds pris och vi klickade.”
Seriemaraton – Filmkväll
”Jag har inte haft tid att titta på sistone, men älskade ”Westworld” och ”Bron”.”
