Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jag hittade inte halshuggaren där jag trodde

Foto: MAGDA GAD

Berättelsen om halshuggaren Falah Aziz handlar inte bara om krigsförbrytelser i dagens Irak.

Torkar man bort blodet träder en annan historia fram. En mörk historia av våld, makt och politik som har skapat halshuggare, terrorister och etniska rensningar – på båda sidor av fronterna i kriget mot IS.

Krig presenteras ofta i svartvita termer av den onda och den goda. Speciellt kriget mot IS.

Men i krig är inget svartvitt. I krig blandas rätt och fel ihop. Död och liv blandas ihop. Ibland är det svårt att avgöra vad som är sanning. Eller om det ens finns någon.

Människor krigar för att överleva eller för att de tror att det ska leda till rättvisa. Alla som krigar tror att de strider för den goda sidan.

Poeten W.H. Auden skrev att barn får lära sig en enkel regel redan på skolgården: ”Those to whom evil is done. Do evil in return.”

Magda Gad i massgrav som hittades av irakiska polisen i Hamam al-Alil söder om Mosul. Flera av de avrättade, bundna, skjutna och halshuggna kropparna misstänktes vara irakiska poliser som IS dödat.

Jag kom till Irak för ett år sedan och stod på kanten av en sådan hämndspiral. Hur djupt ner jag skulle behöva ta mig ner i den för att hitta någon slags sanning visste jag inte då.

Ännu mindre vilken slags ondska jag skulle hitta. Eller att jag en dag skulle ta den i hand och förstå.

Nästan 10 000 kidnappade

Allt började en vacker junimorgon. Stjärnorna hade under natten hängt så där nära jorden som de bara gör i Mellanöstern. Jag brukar tänka på dem som miljoner dödade själar som vill vaka över de som fortfarande lever. När gryningen steg över himlen tog solen bort mörkret som behövs för att stjärnorna ska kunna synas, alla skuggor försvann och jag trodde att jag såg klart.

Jag satt i en bil och blickade ut över öknen med Sharaf Baadre, en ung yazidier. Runt omkring oss stod över tretusen vita tält, där resterna av hans folk, en av Iraks minoritetsgrupper, torkade bort i hettan. Skottskadade, våldtagna, torterade. De hade ändå klarat sig bra. Nästan tiotusen andra var kidnappade eller tittade upp som skelettpipor när sanden blåste bort från massgravarna. Vid ett kranium låg det som en gång var en barntröja.

 

LÄS ÄVEN: Här skjuter irakiska styrkorna raketer - mot kvinnor och barn 

 

En smal, äldre yazidisk överlevare tände cigarett efter cigarett, gned händerna mot varandra och bytte konstant sittställning. Ena minuten satt han upp, nästa lutade han sig, nästa sträckte han ut sig, som om hans position på golvet i det fyrtiogradiga tältet skulle förändra något i hans liv.

Han visste inte var hans döttrar och fru fanns. Bara att de var i fångenskap hos IS. Och att ingen ville hjälpa honom att försöka få dem fria. IS beskrev han som Iraks förra regering, saddamiterna. Att hans folk plågades av dem, och även av andra som vill kontrollera deras mark, var inget nytt.

Hans problem var maktlösheten, att sitta i ett tält i ett land där det inte finns någon statlig trygghet. Och därmed ingen trygghet alls för de små folkgrupper som varken kan bilda egna arméer eller betala smugglare för att fly.

Förföljelse och mord

Judarna som bodde i Irak har fördrivits för länge sedan, kristna assyrier, syrianer och kaldéer har varit utsatta för förföljelse och mord särskilt efter att Saddam Hussein störtades och övriga minoriteter som shabaker och yazidier har också fördrivits och mördats. Irak har en lång historia av våld. Den yazidiska mannen tittade upp på mig från sin panikångest och frågade om någon skulle ha försökt få mig fri om jag hade kidnappats av IS. Jag svalde och sa kort:

– Ja.

Han tittade ner.

Det gjorde jag med.

Magda Gad i pansarfordon med irakiska armén på väg genom öknen mot Badush, väster om Mosul, en stad som fritogs av al-Hashd al-Shaabi med understöd av irakiska armén. Mars 2017.

I ett hus fanns en svartklädd pojke som hade tränats till barnsoldat av IS. Han försökte strypa sin syster när jag var där, en storasyster som hade varit sexslav hos IS, och hotade att göra sina egna familjemedlemmar illa om de inte gav honom pengar.

Våldets vardag. Den irakiska flickan har lyckats få tag i blöjor under en hjälputdelning i sydvästra Mosul. För de civila har offensiven mot IS inte i första hand inneburit en befrielse, utan att de ännu en gång hamnat i mitt i fronten på ett krig vars lösning ingen plan finns.

Alla var rädda för honom. Jag också. Han var sju år. I bilen i den torra öknen väntade jag på att Sharaf Baadre skulle berätta för mig om IS och deras brott. Det gjorde han inte.

När jag tog upp ämnet grimaserade han trött, som om jag var ytterligare en västerlänning som hade kommit till Irak och trodde att om man bara fick bort en grupp skulle det bli bra.

Det trodde inte Sharaf Baadre. Först var det Saddam Hussein som skulle bort, sedan var det al-Qaida som skulle bort och nu IS. Samtliga gånger utan en plan för vad som ska komma efteråt.

Inte bara folket utan även ministrar i Irak har ställt sig denna fråga: Hur kan USA klara av att landsätta människor på månen, men inte ha en plan för hur ett land ska styras efter att de har störtat en diktator? Baadres ton var lika härdad som sanden han körde genom:

– Regeln nu i det här landet är samma som på ett zoo. Många olika grupper slåss mot varandra. Kurder, araber, shia, sunni. Den starkaste vinner och i det här landet betyder starkast den som har mest pengar. Även om Mosul befrias från Daesh kommer det bli värre. Jag har sett det här i hela mitt liv. Det är alltid ett nytt Daesh som kommer.

Finansieras av politiker och stater

Daesh är den arabiska förkortningen för IS – den islamiska staten i Irak och Syrien. Han sa att sunniextremistiska grupper som IS och al-Qaida även har interna stridigheter. Och att grupper som strider mot IS också strider mot varandra. Grupperna finansieras av allt från politiker till stater, inkluderat EU och USA. En politiker som kan köpa in stridsvagnar till sin styrka ses som en mycket rik person.

Jag funderade tyst över vad som skiljer dessa politiker från krigsherrar, och vad som händer när länder går in och stödjer vissa av dem. Hade Sharaf Baadre kunnat läsa mina tankar hade han nog sagt något om ”nya Irak” och ”amerikansk demokrati”. Det han just hade beskrivit som ett ”zoo”. Andra irakier kallar det ”hav”, där bara hajar överlever. Nu betraktade han mig, journalisten som skulle rapportera om IS, och lade till som om han ville utmana mig:

– Kurderna är nästan ännu värre. De krigar alltid mot någon. Och hittar de ingen att kriga mot så krigar de mot varandra.

Två kurdiska partier låg i inbördeskrig med varandra under 1990-talet, i en kamp om vilket av dem som skulle styra i den kurdiska regionen, och fortfarande finns splittringar mellan olika kurdiska grupper.

Det var min första arbetsdag i Irak.

Jag förstod att det skulle bli komplicerat.

Flyktingar som går barfota genom öknen från områden runt Badush väster om Mosul, mars 2017. Hela Badush har under striderna mot IS tömts på civila.

Vill se ett enat Irak

Yazidier bor i gränslandet mellan kurdiska och arabiska områden och drabbas därför när det bryter ut krig mellan eller inom dessa grupper. Eftersom yazidier inte är tillräckligt många eller ekonomiskt starka för att bilda egna väpnade styrkor går de med i både kurdiska och arabiska styrkor, beroende av vad de anser vara mest fördelaktigt. Vissa yazidier har bytt mellan kurdiska Peshmerga, kurdiska PKK och irakiska al-Hashd al-Shaabi, som mest består av shiaaraber. Dessa styrkor strider alla mot IS, men för olika saker. Därför har de också konflikter med varandra.

Folkfronten al-Hashd al-Shaabi vill ha ett enat Irak och ta tillbaka områden som kontrolleras av IS, men de vill också ta tillbaka omtvistade områden som kurder tagit kontroll över under kriget.

PKK däremot, som är terroristklassade av EU, Nato och USA, vill att kurderna ska få ett eget land, i likhet med att IRA velat ha ett självständigt Irland. Många kurder vill på samma sätt ha ett Storkurdistan – en kurdisk stat som skulle knyta ihop landområden i Irak, Iran, Syrien och Turkiet. Dessa länders statsgränser skulle därmed behöva brytas upp.

 

LÄS ÄVEN: Polisen halshugger IS-fångarna i Irak 

 

Om PKK skulle strida militärt för att uppnå detta mål skulle det potentiellt bli ett större krig än det som IS startade när de utropade en islamisk stat för sunni i Irak och Syrien.

Långt ifrån alla kurder är separatister. Ännu färre är militanta.

På samma sätt förhåller det sig med sunniaraber, som liksom kurder är i minoritet i Irak.

Majoritetsfolket är shiaaraber.

Shiaaraber och kurder har politisk representationen och gott om naturtillgångar, medan sunniaraber lider brist på båda dessa faktorer. Att dessa grupper lever ihop i ett land – mest shia i söder, sunni i mitten och kurder i norr – beror på att de tidigare europeiska kolonialmakterna, närmare bestämt den brittiska underrättelseofficeren Sykes och den franske diplomaten Picot, ritade upp gränserna i Mellanöstern efter första världskriget, utan hänsyn till att folken som bodde här hade olika etnicitet, språk, kultur och religion.

För sunniklaner som bodde på båda sidor av det som blev Irak och Syrien var gränsdragningen obegriplig. En del var nomader som inte ens var knutna till en viss plats. Varför skulle de behöva ansöka om pass för att åka till en vattenkälla eller hälsa på släkt en bit bort i öknen?

Bara européer har kommit på tanken att särskilja dem med några linjer bläck.

IS ville åtgärda denna orättvisa som de europeiska ”korsriddarna” orsakat dem.

Den viktigaste film som IS har släppt innehåller inget blod alls.

Det är antagligen därför som den inte har blivit lika spridd som de brutala avrättningarna. Blod och våld har en annan grafisk lockelse än en bulldozer som schaktar ner en konstruerad sandhög mellan Irak och Syrien.

Nioåriga Ali befriades från IS i al-Qayyarah i slutet av augusti 2016. Han sa att det värsta var när IS slutade använda ögonbindlar på dem som skulle avrättas genom halshuggning eller skjutning. Eftersom alla var tvungna att komma till stadion i al-Qayyarah och titta på när de avrättade människor innebar det att de som skulle dö stirrade dem som tittade på i ögonen. Ali säger att han ser dem även när han blundar.

Filmer visar halshuggningar och terrordåd

Det var vad IS gjorde när de utropade sitt kalifat sommaren 2014. En IS-terrorist skrek: ”We’ve broken Sykes-Picot!” De visade också hur folk nu kunde korsa öknen utan att behöva passera någon vägspärr eller visa upp något tillstånd. Det var rättvisa för dem. I en annan video hävdade de att det här inte var den första gräns de skulle utradera.

Innehållet i dessa filmer visar något mycket farligare än deras propagandavideos av halshuggningar och terrordåd. Halshuggningar och terror begås av maffior och kriminella världen över. IS halshuggningar är inte värre än knarkkartellers halshuggningar i Mexiko. Men knarkkarteller i Mexiko har inte hotat att upplösa Mexiko eller angränsande stater.

Efter att IS schaktade ned en del av gränsen mellan Irak och Syrien upphörde dessa länder att existera i deras ögon – de hade nu karvat ut en egen stat som bestod av sunniområden som de skulle rensa från alla som inte var sunni.

När Storbritannien och Frankrike sedan bombade städer som IS intagit gjorde IS terrorattacker i brittiska och franska städer.

”Those to whom evil is done. Do evil in return.” Alla inblandade skulle hävda att de bara försvarar sin egen frihet.

Irakisk armésoldat i en intagen IS-militärbas i Badush, mars 2017. Pansarskottet på ryggen är tillverkat av svenska SAAB och levererat till Irak av USA.

Sunniaraber hade makten i Irak under Saddam Husseins styre och fram till den amerikanska invasionen 2003. I förorter till Bagdad levde shiaaraber förtryckta i getton som Sadr City. Kurder hade blivit utsatta för allt från förtryck till folkmord. Under de värsta rensningarna, som riktade sig främst mot ett kurdiskt patriotiskt parti, jämnades runt 2 000 kurdiska byar med marken och folk gasades till döds. USA förnekade först att detta gjordes av irakiska regimen, men hjälpte sedan kurderna med att upprätta en skyddszon 1991 – det första steget mot delvis självständighet i den kurdiska regionen.

Men mer kaos och krig väntade Irak. Efter den amerikanska invasionen 2003, när USA upplöste alla Saddams säkerhetsstyrkor och avskedade alla som tillhörde Saddams Baathparti, upphörde också samhällsfunktioner, eftersom att de personer som plockades bort skötte både det inre och yttre försvaret av Irak samt administrationen av statsapparaten.

Skolor, sjukvård, passkontroller slutade fungera.

Genom att inte ha en försoningsprocess med Baathpartisterna blev resultatet samma som i Europa efter första världskriget. Det var en fred som tog slut på all fred.

Efter Saddams fall

När amerikanska generaler reste runt i Irak förstod de inte varför inte allt var bra, nu när Saddam och Baathisterna var borta. I städer som Kirkuk var det tvärtom mer konflikter än det hade varit under Saddam. Kirkuk är som ett mini-Irak, där det bor både shiaaraber, sunniaraber, shiaturkmener, sunniturkmener, kurder och kristna assyrier.

När Saddam störtades såg kurderna en möjlighet att införliva det oljerika Kirkuk i den kurdiska regionen. Att ha kontroll över Kirkuk är nödvändigt för att kurderna ska kunna bli helt självständiga – utan Kirkuk förblir de ekonomiskt beroende av den irakiska centralregeringen.

Under Saddam hade araber fått pengar för att flytta till Kirkuk. Han ville arabisera Kirkuk, motverka den kurdiska separatismen och säkra Kirkuk som en del av Irak.

Bild från maj 2017 när den irakiska specialstyrkesoldaten Ihab Jalil al-Aboudi hjälper barn undan striderna i Mosul.Foto: MAYA ALLERUZZO / AP TT NYHETSBYRÅN

Efter att Saddam störtades började kurder som fördrivits flytta tillbaka, vilket gjorde att araber, turkmener och kristna kände sig hotade. Samma situation pågår i Kirkuk i dag. Kurderna vill att det ska bo mest kurder i Kirkuk för att det ska hållas en folkomröstning om kurdisk självständighet i september 2017.  Ju fler kurder som bor där, desto fler som kan rösta för självständighet.

Amnesty har i en rapport hävdat att kurdiska Peshmergastyrkor, som får militärt stöd av bland annat Sverige, under kriget mot IS har begått rensningar mot araber genom att förstöra deras byar och tvångsförflytta dem.

Kurderna har använt sig av både störtandet av Saddam, destabiliseringen efter Saddam och IS för att stärka sina positioner. De har samarbetat med västerlänningar för att få utländskt stöd samt använt maktvakuumen för att utöka sina territorier.

När IS tog mark

När IS tog mark såg kurder sin chans och tog kontrollen över Kirkuks oljefält, öppnade pipelines till Turkiet och gjorde affärer med utländska oljebolag som Exxon.

I sunnitriangeln i Irak, områden som sträcker sig från strax väster om Bagdad och upp till Mosul, började sunniaraber efter invasionen 2003 bilda ett väpnat motstånd mot de västerländska styrkorna. De kallades för ”insurgenter” och ville ha tillbaka den makt de hade förlorat.

Det började också sprängas bilbomber i Bagdad och spridas filmer av halshuggningar, vilket aldrig tidigare hade hänt i Irak.

De som stod för bomberna och halshuggningarna var sunniextremistiska al-Qaida, som tog plats i Irak 2003. USA hade före invasionen hävdat att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen och samarbetade med al-Qaida, men inget av detta var sant. Saddam bekämpade tvärtom terrorister som al-Qaida och när han försvann kunde al-Qaida börja operera i landet.

al-Qaida i Irak, AQI, attackerade både västerländska styrkor och shiaaraber, vilket drev fram sekteristiska konflikter mellan sunni och shia.

Falah Aziz fungerar som den irakiska polisens speciella bödel.

Samtidigt bildade även shiaaraber miliser som stred mot västerlänningar.

Till slut uppstod en förvirring över huruvida Saddam Hussein eller USA hade dödat flest irakier.

2006 föll landet samman i inbördeskrig. Den nya irakiska armén som USA hade byggt upp var inte tillräcklig för att upprätthålla säkerheten och man började därför rekrytera soldater som var dåligt tränade samt soldater från miliser som var stödda av Iran och tidigare hade stridit mot Irak.

Före detta soldater från Saddams irakiska armé gick med i motståndsrörelsen och stred mot den nya irakiska armén.

Sunni var rädda för att gå till sjukhus för att shia som jobbade som vakter på sjukhus hade mördat några sunni som låg i sjukhussängar.

Shiamiliser som Badr-armén rensade områden i Bagdad från sunni.

Avskyvärda handlingar

Det flöt så många kroppar i Tigris att irakier slutade äta fisk för de sa att de smakade lik. Barn och handikappade lurades att spränga sig själva. Bomber syddes in i döda människor för att detoneras när anhöriga kom för att hämta sina familjemedlemmar från gatorna. Begravningar attackerades. Bårhusen var överfulla. En kropp ska ha anlänt till ett bårhus med ett hundhuvud fastsytt på halsen. Om en hals var avhuggen var det oftast en dödad shia, om en hals var genomborrad var det oftast en dödad sunni.

Inbördeskriget brukar beskrivas som ett krig mellan sunni och shia, men det är inte hela sanningen.

Före 2003 var en tredjedel av äktenskapen i Irak blandäktenskap mellan sunni och shia. Sunni, shia, kurder och kristna levde som grannar under Saddam Hussein – diktatorn som kommit till makten med hjälp av CIA och som höll ihop den av européerna påhittade nationalstaten genom att bland annat slå ner sekteristiska uppror.

Lämnad att ruttna. Liket efter vad som en gång var en turkisk IS-soldat ligger kvar med benen stickades upp från asfalten i en vägkorsning. Fienderna till Mosuls befriare De ligger kvar på gatorna som ett slags souvenirer, skräp, hundmat.

Efter Saddam var det inte bara sunni och shia som började strida mot varandra. Det fanns också sunniklaner som stred mot sunniextremister som al-Qaida, och det fanns olika grupperingar av shia som stred mot varandra i interna maktkamper. Förklaringen är att Irak aldrig har varit uppbyggt av ett folk med en gemensam identitet. Irak är ett klansamhälle, som har tvingats in i en nationalstat. Klaner är släkter som är organiserade som i feodalsamhällen.

När staten blir svag eller faller återgår samhället till klanstyre. Bryter det ut konflikter, ofta påeldade av lokala, regionala eller utländska ledare, blir det klanstrider.

Lojaliteten ligger alltid hos klanen, inte hos politiska grupper eller stater.

Antingen hade USA underskattat klansamhället när de avsatte Saddam, eller inte förstått det eller helt enkelt ignorerat det. Precis som att övriga länder naivt eller egoistiskt har gått in och stöttat olika grupperingar.

Men efter 2007 började de som arbetade som politiska rådgivare åt amerikanerna använda nya metoder, som fungerade bättre.

Dålig säkerhet i sunnidominerade städer

Man hade lyckats slå tillbaka al-Qaida i Irak, bland annat genom att döda deras ledare Abu Musab al-Zarkawi, en kriminell jordanier. Inbördeskriget hade mattats av och man ville nu ge alla folkgrupper politisk representation för att få slut på sekterismen. Detta gjorde man genom att samarbeta med klanledarna, och man förberedde Irak för ett demokratiskt val som skulle hållas 2010.

Premiärminister från 2006 och framåt var Nuri al-Maliki, shiamuslim och ledare för det islamiska Dawapartiet.

al-Maliki anklagades för att vara sekteristisk och motarbeta försoningsprocessen. Han ville inte ge politisk eller militär makt till sunni och inte heller till shia från andra grupperingar, eftersom att det kunde hota hans egen makt. Han ville inte heller släppa de många sunni som arresterats för att de misstänkts vara saddamiter fria, trots fredliga demonstrationer.

I sunnidominerade städer som Mosul var säkerheten mycket dålig. Det var vägspärrar överallt och svårt för de boende att ta sig mellan olika stadsdelar. Det hände att människor försvann eller dödades. Sunnibefolkningen ville inte kontrolleras av shiasoldater från irakiska styrkorna. Sunnimotståndet och det sekteristiska våldet fortsatte.

 

LÄS ÄVEN: Wallströms krav för fortsatt kamp mot IS 

 

Men 2010 såg det äntligen ut som att landet nådde en framgång. Ett demokratiskt val hölls och det parti som vann flest stolar i parlamentet var varken islamistiskt eller sekteristiskt.

Det hette Iraqiya och leddes av Ayad Allawi som är sekulär shia och hade stort stöd av sunni men även av shia och kurder.

Efter valet vägrade dock Nuri al-Maliki lämna ifrån sig makten. Han tog tvärtom mer makt och satt kvar som premiärminister – och USA hindrade honom inte. Obama hade blivit president och han visade inget intresse i att fortsätta ha amerikansk närvaro i Irak. al-Maliki ville inte heller ha kvar USA. Amerikanska fängelser stängdes och fångar, bland annat sådana som hade varit med i al-Qaida, släpptes ut eftersom det inte fanns någon annan plan för dem.

Den 14 december 2011 höll president Obama ett avskedstal till Irak från Fort Bragg, där han bland annat sa: ”It’s harder to end a war than to begin one. Indeed, everything that American troops have done in Iraq – all the fighting and all the dying, the bleeding and the building, and the training and the partnering – all of it has led to this moment of success … we’re leaving behind a sovereign, stable and self-reliant Iraq, with a representative government that was elected by its people.” Då satt Nuri al-Maliki fortfarande kvar som premiärminister, med stöd av grannlandet Iran, som är shiastyrt och fiende till USA. Iran hade aldrig kunnat kontrollera en sekulär irakisk ledare, därför låg det i deras intresse att ha kvar al-Maliki.

När USA hade lämnat gjorde al-Maliki en deal med en konkurrerande shialedare, Muqtada al-Sadr, om att han skulle stanna vid makten och sedan tilldelade al-Maliki fem ministerroller till sig själv, inklusive posten som försvarsminister.

Varför ville USA samma sak som Iran?

Det irakiska folket undrade vad som hände. Varför ville plötsligt USA samma sak som Iran? Och varför hade de bytt ut en auktoritär sunniledare mot en auktoritär shialedare? Var det inte demokrati som hade varit målet? Eller fanns det en hemlig plan om att destabilisera Irak? Skämten om ”den amerikanska demokratin” började med beskrivningar som ”zoo” och ”hav” och ”new Iraq”, som var amerikanernas slagord. ”New Iraq! Democracy! Ocean!”, som en shialedare skrattandes sa till mig vid en front i Tuz Khurmatu, söder om Kirkuk, när jag bad honom rita upp de olika inblandade styrkornas positioner – och inte lyckades utan till slut bara ritade ett kaos på ett papper och skrev ”ocean”. Många ansåg att USA gav Irak till Iran 2011 och därmed rubbade maktbalansen i Mellanöstern.

Saudiarabien och Gulfstaterna, som är sunni, förlorade inflytande och shiitiska Iran, som är allierade med Ryssland, Kina och Assad i Syrien, vann inflytande.

Bild på en moské i Mosul som förstörts i striderna mellan irakiska säkerhetsstyrkor och IS.Foto: FELIPE DANA / AP TT NYHETSBYRÅN

Sunniaraber i Irak, som hade försökt ta tillbaka makten de förlorade 2003 först genom en väpnad motståndsrörelse och sedan genom politisk representation, provade nu en tredje metod.

De ville att tre sunnitiska provinser – Saladin, Mosul och Diyala – skulle gå ihop och bilda en federation i centrala Irak, precis som kurderna hade fått bilda federationen KRG, Kurdistan Regional Government, i norr.

al-Maliki slog ned det förslaget, trots att det hade stöd i den irakiska konstitutionen.

Detta utnyttjades av al-Qaida, som kunde komma tillbaka till Irak i det maktvakuum som hade skapats när USA tog hem sina trupper.

De bytte namn till IS och den här gången nöjde de sig inte med att enbart strida i Irak. Ett krig hade brutit ut i grannlandet Syrien, och IS såg sin chans att riva upp gränsen mellan länderna och utropa en sammanhängande stat för sunni i Irak och Syrien.

Finansiering till sunnitiska terrorgrupper som IS och al-Qaida strömmade in från finansiärer i Saudiarabien och Gulfstaterna – och även från Israel enligt ett avslöjande i Wall Street Journal – länder som såg dessa grupper som ett sätt att föra proxykrig, krig via ombud, mot Iran för att återställa maktbalansen i regionen.

En maktbalans som hade satts ur spel av just dessa länders alliansstat – USA.

USA har varit i allians med Saudiarabien sedan andra världskriget och de har militärbaser i Gulfstaterna.

Många sunnicivila gav stöd till terrorgrupperna. De tyckte till och med att IS verkade bättre än al-Malikis shiadominerade regering.

Fest på Mosuls gator

I juni 2014, när IS högste ledare Bakr al-Baghdadi utropade kalifatet i Mosul var det fest på stadens gator.

Alla vägspärrar togs bort, folket fick bröd och erbjöds jobb. En ny stat skulle byggas och IS ville anställa allt från lärare och läkare till poliser.

Många beskriver den första tiden med IS som mycket bra. Men ganska snabbt blev det allt mer extremistiskt, med hårda lagar och etniska rensningar.

IS tog till samma diktatoriska metoder som Saddam Hussein hade använt sig av. De som inte ville strida för IS fick sina öron avskurna, barn rekryterades som soldater och IS säkerhetspolis skapade ”väggar som lyssnar”.

Arkivbild på Saddam Hussein, då han fortfarande var Iraks president.Foto: DAVID FURST / AP POOL AFP

Saddamiter hade gått ihop med terrorister, lokal maffia och utländska krigsveteraner från länder som Afghanistan, Libyen, Tjetjenien, Sudan, Somalia. IS hade lång erfarenhet av både militärstrategi, gerillastridsföring och underrättelsearbete.

De irakiska styrkorna som USA hade tränat och utrustat, under nio års tid och med miljarder dollar, kunde inte stå emot IS.

En tredjedel av Irak förlorades till terrororganisationen, vilket var ett stort fiasko för USA.

För att stärka den irakiska armén började man fylla på med soldater från shiamiliser, inklusive sådana som tidigare stridit mot USA och hade stöd av Iran.

Iraks högste shialärde storayatholla Ali al-Sistani utfärdade även en fatwa om att irakier skulle göra jihad mot IS, vilket ledde till att många civila tog upp vapen.

Miliserna och de civila bildade paraplyorganisationen al-Hashd al-Shaabi, som i majoritet består av shia, och som har upptagits som en del av den irakiska försvarsmakten.

I dag kontrolleras de till viss del av al-Maliki, som 2014 fick kliva ner som premiärminister men som har fortsatt styra från bakgrunden som vicepresident.

Alla styrkor använde sig av propaganda

När jag sommaren 2016 började resa runt mellan fronterna mot IS och träffade de olika styrkor som strider mot IS pekade många kurder och sunniaraber ut al-Hashd al-Shaabi och shiasoldater inom irakiska armén och irakiska polisen som ett hot. Det fanns en rädsla för att shiasoldater skulle hämnas på sunnicivila för att de välkomnat IS eller för att de rent av betraktade alla sunni som potentiella terrorister, och även en rädsla för att shiastyrkor kunde komma att vända sig mot kurder efter att IS drivits ut.

Alla styrkor använde sig av propaganda, dels för att lyfta fram sig själva som goda och dels för att lyfta fram andra som onda. Olika videos spreds, där man antingen ville visa att andra styrkor betedde sig dåligt mot sunnicivila eller att man själv behandlade dem bra.

 

LÄS ÄVEN: Den blodiga hämnden skapar bara ett nytt is 

 

En sunnisoldat som stred med den USA-understödda irakiska armén söder om Mosul ville ge mig videos där man enligt honom såg hur shiasoldater från den irakiska armén sköt mot obeväpnade sunnicivila, men han vågade aldrig ge dem till mig för han trodde att det skulle gå att lista ut att det var han som var källan. Att utomrättsligt avrätta IS-terrorister som togs tillfånga hade denna sunnisoldat däremot ingen emot. En IS som var i 20-årsåldern och som togs under strid i en stad öster om al-Qayyarah bands, slogs och avrättades genom skjutning.

Alla styrkor som jag har varit med – kurdiska, irakiska polisen, irakiska armén, al-Hashd al-Shaabi – har velat visa upp dödade IS.

De ligger kvar på gatorna som ett slags souvenirer, skräp, hundmat.

Vissa av dem har saknat kroppsdelar, vissa har haft rep bundet runt fötter eller händer, vissa har eldats upp. En hade en bunden fot, den andra foten och en del av huvudet var trasigt och en sten var intryckt i den likstela munnen.

När det var gatustrider mot IS inne i staden Kirkuk dödades tillfångatagna IS inte bara av stridande styrkor, utan även av civila i Kirkuk.

Den dagen släpades IS efter bilar och hängdes.

Två sidor av ett mynt

I Mosul har jag träffat civila som tackat gud för att de irakiska styrkorna har kommit och gett dem livet tillbaka. Jag har sett hur militärer och civila har delat mat och bostad med varandra. Irakiska styrkorna har också delat den sjukvård som egentligen bara är till för militärer med de civila. De har sprungit med skadade civila i sina armar och räddat livet på dem.

Bild från 2014 då IS-anhängare paraderar genom Mosul.Foto: UNCREDITED / AP TT NYHETSBYRÅN

Men jag har också träffat civila som sagt att befrielsen från IS har varit det värsta som hänt dem, eftersom att så många dödas i striderna. Människor som överlevt under IS terrorvälde i tre år dödas dagligen i korselden mellan IS och de irakiska styrkorna.

Föräldrar förlorar sina barn. Barn förlorar sina föräldrar. En pojke sprang och letade efter sin storebror i alla rum i huset. Han letade till och med i soptunnan. När han kom ut på gården fick han veta att hans storebror var död. Och framför honom på asfalten låg hans lillasyster. Död. För människor som den pojken är det ingen befrielse som pågår utan en förstörelse.

Polisen har hindrat mig från att ta bilder

Stora delar av Mosul är också helt sönderbombat, av USA-koalitionen och irakiska flygvapnet. Hela kvarter kommer behöva jämnas med marken innan det går att bygga något nytt. Irakiska poliser har också skjutit in svårstyrda raketer i områden där IS varit blandade med civila. Likdoften ligger kvav under de raserade husen.

Poliser har flera gånger hindrat mig från att ta bilder av husresterna, och ett par gånger ryckt ifrån mig min mobiltelefon för att radera bilder.

I östra Mosul som varit befriat från IS sedan januari har det dykt upp kroppar av vad som ser ut att vara sunnicivila som bakbundits, belagts med ögonbindlar och skjutits.

Ingen vet varför de har dödats. Det kan handla om saker som hämnd eller om rånmord.

Ingen vet heller vad som händer med IS-fångar. Jag har ansökt om att få komma till fängelser för att intervjua dem, men har alltid fått nej utan vidare förklaring.

I Bagdad går det rykten bland utländsk personal om att det aldrig har transporterats några IS till fängelser där.

Jag vet inte vad som är sant. I krig blandas rätt och fel ihop. Död och liv blandas ihop, skriver Magda Gad.Foto: MAGDA GAD

Det sägs att i princip alla fångar bakbinds, beläggs med ögonbindel, transporteras till avskild plats och avrättas genom skott i huvudet.

Jag vet inte vad som är sant. I krig blandas rätt och fel ihop. Död och liv blandas ihop.

Under mitt år i Irak trodde jag hela tiden att jag till slut skulle möta en IS-halshuggare. För att förstå IS.

Så blev det inte. Istället var det Falah Aziz, som strider för den irakiska polisen, som jag till slut tog i hand med.

Efter att han hade berättat för mig att han har huggit huvudet av 50 levande människor och dödat totalt 130.

Jag skakade hand med honom och jag förstod.

Både honom och IS. Det är vad som händer med människor i krig.

Djupt nere i den där spiralen.

Folk blir halshuggare och terrorister. I närvaro av både västerländska trupper och FN.

Och hämndspiralen ser ut att bli ännu djupare. De sunniaraber som 2014 välkomnade IS befinner sig nu i en ännu värre situation än de gjorde då.

I dag har många av deras anhöriga dött i kriget, deras städer finns knappt kvar, de har inga pengar, inga jobb, hundratusentals bor i läger eller är på flykt. En del av dem vågar inte flytta tillbaka trots att IS är borta, för att de inte litar på att de kan vara säkra med de irakiska styrkorna. Och ingen plan verkar finnas för vad som ska hända med dem. Så vad ska de välkomna nästa gång?

”Those to whom evil is done. Do evil in return.”