Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Jag har på allvar övervägt mord"

Maja Lundgren och hennes senaste bok Myggor och tigrar har den senaste veckan varit det stora samtalsämnet inom den svenska kultureliten. "Det är så mycket hyschhysch i den här branschen, så mycket taskighet och unkenhet som bara pågår. De jag angripit är publicister, de kan skriva själva." säger hon till Expressens Cecilia Hagen. Foto: Mikael Sjöberg

FAKTA

MAJA LUNDGREN
Ålder: 42 år.
Familj: Ja.
Bor: I Midsommarkransen.
Yrke: Litteraturkritiker, författare, översättare från engelska och franska. Har tidigare skrivit: ”Sprickan i ögat” 1993, Augustprisnominerade ”Pompeji” 2001.
Uppvuxen: I Bromma.
Jobbade: Som vaktmästare på Expressen för 22 år sen.
Karriär i korthet: Pluggat i Uppsala, krönikör i tidskriften 90-tal, litteraturkritiker i Aftonbladet.
Mamma är: Översättare.
Pappa är: Litteraturkritiker, översättare, dagsversskrivare under signaturen Kajenn.
Bästa sida: Uppriktighet.
Sämsta sida: Snålhet, kanske mer mot andra än mot mig själv.
Gör vågen för: Människor med gehör.
Sågar: Manipulation.
Speciella intressen: Napoletansk folklore.

Maja Lundgren, din nya bok, Myggor och tigrar, har varit veckans samtalsämne. I den namnger och attackerar du en hoper mer eller mindre kända män ur kulturlivet. Insåg du att den skulle bli så omtalad medan du skrev den?
– Nej, men jag insåg det för ett år sen när ett utdrag ur den publicerades i tidskriften Bang. I kulturkretsar har den varit ett samtalsämne sen dess. När jag skrev den var jag bara angelägen om att bli trodd. Det är sanning, allt det jag skriver, även om det också är litteratur.
Årets kulturskandal har man velat utnämna din bok till. Jag antar att din avsikt är att få igång en rejäl debatt.
– Kulturdebatter brukar bli skendebatter, jag vill helst av allt få till stånd en påtaglig förändring av maktstrukturerna. Dess-utom tror jag att boken kan hjälpa människor att få syn på det där vaga. lömska förtrycket, på de nät som snärjer och bryter ner.
Vad är det för sorts förändring du vill ha till stånd?
– Jag vill att det ska vara större överensstämmelse mellan vad vissa människor säger offentligt och vad de verkligen tycker. Vad de män som säger sig vara feminister egentligen anser. Boken handlar om hyckleri.
Du har även velat hämnas lidna oförrätter med den, eller hur?
– Jag har kallat boken en vendettaroman. Men jag vill hellre ställa till svars än hämnas. Jag har varit mordisk många gånger, i boken och i verkligheten. Mordisk på allvar. Som Valerie Solanas. Jag har på allvar övervägt mord.
Oj. Varför?
– För att en massa plumpa och dumdryga manschauvinister går omkring och förpestar de litterära miljöerna.
När kvinnor – som exempelvis Carina Rydberg – skriver självbiografiskt och namnger mer eller mindre kända män väcker det känslor. Indignation eller skadeglädje. Och stor uppmärksamhet som genererar upplaga. Är din bok en spekulation i detta?
– Nej. Absolut inte. Det är så mycket hyschhysch i den här branschen, så mycket taskighet och unkenhet som bara pågår. De jag angripit är publicister, de kan skriva själva. Jag vill att de ska svara. Men det lär de kanske inte göra, för det är en smartare makttaktik att tiga.
Boken handlar dels om camorran i Neapel, dels om kulturlivet i Stockholm, främst på Aftonbladets kulturredaktion. Vilka paralleller är det du anser dig se?
– Det är extremt toppstyrt och auktoritärt och rått på bägge hållen. Jag hade trott att det skulle vara mindre gubbigt och grabbigt på en vänstertidning än det visade sig vara.
Du är en mycket känslig person, skriver du själv. Med anlag för såväl narcissism som hybris och paranoia. Kan inte det ge dina eventuella belackare en möjlighet att avfärda dig?
– Nej, tvärtom. Hade jag framställt mig som förträfflig hade det blivit en förljugen skräpbok. Paranoia – att hela tiden försöka förstå undertexter, tolka signaler, läsa mellan raderna – är en oumbärlig egenskap hos en författare.
Du berättar om en kärlekshistoria du har med en gift person som är din chef. Jag namnger honom inte här eftersom jag hyser medkänsla med hans fru. Men det gör alltså inte du?
– Jo, men det är han som gör henne illa, inte jag. Och jag tycker inte att de gubbar som håller på så där, som begår tjänstefel, som utnyttjar sin position för att skaffa sig kvinnliga favoriter, ska komma undan genom att gömma sig bakom sina fruar.
Strindberg var också självbiografisk och paranoid och gick till angrepp mot dåtida kulturpotentater. Känner du dig besläktad med honom?
– Ja, med honom och med Virginia Woolf. Hon uppfattade också vad folk egentligen tänkte när de sa något helt annat. Hon blev galen och tog livet av sig. Själv tycker jag att man i stället ska vända vapnen utåt.
Carl-Johan Vallgren är en av de få någorlunda allmänt kända personer vars – inbillade eller verkliga – manliga fasoner du blottlägger, Björn Ranelid en annan. Honom har Linda Skugge ägnat mycken kraft och stort utrymme åt att mobba. Borde du inte ha skonat just honom?
– Jo, jag funderade på det, särskilt eftersom han alltid är generös nog att gå i svaromål. Men jag ville ändå inte avstå. Jag har minst otalt med honom av alla de män jag skriver om.
Har någon av dem hört av sig?
– Vallgren var ursinnig när vi möttes under en poesiuppläsning. Många har varit upprörda men de har hört av sig framför allt till förlaget. De har all rätt att vara arga.
Du fick stryka en del i manus. Varför, var det mycket, var det svårt?
– Lite grann. Det var några saker som eventuellt hade kunnat vara åtalbara. Och så strök jag självmant några vackra sidor som var väldigt mordiska.
Manne Forssberg, författare till boken ”Kukbruk”, skrev i onsdags att din bok är motbjudande och att nu ligger dina hatobjekt och blöder men patriarkatet har klarat sig utan blessyrer.
– Mina offer ligger inte och blöder, antingen är de ursinniga eller så tiger de och tycker att det här är trams. Men jag tror inte att patriarkatet klarat sig eller kommer att överleva. Det kommer att komma en feministiskt väckelserörelse, en revolution. Det är jag övertygad om.
Den sista tisdagen i augusti har ditt förlag, Bonniers, sin stora höstfest på Manilla. Då kommer säkert både Björn Ranelid och Aftonbladets hela kulturredaktion med chefen Håkan Jaensson i spetsen att infinna sig. Du också?
– De är så stöddiga, de där typerna, och de tycker att det är kul att de har stora kroppshyddor. De ställer sig gärna i vägen någonstans och fäller nedlåtande kommentarer. ”Patriarkatet överlever nog ska du se, lilla gumman!” kommer de att säga. Det kommer bara att väcka upp min mordiskhet. Jag tror nog inte jag går.
Jag kanske också är överkänslig och narcissistisk och paranoid, för jag kan känna igen de ytterst subtila förtryckarmetoder du beskriver. Fast är inte även kvinnor i stånd att bete sig på det viset visavi andra kvinnor och även mot män?
– Jo, absolut. Jag tror att jag har varit alldeles för snäll mot några av de möjligen för fåtaliga kulturens kvinnor jag nämner i boken. Men nu är det männen jag verkligen vill åt, det är ändå de som har makten just nu.
Slutligen: vad anser du, är män djur?
– En del män är skenheliga galtar som tjuter så fort någon berättar vad de håller på med.

PS!
Hon har pepparkorns-ögon och är mycket späd. Vi beställer kaffe och varsin vaniljfylld äppelbakelse på Rivalbageriet vid Mariatorget. Jag, som inte är fullt så späd, äter upp hela min bakelse och får lägga band på mig för att inte också sluka de knäckiga bitar hon lämnar på sin tallrik.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!