Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mia, 57, vräktes – fick sova på toaletter och i soprum

De berättar om ett hårt liv, fyllt av faror, svek och ensamhet.

Men också om gemenskap och drömmar om något bättre.

Expressen har träffat fyra av Stockholms hemlösa.

– Någonstans hoppas man väl att träffa en tjej. Någon som går att lita på. Det är ju jävligt svårt att hitta sådana människor, säger Krister, 56.

”Någonstans hoppas man väl att träffa en tjej. Någon som går att lita på. Det ju jävligt svårt att hitta sådana människor”, säger Krister, 56. Foto: AXEL ÖBERG / AXEL ÖBERG EXPRESSEN

Krister, 56: Någonstans hoppas man väl att träffa en tjej

Utanför Stadsmissionens akutboende Bostället står Krister, 56. Här har han bott de senaste månaderna. 

Han berättar om sin dag:

– Jag blev väckt klockan sju i morse. De ville att jag skulle käka frukost och komma med ut. Där blev jag bjuden på lite opiater. Man blir ju sjuk om man inte tar det. Sen har jag suttit och tittat på skidor på tv och spelat Playstation.

Krister började med amfetamin när han var 19. Samtidigt inledde han en lång kriminell bana och förekommer i belastningsregistret över 80 gånger för brott som stöld, olovlig körning, narkotikabrott och häleri.

– Hela tiden var det full fart. Alla de här brotten – tittar man så här i efterhand har jag säkert blivit stoppad av polisen nära 700 gånger utan körkort.

I 14 år klarade han att ha en egen bostad – ett hus som han hyrde utanför stan. Men det slutade med att han blev vräkt. 

För tre år sedan gick han över från amfetamin till heroin.

– Samtidigt som jag är väldigt trött på det här livet, med droger och hemlöshet, så har jag fått problem med artros. Jag började ta opiater för smärtlindringens skull, det är den bistra sanningen.

Efter tio månader i heroinmissbruk sökte han substitutionsbehandling med metadon. Han fick nej tre gånger.

Krister fick lämna urinprov för att visa att han inte hade något sidomissbruk vid sidan av opiaterna, och han klarade att sluta helt med amfetaminet.

– Jag har hållit på och krigat om det här ända till för två veckor sen, när jag fick ett positivt besked, säger han.

Efter helgerna ska han ha nätverksmöte med socialtjänsten, Metadonteamet och sin kontaktperson. Målet är att få en egen lägenhet och, så småningom, ett liv.

– Om man vill göra något bra av sitt liv är metadon en bra lösning. Då behöver man inte fokusera på att bygga upp livet kring en drog. Jag vill ha ett boende och en sysselsättning. Det skulle kännas bra att jobba med det man är bäst på: Människor som sitter i samma sits som en själv.

– Någonstans hoppas man väl att träffa en tjej. Någon som går att lita på. Det ju jävligt svårt att hitta sådana människor. 

Mia har sovit på bussar, i grovsoprum, på offentliga toaletter och i parkeringsgarage. Nu har hon ett bostadssocialt kontrakt. Foto: AXEL ÖBERG
Det var ständig fylla, bakfylla och jakt på pengar för att ha råd med alkohol

Mia, 57: Lättare att räkna upp var jag inte har sovit

För Mia började tiden som hemlös med att hon tillsammans med personen som hon då levde med blev vräkta.  

Hon flyttade därefter in i en annan lägenhet, missbrukade alkohol och blev vräkt på nytt. 

– Hyrespengarna gick till fel saker, så då blev vi av med lägenheten.

Vart tog du vägen då?

– Det är lättare att räkna upp var jag inte har sovit. Nattbussar, grovsoprum, offentliga toaletter, parkeringsgarage, en kolonistuga. Ibland på härbärgen, men det är alltid någon som bråkar. Till och från har jag sovit hemma hos mamma också.

I dag är Mia nykter.

– En dag kände jag själv att det fick vara nog. Det var ständig fylla, bakfylla och jakt på pengar för att ha råd med alkohol.

Hon har ett socialt kontrakt på en lägenhet. Men det är inte samma sak som ett eget förstahandskontrakt, eftersom hon vet att hon inte kommer att få bo kvar där för evigt.

– Jag får höra att jag bara får bo där i en period. Sen ska jag vidare till en annan lägenhet som jag så småningom kommer att få kontraktet på. Det gör mig oroad. Jag känner att den dag jag inte får bo kvar i den här lägenheten, då flyttar jag tillbaka till ett härbärge, för jag orkar inte med att dra upp alla rötter en gång till.

Anna drömmer om att flytta ut på landet. Foto: AXEL ÖBERG
Många tjejer, speciellt yngre, hamnar i jättejobbiga situationer

Anna, 44: Jag behöver inte gratis kaffe – jag behöver en bostad

Anna har de senaste åren bott växelvis i husvagn, tält, tunnelbanan och bussar. Nu sover hon oftast på vandrarhem.

– Tack vare tak över huvudet-garantin får jag hjälp av soc så att jag kan göra det, säger hon.

– Jag vill bort från Stockholm och flytta ut på landet. Jag väntar på positiva nyheter från de linor jag har slängt ut. 

Flera personer i hennes omgivning hade alkoholproblem, men själv har hon inget missbruk, säger hon.

– När man är ute och fryser hela natten är det skönt att ta ett par huttar. Men efter några veckor märker jag att jag blir deprimerad av att dricka. 

Hon har arbetat under tiden som hemlös, men just nu är hon arbetslös. 

– Jag skulle gärna jobba på ett hunddagis eller något där man är ute och rör på sig mycket.

Livet som hemlös innebär stora risker, särskilt för kvinnor.

– Man är på sin vakt, man vet vad som kan hända. Min ryggsäck blev stulen med bankkort pass och allt, men det är aldrig någon som har försökt ge sig på mig. Jag klarar att hålla mig vaken och inte hamna i trista situationer. 

– Men många tjejer, speciellt yngre, hamnar i jättejobbiga situationer. Det har varit många tårar på Klaragården (Stadsmissionens daghärbärge för kvinnor, reds anm).

Hon tycker att de resurser samhället satsar på hemlösa delvis går till fel saker. 

– Jag behöver inte gratis kaffe. Jag behöver en bostad.

Anna heter egentligen något annat.

 

Gunnar, 59, kommer snart att få en egen bostad. ”Men det svåra är ensamheten”, säger han. Foto: AXEL ÖBERG

Gunnar, 59: Man är inte värd något

Senast Gunnar hade en egen lägenhet var för närmare 20 år sedan, när han åkte in i fängelse. För några år sedan hade han ett socialt kontrakt, men efter en sjukhusvistelse blev han uppsagd.

– Först hade jag ingen aning om varför. Sen fick jag höra att det var för att de hade trott att jag skulle dö på sjukhuset, säger han.

På senare tid har han bott någon månad i taget på olika boenden för hemlösa.

– Det är tröstlöst. Man är inte värd något, säger han.

I höstas var han på ett boende där missbrukare blandades med människor med psykiska sjukdomar. 

– Det var som att hamna på mentalsjukhus. Vissa klarade inte av att duscha själva och tittade efter mat i soptunnan. Jag bröt ihop flera gånger. 

Nu bor han på Frälsningsarméns natthärbärge i Midsommarkransen. 

– Här är jättebra personal, säger han.

Men han står först i kön till en lägenhet enligt boendeformen Bostad först, som går ut på att man först ska få ett tryggt boende och därefter det stöd som behövs för att boendet ska fungera.

– Det känns bra. Men det svåra är ensamheten. Man kan inte sitta hemma och vänta på att folka ska dyka upp. Man får aktivera sig.

Man har ju inte varit någon farsa att ha. Jag tänker på dem så gott som varje dag

Han började med heroin i övre tonåren, när drogen var ny i Sverige.

– Jag hade läst om det i tidningen, så jag hade respekt för det. Jag vet inte varför jag tog det. Jag tror att det kan ha med min nyfikenhet att göra. Det var ett misstag man har fått betala för.

Sedan den dagen har han inte varit utan opiater, om han inte har varit på häkte, i fängelse eller på avgiftning.

Han tänker ofta på hur livet hade blivit utan heroin.

– Jag var ganska framåt när jag var ung. Hyfsad i sport och så där. Jag fick ofta höra under från anhöriga min uppväxt att jag i princip kunde bli vad som helst.

Sedan många år tar han i stället metadon, och han hoppas att han någon gång ska bli helt drogfri.

– Jag vet ju folk som har lyckats sluta. Jag känner först nu att jag håller på att bli skadad. Mitt skelett är förstört för att jag inte har ätit ordentligt. 

– Det är tragiskt när man ser killar som är tjugo, tjugofem, som kommer hit. En del ska få metadon eller subutex. Jag försöker säga till dem att de skulle klara sig utan. De tror inte det själva. 

Han har två vuxna barn som han aldrig träffar.

– Jag har hållit mig undan också, för man har ju inte varit någon farsa att ha. Jag tänker på dem så gott som varje dag.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!