Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jag mobbade henne - precis som alla andra

Foto: Johan Jeppsson/Expressen
Bilden är en genrebild. Foto: Shutterstock

KRÖNIKA.

När jag gick i mellanstadiet fanns det en tjej som gick några klasser över mig. Hon hade långt stripigt hår och kläder som alltid satt dåligt och aldrig matchade.

Hon brukade bita på ärmen på sin mjukiströja så muddarna var fuktiga av saliv och fulla av små hål. Jag tittade och granskade henne när jag trodde att hon inte såg.

Mina skolkamrater kallade henne "ful" och "äcklig". Ibland var hon "tjock" och "efterbliven" också. De pratade bara om henne, aldrig med henne.

Jag visste att hon var mobbad, trots att jag inte förstod begreppet fullt ut.

Jag minns hur hon stod i matsalen med sin bricka och spanade ut över lokalen genom sin lugg.

Hon visste att hon inte var välkommen att sitta med vem som helst, så hon letade efter en plats med minst två stolar lediga mellan henne och de som redan satt vid bordet.

Det var något inom mig som ville hjälpa henne, men jag var rädd att själv stå där en dag, med mina fiskpanetter på tallriken, utan någonstans att sitta.

Den definitionen jag hade av mobbning då stämde inte överens med mitt eget beteende, så jag övertalade mig själv att jag var oskyldig.

Jag visste att hon behövde en vän men jag kände också att den personen inte måste vara just jag.

Tänk om jag förstått redan då att jag hade fel.

En lördag såg jag henne på pendeltåget med en vän som inte gick i vår skola. De skrattade och jag insåg att jag aldrig sett henne le förut. Jag försökte få ögonkontakt för att säga hej men hennes ansikte stelnade när våra blickar möttes. Så fort jag öppnade munnen så tittade hon bort.

Jag satt där och såg dum ut en stund innan polletten trillade ner. Varför skulle hon vilja hälsa på mig? Jag var ju en del av allt och alla som gjort hennes skolgång till ett helvete. Inte med mina ord, men med min tystnad.

Tänk om jag förstått redan då att jag var en av mobbarna.

Tre år senare satt jag som ordförande för en anti-mobbningsgrupp på skolan. Det fanns inte längre något jag kunde göra för tjejen på pendeltåget men jag lovade mig själv att aldrig se på när någon är utanför eller råkar illa ut igen.

Vi utbildade de yngre eleverna, vi hade speciella möten med lärarna och det ingick i jobbet att inte låta någon sitta ensam på lunchen.

Tänk att allt började med ett så enkelt ord som ”hej” och hur annorlunda allt kanske hade varit om jag bara vågat säga det.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!