"Jag kanske dör med mina trillingar"

Bouthaina Assaf, 30, är gravid med trillingar. Hon ligger på BB-avdelningen på al-Shefas sjukhus i Gaza City och är mycket orolig. Det är 10 veckor kvar tills hon föder. Hon lägger ena handen på magen och känner på den snällt. Hon vill vara trygg och känna att trillingarna lever.

– De tog in mig hit akut för ett dygn sedan. Jag kände värk och blev orolig att jag ska förlora dem. Ett av barnen rör inte på sig, säger Bouthaina oroligt.

Hon är orolig att fostret kan vara dött. Kifah är en kvinnlig läkare som springer mellan de överbelastade rum och undersöker gravida. En kvinna sitter på golvet i ett hörn och skriker av smärta. Kifah går förbi och ber en sjuksköterska att ta hand om henne. Kifah ger Bouthaina ett lugnande besked om att det är normalt att fostret sover i magen ibland.

”Jag är rädd att förlora dem”

Det hjälper inte. Bouthaina är inte lugn.

– Jag är rädd att förlora dem. När raketer exploderade i vårt kvarter kände jag värk och trodde att det var missfall på gång. Ska jag lita på läkaren, undrar hon och tittar med oro omkring sig.

Bouthaina är inte ensam som känner sig rädd. Sedan kriget började för drygt en vecka sedan har alla sjukhus hänvisat gravida kvinnor till al-Shefa-sjukhuset. De 50 platserna på BB är alltid upptagna. Sjukhuset har inte kapacitet att ta emot fler.

– 15 av 50 gravida föder i förtid eller drabbas av missfall, det har vi lagt märke till sedan kriget började. Det är en stor press på kvinnorna. Det finns de som föder i sina hem för att de inte kan ta sig hit i rädsla för att bli bombade, konstaterar Hassan al-Louh, chefsläkare för al-Shefas BB-avdelning.

Det är brist på mediciner, ont om lakan och sängkläder. Narkosläkarna är utbrända efter de ha jobbat många timmar i övertid på akutmottagningen, som ligger på ordinariesjukhuset.

Bouthaina ska föda sina trillingar med kejsarsnitt. Det är planerat till slutet av september. Hon vet att minst ett av barnen är pojke.

– Min enda önskan just nu är att de överlever, säger Bouthaina och tittar på sin mage.

På andra våningen ligger Samah Mohammad och vilar. Hon är överlycklig. I hennes knä ligger Zakaria och Yahia – två pojkar som är 24 timmar gamla. De föddes en vecka i förtid men de mår prima.

– Jag var oerhört rädd för att förlora dem. Våra grannars hus bombades till marken när jag låg och sov. Jag trodde att både jag och mina barn skulle dö. Det är ett fruktansvärt liv vi lever, säger Samah och smeker armen på ena barnet.

”Sätter mitt hopp på Gud”

Samah fick en pojke för två år sedan. Han heter Abdulrahamn och har lärt sig ett nytt ord ”bebis, bebis” och sträcker fram sina händer för att krama om sina bröder.

– Både jag min man jobbar som lärare. Vi har inte fått lön på tre månader. Jag är bekymrad över hur vi ska klara av vår ekonomi. Nu har vi tre barn som vi måste försörja. Jag sätter mitt hopp på Gud som inte lämnar någon åt sitt öde, säger Samah.

De flesta kvinnor föder och vill gå hem samma dag. De vill gå hem till sina andra barn eller för att de känner sig tryggare att vara hemma. Det konstaterar chefsläkaren Hassan al-Louh.

– Det hjälper oss att de kan gå hem så fort de känner sig bättre. De lämnar plats åt andra kvinnor. Men, det finns kvinnor som måste stanna här ett par dagar, till exempel de som föder med kejsarsnitt, konstaterar al-Louh.

Samah Mohammad lämnar sjukhuset samma dag. Det gör inte Bouthaina Assaf. Hon blir en dag extra för kontroll.

– Jag skulle vilja bli kvar här tills jag föder mina barn. Jag är rädd för att återvända hem. Tänk om de börjar bomba och jag inte kan ta mig till sjukhuset. Hur ska jag göra? Jag kanske dör med mina trillingar, säger Bouthaina oroligt.