”Jag orkade inte tvätta bort blodet från skorna”

Det har gått drygt en månad sedan Ryssland invaderade Ukraina och kriget bröt ut. 

En av de allra värst drabbade städerna är Mariupol i sydöstra Ukraina.

Staden där 60-årige Mychajlo Pasichnyj är född, uppvuxen och jobbat som läkare hela sitt liv. 

När bomberna började falla över staden fanns det bara ett alternativ för pensionerade Pasichnyj. 

– Jag var tvungen att göra det jag kan, hjälpa människor och försöka rädda liv. 

De senaste åren har Mychajlo Pasichnyj specialiserat sig på plastikkirurgi och jobbat med det på en klinik i Mariupol. Men när kriget bröt ut sökte han sig direkt till ett av stadens större sjukhus. 

– Jag visste att min kunskap skulle komma till nytta och jag ville göra allt för att hjälpa min hemstad och dess invånare, mina medmänniskor. 

Sjukhuset förvandlades till ett militärsjukhus dit skadade soldater kom, men ett par dagar in i kriget förändrades situationen på Mychajlo Pasichnyjs sjukhus och samtidigt som flera andra sjukhus i Mariupol bombades sönder. 

– Det kom mer och mer civila människor, svårt skadade människor. Äldre, yngre, barn. Det var människor i alla åldrar. Det var skadade överallt. 

”Opererade från morgon till kväll”

Sedan några dagar tillbaka befinner sig Mychajlo Pasichnyj i Stockholm där hans son Olkesii Pasichnyj bor och jobbar sedan 2013. 

– Jag övertalade pappa att komma hit för att träffa mig och hans barnbarn. Men han är fast besluten att åka tillbaka. Han vill till Ukraina igen och hjälpa folket där, säger Olkesii Pasichnyj. 

När vi ses är det i anslutning till Olkesii Pasichnyjs arbetsplats på Kungliga Tekniska Högskolan. 

Mychajlo Pasichnyj sitter på en stol i ett litet konferensrum, han säger att han mår bra trots att den senaste månaden har varit den värsta i hans liv. 

– Jag opererade från morgon till kväll, alla dagar såg likadana ut. Alla läkare och sjuksköterskor jobbade så mycket de bara orkade. Jag bodde bokstavligen på sjukhuset. På nätterna sov vi på golvet i källaren för att vara mer säkra när de bombade. Men jag hade svårt för att sova där, ibland gick jag upp där det fanns fönster så jag kunde se himlen. På något sätt ger himlen mig hopp. Jag vill kunna se den. 

Mychajlo Pasichnyj knyter händerna i knäet innan han fortsätter. 

– Jag opererade och opererade. Det var så mycket blod på mina kläder att det rann ned på mina skor. Men vissa kvällar var jag för trött för att göra rent dem. Jag orkade inte torka bort patienternas blod från mina skor. Jag somnade, och sedan var det en ny dag och samma sak om och om igen. 

– Det var de här skorna. 

Mychajlo Pasichnyj tittar ned på sina fötter. 

Inget internet och bitvis ingen telefoni, för att hålla kontakten med sin fru bestämde sig Mychajlo Pasichnyj att var tredje dag ta sig till sitt hem för att få träffa frun. 

– Vår lägenhet ligger sex kilometer från sjukhuset, de flesta gånger promenerade jag, ibland liftade jag med någon förbipasserande bil. Jag visste att det var farligt, men jag ville träffa henne. Mariupol har förvandlats till en stad utan el, utan vatten. Allt är förstört, allt har bombats sönder. Situationen är fruktansvärd men det är fortfarande min hemstad. 

– Och min fru valde att stanna med mig där. Hon visste att jag kunde hjälpa, och hon ville stanna där för mig. 

”Är stolt över pappa”

När Olkesii Pasichnyj fick sin pappa att komma till Sverige visste han att det inte skulle bli långvarigt. 

– Jag är självfallet orolig över att han ska åka tillbaka till Ukraina. Men jag förstår honom, att vara läkare, att hjälpa andra, det är hans liv. Han måste få göra det och jag är stolt över pappa. 

Att lämna Mariupol var långt ifrån enkelt för Mychajlo Pasichnyj, mängder av väggspärrar, allt skulle kontrolleras, mobilers innehåll raderas. 

Men Pasichnyj och hans fru tog sig till Polen och Krakow. Där är frun just nu hos vänner och det lutar åt att hon stannar kvar. 

Men för Mychajlo Pasichnyj finns det inget val. 

– Jag vill tillbaka till Ukraina. Mariupol är utplånat, men jag hoppas kunna hjälpa till på andra ställen i landet. Inom armén tillåts jag inte jobba som läkare, de har en åldersgräns på 60 år. Men jag hoppas att hitta ett annat ställe, något sjukhus som behöver mig. 

Är du inte rädd för vad som kan hända om du åker tillbaka?

– Nej. Jag tänker inte så. Jag tänker på det ukrainska folket, mitt hemland.