Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Jag har svårt att känna
att jag är värd det här"

Sofie Sarenbrant, en av Sveriges mest lästa författare, berättar för Expressens Karin Sörbring att det känns ovant att ha så mycket medvind som nu. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Sofie Sarenbrants åttonde kriminalroman "Bakom din rygg" släpps 22 maj.

Det tog sex år att få den första deckaren utgiven, men nu har hennes böcker sålts i över en miljon exemplar.

För Sofie Sarenbrant har revansch hela tiden varit en drivkraft, förklarar hon i en stor intervju om mobbning, pepp från deckarkolleger, kroppsångest och om babyblues.

- Jag byggde upp en kämparglöd under skolåren då jag kände mig ensam och utanför och få tyckte att jag dög, säger den 39-åriga författaren som i dagarna släpper kriminalromanen "Bakom din rygg".

Sofie Sarenbrant har en silverfärgad ärmlös klänning från Pernilla Wahlgren Collection på sig och håret i perfekta lockar när hon öppnar dörren till den gula 1920-talsvillan i Stockholmsförorten Bromma. 

- Om ni vill ha omslagsbilder till söndagsbilagan kanske vi ska ta det först, medan sminket sitter kvar? Jag ska bara måla på nagellacket, säger Sofie, trär i de bara fötterna i ett par högklackade svarta skor med remmar och visar oss in till det vita Bruno Mathssonbordet med rosa Myranstolar på glasverandan.

Du har precis signerat ett tvåboksavtal i mångmiljonklassen, du toppar läslistorna och har sålts till ytterligare tolv länder, bor i ett vansinnigt snyggt inrett hus i ett exklusivt område, är gift med en framgångsrik man med ett lika tilltalande yttre som ditt, har två söta döttrar, semestrar i Jordanien och på Seychellerna och kopplar av med att försöka besegra din make i löpning. Men jag som har känt dig sedan du gjorde praktik på Expressen 1999 vet att du har fått kämpa och att det inte alltid har varit så här mycket medvind..?

- Precis. Tommy och jag har ju inte fått något serverat på silverfat, vi har kämpat oss upp på egen hand. När vi träffades bodde han i en hyreslägenhet i Upplands Väsby och jag hade ingen lägenhet alls. Tillsammans vågade vi satsa på att köpa en bostadsrätt, trots att ekonomin inte riktigt fanns där.

- Jag hade precis bestämt mig för att starta eget och på den tiden var man tvungen att vara långtidsarbetslös för att få starta eget-bidrag, helt galet. Så jag tjänade ingenting, Tommy jobbade på SAS IT-avdelning. Under våra 17 år tillsammans har vi slitit, ibland i motvind, som när jag inte fick bokkontrakt på flera år. Tommy bytte jobb och avancerade till vd, vi fick barn och flyttade. Barnen sov ingenting, och det tärde på förhållandet.

- Jag försöker vara ärlig och bjuda på mina misstag, utan att för den skull fiska efter komplimanger.

Sofie Sarenbrant och IT-jobbande maken Tommy Sarenbrant vid releasen av Sofies sjunde bok "Tiggaren". Foto: JULIA DANSARIE

"Jag har svårt att känna att jag är värd det här"

 

Att ha något att kämpa för är väldigt motiverande, har du sagt?

- Jag är väldigt sällan nöjd och jag tror att det är ett av skälen till att jag har kommit dit jag har. Men ibland är det lite skrattretande att jag inte riktigt kan njuta. Min personlighet passar kanske bättre i motgång än framgång, då jag plötsligt känner mig vilsen. Vad gör jag här, liksom? Det känns ovant. Jag har lite svårt att ta in allt som har hänt mig, svårt att känna att jag är värd det här, samtidigt vet jag hur otroligt mycket arbete som ligger bakom. Den viktigaste insikten är att det är fantastiskt att förverkliga en dröm, men att det som verkligen betyder något i livet är barnen. De går alltid före allt annat.

 

LÄS MER: Så ser det ut hemma hos Sofie Sarenbrant 

 

Ja, jag minns att du skrev om kvällarna för att inte inkräkta på tiden med dina döttrar?

- Det var ett sätt att ha kvar något av mig själv och något jag själv valde att göra i allt det nya så att det inte bara blev att byta blöjor och mata. Samtidigt ville jag inte att skrivandet skulle gå ut över barnen. Därför skrev jag om barnen någon gång sov, vilket de i princip nästan aldrig gjorde, och om kvällarna. Det är också ett av skälen till att det tog så lång tid att få ut min första bok "Vecka 36".

"Jag kände mig oönskad och i vägen"

 

Frisören Angelina i nya "Bakom din rygg" blev mobbad som barn. Berätta om din egen skoltid!

- När jag började på lågstadiet i Gusum pratade jag stockholmska och bodde på en gård utanför orten. Bara där blev jag annorlunda jämfört med de andra, som dessutom redan kände varandra. Jag kommer ihåg att en tjej tyckte att jag inte kunde vara med i luciatåget eftersom jag uttalade mörkt, ”murkt”, så jag gjorde allt för att lära mig östgötska. Allt för att försöka smälta in. Men eftersom jag redan från början stack ut, kanske även på grund av att jag började ett år för tidigt i skolan, lyckades jag aldrig hämta igen det. Barn kan döma så oerhört snabbt, och det gick inte att reparera skadan. Man bär med sig sin ryggsäck hela skolgången. Istället blev det värre, dels av att jag började läsa av blickar och kommentarer, och drog mig undan, dels att det blev en sanning att jag var annorlunda. Jag kände mig oönskad och i vägen. 

 - Jag minns att jag satt bakom ett av skolgårdens träd och grät på rasterna, och ingen frågade var jag hade varit när det blev lektion igen. Till slut såg jag mig själv genom deras ögon, och min självkänsla sjönk som en sten. Och den har faktiskt inte repat sig än. Däremot är jag medveten om den och försöker att inte alltid tolka in för mycket när någon inte hör av sig.

Pratade du med någon då om denna ensamhetskänsla?

- Nja, jag minns att det var svårt att få vuxna att förstå. Jag var exempelvis rätt duktig i idrott, men fick kritik av idrottsläraren för att jag tillhörde skrapet som blev valt sist.

Hur löste det sig senare?

- På mellanstadiet kom det en ny tjej till klassen. Hon ville kanske inte leka med mig på skoltid, men vi var på helgerna och så småningom luckrades det upp.

Du statusuppdaterade nyligen på Facebook om vikten av att uppmana sina barn att hälsa på andra på skolgården?

- Ja, ser jag att något barn är ensamt på skolgården går jag fram till en pedagog och frågar om bakgrunden och uppmärksammar de vuxna på det. Jag tycker också att det är självklart att man inte kan bjuda alla barn i klassen utom ett om man ska ha kalas.

Fakta/Aktuell med åttonde boken

NAMN: Anna Brita Sofie Sarenbrant.

ÅLDER: 39.

YRKE: Författare, journalist.

BOR: Hus i Bromma i västra Stockholm.

FAMILJ: Maken Tommy Sarenbrant, 45, jobbar på IT-bolag. Två döttrar, snart 13 respektive 10.

FÖDD OCH UPPVUXEN: Född i Stockholm, flyttade två år ung till gården Narebo utanför Gusum i Östergötland. Storebror Tom Sjöstedt, 41 (krögare), och två yngre systrar, Linn Sjöstedt, 35 (barnmorska), och Tyra Sjöstedt, 31 (bloggare, ryttare).

MAMMA ÄR: Ann Sjöstedt, 62, stylist, inredare, skribent och samtalsterapeut. 

PAPPA ÄR: Svante Sjöstedt, 79, fotograf.

UTBILDNING: Medieprogrammet i Västervik, franskstudier i Montpellier. Journalisthögskolan.

KARRIÄR: Sommarjobb på Ica. Har arbetat på Expressen, Friskispressen och Amelia. Böckerna "Vecka 36" (2010), "I stället för dig" (2011), "Vila i frid" (2012), "Andra andningen" (2013), "Visning pågår" (2014), "Avdelning 73" (2015), "Tiggaren" (2016).

AKTUELL: Med den åttonde kriminalromanen "Bakom din rygg" (som släpps 22 maj). 

INKOMST: 481 200 kronor (2015).

I din femte kriminalroman "Visning pågår" - som blev ditt stora genombrott - driver du en del med ängsliga Brommabor. Hur tas det emot i grannskapet?

- Det finns förstås en massa oskrivna regler och de som har vuxit upp här har kanske en annan gemenskap. Jag har nog en känsla av att jag är en lantis och att jag är lite annorlunda. Men i mina böcker driver jag ganska mycket med mig själv. Och att leva i ett välbärgat område behöver inte ha något med lycka att göra, det tycker jag framgår av mina böcker. 

Märker du av någon avundsjuka?

- Nej, jag känner mer att jag är otillräcklig. Jag har svårt att göra saker "lite lagom" och vill ha toppresultat på allt. För några år sedan, då jag var mer orolig över hur det skulle gå att satsa på författande på heltid, oroade jag mig mer för konkurrensen. Nu försöker jag tänka att om jag har sålt över en miljon exemplar av mina böcker så kan de inte ha varit helt värdelösa.

- Det tog tre-fyra böcker innan jag vågade säga att jag är författare, det var svårt att ta in att jag fick jobba med det här. 

"Mari Jungstedt och Camilla Läckberg har hjälpt mig"

 

Vad har författaren Mari Jungstedt betytt?

- Jag intervjuade henne 2003 och fem år senare då jag träffade henne igen kom hon ihåg mig. Jag berättade att jag skrev på en bok med titeln "Ingenstans". Mari förklarade att jag till att börja med fick tänka om angående bokens namn. Hon gav verkligen konstruktiv feedback om innehållet och det peppade mig.

- Camilla Läckberg har också hjälpt mig. Då jag skrivit två-tre böcker twittrade jag om att jag kanske borde skaffa en mentor. "Duger jag?", svarade Camilla. Hon bjöd hem mig till sig och det märktes att hon verkligen ville dela med sig av sina erfarenheter. 

Ett annat tema i "Bakom din rygg" är beroendesjukdom. Din syster Tyra Sjöstedt har bloggat om tablettberoende. Hur är dina erfarenheter av anhörigskap eller medberoende?

- Eftersom Tyra är öppen i sin blogg om vad hon har gått igenom så är hennes tablettmissbruk så klart ingen hemlighet. Av respekt för henne och det hon går igenom vill jag ändå inte prata så mycket om det. Man är orolig hela tiden och känner oerhört mycket med henne, samtidigt som det är svårt att veta vad som hjälper eller stjälper. Jag hoppas innerligt att hon en dag kommer att må bättre.

 

LÄS MER: Sofie Sarenbrant och hennes familj räddade undan jättehaj 

 

"Jag började mixtra med maten"

 

På din hemsida skriver du om ungdomens kroppsångest och bantningsidéer?

- Ja, när jag som 15-åring kom in på medieprogrammet i Västervik och bodde ensam började jag mixtra med maten. Jag var vilsen i livet, ville bli lite smalare, började träna mer och räknade kalorier. Börjar jag med något går jag gärna "all in" - och det tog över.  

- Mina föräldrar förstod till slut hur det var fatt, men det är svårt att styra någon som bor åtta mil bort. Då jag kom in på Journalisthögskolan i Sundsvall bodde jag återigen ensam och hade alldeles för mycket tid mellan föreläsningarna. Det var egentligen först när jag träffade Tommy som livet blev annorlunda och bättre. Han är väldigt uppskattande och med honom vid min sida kan jag undvika att falla in i sådana destruktiva mönster. Vi tränar ihop och Tommy föreslog att vi skulle förändra vår kost för att nå bättre resultat, men då sade jag att jag inte kan hålla på med sådant, då kan det slå slint igen.

"Jag var vilsen i livet, ville bli lite smalare", berättar bokaktuella Sofie Sarenbrant. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Du har även berättat att drabbats av förlossningsdepression?

- Ja, jag drabbades av "babyblues" då jag fick min första dotter. Nu vet jag att jag har svårt för förändringar och det var ett stort ansvar att bli mamma. Alla andra var så glada, medan jag var skräckslagen efter förlossningen. Det fanns liksom inte utrymme att vara deppig inför någon annan än Tommy, för jag hade ju fått ett friskt barn. Det kändes även utlämnande att sitta och amma inför någon släkting. Jag hade svårt att finna mig i det nya och kände fruktansvärt dåligt samvete för att jag inte var glad. Det tog några månader innan jag förstod vad det var och det vände. 

Vill du ha ännu fler barn?

- Nu när jag snart ska fylla 40 tänker jag att jag måste ta ställning till det. Jag är så otroligt glad och nöjd och lycklig över vad jag har och känner att två barn är hanterligt, en hand kan trösta den ena och en hand den andra, båda kan rymmas i famnen. Var skulle en tredje unge få plats?

- Jag kan inte riktigt svara på frågan. Det är jättejobbigt med de här stora besluten. Skulle man börja om med bebis igen börjar man om med ett helt annat liv. Risken är stor att vi skulle få ligga sömnlösa en tredje gång. 

 

PS Så var intervjun

Sofie Sarenbrant och jag känner varandra sedan hon praktiserade på Expressen för 18 år sedan och jag har läst alla hennes böcker.

Det här är mitt första besök i det hus som hon och familjen flyttade till för några år sedan. Sofie har då vi har stött på varandra genom åren hintat om att uppväxten inte var alldeles enkel, men det här är första gången som hon berättar så öppet om det utanförskap som hon kände under delar av skolåren och om den kroppsångest som hon till och från tampades med ända fram till den första tiden som nyutexaminerad journalist. Trots att det delvis är tunga minnen som vi pratar om har Sofie en väldigt positiv grundinställning till det mesta. Till och med då jag på cykel i ösregn träffade på Sofie och hennes make i en stor vattenpöl då de var ute och joggade ihop hade hon ett stort leende i ansiktet och vänliga ord att säga.

 

 

Sofie Sarenbrant har inte riktigt tagit ställning till om hon skulle vilja ha ett tredje barn. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!