Ellen Bergman, 18 december: "Jag är vän med min död. Dödshjälp vore en befrielse. Fy skäms, läkare och präster som missunnar medmänniskor denna lindring!" Foto: Nordström Cornelia
Ellen Bergman, 18 december: "Jag är vän med min död. Dödshjälp vore en befrielse. Fy skäms, läkare och präster som missunnar medmänniskor denna lindring!" Foto: Nordström Cornelia

"Jag känner en lättnad"

Publicerad
Uppdaterad
Måndagen den 1 januari slutar Ellen Bergman att äta eller dricka. Hon har länge kämpat för att dödshjälp ska bli tillåtet i Sverige.
Hon fortsätter skriva och kämpa från sjuksängen.
Den 6 mars somnade hon in på Stockholms sjukhem.

INFÖR NYÅRET 2006

I sin årsplanering i almanackan skriver Ellen Bergman inför 2006:
Kommer jag att finnas hela detta året. Hoppas jag slipper.

FREDAG 25 AUGUSTI 2006

Ellen Bergman, 87, som vårdats på Vidarkliniken i Järna 4–11 augusti, åker ambulans till akuten på S:t Görans sjukhus i Stockholm.
Ellens läkare skriver senare: ”Man har på sjukhuset försökt lindra smärtorna, dock utan större resultat. Ellen Bergman lider av förslitningsskador i båda höfterna som inte går att operera. Hon lider av svår värk. Ellen Bergman lider av inkontinens som hon upplever mycket besvärande, särskilt nattetid. Hon har också eksem på händer och fötter som medför sveda. Ellen Bergman är mentalt klar.”
Ellen har plågats av svåra och ständiga smärtor sedan 1999. Hon blev sjuk i samband med sonen Jans sjukdom och död. Jan avled i leukemi 2000

LÖRDAG 25 NOVEMBER

Ellen skriver till Dignitas, en klinik i Schweiz som hjälper svårt sjuka att sluta sina liv. Patienten får ett starkt sömnmedel att inta själv. Ellen kontaktade Dignitas första gången 2003, men hon orkade inte med de många intyg kliniken krävde.
”Hur anmäler jag mig och vad kostar det hela?” frågar Ellen, bland annat.
SØndag 3 december
Ellen skriver till Expressen med anledning av tidningens artikelserie om dödshjälp.
”Jag lever ett skuggliv. Sitter i rullstol. Har varit ute ca 8 ggr de sista åren. Har fruktansvärda smärtor. Tål inte smärtstillande.
Mitt huvud fungerar. Sammanställde våren 2006 boken ’Tre frågor’. Och har nyligen avslutat en monolog, Bo Fors, om Sveriges vapentillverkning och vapenexport.
Men min kropp VÄRKER och nätterna är fruktansvärda. Jag vill alltså sedan flera år få somna in för gott.”

MÅNDAG 18 DECEMBER

Ellen Bergman tar emot Expressen i sin ljusa våning nära Kungsholmens kyrka i Stockholm.
– Mina underbara barn kommer hit och ordnar jul för mig, berättar hon. Min sista.
– De förstår mig. De vet hur jag har det.
Ellen har bestämt sig för att sluta äta och dricka den 1 januari.
Hon har sedan en tid frågat flera läkare efter ”terminal sedering”, som betyder att en läkare söver en döende. En tillåten behandling om plågorna inte kan lindras på annat sätt.
– Men läkarna bara hänvisar. Det är som att ingen vågar ta i min fråga, säger Ellen.
På 70-talet gick Ellen med i föreningen Rätten till vår död, som verkar för att dödshjälp ska bli tillåtet i Sverige.
Ellen visar vad hon skrivit i sin bok ”Tre frågor”:
”Många biter sig kvar i livet.
Andra som vill somna in får vänta och vänta på den befriande sömnen. Ofta med olidliga smärtor. Fysiska såväl som psykiska.
Jag har varit med om att min mamma under hennes sista stunder på detta jordelivet på sjukhus legat och skrikit, medan två sjuksystrar höll henne, ’jag kvävs, jag kvävs’.
Måtte ingen som hon behöva göra färden till det oförklarliga på ett så smärtsamt sätt.”
Ellen beskriver sig som god vän med sin död.
– Tanken på döden har alltid skänkt mig trygghet, säger hon.
– Men jag gillar inte ordet, döööd. Då är vikingarnas beskrivning bättre: Hon har gått till det andra ljuset.
Hon betonar att hon ber om något ljust.
– Att vilja dö är inget tragiskt för mig, inget negativt. Jag är nöjd med livet, färdig. Jag tycker inte synd om mig, jag vill bli av med mig.
– Även om jag inte kan få den hjälp jag ber om hoppas jag kunna bidra till att andra får det i framtiden.
2003 delade Ellen upp boet.
– Flyttlassen gick till barn, barnbarn. Allt är skrivet, uppdelat.
Allt om Ellens verksamhet gick till Göteborgs stadsmuseum.
Sitt teaterbibliotek gav hon också bort.

ONSDAG 27 DECEMBER

Den första artikeln om Ellen publiceras i Expressen. Ellen skriver i sin almanacka:
Vart tar jag vägen 1.1.2007?

FREDAG 29 DECEMBER

Ellen skriver i Expressen:
”Ska en människa behöva ha det så här på grund av läkarnas oförståelse? Deras undanflykter om att dödshjälp kan missbrukas är ju bara ett sätt att slippa ta ställning. Inte ens terminal sedering vill de befatta sig med. En metod som skulle ge lindring åt så många i min situation. Och som jag hoppats på.
I stället fylls sjukhusen och hemmen av lidande människor som helst skulle vilja dö.
Låt oss som vill dö få dö.”

LÖRDAG 30 DECEMBER

Ellen halkar ur rullstolen, och får ringa 112 som skickar hemtjänsten att hjälpa henne upp från golvet.
Dagboksanteckning nyårsafton:
”Natten var svårare än nånsin. Om det nu går.”

MÅNDAG 1 JANUARI

Ellen slutar att äta och dricka. Hon är trött och blir väldigt hungrig på natten, somnar klockan fem.

TISDAG 2 JANUARI

Ellens sovrumsfönster, med vy mot Riddarfjärden, står öppet; det är två plusgrader och grå-rosa himmel. Ellen sitter rak som en dansös i rullstolen.
– Jag känner en lättnad, en befrielse, säger hon lugnt. Jag har tänkt på det här så länge.
– Läpparna är torra, som pergament. Jag smörjer dem med olivolja.
På byrån blänker Göteborgs stads förtjänsttecken, medalj med blåvita band, som Ellen fick 1982 för sina insatser för barnteatern i Sverige. Bredvid den Ellens patientkort.
Ellen vill vara hemma så länge hon orkar; hon vill sortera och dela ut minnessaker. Sedan hoppas hon få en plats på ett sjukhem. Hennes önskan är att en läkare ska söva henne när situationen blir för svår.
– Det tar redan en evighet att ta sig från sängen upp i rullstolen, berättar hon.
Många, många har hört av sig efter Expressens artiklar. Vänner, arbetskamrater, okända. Alla positiva.
Ellen berättar med ömhet om en 23-åring som tipsat henne om att börja träna qi gong.

ONSDAG 3 JANUARI

Ellen skriver:
”Frånsett uttorkad munhåla och att mina fysiska krafter avtar, ger kroppen nya signaler som jag försöker tyda. Det är som om den på samma gång vill sjunka och lyfta.
Hur länge ska jag orka?
Vad har jag gett mig in på?
Ska jag orka slutföra detta. Och utan hjälp. När jag redan efter tre dagar utan mat och dryck är så orkeslös. Med möda skriver jag dessa rader.”

TORSDAG 4 JANUARI

Ellen har fått svårt att tala, munhålan är torr. Hon är inte längre hungrig men kan känna sig illamående.
Ellens anhöriga kämpar för att Ellen ska få en plats på ett sjukhem.
”Du är och har alltid varit en fantastisk energisk och kärleksfull farmor.” skriver ett av Ellens barnbarn i ett brev till henne.

FREDAG 5 JANUARI

Ellen skriver till äldre- och folkhälsoministern Maria Larsson, kd, där hon föreslår en lagändring som tillåter dödshjälp.
Hon beskriver hur hon mår:
– Jag har svårt att somna, somnar vid fyratiden. När jag vaknar sitter tungan fastklistrad vid gommen och vänster öga är igenmurat av var. Höger öga av något annat.
– Inkontinensen har lättat på grund av att jag inte intar någon vätska. Alltid något!
– När jag klamrat mig upp ur sängen i rullstolen och skött mina toalettbestyr fungerar jag ganska normalt i några timmar.
Ellen har fått rådet att fukta läpparna och tugga tuggummi som lindring mot den torra munhålan.

LÖRDAG 6 JANUARI

Ellen berättar att hon känner sig ”smått euforisk”.
– En läkare har sagt att det hör till förloppet, säger hon.

TISDAG 9 JANUARI

Ellens våning töms på ting och fylls av snittblommor. Möbler har burits bort, kristallkronan är nertagen, det sitter namnlappar på blomkrukor, tavlor, prydnadssaker.
– Jag känner mig så frisk så fort jag får ge bort något, säger Ellen leende.
Hon får många samtal och brev, framför allt från gamla elever och arbetskamrater som beskriver vad Ellen betytt.
– Jag får detta nu, det som andra får till begravningen.
– En gåva.
Sovrumsfönstret är öppet.
– Jag vill ha kallt, iskallt! Jag skulle vilja bada i Riddarfjärden.
Ellen klappar sig i ansiktet med kallt vatten från en kopp när hon måste prata.
– Jag har nu kontakt med sex läkare, berättar hon, både road och rörd över deras omsorger.
– Som alla läkare vill de att man ska leva.
Ellen suger då och då på en citronskiva, det hjälper något mot muntorkan. Ett värkplåster, som tidigare inte fungerat, lindrar nu.
– Värken är inte så svår.
– Kan det bero på att kroppen nu är så tunn och ger inte samma motstånd?

ONSDAG 10 JANUARI

Ellen skriver:
”Ligger helst. Har öppet fönster, suger begärligt in den kalla luften. Dag som natt. Mina handeksem håller på att försvinna. Underligt. Kan det bero på uttorkningen?
Törsten är förfärlig. Torr ända ner i strupen. Klatschar mig med kallt vatten i ansiktet och på armarna ofta ofta för att kunna fungera. Ser sämre. Hör sämre. Mitt närminne är inte så bra. Det har varit bra förut.
Underligt att jag fortfarande inte är hungrig. Häromdagen bara en liten hungerkänsla i tre minuter. Men TÖRSTIG.
Så lustigt: Mitt nöje hittills har varit att lösa korsord. Inte nu längre. För många matfrågor.”

TORSDAG 11 JANUARI

Ellen skriver:
 ”Min husläkare meddelade att på måndag 15 januari får jag komma in på Stockholms sjukhem.
Tack! och Hurra!
Eftersom jag är så darrig, yr och svag och orolig att inte kunna klara mig här hemma ända till på måndag drack jag för att få styrka tre klunkar vatten, och en klunk som tröst. Tillfälligt!
Fult, ja men –
Klarar därför av att skriva dessa rader. Kanske måste jag för att klara mig här hemma ända till måndag ta några få klunkar vatten var morgon.
Jag drar glupskt och med djupa andetag in den kalla luften utifrån. Kan det bero på att det finns fukt i luften som min kropp nu så gärna vill ha?
Och jag längtar efter dofter. Dränker mitt ansikte i knippor av rosor och tulpaner och dricker deras doft. Sprejar även mina handleder med god eau-de-cologne och inhalerar och njuter.”

SÖNDAG 14 JANUARI

Ellen skriver ett brev till statsminister Fredrik Reinfeldt.
– Var får jag mina krafter ifrån? frågar Ellen sig.
–Hjärnan fungerar fortfarande, det är inte normalt.
– Vem är det som bor här inne? (Ellen knackar sig leende i pannan).

MÅNDAG 15 JANUARI

Ellen skjutsas i ambulans till Stockholms sjukhem.

TISDAG 16 JANUARI

Ellen vilar i eget rum, ljust och rymligt, fönstret står öppet dygnet runt.
– Vårdpersonalen är underbar, berättar Ellen som fått håret tvättat. Tack vare en mungel kan Ellen tala en stund i taget. De förundrade läkarna säger att hennes njurar borde ha slutat fungera efter sju-åtta dagar utan vätska.

ONSDAG 17 JANUARI

Italiensk radio sänder ett inslag om Ellen. Flera italienska tidningar publicerar artiklar. Ellen skriver:
”Frånsett illamåendet och törsten har jag inte mått så här bra på 7 år som jag gör i dag här i sängen.
Min son har hälsat på. Nära samtal.
Jag drar begärligt in doften av en liten rosenknopp jag fått i den ena näsborren efter den andra.
Min temperatur är: 34,9.”

TORSDAG 18 JANUARI

Ellen skriver:
”Tack till Kent som gav mig god och omtänksam fotvård, för att jag inte ska skämmas för mina fötter när jag ligger i kistan.”
– Jag sover allt mer. Förbereder mig på ett annat varande, säger Ellen.

 LÖRDAG 20 JANUARI

Uttorkningen blir för svår, Ellen börjar dricka iskallt mineralvatten.
Hon fortsätter att inta vätska  – mineralvatten och ibland fruktsaft – men ingen föda, fram till sin död

ONSDAG 24 JANUARI

Ellen skriver i Expressen:
”Detta är mitt sista inlägg i debatten.
Jag vet att det pågår debatter.
Men i det tysta.
Må de ljuda!”

TISDAG 6 MARS

Ellen somnar in.

ONSDAG 15 MARS


Familjen publicerar Ellen Bergmans dödsannons. Svägerskan Lilian Lundström berättar att det var Ellens val att sluta äta och dricka som till sist ledde till döden.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


centerpartiet

Läs fler nyheter i Expressens app. Ladda ner gratis här: Iphone eller Android.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag