Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Jag har alltid trott att jag ska dö vid 30"

Journalisten Louise Lindgreen på magasinet Tove gjorde en av de sista intervjuerna med Johanna Sällström. Lindgreen fick intrycket avv hon var en glad tjej med många järn i elden.

FAKTA

"En glad tjej med många järn i elden.
" Det intrycket fick Louise Lindgreen på magasinet Tove av Johanna Sällström när de träffades i slutet av september.
Expressen kan i dag exklusivt publicera intervjun från novembernumret av Tove, en av de sista som gjordes med Johanna Sällström.

"Hon verkade så harmonisk.
Hon sprudlade av glädje och berättade hur roligt det var med hennes nya teaterroll", säger Louise Lindgreen.

Det har blivit tretton

filmer om Henning Mankells polis Kurt Wallander tillsammans med Krister Henriksson. - En grymt bra skola. Allt var så tydligt och jag har lärt mig massor, säger Johanna Sällström, 32 som spelar poliskommissarie Wallanders dotter Linda i filmen "Hemligheten" som just nu går upp på biograferna. Filmerna som hon under två års tid spelat in i skånska Ystad har även betytt väldigt mycket på det privata planet. - Under en lång period hade jag det ganska kritiskt ekonomiskt. Det var först när jag började spela in Wallander som jag började tjäna pengar. Men jag har inte lärt mig hur man gör med pengar, och det visar sig nu när det är dags att betala tillbaka den där skatten. Ju mer man tjänar, desto mer skatt ska man betala. Det tycker jag är bra. Men pengar rinner mig ur händerna. Jag vet inte vad jag gör av dem, berättar hon. Hur har du försörjt dig? - Som skådespelare kommer pengarna periodvis. Man jobbar på kafé eller pluggar eller går på a-kassa. Så plötsligt kommer en filmroll och du tjänar en klumpsumma. Men då har du ofta skulder som ska betalas tillbaka. Så har jag levt fram till Wallanderfilmerna. För första gången i hela mitt liv tjänade jag pengar. Men jag har lyckats göra av med allt, så nu är jag på ruta ett igen. Vad gör du av allt? - Det var lite som, oj, hoppsan, vad roligt, nu kan vi ju alla gå på restaurang tre dagar i veckan. När jag var ledig efter inspelningarna reste jag i väg och bjöd med mig vänner som jag också tyckte skulle resa. Det löser sig, tänkte jag. Det gick så långt att kronofogden en gång var på väg till ditt hus? - När jag var gravid med Talulah bodde jag i ett hus ute på landet utanför Lund med min dåvarande man. Den ende gästen som kom dit oanmäld var delgivningsmannen. Jag blev så glad att någon kom, och ville bjuda på kaffe, skrattar Johanna, men blir snabbt allvarlig. - Vi hade inga pengar att betala räkningarna med. Så var det.

Johanna Sällström har varit

journalisternas mardröm. Svår och otillgänglig. Faxat kravlista på frågor som fick och inte fick ställas. Och absolut inte bandspelare under intervjuerna. - Jag har varit så bångstyrig under många år. Jag har flytt eftersom det känts som att jag fortfarande gått i en skola - både i livet och i mitt yrke. Jag har velat vara mer säker på vad det är jag har att visa. Jag ville ha min integritet, jag var inte färdig. Men nu känns det som att jag nått en vändpunkt, som att jag gått i en obs-klass för besvärliga barn. Nu har jag tagit studenten, säger hon. - Den senaste tiden har jag varit så bra på att säga till mina vänner vad de ska göra, nästan som ett mantra har jag uppmanat dem att andas! Andas! När jag för ett halvår sen började andas själv märkte jag att tiden stannade. Plötsligt kunde jag tänka klarare och blev lugnare. Vad fick dig att börja andas? - Min dotter Talulah. Hon är 4,5 år och så klok. Vi vuxna borde lyssna mer på barnen. När man väl stannar och andas kommer saker till en. Då vill man berätta - för det är så häftigt. Även om världen är grym finns det så mycket vackert runt oss, men vi ser inte det. Ofta är det kärleken till någon person som får oss att se. Du har haft det tufft? - Ja, det har varit jobbigt många gånger. Det där med att känna tillhörighet till andra människor, man söker och söker och leder in sig själv på något som absolut inte var rätt väg.

När hon var tre

år skildes hennes föräldrar och Johanna flyttade med sin pappa till ett kollektiv i Delsbo, i Hälsingland. - Min älskade pappa har ett så stort hjärta och vill alla så väl. Många som missbrukar är trasiga själar som man inte kan mer än känna kärlek till. Han tog till sig dem, och till slut var det ganska många där hemma. Pappa träffade en kvinna som hade sex barn och så kom det folk och bodde hos oss, det blev som ett kollektiv. - Jag känner mig som en nomadmänniska, vår släkt kommer ursprungligen från Ryssland någonstans, och det finns en rastlöshet hos oss. Jag mår inte bra av att stanna utan vill hela tiden vidare. Men jag vill kunna andas på vägen. Och det är det jag inte har gjort. Jag har hyperventilerat. Då ser man inget. För sex år sedan lämnade hon Stockholm och bosatte sig i Skåne. - Jag känner mig hemma här, känner mig helare. Hur klarade ni vardagen med ett nyfött litet barn? - Vi hyrde ett hus för 500 kronor i månaden. Jag hade mammapeng och min dotters pappa var fotograf, ett tag bodde vi i Bulgarien. Vi hade huset som bas, och när han fick ett stipendium kunde vi åka i väg. Sen när vi kom tillbaka var brevlådan full av räkningar. Då var det dags att börja låna igen. Det finns fortfarande lite skulder att betala tillbaka. Men det var också en tid när jag fick chans att vara med mitt barn. Jag ammade henne när vi bilade ner till Europa, och det gick jättebra. Ibland tittar jag på henne och tänker, fyra år!

Hon berättar om den händelse

som för ett halvår sen fick henne att börja andas: - Jag skulle i väg för att möta min stora kärlek, tillsammans skulle vi ta beslutet om att bryta upp förhållandet. Jag sa åt min dotter att "nu får du vara hemma för att mamma ska gå och jobba". Då tittade hon på mig och sa, "ta med dig den här", och gav mig en bit papper, "ifall du börjar gråta på jobbet". Hon förstod! Det är därför jag säger att man ska lyssna på barnen. De fattar mer än vad vi tror. Där står jag och blåljuger mitt barn rakt upp i ansiktet och säger att jag ska gå och jobba, fast jag egentligen ska göra något av det svåraste man gör i sitt liv. - När jag kom hem skämdes jag och satte mig på golvet och bad henne om förlåtelse och grät. Då började hon skratta och satte sig i mitt knä och klappade bort tårarna. Min fyraåriga dotter sa "ni kan bli bästa vänner ju". Finns den här mannen i ditt liv i dag? - Nej, vi är inte tillsammans. men när man stannar upp och andas som jag pratar om så möter du kärlek som du inte har sett tidigare. Då är det väldigt svårt att supa ner sig på krogen och glömma och ta nästa bästa. Det finns inte i min värld. När träffades ni? - För ett år sedan på hans restaurang, han är en väldigt vacker sushikung. Vi har ingen relation, men vi älskar i hjärta och sinne. Jag älskar hans själ som jag älskar mina vänners själar, utan måsten.

Talulahs pappa Albin,

som hon skildes från när dottern var ett år, bor i dag i Berlin. - Ibland åker vi dit eller så kommer han hit. När hon säger att "nu vill jag till pappa", är det bara att packa väskan och åka. Vi brukar ta ett nattåg, och är framme sex på morgon. Hur är det att vara ensamstående småbarnsmamma? - Jag brukar dra en töntigt liten slogan om att jag inte bara är mamma utan även pappa. Det är jobbigt när det är punktering på bilen samtidigt som en massa annat måste fixas. Men det som föds ur detta och det jag och Talulah har är oersättligt, vår relation är så otroligt stark. Du blev mamma vid 28 - var det lagom? - Det föll sig naturligt, men det tog nästan ett halvår innan jag blev gravid. Hon har fått sitt namn från filmen "Bugsy Malone". Men jag trodde det skulle bli en pojke som skulle heta Liam. På väg till BB när jag hade så jävla ont så jag höll på att dö - sa min man, tänk om det blir en tjej då? Då skrek jag mitt i en värk i bilen - "hon ska heta Talulah". Hur var förlossningen? - Det var tre dygn hemma med värkar utan att jag öppnades. Jag var väldigt trött och kunde inte sova för att det gjorde så ont. Vi var tvungen att elda för att få varmvatten i vårt lilla hus. Och man orkar inte hur mycket som helst. Vi hade två katter och när värkarna var som värst sista dygnet kom den ena och la sig på min mage. Det var jättemagiskt. Hon låg där och var varm och lindrade mina smärtor. Djur är otroliga. Dina föräldrar skildes när du var tre år - såg du din egen skilsmässa som ett misslyckande? - Ja, det gjorde jag verkligen. Speciellt när man går där med barnvagnen på den grå asfalten med kassar och det är regn och rusk och blöjor hit och dit. Det blir man ju inte så stark av direkt. Men om man släpper sitt jag, och tittar på sitt barn som har det bra, då känns det bättre. - Jag och min dotters pappa ville olika saker. Ibland kan jag bli arg på mig själv att jag inte kämpade mer. Det är för lätt att ge upp och skilja sig i dag. Är du svår att leva med? - Jag vet att jag VAR det. Min rastlöshet gjorde mig egoistisk. Jag förstod inte att det ställde till stora problem. Jag kommer aldrig att sluta röra på mig, men i dag är jag inte rastlös längre. Tvärtom.

När flodvågskatastrofen i Thailand

inträffade för snart tre år sedan befann sig Johanna tillsammans med sin dotter och lillebror i Koh Lanta för en välbehövlig semester - och blev en av de tiotusentals svenskar som hamnade mitt i det skräckfyllda och ångestladdade kaoset. Hon har inte velat prata om händelsen - förrän nu. Hon visar en snäcka som hänger i en kedja runt hennes hals. Hon fick den kvällen innan tsunamin av dottern, som hade hittat snäckan på stranden. - Jag minns att det blev så tyst. Fåglarna tystnade. Vi människor satt högt, högt uppe i djungeln och väntade på en andra våg. Det gick rykten om att nästa våg skulle vara så hög att den skulle ta med sig hela ön. Det var domedagskänsla. När vi satt där stod många thailändare och lagade ris så att vi västerlänningar skulle få mat. Vi började prata om djuren, om naturens krafter och hur liten människan är. Tystnaden och iakttagelsen av det tysta havet när vi satt där i djungeln och väntade minns jag väldigt starkt. Sen är det som ett klipp i mitt huvud till när vi kommer till Kastrup och vårdpersonal kommer fram och uppmanar oss att gråta! Det är bra att gråta, och så grät de själva! Det var en sån kontrast för mig. Tre dagar efter hemkomsten skulle jag sätta i gång med Wallanderfilmerna. Producenterna var fantastiska och såg till att jag fick prata med en psykolog, men jag visste inte vad jag skulle säga. Jag tyckte det var läskigare att komma tillbaka än när jag var där. Då blev jag rädd. Det var så mycket blod, nyheter och skräck via medierna. Hur har tsunamikatastrofen förändrat dig som person? - Om man varit så nära döden - det är inte första gången för mig - så måste man tänka att, okej - nu fick jag en chans till. Man måste ta tillvara på den. Det jag har upplevt har hjälpt mig att gå vidare och vilja leva. Du har varit nära döden flera gånger? - Inte så långt i från, men jag vill inte gå in på det. Jag har alltid trott att jag ska dö vid 30, nu är jag snart trettiotvå. Ibland litar jag alltför starkt på min intuition. I dag är jag så jävla glad för att jag får leva och vara med lite till. - I våras var jag tre veckor i Brasilien och ytterligare en gång i somras. Jag åkte dit för att surfa, men märkte att jag inte tyckte om vågorna. Minnena från Thailand kom tillbaka. Det var där jag insåg att min dotter är en riktig överlevare - det ska hon få med sig i livet och det ska hon få veta. Det är enorm gåva. Varför andra sidan jordklotet? - Jag hade ett behov av att få komma i väg, jag ville bara bort. Jag har alltid längtat bort till andra sidan jordklotet för jag har tänkt att det blir bättre om man flyttar dit. Men så är det ju inte. DU följer ju med liksom. - Jag var trött på allt surrande och all information som gör att man till slut hamnar i någon slags psykisk kollaps. Jag ville inte vara med längre. Jag ville bara vara här och nu. Inte i dag eller i morgon eller om ett år. Så kände jag.

Johanna fortsätter:

- Det finns ett skönhetskrav här hemma. I Brasilien finns en naturlig skönhet. Jag har straffat min kropp många gånger. Jag har en energi i mig som gör att jag vill vara rörlig som en dansare, men min kropp har inte passat till det. Då har jag straffat den genom att inte äta. Jag har pendlat så otroligt mycket i vikt under åren, växelvis bantat och hetsätit. I dag hoppas jag att jag har hittat en balans, och jag har insett att det är min benstomme som är grov. Du är väldigt vacker, oavsett om du ser det själv eller inte - har det hjälpt dig eller legat dig i fatet i din karriär? - Jag har stridigt som en jävla oxe för att det inte ska ta överhanden. Min pappa har tydligen sagt till min farmor att man aldrig fick säga att jag var söt. Pappa ville få mig att förstå att utseendet inte var det viktiga. Men när jag kom in i filmvärlden märkte jag att det ÄR det som är det viktiga. Det är därför jag är här. Jag har aldrig tyckt att jag själv var vacker, när folk sa det till mig fattade jag inte. Jag har kämpat och gjort mig så ful jag kunnat - och samtidigt mått dåligt över att ha behövt göra det. Men nu när jag är över 30 kan jag tycka att det var ju snällt att jag fick ett fint utseende. Tack min snygga far och min snygga mor, skrattar Johanna. Du slog igenom som 19-åring i tv-serien "Tre kronor". Hur var det? - Det var för jävligt. Jag tyckte allt var så ytligt och ville egentligen göra något helt annat. Jag ville bli läkare och rädda människor. Jag har varit väldigt, väldigt arg. Men det är jag inte längre. Jag drog mig undan och skapade ett rykte om att det var svårt att jobba med mig. Varför skådis? - Rastlösheten igen. En engelsman som jobbade på min Waldorfskola satte upp en pjäs av Shakespeare och påpekade för mig att jag för första gången i mitt femtonåriga liv koncentrerade mig. Det är ett jävligt häftigt yrke som kan påverka ens val i livet utan att man vet om det. Som när jag läste manuset till teateruppsättningen "Måsen" där jag spelar en förälskad kvinna - plötsligt satte jag mig ner som privatperson och skrev mitt livs första kärleksbrev. Jag satt på ett kafé och skrev för hand. Då tänkte jag - jävlar vad det här yrket kan påverka mig i mitt privatliv. Skickade du det? - Ja, det gjorde jag! Av: Louise Lindgreen

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!