Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Jag hoppades att regissören avlidit"

Hon har gjort över 100 roller - men tycker bara att hon "varit okej" ungefär en gång vart tionde år.

Nu spelar Marie Göranzon, 71, förvirrad och kärlekskrank i Marie-Louise Ekmans avskedsföreställning "Dödspatrullen" på Dramaten.

- Jag upplever att vi är mindre måna om våra äldre i Sverige, de ses som ett påhäng och får inte självklart respekt, säger skådespelerskan.

Märta som du spelar säger på scenen att hon känner sig som "en till som kommer hit och ska ta plats". Hur känner du inför henne?

- Det är ju samma Märta som jag gjorde i "Gäckanden" 2007, men lite äldre. Hon har flippat ur och känner en sorg över sitt eget liv och mannen som var otrogen från dag ett. När man blir gammal kommer all skit upp till ytan, så man ska vara försiktig att trycka ner den.


Foto: Foto: Cornelia Nordström

- Min generation har varit urusel på att prata om det jobbiga medan det skedde. Då var det en skam att mannen varit otrogen. När Kurt försöker ta på Märta så kommer hela skiten upp och han får en utskällning, fast han bara försöker vara snäll.

- Det är lika jobbigt varje kväll att säga repliken om att ta plats. Det blir en speciell tystnad i publiken, som inte sällan är i den åldern att den börjat fundera över hur det ska bli den dag då man själv blir gammal eller har föräldrar som är det.

Vad tänker du om ålderdomen?

 - Jag känner så själv, att jag inte vill tvinga någon att hälsa på eller ta hand om mig. Då skulle jag hellre vara för mig själv. Speciellt kvinnor i min generation som alltid klarat oss själva, jobbat, tagit hand om barn och läxor. Vi har gjort allt det där som hemmafruarna gjorde - möjligtvis med undantag för att krusa örngottsbanden - men vi har förvärvsarbetat också. Och inte har vi köpt städning. Det är först de senaste åren som jag har tyckt mig kunna köpa städhjälp, men hur många kvinnor i min ålder kan det?

- Vi var den första generationen som hade möjlighet att studera utan att ha rika föräldrar. Det fanns pengar och resurser i samhället. Men vad ska vi sträva att bli gamla för om det är så här samhället tackar oss?

- När Per Nuder pratade om oss 40-talister som "köttberget" fällde jag en tår. Det var för jävla fräckt.

- Här på teatern har vi inte längre många äldre kvar. Förr var skådespelaryrket något man fortsatte med fram till döden inträffade. Nu är det svårt att få tag på folk över 65, sedan det för cirka tio år sedan försvann en hel generation. Jan (Malmsjö, reds anm) är den äldste. Många i publiken är över 65 och hur går det då med identifikationen?

- Hade jag fått en chans till skulle jag utbilda mig till barnmorska och använt all den erfarenhet jag samlat på mig i ett nytt yrke, men det får man inte. Det är en tråkig tanke att inte kunna ha två yrken i livet.

Din rollfigur Märta tar för sig fysiskt på ett sätt som publiken kanske inte är van vid att äldre kvinnor gör?

- Det är absolut självklart för mig att äldre kvinnor har en sexualitet. Jag tror inte att den någonsin försvinner. Också i ett långt äktenskap kan det finnas en fysisk närhet som aldrig dör om man underhåller den. Men det är klart att den kanske inte ser likadan ut som när man var ung.

- I och med att det uppfattas som lite skamligt att äldre kvinnor är sexuella varelser skrattar folk i publiken när Marie Göranzon sitter och tar på Örjan Ramberg och frågar honom om han aldrig gjort så. Ramberg har varit en förförare, jag är gift med en före detta förförare och det blir dubbla budskap som väcker skratt när jag som Märta instruerar Ramberg i rollen som Kurt att ta i lite hårdare. På sätt och vis blir han våldtagen. Det är åtminstone en pressad situation för Kurt - och han blir anklagad både för att vara en tafsare och en snuskhummer. Kurt är livrädd och förstår inte vad Märta vill.

"Jättebra att p-pillren kom"

Du växte upp innan p-pillren blev allmängods. Hur har det påverkat dig?

- Studielånen och p-pillren är den största revolutionen för kvinnan. På 1940-talet fick kvinnorna det ena barnet efter det andra och hade inte makt över sina liv. Det var jättebra att p-pillren kom. Alla barn som är födda efter 1964 vet att de är planerade, ha ha!

- Å andra sidan kommer barn nästan alltid olämpligt. En av mina bästa vänner är gynekolog och hon berättar om avigsidan med p-pillren. Kvinnor som är 38 och inte har några barn kommer och ber om nya recept för att de vill vänta med att bilda familj. Men det är inte så himla enkelt som man tror att bli gravid när man passerat 30.

- Nästa steg för jämställdheten är lika lön, men det tror jag blir svårt att uppnå i samhället i stort. Här på teatern ligger vi tjejer inte längre under lönemässigt sedan några av oss för 15 år sedan slog nävarna i bordet och krävde att få se lönelistorna. Tjejerna och några grabbar som låg oförklarligt under fick höjd lön på ett bräde.

Lars Amble, som du tidigare var gift med, spelar Nisse, som Märta också lägger an på. Hur fungerar det att spela mot någon som man haft en så nära relation med?

- Det är en väldig trygghet och en fröjd att få Amble att komma in och göra den rollen. Vi jobbade ihop bara några år efter skilsmässan 1971 och numera umgås vi.

- Numera frågar jag snarare vilka andra skådespelare som ska vara med i uppsättningen än vilken pjäs vi ska spela. Andas man på samma sätt så kan man i bästa fall uträtta små underverk. Det är en extra fördel om man känner varandra.

- Örjan (Ramberg, reds anm) hade jag ju inte arbetat med tidigare, men redan efter ett par dagars umgänge kände jag att han är en av de mest underbara medspelare jag haft - och den känslan är kvar. Det första man gör är inte att ta hans hand och lägga den på mitt bröst, som Märta gör med Kurts. Det kräver att skådespelarna har en varm relation och varit generösa med sig själva.

Din make Jan Malmsjö är tio år äldre än du och har haft två strokes. Vilka tankar väcker det hos dig när du spelar just "Dödspatrullen"?

- Om jag ligger vaken om nätterna så kan jag slås av att det kommer en dag då någon av oss behöver hjälp, och jag hoppas att det inte är jag. Egentligen vore det lika bra om man dog nu när man är som mest vital, men det är förstås cyniskt och själviskt att tänka så.

- Får jag behålla hälsan blir jag gärna 92 som min moster blev, men det vore vedervärdigt att leva till 90-92 och behöva hjälp med allt dygnet runt. Nu får vi ju inte välja hur det blir, men när jag känner mig som mest ensam kan jag som sagt var tänka att det kanske vore lika bra ändå att somna in innan man hamnar där, för nu är alla barn vuxna. Vad ska man med de sista åren till om man ska behöva be om hjälp med allt? Varför sträva efter att bli allt äldre om samhället ändå skiter i oss?

- Å andra sidan har jag ju mina barnbarn. Och framåt morgonkvisten brukar de dystra tankarna försvinna och livet återkommer.

Du säger att du ligger vaken om nätterna?

- Ja, i vargtimman. Det hör till åldern. Förr sov jag alltid bra, men det blir sämre och sämre med det. Å andra sidan behöver man mindre sömn när man blir äldre.

- Jag funderar mycket mer än vad jag gjorde för bara tio år sedan. Vilka saker vill jag absolut göra? Hur länge ska jag fortsätta spela? Vid ettiden på natten drar ångesten i gång då jag tänker på textmassorna jag ska leverera nästa kväll och respekten för publiken som kommer att sitta där. Under dagen kommer jag över de där barriärerna och känner någon sorts glädje och att det är väldigt roligt - också.

Du har sagt att du sekunderna innan du gör entré är så nära ett självmord man kan komma?

- Jag fattar inte att jag ger mig in i något så vansinnigt. Hjärtat slår, minnet bara försvinner, blodet pumpar. Det är fasansfullt sekunderna före.

- När teknikern Emma Nilsson på premiären räknade ner och sa att nu är det tre minuter kvar och senare att det var en minut kvar så jag "snälla Emma, kan inte du gå in på scenen och göra det här?". "Nej, du kan inte sköta ljusbordet", klippte Emma av. Det var rätt sätt att ta mig när jag höll på att dö av ångest.

- Scenskräcken blir inte mindre med åren, men en skillnad är att det finns en erfarenhet och teknik att vila på.

I år är det 50 år sedan du började på Dramatens elevskola?

- Ja, Rolf Skoglund, Irene Lindh firar 50-jubileet den 4 juni med att gå på restaurang Prinsen och äta. Där satt vi ofta förr, men nu är det många i det gänget som är borta.

Du sagt att du "varit okej" fem gånger under dessa 50 år...?

- Några enstaka gånger har jag känt att det varit bra, men det betyder inte att jag är nöjd. Det är de tillfällena som driver mig. Det är ytterst få som föds med en så stor talang att de inte behöver arbeta alls. De flesta av oss får arbeta oerhört hårt. Jag kan säga en replik 1 000 gånger hemma för att undersöka vad som händer om jag lägger betoningen på ett annat ställe och komma underfund med vad det jag säger betyder. När jag började i yrket bestämde jag mig för att jag skulle bli bra och jag har och har haft en enorm energi.

- Här handlar det om att arbeta med sig själv och med rollerna. Det är ett jäkla slit hela tiden. Skulle jag ha nöjt mig med något jag gjorde när jag var 30? Nej, det måste bli bättre. Hela tiden.

Vad händer när du tycker att du "är okej" på scenen?

- Det inträffade bland annat när Maria Bonnevie och jag spelade i "Höstsonaten" 2009. Det är inte hela tiden under en föreställning på 2,5-4 timmar som man känner så, utan ögonblick när allt går ihop, när det blir en total connection mellan känslor och uttryck och den text man ska föra fram. Man behöver inte pausera som dagen före eller lyfta fram vissa ord. Du kan lägga en betoning på vilket ord som helst och det blir alltid rätt.

- De är de tillfällena, som ungefär inträffar vart tionde år, som gör att man har lust att fortsätta slipa på sitt instrument.

- Du kan aldrig lura en publik, publiken är som en seismograf. En gång för många år sedan när Jan (Malmsjö, reds anm) och jag spelade en på Vasan hände något mellan oss. En stol stod fel och det gjorde att jag satt i vägen för Jan. Då tog han bort min hand, vilket inte ingick i pjäsen, och jag reagerade som privatperson och blev tvärarg. Publiken kunde kanske inte sätta ord på vad det var som hände, men trots att det bara tog någon sekund innan jag och Jan kom på oss och fortsatte enligt manus lovar jag dig att inte en enda i salongen gick miste om att det som skedde där på scenen inte hade med pjäsen att göra.

Du har också frågat dig om det kan vara nyttigt att spela ut så starka känslor som i "Höstsonaten"?

- Maria Bonnevie och jag var helt slut. Innan vi började repetera undrade jag om jag skulle orka ge mig ner i den sorgen varje kväll, men tillsammans gjorde vi det. En sådan roll som mamman till den här dottern påverkar en privat och ställer fram sidor hos en själv som man inte stött på förut.

Hur ser rutinerna ut när du kliver av scenen?

- Förr hade jag alltid bråttom hem för att ta hand om småbarn. Nu ligger jag en kvart på sängen här inne i min loge, även om jag ska träffa någon efter föreställningen. Jag försöker slappna av, inser att jag har sprungit ett lopp och försöker acceptera det. Då mår man mycket bättre.

Sitter Jan och du uppe och väntar på varandra?

- Nej, inget sådant. Vi ser till att det finns något att äta till den som spelat, men sitter Janne och tittar på en jättebra film så pockar inte jag på att få uppmärksamhet om det inte hänt något särskilt under föreställningen. Örjan (Ramberg, reds anm) och jag promenerar under valvet till stora scenen en kvart och pratar om det som hänt under kvällen, det blir ett sätt att summera.

Hur känns det om en föreställning inte blir vad du tänkt dig?

- Har man gått på fel tåg kan man få knoga, klippa och knixa under hela spelperioden och det släpper aldrig.

Hur förhåller du dig till recensioner?

- Jag skrattade gott när någon sa att jag tog för mig lika fräckt på scenen som Jack Nicholson, men för det mesta glömmer man ganska snabbt vad folk skrivit. Mest frustrerande var det med de ganska svala recensioner vi fick när jag spelade fru Ekdal i "Fanny och Alexander".

- På premiären var kungaparet inbjudet. De tyska replikerna fick en helt annan klang och vi påmindes om att Jonas Karlssons Gustav hade ett kunganamn. Då han satte på pigan tänkte vi nog att vad i helvete är det vi framför. Vi skådespelare tappade kontakten med oss själva och publiken var mer koncentrerad på kungaparet än på oss. Vi hade inte tänkt på vad det var vi sa på scenen. Det var en fasansfull upptäckt, men vi tog igen det med råge på en bejublad föreställning i Washington några månader senare.

- Kronprinsessan Victoria verkar vara uppriktigt intresserad av teater och är på Dramaten då och då. Hon var bland annat och såg "Höstsonaten" med prins Daniel och skickade då en hälsning om att hon tyckte mycket om föreställningen. Det är roligt när hon kommer.

När jag är på teater ser jag nästan alltid någon herre som somnar och snarkar högt. Vad tänker du om det?

- Tack och lov ser jag jättedåligt. Men det är väl inte mycket att göra åt om någon inte kan låta bli att somna. Antagligen tycker de att det är urtråkigt och det måste man väl också få tycka.

- Män och kvinnor är inte helt lika och det tror jag inte att vi kan ändra på. Kvinnor läser mer och går oftare på teater. Föds vi kvinnor med behovet av att få se saker som handlar om våra liv och om vår vardag?

En tråkig Dramatenupplevelse du refererat till var då du inför din första stora roll blev utmobbad av medelålders skådespelare. Berätta!

- Dessa två personer suckade och stönade högljutt och himlade med ögonen. Till slut gick jag upp till dåvarande Dramatenchefen Ernst Josephson och sa ifrån mig rollen. Josephson ville inte höra talas om att jag skulle hoppa av, utan gav skådespelarna och regissören en rejäl känga. Det var fasansfullt. Tack och lov var det ett sommarlov emellan repetitionerna och premiären, då jag kunde jobba på texten. Jag minns att jag lyssnade på nyheterna varje kväll och hoppades att regissören skulle ha avlidit så att föreställningen skulle ställas in. Såret fanns där, men det gick väldigt bra och blev ett så kallat genombrott. Vi spelade föreställningen 80 gånger, men jag kände mig aldrig glad eller upplevde det som någon revansch. Jag tänkte att värre än så här blir det aldrig - och det har det heller inte blivit.

- Där och då påmindes jag om att så där ska jag aldrig göra mot några kolleger.

- Där har det faktiskt betytt mycket att vi fått ett par kvinnliga chefer på teatern. Kvinnor ser vad som händer.

"Dags att bryta"

Du hade en paus från Dramaten. Vad berodde det på?

- När jag var 47-48 kände jag att det var dags att bryta. Jag hade inget nytt att komma med. I stället spelade jag komedi på Vasan. Det var läkande.

- När man känner att man inte mår bra och att ingen ser en är det bättre att lämna ett tag i stället för att bli bitter.

Ja, du erbjöds ju att ta över Vasan och bli chef där!

- Jag fick en månads betänketid, men insåg ganska snart att med Jan och Amble i bagaget så kunde jag inte tacka ja. De delade upp roller och bestämde repertoaren redan innan jag tacka ja, ha ha. Det fanns andra skäl också, men jag har aldrig drömt om att bli chef och skulle inte passa som det.

- I samma veva blev Ingrid Dahlberg ny chef på Dramaten och hon erbjöd mig en bra roll i "Lång dags färd mot natt".

Du är inte sugen på att ta över Dramaten nu när Marie-Louise Ekman slutar?

- Nej, Dramaten är gigantiskt! Det är så enormt stort, jag skulle gå under om jag försökte klara av detta universum för teater och konst. Nej, min roll är att stå på scenen.

- Att komma med namn på någon person jag vill se som efterträdare skulle kunna vara till mer skada än nytta, men jag citerar den store teaterregissören Alf Sjöberg: "Det måste alltid finnas en pilot som kan ro lokomotivet i land".

Tillbaka till Bergman. Varför blev du "skitarg" på honom 1969?

- Han sa nej till min medverkan i en fransk storfilm. Det var ett fint erbjudande, där jag skulle få väldig mycket pengar och kunna ta med mig familjen till sommarinspelningen, men det förutsatte att vi kunde flytta på några speldagar. Det godkände Bergman inte - och det gjorde mig förbannad. Jag tyckte att det var snålt, för alla andra i hans stall fick åka. Men jag tillhörde inte ju inte det.

- Jag har inte tyckt att det har varit viktigt att göra karriär utomlands och är inte jättejätteledsen över att det blev som det blev. Nu när jag fyllt 70 har jag det fan så mycket bättre än vad en del av de tjejer som gav sig i väg till Hollywood har det i dag. Jag har min tid nu - och har haft det sedan jag var 47-48 år. Andra har sin tid tidigt. Får man välja så tar jag ju det här. Jag har inte alltid gått på snitslad bana.

- Bergman sa senare att han sa nej för att det var bra för mig att vara kvar på teatern, men det var en efterkonstruktion, ren bullshit. Han var bara inte intresserad av att hjälpa till.

Bergman ska också ha sagt till dig när du var 23 att du som 50-åring skulle bli riktigt bra?

- Ja, han sa att "när du blir 50 kommer ingen att slå dig på fingrarna". Men hur roligt är det att få höra det när man är 23? "Jävla gubbjävel, släng dig i väggen", tänkte jag då. Man vill alltid ha allt bra meddetsamma...

Hur viktigt är utseendet i ditt yrke?

- Det är nog ännu viktigare i dag än vad det var då. Det var absolut inget fel på oss, med lite läppstift och puder var alla var söta, men nu har det blivit något extremt, rena rama mannekänguppvisningen. Irländska och engelska skådespelare kan se ut som folk gör mest, det kan man sakna i vårt skrå i Sverige.

- Då vi gästspelade "Fröken Julie" i Los Angeles var jag på en supermarket med Britt Ekland när vi mötte en känd skådespelerska i vår ålder. Britt tyckte inte att den kvinnan såg ut att vara mer än 30, och det berodde på all botox. Jag tyckte att det framgick ganska klart att hon var runt 45. Man kan aldrig dölja sin rätta ålder, oavsett hur mycket man än grejar med sitt ansikte.

Beskriv din relation till din forna mentor Margaretha Krook!

- Jag skulle inte påstå att vi var nära vänner, men vi var nära kolleger. Det var inte så många personer som hon var förtrolig med. Margaretha kunde vara korthuggen i sin replik, men hon var inkännande och man kunde prata med henne, inte minst om jobbet. Hon kunde ge klara besked och råd.

- Margaretha kände Jan väldigt väl i och med att de gått på elevskolan samtidigt. Jag kunde identifiera mig med henne, utan att på något sätt jämföra mig med hennes framgångar.

- Vi startade oroliga mödrars klubb, för vi var båda lika ängsliga av oss när det gällde barn. Vi ringde varandra, eller ja, egentligen var det väl mest hon som ringde mig. Hon är en mycket saknad kollega.

- Ulla Sjöblom var en annan mentor. Hon var oerhört krävande under de tre år hon var min lärare och kunde anmärka på att man släppte slutorden eller behövde jobba på tekniken. Men hon var en väldigt bra pedagog som rakt på sak sa vad man behövde jobba vidare med.

Så klarade hon familjelivet

Apropå barn, Lars Amble och du hade en åtta månader gammal dotter när du började Dramatens elevskola. Det fanns ingen barnomsorg och jag anar att Bergman & Co inte alltid slutade repetitionerna på utsatt klockslag. Hur löste ni logistiken?

- Under själva elevskoletiden gick det bra, för då hade jag en barnflicka som tog hand om Lolo klockan 09-15 medan jag var på lektionerna. Och Bergman slutade alltid på pricken på utsatt tid.

- Lolo var öronbarn och någon gång fick jag bädda ner henne i logen då vi hade generalrepetition för pressen. Påklädaren satt hos henne medan jag stod på scenen.

- Men teatern har varit en lika stark passion som hemmet och barnen. Barnen har fått dela mig med min passion för jobbet. Jag kunde inte göra mer än att dela på mig.

- Jag tackade alltid nej till uppdrag om somrarna så att vi fick tre månader tillsammans med barnen. Om vi skulle klara att hålla ihop familjen var det nödvändigt att ha sammanhängande tid ihop.

- Jan och jag spelade inte alltid samtidigt, men när vi gjorde det hade vi barnflicka som täckte upp och det var vansinnigt dyrt. Vi hade inga mammor i närheten som kunde ställa upp. Jag har nog förträngt lite grann hur tufft det var att få ihop ekvationen som skådespelerska, mamma och fru. Barn som gråter när man går... Men det kunde inte vara på något annat sätt. Hade jag blivit sjuksköterska hade jag ju haft jour och arbetat på helger ändå.

- När barnen var små kom man direkt från diskbänken och hann precis till sminket. Ibland kände man för att sätta en kniv i manliga kolleger som beklagade sig - och som inte tagit hand om barn in i det sista, ha ha! Vi kvinnor hämtade på dagis och tog en snabbdusch strax innan vi skulle ha premiär på stora scenen.

Jag har hört att Bibbi Andersson hade ett finger med i spelet när du blev antagen till Dramatens elevskola?

- Ja, ingen annan kvinnlig elev hade haft en åtta månader ung bebis och det var mycket diskussioner i intagningsjuryn där hon satt med om hur jag skulle klara det om jag fick en plats. Bergman ifrågasatte om det gick. Då sa Bibbi åt Bergman "jamen du kan väl vara barnvakt i så fall". Bergman hade ju åtta barn och Erland Josephson, som också satt i juryn, fem, men efter denna replik dryftade man inte detta problem mer och jag kom in.

- Sif Ruud var också ett stort stöd. Jag tog lektioner hos henne inför intagningsproven. Lolo var sex månader och följde med hem till Sif, som själv hade tre barn. "Ett barn har väl aldrig hindrat något", sa Sif, och tillade att "om du inte kommer in ska jag äta upp min handväska".

Du hann med några andra yrken innan du kom in på Dramatens elevskola?

- Ja, jag stod i garderoben på Folkan och Dramaten, paketerade varor på Martin Olsson - och där minns jag känslan när man i spärren fick hålla upp väskan för att visa att man inte tagit med varor hem -, ryckte in som lärarvikarie och gick en treveckorskurs för att bli sjukvårdsbiträde på S:t Görans beroendeavdelning och psykiatriska mottagning. En sjuksköterska tyckte att jag oroade mig och brydde mig för mycket om patienterna, för det skulle jag inte orka med i fortsättningen.

Hur gick det till när du till slut kom in på elevskolan?

- Jag sprack vid första försöket, men prövade en gång till. Att jag skaffat mig lite hållpunkter som lärarvikarie och sjukvårdsbiträde var en trygghet i och med att skådespelaryrket var lite vanskligt. På så sätt visste jag att jag alltid skulle kunna försörja mig.

- När jag fått beskedet mötte jag Bergman och Josephson utanför teatern och neg och tackade. De blev förskräckligt generade att en kvinnlig elev, som dessutom hade Lolo i vagn, neg, men så gjorde vi hemma i Linköping när vi mötte någon i våra föräldrars ålder. Inte blev det bättre av att jag förklarade det... Bergman ville inte höra talas om att han var lika gammal som min pappa.

- Arbetet är som ett beroende. Jag är inte säker på att jag skulle ha valt det här jobbet i dag om jag skulle ha valt om, för jag hade aldrig kunnat drömma om att det skulle vara så jobbigt att vara skådespelare, men också så underbart. När ungdomar frågar mig om råd säger jag att de måste vilja till 120 procent och vara beredda att offra vad som helst för att bli skådespelare. Det är ett jäkla slit, från dag ett.

I dag är du en av landets mest erkända skådespelerskor, men när du träffade Jan Malmsjö var du i början av din yrkesbana. Hur var det att bli kär i en så offentlig person?

- En del kvinnor kunde vara för jävliga. Många gånger var det väldigt obehagligt. Jag behandlades som ett bihang och ingen människa tycker att det är roligt. Jans äldsta dotter Anna, som inte alls är i branschen, sa att den trevligaste i branschen hon träffat är Rikard Wolff, som stod och pratade länge med henne på en fest trots att Anna inte är skådespelare. Fram till det att Anna var 55 år var det ingen människa i de här sammanhangen som frågat vem hon var och vad hon arbetade med.

- Ungefär så, fast med råge, var det för mig de första 10-15 åren med Jan. Jag satte i system att bara gå därifrån om folk inte hälsade på mig. Jan försökte bjuda in mig i samtalen, men de andra var inte intresserade.

- Annars hade jag ingen bra strategi. Förhållandet blir en angelägenhet för så många när man är tillsammans men en känd person. Det blir ett dubbelt jobb, dels med den egna biten av relationen och dels med hur andra ser på förhållandet.

- Det var skitjobbigt, men det påminde mig om vikten av att jag alltid ska se andra och inte mobba ut. Jag har sorterat bort dem som inte hälsade då och de blir jättenervösa om vi möts på stan, för de vet hur de själva betedde sig.

"Krävs envishet"

Hur har ni gjort för att få relationen att hålla i 45 år?

- Ja du... Jag återkommer till ett lapptäcke som jag virkade till min dotters säng. Det bestod av hundratals små bitar och jag trodde aldrig att det skulle bli färdigt, men det blev det. Om de där virkade bitarna kunde tala skulle det bli en hel roman.

- Det krävs envishet och självdisciplin från båda parter. Man måste försöka. Jan och jag är känslomänniskor båda två. Det finns dalar och toppar, men någonstans finns ändå minnet i ryggmärgen av den där kärleken som startade alltihop. De gånger man kanske tvivlat har jag känt att "nej, det är inte slut" och så har man kommit upp till ytan igen och väckt den där kärleken till liv.

- Det är svårt att säga varför det är så mycket skilsmässor. Ibland tänker jag att de flesta människor går igenom ungefär samma problem. Jag hade kunnat vara gift fyra gånger och haft barn med lika många olika män, men det är inte av religiösa skäl eller bara för barnen skull som man fortsätter.

Vem är du när du är tillsammans med din man?…

- Ja, nu har vi ju gått hela varvet runt flera gånger. Vi kan ha väldigt intressanta samtal. På somrarna åker vi till Kreta två veckor med min bror och hans fru.

- Vi pratar mycket om våra barnbarn och försöker träffa dem. Jag tror nästan att vi talar mer om barnbarnen än om barnen, det är lite enklare med dem, annorlunda. Love som är åtta år är så reflekterande. När vi promenerade i skogen häromdagen pratade vi om vad han önskade sig till födelsedagen. Hans "toppönskning" var en dator, men han var orolig för att det var för dyrt. Jag får hålla i mig där, för jag skulle kunna göra vad som helst för mina barnbarn - och han fick en.

- Vincent som är 22 släpper mig närmare inpå än vad mina egna barn gjorde. Det är jättemärkligt. Umgänget med barnbarnen är också ett sätt att hålla oss unga. När jag är med Love är jag bara med Love. Bakar jag kaka med Lisa i sandlådan så gör jag inte något annat. Jag trodde aldrig att det skulle vara så roligt att bli mormor och farmor!

Berätta om din uppväxt i Linköping!

- Vi syskon var väldigt jämnåriga och hade mycket roligt tillsammans. Mamma och pappa jobbade hårt med familjens hotell, som låg i samma hus som vår bostad. Det var alltid mycket folk och mycket mat och det var aldrig tyst. Om hotellet var fullbelagt fick vi barn flytta ihop i samma rum för att ge plats åt gästerna hemma hos oss.

- Jag hjälpte mamma att städa på helgerna. Min bror Bosse var inte lika duktig på det, men han svarade i telefonen.

- Mamma ville att vi skulle studera, för det hade inte hon fått göra.

- Jag minns uppväxtmiljön som en järnvägsstation, där man satt och tittade på en massa saker som hände. Man var aldrig ensam. Mormor Hilda, som aldrig tog av hatten, kom och bakade och lagade mat. Men det var inte enbart Lyckeby, det var mycket slitningar och hårt jobb för mina föräldrar.

- Den självkänsla jag har fick jag hemifrån. Jag visste att jag dög till något. Allt jag gjorde var bra, tyckte mina föräldrar. Jag sprang bäst, var sötast och duktigast i skolan, förmedlade de till mig. När jag som 18-åring flyttade till Stockholm med den självkänslan i bagaget blev jag lite chockad, för här blev jag medveten om att det fanns andra som var så mycket bättre.

- Jag började spela teater redan under skolåren, vår lärare Inga-Lisa Sandström var mycket intresserad av teater. På den tiden drömde jag mer om operettyrket för att få ha paljetter, skor och vackra klänningar som jag sett operettsällskapen på hotellet med. Därför tyckte jag att det lät tråkigt när Inga-Lisa föreslog att jag skulle söka Dramatens elevskola. Det var inga pärlor där, precis.

Har du kontakt med några vänner från uppväxttiden?

- Ja, vi är fyra som ses fortfarande. Från början var vi fem, men en har gått bort. Vi träffas regelbundet, kanske varannan månad. När du umgås med dem som känt dig hela livet får du svaret på vem du är eller vem du var. Jag trodde att jag var allvarlig och grubblande och hade svart polotröja under uppväxten. Mina vänner invände att jag aldrig hade svart polotröja och att jag skrattade och skojade jämt. De påminde mig också om mitt sociala patos; att jag blev vald till elevrådet och att jag reagerade så fort någon blev orättvist behandlad.

- Släpp inte era gamla vänner! Under några år när folk jobbar utomlands eller skaffar familj kanske det är svårt att ses lika ofta, men de är en ovärderlig ryggsäck.

Du har mist båda dina föräldrar?

- Pappa dog tack och lov på sommaren (1983, reds anm) då jag var spelledig. Det var väldigt svårt.

- Mamma gick bort 1996. Jag kan fortfarande komma på mig själv när jag går på stan med att tänka att den där klänningen ska jag köpa till mamma. Först efter en stund kommer jag ihåg att hon inte finns längre.

I dag har du en bra inkomst, men när du var yngre hade du inte alls den ekonomin?

- Pengar ger frihet, att kunna hjälpa barn och barnbarn och att kunna dela med sig. Det är tokigt att man har det som sämst ställt när man behöver pengarna som mest. När jag var yngre hade jag stora utgifter med barn och barnflickor.

- Men jag har aldrig varit den som handlat mycket. Jag tycker om att kunna köpa kläder till mina barn och bjuda barn och barnbarn, men jag behöver inte tre par skor till, jag har det jag behöver. Dessutom är jag en hängiven medlem av Bris.

Inget behov att lämna ut de närmaste

Du har skrivit dagbok hela livet. Du har inte funderat på att - liksom Lars Norén - ge ut dagböckerna?

- Nej, jag har ingen längtan att skriva om mina närmaste, jag har inte behov av att lämna ut dem och skulle heller inte kunna det. Jag tycker inte om när folk tar heder och ära av varandra. Alla har saker att skriva om och det skulle det kunna vara ganska obehagligt att läsa. Förlag har hört av sig för att få mig att skriva memoarer och tanken finns väl där, men hittills har det inte blivit av. I så fall får någon annan intervjua mig och skriva.

- Det finns en kluvenhet hos oss skådespelare, vi vill bli sedda men när någon vill se oss kan vi bli osäkra. När jag första gången fick frågan om att vara sommarvärd i P1 var jag tveksam. Erland Josephson övertalade mig att ställa upp.

Vad ska du göra härnäst?

- Jag har en roll till i december, då vi ska inviga Elverket. Marie Bonnevie och jag ska spela tillsammans igen. Pjäsen har premiär i februari nästa år och ska spelas våren ut. Längre än så vill jag inte fundera framåt och jag vill heller inte låsa mig längre än så. Vi ska få en ny chef på Dramaten och hur länge jag fortsätter beror också på vem det blir.

Men drömrollen som majorskan i Gösta Berglings saga...?

- Ja du, tänk om Kristina Lugn skulle kunna bearbeta Gösta Berglings saga, det vore makalöst! Den berättelsen har en frodighet och skulle kunna bli lika folkkär som "Fanny och Alexander". Det finns så många bra roller i den. Det vore något för Dramaten och publiken att bita i! Och så skulle Benny (Andersson, reds anm) kunna skriva musiken.

Dissar all form av mobbning

NAMN: Britt Marie Elisabeth Göranzon Malmsjö.

ÅLDER: 71 år.

YRKE: Skådespelare.

INKOMST: 1 202 200 kronor.

BOR: Lägenhet på Strandvägen invid Dramaten i Stockholm.

FAMILJ: Skådespelaren Jan Malmsjö, 81, dottern Lolo Amble, 50, skribent (med ex-maken Lars Amble, skådespelare) och sonen Jonas Malmsjö, 42, skådespelare. Tre barnbarn.

Sommarställe: I Roslagen.

FÖDD OCH UPPVUXEN I: Som andra barnet i en syskonskara om tre i Linköping.

MAMMA VAR: Maria Göranzon, rikstelefonist, drev sedan hotell. (Dog 1996, 78 år gammal).

PAPPA VAR: Bengt Göranzon, trumpetare, senare hotelldirektör. (Dog 1983, 65 år ung).

UTBILDNING: Dramatens elevskola 64-67.

KARRIÄR: Filmdebuterade 1962 i "Kort är sommaren". Ofelia i "Hamlet" 1974, Julie i "Fröken Julie" 1985, Alice i "Dödsdansen" 1995, Mary Tyrone i "Lång dags färd mot natt" 1998, mamman i "Höstsonaten" 2009. O´Neill-stipendiet (1998), Thalia-priset (2010), Dramatens Ingmar Bergman-stipendium 2010, Elmlund-Odelius-Svenssons stipendium, (2013). Sommarvärd i P1 tre gånger. SVT:s "Stjärnorna på slottet" (2010-11).

GODA EGENSKAPER: "Bryr mig".

SÄMRE EGENSKAPER: "Väldigt otålig".

HISSAR: "Folk som alltid har något positivt att säga".

DISSAR: "All form av mobbning".

Jan Malmsjö och Marie Göranzon.

Min drömmiddag

Kristina Lugn.

Poet och dramatiker. "Vi skulle prata om möjligheterna att sätta upp "Gösta Berglings saga".

Bill Clinton.

Fd amerikansk president. "Jag tror att han är superintelligent och intressant att prata med".

Olof Palme.

Fd svensk statsminister. "Vi träffades en gång då han tyckte att man skulle sätta upp "Fröken Julie" med mig. Han kom på premiären. Jag är nyfiken på Palme".

Vincent Amble, 21.

Barnbarn till Marie. "En nyfiken, intelligent ung man som kan ställa intressanta frågor".

Det äter och dricker vi

"Min gravade lax till förrätt, med champagne. Varmrätten blir min goda kalvstek med potatis, gräddsås och inlagd gurka, det går hem hos gubbarna. Till detta rött vin eller öl och snaps. Efteråt färska bär med vaniljglass och grädde".

Ps. så var mötet

"Herregud, hur ska det gå att skriva ut den här intervjun", tänker jag några minuter in i vårt samtal. Marie Göranzon är allt annat än rörig, men hon sprakar av energi och avhandlar politik, kärlek och konst i samma mening där vi sitter i Dramatens loge nummer 206 som hon delar med maken Jan Malmsjö.

På sminkbordet står en handbroderad lampskärm med texten "Queen of fucking everything", som sufflösen Ingrid gjorde till Maries 70-årsdag.

Helgen före den nästan fem timmar långa intervjun tvingades Marie ställa in föreställningarna av "Dödspatrullen" på grund av 40 graders feber. Hon var redo att spela på söndagen trots att hon var så sjuk, men teaterchefen sa i från.

Marie Göranzon är briljant som Märta i "Dödspatrullen". Under intervjun utstrålar hon självsäkerhet, utan att för den skull vara det minsta självbelåten. Hon är inte bara ett superproffs, hon är genuint trevlig också.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.