Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Jag såg till och med till att mamma hade alkohol"

”Att en förälder skriver ’Glöm mig’, det går emot alla naturlagar. Det går inte att kapa det bandet, även om man genom åren ibland har önskat det. Jag tror att det fanns en genuin vilja från mammas sida att vara i fred och att det inte bara var uttryck för martyrskap”, säger Alex Schulman som skrivit en bok om sin uppväxt och mammans alkoholberoende.
Foto: Cornelia Nordström
Alex Schulman med Expressens Karin Sörbring.
Foto: Cornelia Nordström
Alex nu bortgångna föräldrar Lisette och Allan Schulman.
Foto: Pelle Ericsson
Alex Schulmans nya bok om mamman Lisette.
Alex fru Amanda Schulman.
Foto: IBL

Först när mamma Lisette dog kunde han skriva boken om henne.

Nu släpper Alex Schulman, 40, självbiografiska "Glöm mig", om hur en älskad mor förvandlades av beroendesjukdomen.

– Mammas drickande var en absolut hemlighet som ingen fick veta om, säger Expressens krönikör.

Krönikerar i Expressen, gör poddar och ger ut romaner

NAMN: Carl Magnus Alexander Schulman.

ÅLDER: 40.

YRKE: Författare, journalist.

BOR: Lägenhet på Östermalm i Stockholm.

SOMMARSTÄLLEN: Hus i Värmland och på Gotland.

FAMILJ: Hustrun Amanda Schulman, 36, tv-producent, poddare och författare. Döttrarna Charlie, 7, och Frances, snart 4.

INKOMST: 3 407 900 kronor (2013).

FÖDD OCH UPPVUXEN: Född i Hemmesdynge i Skåne, uppvuxen på Ekerö och i Farsta i Stockholm som mellanbror i faderns andra kull (Niklas, 41, och Carl-Johan, 36). Har fyra äldre syskon från pappans första äktenskap.

MAMMA VAR: Lisette Schulman, talskrivare för näringslivet (dog i februari 2015, 63 år gammal).

PAPPA VAR: Allan Schulman, tv-producent (dog 2003, 83 år gammal).

UTBILDNING: Pluggat filmvetenskap, litteraturvetenskap och filosofi.

KARRIÄR I URVAL: Chefredaktör för Stureplan.se, reporter på "Se & Hör", humorsajten "1000 apor", bloggen "Att vara Charlies pappa", minnesromanen "Skynda att älska" (2009), hyllningsboken "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött" (2011), talkshowen "Schulman show", programledare "Paradise hotel", podden "Alex & Sigge" (sedan 2012), boken "Tid - livet är inte kronologiskt" (tillsammans med Sigge Eklund).

GODA EGENSKAPER: "Generös, barnkär, snäll".

SÄMRE EGENSKAPER: "Splittrad, nedstämd, orolig".

AKTUELL: Med romanen "Glöm mig" (Bookmark förlag). Som krönikör i Expressen (söndagar).

Min drömmiddag

Gäster:

Allan Schulman, tv-producent (dog 2003): "Jag skulle vilja att min pappa fick träffa mina barn".

Charlie Schulman, 7, Alex äldsta dotter.

Frances Schulman, snart 4, Alex yngsta dotter.

Det äter och dricker vi:

"Vi skulle gå på Gröna Lund tillsammans och äta middag på något sjaskigt ställe där. Barnen gillar den typen av hamburgare och pizza. Pappa var så himla snäll. Mina döttrar skulle gilla att få gå på nöjesparken med honom".

PS: Så var mötet

Alex Schulman vill att vi ses på hans stamhak Taverna Brillo vid Stureplan i Stockholm. Han försöker få bjuda på lunchen och skojar om att han inte vill läsa i denna ruta att han inte nöjt sig med dagens utan kanske tagit något riktigt dyrt som han var sugen på. Men Expressen betalar förstås för gulaschen med kokt potatis (som för övrigt inte kostade mest på menyn). Schulman berättar om då han för många år sedan skulle intervjua Mikael Persbrandt för en lokaltidning och notan landade på 3 000 kronor, vilket Schulman inte hade råd med. Den situationen vill han inte försätta någon annan reporter i.

Alex hejar till höger och vänster. "Du som känner mig vet att jag egentligen är introvert och inte precis någon glad skit", säger han.

Vi är bekanta för att vi för många år sedan umgicks lite grann i samma krets och för att jag har intervjuat honom förut. Schulman drar sig inte för att fråga hur mycket jag tjänar och vem jag är ihop med. Och han är oavbrutet artig och mån om att underlätta fotograf Cornelia Nordströms och mitt jobb.

Du sade i "Fyllepodden" att du just nu har ett vitt år eller halvår. Varför behövs ett sådant?

– Nja, den podden klipptes ihop på ett sätt som får folk att tro att jag aldrig mer ska dricka. Det är inte alls särskilt dramatiskt, jag har bestämt mig för att ta en paus från alkohol. Det kanske blir ett år, kanske ett halvår. Men på det stora hela känns det bra.

När man som du har alkoholism i släkten skulle man hypotetiskt sett kunna bestämma sig för att aldrig mer dricka, bara för att slippa riskera att "trilla dit"?

– Men dilemmat är att jag älskar alkohol och det gör Amanda också. Vi dricker dock aldrig när barnen är vakna och aldrig några stora mängder. Det är intressant att såväl mina värsta som finaste minnen har med alkohol att göra. Jag kommer ihåg att mamma och pappa åt sin kvällssupé och drack öl och nubbe. Det var stunder då de var nära varandra. Hela min barndom gick ut på att se till alla skulle vara lyckliga. De där förtroliga samtalen som mina föräldrar hade gjorde mig lycklig. Samtidigt finns det så många mörka stunder där sambandet är alkohol.

Du berättade senast jag intervjuade dig att du diskar ur whiskyglaset på kvällen så att Amanda inte ska se att du har druckit. Och i "Glöm mig" beskriver du hur du som liten pojke letade reda på din mammas dryckesglas och diskade dem så att inte städerskan skulle hitta dem.

– När offentliga personer säger att de har kontroll över sitt drickande så tänker man instinktivt "yeah, right". Det är svårt att säga något vettigt om detta. Jag dricker väldigt lite och har inte varit full sedan 2005. Men med det arv jag har så tyngs jag ändå av minsta glas, jag kan aldrig känna bara glädje när jag dricker.

Hur tänker du då kring vinmärket "Complicity by Alex & Sigge" som du har haft tillsammans med Sigge Eklund?

– De här tankarna har kommit till mig de senaste två-tre åren, i samband med min mammas eskalerande beroendesjukdom och senare bortgång och genom terapin. Vårt vin säljs inte längre. För det första var det inte alls samma supersuccé som Amandas vin och för det andra vill jag inte hålla på och sälja vin hela livet. Det var kul den perioden det varade.

”De har sin sanning och jag en annan”

Vi två har även pratat om vad man får och inte får skriva om sina föräldrar. Hur har du resonerat när du berättar om din mamma i "Glöm mig"?

– Jag behöver inte be någon om lov. Det är mina egna gränser som sätter ramarna. Däremot har jag två bröder som berörs och det var viktigt för mig att de tyckte att det jag skrev var okej. Mina bröder minns kanske inte allt som jag återger och de kan ha upplevt saker annorlunda. De har sin sanning och jag en annan, men jag tror inte att våra uppfattningar skiljer sig åt jättemycket. De har inte bett att få ändra något i boken.

Var det något du själv valde bort för att det var för privat eller för svårt?

– Jag tar inte läsarna med till mammas dödsbädd, det var bara för mig och mina bröder. Om jag hade skrivit boken om tio år kanske jag hade resonerat annorlunda, för då har man hunnit tänka klart kring saker som skett precis nu i närtid. Men det var överhuvudtaget svårt att skriva om mammas sjukdom på det sätt som jag nu gjorde.

Du avstod från att skriva om din mamma så länge hon levde?

– Ja, hon var utlyft ur min roman "Skynda att älska", där beskrev jag bara min relation till pappa för jag ville inte såra henne. Jag ville så gärna försöka bygga en relation till henne. "Glöm mig" handlar om viljan att prata, om att vi aldrig kom till skott. Hade jag skrivit den här boken för fem år sedan kunde vi kanske ha fått till det där samtalet som aldrig blev av. På så sätt kan jag lite grann sörja att jag inte började med boken då, medan mamma levde.

Man kan å andra sidan tänka att det är svårare att skriva om en person som är död, som inte kan försvara sig?

– Jag tycker nog inte att det är en bok som man behöver försvara sig från. Det är inte en uppgörelseroman. Jag känner inget hat gentemot mamma, jag känner en längtan efter henne. Och det hoppas jag framgår av boken.

Framför allt känns det som att du längtar efter den mamma hon var, när du var liten och innan hon blev sjuk?

– De där små fragmenten, som exempelvis när det kändes som att mamma och jag var på rymmen då vi gjorde en avstickare från vägen till sommarstugan och stannade till vid Gustav Adolfs kyrka och låg på lånad tid i eftermiddagssolen och åt kexchoklad, gör kontrasten till vem hon blev senare så mycket tydligare. Jag minns hur stolt jag var då jag hälsade på mamma på hennes jobb. Jag märker att jag får kämpa för att komma ihåg de ljusa minnena. Därför blev jag så glad då jag under skrivandet hittade sådana diamanter.

”Den absolut klara blicken försvann”

Ja, det framgår också hur fin du tyckte att din mamma var.

– Hon var fullkomligt lysande som person, när hon var klar. Hon talade danska, franska, engelska, italienska och tyska och hennes skärpa var unik, hon kunde vara fasansfullt skarp. Det gjorde det ännu mera sorgligt då hon blev grumlig och den absolut klara blicken försvann.

"Genom livet har det varit min främsta uppgift att se till att mammas drickande förblir en hemlighet", förklarar du.

– Det var en absolut hemlighet, något som ingen fick veta om. Amanda var det första flickvän som jag pratade med om mammas sjukdom. Ingen av mina tidigare flickvänner, inte min bästa vän, inte ens min terapeut fick veta... Och jag pratade inte med min pappa och mina bröder om mammas drickande.

Men du skriver i boken att du först förnekade även inför din fru Amanda att din mamma hade problem?

– Ja, jag ville inte acceptera att mamma hade problem. Jag och Amanda tjafsade om det. Amanda såg hur det var och ställde krav, på ett bra sätt.

Vilken kostnad hade det då du ställde din mamma mot väggen och sade att du inte ville träffa henne om hon inte var nykter?

– Efter det ville mamma inte ha med mig att göra under lång tid. Det var en overklighetskänsla och en stor sorg, även om det var rätt beslut av mig.

Var gick din gräns?

– Det var många saker, som att mamma inte ägnade Frances en blick då vi bjöd hem den närmaste kretsen på tårta strax efter det att vi kom hem från BB. Men om vi ska förenkla det hela så var det incidenten med Charlie som ledde till att jag förklarade att jag inte ville träffa mamma mer om hon inte var nykter. Den känns det inte okej att återge så här i en intervju, utan bara att berätta om i det sammanhang som beskrivs i boken.

Alex Schulman och podkompanjonen och vännen Sigge Eklund.
Foto: Jan Wiriden

Jag har ju sett dig och din mamma Lisette i en del privata sammanhang i och med att jag tidigare umgicks med delvis samma personer som du. Jag minns att hon var kvick och smart, men jag reagerade på att det inte var särskilt tydligt att hon var din och dina bröders förälder och att hon var farmor.

– Nej, det var vi bröder som tog hand om henne. Vi var ju medberoende. Det är så sjukt, för jag såg till och med till att hon hade alkohol när hon hälsade på oss på sommarstället på Gotland. Det säger något om vad medberoende innebär. När man är mitt i det är det så svårt att se vad man håller på med, då handlar allt om att hitta ett sätt att överleva och fungera. Någonstans inom mig visste jag nog hela tiden hur det förhöll sig, men det var Amanda som hjälpte mig att se det.

”När man är liten är man väldigt utlämnad”

"Någon att prata med", sade du att du hade önskat dig som barn till en person med beroendesjukdom. Vad mer hade du behövt?

– Jag hade mått bra av om någon vuxen hade kommit in på mitt rum och sagt att "mamma är sjuk, det är inte ditt fel, jag ska fixa det här och jag har en plan, oroa dig inte". När man är liten är man väldigt utlämnad till sina egna funderingar.

Då du själv blev förälder klarade du av att dra den gräns gentemot din mamma som det var svårare att sätta som barn, uppfattar jag det som?

– Det beror dels på att jag har blivit äldre och på att jag har gått i terapi i sex år. Nu har jag Amanda i min närhet som ställer krav på mig, men framför allt var det i relation till barnen som jag kände att mönstret måste brytas. När man får barn är det som att ens egen barndom kommer tillbaka. Jag mindes mig själv som barn, hur det var, och ville inte att Frances och Charlie skulle behöva känna på samma sätt som jag gjort.

Du skriver också om hur du hoppades att din mamma skulle bli "en annan" när hon blev nykter, men att hon var sig lik fast lite argare?

– Ja, vad blev hon egentligen? Det är svårt att svara på det. Hon blev nykter och klar. Även om hon i vuxen ålder ville väl kunde hennes grumliga blick få mig att må så otroligt dåligt. Ändå föredrog jag henne nykter och rasande framför grumlig. Hon försökte närma sig, vi ömmade för oss båda de sista två åren, vi försökte nå varandra. Det var något rörande i våra patetiska försök.

Men även om din mamma inte sade förlåt så "gjorde hon" förlåt, menar du?

– När hon barnvaktade Charlie igen var det som en ordlös försoning mellan oss. Det tänkte jag inte på då, men när jag skrev boken insåg jag att det var så det var. Man tänker sig att det ska vara som på film, storslaget och tydligt. Men vår försoning ägde rum ljudlöst.

Återtog hon någonsin föräldrarollen i ditt liv?

– Nej, jag tog hand om henne, även om jag nu när jag själv är förälder inser att det på många sätt var mammas ansvar och fel att vår relation var som den var. Jag ser henne dock inte som en förövare, utan som ett offer som blev behandlad på ett visst sätt som barn. Hon var inte stark nog att bryta beteendemönstret. Mitt livs största uppgift är att bryta det här arvet.

”Är glad att jag har kunnat bryta mig loss”

Varför lyckas du göra annorlunda?

– Jag är vaksam på mig själv. Jag försöker hela tiden vara en bra pappa, men misslyckas förstås ibland. Jag tänker mycket på vad jag gör som förälder och make, hur jag mår, varför jag mår som jag gör... Är perceptiv.

Hur pass medvetet valde du partner för att undvika att upprepa mönstren från din barndom?

– Tidigare har jag nog valt partners som varit lite lika min mamma. Amanda förändrade allt. I andra relationer har jag haft kvinnor som styrt och ställt, vilket på sätt och vis gjort att jag har blivit "pojken". Om man då har en bekymmersam relation till sin mamma så är det lätt att det blir likadant med partnern. Jag är glad att jag har kunnat bryta mig loss från de mönstren genom att leva med Amanda.

Du skriver om en brytpunkt i din barndom, där helt plötsligt ingen av er bröder längre ville åka i er mammas bil när ni skulle till landet?

– Som jag ser det är min barndom indelad i tre perioder. Den första delen var härlig. Från sex-tio års ålder kom en ny mamma in i mitt liv, det var en förskjutning. Lördagarna blev dagar då mamma bara ville sova, då vi skulle tassa på tå för att inte väcka henne. Den tredje perioden hade jag en mamma med grumlig blick.

Du talar ofta i intervjuer om hur rädd du är att barnen ska väcka Amanda om morgnarna?

– Ja, men nu övar jag på att inte bli livrädd, att faktiskt låta barnen väsnas. Häromdagen lät barnen så mycket att Amanda bad mig att se till att barnen var lite tystare, ha ha.

Men varför tar du ALLA morgnar med barnen?

– Amanda tycker om sömn, jag tycker om barn. Nu låter det som att Amanda inte tycker om barn och så är det förstås inte, men jag har mindre sömnbehov än Amanda. På den tiden då barnen ville gå upp klockan 04.00 var det kanske inte fullt lika roligt, men vid 6.30 kan vi ha magiska stunder. Amanda har tagit alla nätter så det känns helt rimligt att hon får sova en eller två timmar längre om morgnarna. Det framstår lätt som att jag är något slags hjälte, men vi har en demokratisk modell där vi hjälps åt.

”Uselt beteende att vara ifrån familjen”

Hur gick du tillväga när du skrev "Glöm mig"?

– Jag har framför allt skrivit nattetid, då barnen sover. Visst kan det vara tufft att gå upp 06.30 om man har jobbat till 03, men det funkar om man får till en tupplur senare på dagen. En vecka åkte jag till Spanien för att ostörd av annat kunna lägga grunden för boken och vid ett tillfälle var jag fem dagar i Trosa och bara skrev. I grunden tycker jag att det är ett uselt beteende att vara ifrån familjen, men det var helt nödvändigt för att få till koncentrationen och kunna tänka sammanhängande, kreativa tankar.

Somliga i din stadsdel Östermalm i Stockholm har så kallade "hämtflickor" som hjälper till med hämtning av barn?

– Det känns som att alla på Östermalm har det! Om jag hämtar mina döttrar vid 16-tiden är de ensamma kvar på fritids och förskolan för hämtflickorna har redan varit där. Jag hämtar barnen vid 15-16-snåret varje dag. Amanda och jag har prioriterat våra yrkesliv så att vi jobbar på kvällar och nätter för att kunna vara så mycket som möjligt med barnen. Efter hämtningen går jag med tjejerna till Ica och handlar mat. Det är en härlig period nu när de är tre respektive sju år gamla, det är inte så svårt.

Du berättade i Café-intervjun med Andrev Walden att din ena dotter stammar, precis som du gjorde när du var yngre. Vad tänker du om det?

– Det är omskakande att hon upplever samma sak som jag gjorde för 35 år sedan. Jag kan se hennes skam och jag blir tagen av det. Vi vet inte hur det kommer att gå för henne med stamningen, problemen försvinner för de flesta med åren. Än så länge tror jag inte att någon har varit dum mot henne, men barn tröttnar på att vänta om hon inte får fram orden och då fyller de i. En stammare ska man ge tid och tålamod. Samtidigt är det förstås mycket att begära att hennes kompisar på förskolan ska förstå det.

– Jag hade ångest för att prata i skolan, för att gå fram till tjejer på discon, inför varje samtal... Varje sådant tillfälle blev ett minfält. Nu har jag en dotter som eventuellt måste gå igenom samma sak. Det finns en sorg där, men också hopp. Jag har egentligen inte problem med stamningen längre. Tänk att jag som stammat så mycket tidigare har en stor podcast och att jag som hade en sådan scenskräck nu står på scener och framträder...

Du har 340 000 följare på Twitter och 170 000 på Instagram. Vad medför det för ansvar?

– Det är faktiskt lite svårt. Jag har alltid känt att jag har varit underdog, att jag varit lite busig och kunnat leka med olika plattformar. Men det är svårt när man är så stor. Jag måste numera alltid tänka mig för så att det inte uppfattas som att jag sparkar neråt. Jag älskar polemik, att häckla det som ska häcklas, som exempelvis kändiskulturen. När en massa stora egon samlas på samma plats ska man kunna peka på fenomenet och säga att det här är sjukt eller fånigt. Men om den jag tar som exempel inte har en egen plattform där personen kan ge sin bild känns det inte klockrent. Samtidigt vill jag inte förlora udden. I Sigges och min podd blir det allt svårare att rikta slagen så att de hamnar uppåt.

”Det var ett återkommande knep”

Boken heter "Glöm mig" och din mamma skickade dig ett sms med det budskapet. Du som själv är förälder, vad har du för tankar om det?

– Att en förälder skriver så och uppmanar sina barn att glömma en, det går emot alla naturlagar. Det går inte att kapa det bandet, även om man genom åren ibland har önskat det.

– Jag tror att det fanns en genuin vilja från mammas sida att vara i fred och att det inte bara var uttryck för martyrskap.

Du skriver också att din mamma förintade din existens genom att ignorera dig?

– Det var ett återkommande knep eller grepp som hon använde sig av. Hon blev superkall. Alla som i barndomen har råkat springa för långt bort från sina föräldrar i affären vet vilken känsla det är jag beskriver när det är som att man inte längre finns till för att föräldrarna inte är där man är. Man tror att livet är över och förbereder sig på att dö. Det är ett sätt att agera som förälder som jag hoppas att jag aldrig någonsin kommer att göra mig skyldig till.

Så hur är din strategi för att Frances och Charlie inte ska behöva ta ansvar för dig på det sätt som du beskriver att du tagit hand om dina föräldrar?

– Jag vill vara förälder, jag vill inte att de ska ta hand om mig. De ska inte behöva oroa sig så mycket för mig. Mitt liv märktes av att jag oroade mig för min mamma och pappa. Jag vill vara förälder till Frances och Charlie så länge det går, de får oroa sig för mig max en vecka då jag ligger på dödsbädden. Att jag var rädd för att mamma skulle brinna upp då hon låg och rökte var ett otroligt starkt barndomsminne. Som åttaåring vidtog jag en massa åtgärder för att se till att hon inte skulle dö.

Redan i din förra bok "Tid: livet är inte kronologiskt" berättade du om incidenten då familjen skulle grilla?

– Fram till för två år sedan förstod jag inte det absurda i att jag som barn på fullaste allvar trodde att mamma skulle sticka om det började brinna. Jag såg det mest som en lustifikation. På senare tid har jag funderat över vad det är för mamma som beter sig så och vad som får en unge att tro att mamman ska överge honom. Det är en dråplig men sorglig historia.

”Öppet sår från min barndom”

Varför behövs "Glöm mig"?

– För att folk ska känna igen sig i det allmängiltiga. Många har nog upplevt samma sak som jag, fast på andra sätt. Förhoppningsvis kan boken vara en tröst och visa att man inte är ensam på jorden om att ha erfarenheten av att växa upp med en förälder som är sjuk.

Nu har du skrivit en bok om din mamma och en om din pappa. Har du fler barndomshistorier på lut?

– Jag har en till, men den tror jag inte att jag kommer att skriva. Jag lutar mer åt att gå åt det fiktiva hållet. Det skulle göra mig lite friare. Jag har haft enorma krav på mig själv med "Glöm mig", att den skulle vara helt sann. Det hade kanske blivit bättre dramaturgiskt om jag haft frihet att ändra på historien.

– Jag vet helt enkelt inte om den här sista historien är till för att bli berättad. Den är ett öppet sår från min barndom.

Nu har du varit krönikör i Expressen i tre månader och bland annat skrivit flitigt delade och lästa texter om Sverigedemokraterna, dem som gör vinster i välfärden och om "PK-maffian". Hur trivs du med uppdraget?

– Krönikerandet i Expressen blev en nystart för mitt skrivande. Nu publiceras mina krönikor i en miljö som känns viktig, där man tar texterna på allvar. Jag får en enorm backning från en väldigt bra redaktör som tar hand om texten och vi pratar om den. Under de föregående tio åren fick jag ingen som helst feedback. Nu känner jag att jag lär mig saker. Klockan 01.15 natten mot söndag har jag min deadline. Bäst mår jag när jag har en bra idé som funkar. Då rusar blodet till huvudet och det liksom susar i öronen. Så blir det kanske var femte gång, men det är därför man skriver, man vill känna suset i öronen.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.