Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Jag minns inte min barndom"

Redan i tidiga tonåren ville Linda Ulvaeus frigöra sig från sina föräldrar, och var så busig att till och med polisen kopplades in. Hon har gått sin egen väg, men trivs ändå bäst på scenen. Linda tror att en anledning till att hon blev skådespelerska är att hon ville upp på scenen där hennes föräldrar alltid stått, men få vara där på ett sätt som inte tilldrog sig så mycket uppmärksamhet. Foto: Cornelia Nordström
Cecilia Hagen möter Linda Ulvaeus som är aktuell i pjäsen "Blommor av stål".

FAKTA

Det här är Linda Ulvaeus

Ålder:
35 år
Familj: Man och två döttrar, 7,5 och 1,5 år gamla.
Bor på: Ekerö.
Uppvuxen på: Lidingö.
Mamma är: Agnetha Fältskog, ”en fantastisk mormor”.
Pappa är: Björn Ulvaeus, ”textförfattare och en otrolig morfar”.
Är själv: Skådespelerska.
Utbildning: Södra latin, Teaterverkstaden och Teaterhögskolan i Stockholm 1999-2003.
Karriär: Bland annat i Colin Nutleys ”Under solen”, som slutproduktion på Teaterhögskolan ”Cancerbalkongen” i regi av Christian Tomner, ”där fick jag vara skallig!”, ”Spelman på taket” i Malmö, ”Vem är rädd för Virginia Woolf” för Riksteatern.
Goda egenskaper: ”Jag kan ärligt säga att jag är väldigt ärlig.”
Sämre egenskaper: ”Jag kan vara otålig och rastlös.”
Sågar: Gärna oseriösa hjälporganisationer.
Gör ännu hellre vågen för: De organisationer som hjälper människor i nöd.
Motto: Det högsta är ej att falla utan att resa sig efter varje fall.

Linda Ulvaeus, jag vet att du helst inte vill, men finns det något du kan säga om att växa upp som ett ABBA-barn?
– Tja, det känns ju roligt att bli kallad ABBA-barn. Som om jag hade fyra föräldrar. Alla säger så om mig. Men jag tycker väl inte att det här är så känsligt längre, jag har förlikat mig med mitt öde.
Är det verkligen ett öde man behöver förlika sig med?
– Ja, det är det faktiskt. Min största dröm när jag var liten var att få vara en helt normal människa, en person som inte alla hade förutfattade meningar om.
– Alla har ju tankar om hur man är och hur allt varit och så är man ändå så otroligt normal själv, man är ju bara människa, man äter och man skiter, liksom.
– Man blev väl lite småmobbad när man var liten. På något vis fick jag aldrig vara mig själv. Jag drog mig undan och lärde mig att vara försiktig med vilka jag umgicks med.
– Allt det här känns ganska lugnt när man har sitt på det torra, när man har jobb och vet vad man vill. Men jag kan väl säga att jag fortfarande har en dröm om att, till exempel vid ett sådant här tillfälle, ABBA inte skulle nämnas alls.
Att vi alls sitter här på Vasan och pratar, det beror på att du har en roll i ”Blommor av stål”. Du får gärna berätta om den.
– Allt utspelar sig i Truvys (Cecilia Nilssons/Dolly Partons) frisersalong. Jag gör Annelle (Daryl Hannah i filmen), hon har en tragisk bakgrund och har fått arbete där och det blir hennes räddning.
– För den här rollen har jag fått lära mig att tvätta och klippa och rulla upp hår på riktigt, det slutar kanske med att jag själv klipper ungarna hemma.
– Häromdagen passerade jag en frisör i Götgatsbacken, där såg så mysigt ut att jag fick lust att gå in och kika lite. Men sen kom jag på att det går ju inte för sig, vi är ju konkurrenter! Så långt har det alltså gått.
Det är ett fantastiskt gäng motspelerskor du har. Kände du dem alla från början?
– Några av dem. Suzanne Reuter har jag spelat mot i ”Vem är rädd för Virginia Woolf”, den pjäsen spelade även Krister Henriksson, alltså har jag även träffat Cecilia Nilsson tidigare. Gunilla Nyroos mötte jag nog på scenskolan och Melinda Kinnaman och jag har jobbat bredvid varandra utan att vara närmare bekanta.
Hur kommer det sig egentligen att du valde att bli skådespelerska?
– Jag har alltid tyckt om att lura folk, hålla masken, spela full. Jag tycker att skådespeleri är en härlig uttrycksform och att det är fantastiskt att beröra människor.
– Det kan också ha varit ett sätt för mig att få komma upp på scenen utan att därför behöva bli så uppmärksammad.
Har din bakgrund varit till för- eller nackdel för din karriär?
– Jag tycker att den har varit mycket bra för mig, eftersom jag lärt mig branschen lite. Den har gjort mig beredd på smällar och annat man kan möta på vägen. Jag är ganska tålig.
– Och framför allt har jag alltså inte velat bli skådis för att bli känd. Det har aldrig varit intressant för mig, snarare har det varit ett sätt att undvika kändisskap, komma bort ifrån det. Fast skulle jag bli känd på egna goda grunder, då skulle jag bli stolt.
– Och jag fick höra att man på scenskolan sa om mig: ”Kändisbarn ska inte tro att de kommer in på första försöket”, när jag misslyckats med just detta. Fast jag kom in på andra.
Tycker du att du har fått några smällar i jobbet?
– Med smällar menade jag nog press och så. Men jag har varit jätteskonad och bara givit intervjuer när jag jobbat och det känts rätt. Då har det oftast varit riktigt trevligt.
Du har någon gång sagt att du är bra på att rimma. Har du någonsin försökt dig på att bli textförfattare?
– Nej, men jag har skrivit fyra barnböcker som jag ännu inte vågat försöka ge ut. Om en liten flicka som heter Leja Li. På vers. Jag skrev dem när jag var gravid senast och rund om magen och ingen därför ville ha mig, varken på scen eller i tv. Jag har än så länge varit försiktig med att visa dem för någon, men min stora tjej tycker i alla fall att de är väldigt kul.
Hur har du det med sången då, sjunger du bra?
– Jag skulle säkert kunna, men jag är väldigt otränad. Förekommer det sång i en teaterföreställning, som i ”Spelman på taket” där jag var med, då går det bra. Men inte ren musikal. Jag tycker att det är underbart att sjunga, men det är inte mitt uttrycksmedel.
Fast du var med och gjorde en julskiva med din mamma 1980.
– Jo, det blev en bestseller. Den säljer än i dag. ”Jag såg mamma kyssa tomten” var min stora insats. Och mamma och mixaren tyckte att det var så charmigt att jag sa fel, att jag sa ”tonten” i stället för ”tomten”. Inte så gulligt, tycker jag.
Och du sjöng vid din scendebut.
– Ja, i Las Vegas när jag var kanske fem år. Jag var med i kören till ”I have a dream”. Fast det där minns jag inte. Jag har mycket dåligt minne från min barndom. Jag kommer inte ihåg någonting. Minns inget. Inget. Tyvärr. Jag försöker ändra på det nu och proppar i mig Omega 3. Men jag brukar säga att jag gjorde min scendebut på Caesar’s palace scen.
”Slipping through my fingers”, visan som får oss alla att gråta när vi ser ”Mamma mia”, den skrev din pappa när du var på väg att växa upp och ifrån honom.
– Jag har en väldig distans till allt det där, det berör mig inte särskilt. Men jag känner att det var väldigt fint av min pappa att skriva just den låten.
Du var en rejält utlevande tonåring, har jag förstått. Någon gång blev du hemskjutsad av polisen, eller hur?
– Mmm, jag var lite busig. Jag hade en tidig tonårsrevolt och frigörelse. I början av högstadiet hade jag sabbat det mesta för mig. Men det var ju bra att den kom så tidigt, då hade jag möjlighet att lappa ihop allt och komma in på Södra latin, dit jag ville.
Hur lever du vid sidan av teatern? Du rider visst mycket. Har du hästar?
– Ja, flera. Jag föder upp hästar i viss utsträckning. Dressyr- och hopphästar. De fölar hemma hos mig. Det är urhäftigt. Vi har kamera i stallet och då kan jag på natten från min säng se när det börjar bli dags att rusa dit och hjälpa till.
– Mitt sto brukar vänta tills jag kommer. Det har hon gjort fyra gånger hittills. Om jag inte hade blivit skådespelerska och om jag hade tålt blod, då hade jag velat bli barnmorska.
Du är en ganska skygg person, i alla fall vad medierna beträffar och det är verkligen begripligt. Ändå tycker jag att det borde ha avtagit med åren, att du borde kunna börja skryta lite med allt som du har i bagaget i stället.
– Nej, det gör jag inte. Och förut kunde jag vara ganska taggig. Jag förnekade allt det där helt, gick min egen väg. Men nu har jag faktiskt sagt till far att jag är stolt över honom. Och till mor att jag är stolt över henne.

PS
Vi går från Vasan till Norra Bantorget för att ta bilderna. Ingen människa tycks känna igen henne. Hennes världsberömda föräldrar och hon själv har varit duktiga på att se till att hon fått förbli så anonym som möjligt. Hade hon vuxit upp i England eller USA hade det varit en omöjlighet.