Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Jag har aldrig varit bättre än nu"

"Varför ska vi som är 60+ klumpas ihop en till grupp som är helt diffus?", säger programledaren Marianne Rundström, aktuell med boken "Passé". Foto: Cornelia Nordström

Vid 67 faller bilan på SVT och nu har Marianne Rundström skrivit boken "Passé" som ifrågasätter pensionstvånget.

– Jag har aldrig varit bättre än nu. När jag befann mig mitt i glansdagarna hade jag nog minst att ge på jobbet, säger programledaren för "Gomorron Sverige".

Marianne Rundström har mejlat om att hon är lite stressad av att packa och städa inför skärgårdslivet på landet, men av det märks ingenting när hon tar emot i sin ljusa lägenhet på Kungsholmen i Stockholm. Inte heller syns det några spår av att Marianne har varit uppe sedan fyrasnåret på morgonen och i 3,5 timmars direktsändning i "Gomorron Sverige" pratat fotboll och Lars Noréns nya diktsamling, analyserat Hillary Clintons politik och fått tips om hur man bäst odlar snackgurkor i pallkragar.

– Så här på sommaren börjar vi ju sända en halvtimma senare än övriga året, så det är rena sovmorgonen att gå upp först klockan 04.20, säger Marianne och skrattar.

Berätta vad du kände när dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt en vintermorgon i din studio för drygt fyra år sedan sade att svenska folket måste inrikta sig på att jobba till 75!

– I vanliga fall vet vi i förväg vad ministrar ska prata om, men den här gången hade jag inte en aning om vad Reinfeldt skulle säga. Jag blev perplex när han sade att vi ska vara beredda att arbeta till 75 och tänkte att det kan han väl ändå inte mena. Men med tanke på att många av oss blir 90 år och är friska långt upp i åren kändes det fullständigt logiskt och jag tänkte "yes, här händer det något som jag kan ha glädje av, kanske kan min högst motvilliga pensionering skjutas framåt". Jag tappade nästan fokus och fick lust att resa mig, sträcka armarna i luften och jubla.

”Jag förstår att SVT behöver ta in nya krafter, men det skulle underlätta om man talade klarspråk”

Du skriver i "Passé - De ofrivilliga pensionärerna" att du gick från att ha varit en "någorlunda profilerad medarbetare med en känsla av att besitta en speciell och uppskattad kompetens" till "en av alla äldre som snart ska sluta". När infann sig den känslan?

– Så har jag känt ganska länge. Helt plötsligt blir man rätt osynlig. Från att ha haft en ganska framskjuten position med mycket ansvar och utvecklingsmöjligheter är det stor skillnad när det är borta.

I den nya boken “Passé” gör Marianne Rundström upp med föreställningar om åldrandet. Foto: Cornelia Nordström

– Första gången jag kände att jag inte längre skulle vara med i ett sammanhang på jobbet där jag tidigare varit självskriven var i valrörelsen för sex år sedan, då jag väl var 59 år. Jag tog upp frågan med överordnade och fick svaret att jag nästa gång skulle vara med, men det blev aldrig så i de sammanhangen. Jag förstår att SVT behöver ta in nya krafter och vill inte blockera, men det skulle faktiskt underlätta om man talade klarspråk. Fast man kan inte göra det, för man får inte diskriminera på grund av ålder.

– Många som råkar ut för det här blir osäkra på sig själva. "Har jag blivit sämre, håller jag inte måttet?". Det händer mentalt sorgliga saker med oss. Jag minns att jag tänkte "herregud, är det slut nu?" Jag kunde inte koppla ihop det med sämre prestationer.

"Stress bara triggar mig"

Du ifrågasätter också varför det alls ska finnas en övre gräns för hur länge vi får jobba?

– Det är obegripligt. Att det finns en nedre gräns för hur unga vi får vara för att jobba är inte ett dugg konstigt, men att det finns en övre antar jag beror på det Claes Elfsberg säger i min intervju med honom i boken, att arbetsgivaren vill slippa ha samtal om att medarbetarna så småningom inte längre håller måttet. Men varför kan man inte liksom i Frankrike anpassa arbetslivet och ha en lag som gör det möjligt att fortsätta jobba, för dem som vill? Jag har ju aldrig haft ett jobb som varit slitsamt för kroppen.

Marianne Rundström och Claes Elfberg 2002. Foto: SVT

Sliter inte stressen?

– Nej, stress bara triggar mig. Privat stress i form av sjukdom och dylikt triggar mig inte och om stressen beror på att det planerats dåligt på jobbet blir jag förbannad. Hela den här boken är nog lite förbannad och det var nog det som fick mig att göra så mycket mer av ämnet än att bara medverka i Sveriges Radios program "Stil", som hade ett tema om folk som ville men inte fick jobba vidare efter 67-årsdagen. Det drev mig - och driver mig fortfarande - inte bara å mina vägnar. Hur ser vi på ålderdomen och äldre? Varför ska vi som är 60+ klumpas ihop en till grupp som är helt diffus? Man måste ju se människorna, individerna!

Har du upplevt någon ålders- eller könsdiskriminering?

– Jag vill inte säga att jag är diskriminerad, men det finns en upplevelse hos mig att jag är åsidosatt och då är ändå journalistiken bland de mest jämställda branscherna, könsmässigt.

"Hur gick det här till? Är jag gammal nu? När och hur hände det?", frågar du dig i "Passé"?

– Jag kan inte förstå att jag är uppe i pensionsåldern. Jag har aldrig längtat efter pensioneringen. En gång levde jag med en man som redan vid 40 började prata om och se fram emot att få pensionera sig.

– Jag har ett jobb som bara fyller på, jag lär mig nytt och träffar nya människor varje dag. Det jag eventuellt skulle göra som pensionär kan jag göra varje dag. Möjligtvis skulle jag få bättre tid att gå den där tapetserarkursen som jag drömt om, men det är inte ogörligt att gå den och jobba samtidigt. Klarade jag av att ha tre barn och arbeta så fixar jag nog detta också...

"Jag är lika noggrann nu som tidigare"

Men det finns en klass- och statusaspekt, framhåller du?

– Så är det. De som vill jobba längre har haft ett gott yrkesliv. Jag menar att det ska vara frivilligt att jobba vidare efter 67. Den som vill ska inte bli stoppad av en rigid gräns som sattes för 100 år sedan. Men jag inser att en del som arbetar inom exempelvis äldreomsorgen kan bli stressade när det talas om att jobba längre upp i åren.

"Varför skriker inte arbetslivet efter mig?", frågar du i boken?

– Tänk vilken bra arbetstagare jag är nu! Jag är lojal, jobbar snabbt, är inte en lika splittrad människa som jag var då jag måste gå lite för tidigt för att hinna till förskolan och jag kan engagera mig hur mycket som helst i mitt arbete.

Du har i tidigare intervjuer sagt att kvinnor i mediebranschen förbereder sig maximalt, medan män i större utsträckning litar på sin allmänbildning. Vågar du lägga mindre tid på research i dag?

– Jag är lika noggrann nu som tidigare, men det är klart att det går fortare att förbereda mig i dag när jag sällan börjar från noll. Det ger en trygghet. I "Gomorron Sverige" träffar jag många personer som jag har en upparbetad relation med och jag känner aldrig någon oro.

Är du aldrig nervös?

– Nej, inte ens inför valdebatterna. Man är ju så otroligt väl förberedd. Visst blir jag skärpt och går upp på tårna, men nervös blir jag inte. Det är nog en läggningsfråga. Jag har gjort direktsändningar i radio och tv i 40 år och sover alltid lika gott inför uppdragen. Däremot kan jag ha svårt att somna efteråt. Tidigare var mitt knep att gå ut och gå med hunden, men sedan Smilla dog för några månader sedan har jag inte längre den möjligheten.

Har kört spårvagn, lett partiledardebatter och skrivit bok

NAMN: Inga Marianne Rundström.

ÅLDER: 65.

YRKE: Journalist, programledare, föreläsare.

BOR: Lägenhet på Kungsholmen i Stockholm.

SOMMARSTÄLLE: På Väddö.

FAMILJ: Son, 40 (med exmaken, som dog 1978), två söner 30 och 27 år  (med ex-sambon). Tre barnbarn.

INKOMST: 905 100 kronor (2014).

FÖDD OCH UPPVUXEN: Född i Bollnäs. När Marianne var tre år flyttade familjen till ett villakvarter i Rönninge söder om Stockholm, där hon senare fick en sju år yngre syster.

MAMMA VAR: Inga Rundström, hattmodist och hemmafru (dog 2013, 91 år gammal).

PAPPA VAR: Tore Emanuel Rundström, stins (dog 1986, 65 år gammal).

UTBILDNING: Studier i Uppsala. Journalisthögskolan i Göteborg.

KARRIÄR I URVAL: Kört spårvagn, varit lärarvikarie och jobbat i vården. Saabs informationsavdelning. Lokalradion i Karlstad, P1 Stockholm ("Dagens Eko", "Studio Ett", "Tendens", "Förmiddag), SVT och "Gomorron Sverige" sedan nyåret 1995-96. Har lett "Agenda", valvakor och partiledardebatter.

AKTUELL: Boken "Passé - De ofrivilliga pensionärerna" (Wahlström & Widstrand) som finns i handeln 17 augusti.

GODA EGENSKAPER: "Hetsar sällan upp mig, är ingen snåljåp".

SÄMRE EGENSKAPER: "Kan vara hiskeligt rastlös".

"Jag vill bli lyssnad på"

Vilka är dina största misstag, yrkesmässigt?

– Med tiden har jag förberett mig allt mer, men då jag var ny på lokalradion i Karlstad var det en hemsk arbetspress där alla skulle göra mer. Då kunde jag känna att det var omöjligt att bottna i alla frågor. Numera kan jag känna att arbetsgivaren har en oerhörd glädje av att ha erfarna medarbetare som kan luta sig mot tidigare kunskap och färdigheter då stora nyhetshändelser inträffar.

– Trots att jag är mer påpassad i min nuvarande roll och om möjligt har en ännu högre arbetsbelastning så trivs jag med det. I morse tror jag att vi tog upp tolv ämnen i sändningen. Kvällen före blir lång då jag förbereder mig, men jag kan gå hem från jobbet vid 11.00.

Hur lång tid tog det att skriva "Passé"?

Ett år och jag jobbade i princip halvtid med boken. Texterna bollades tillbaka och det tar mer tid än man tror, när man för första gången skriver en bok. Jag har ju researchat jättemycket.

Du skriver också om hur viktigt det är att känna sig behövd?

– Ja, det handlar om att få ingå i ett sammanhang. En del kanske inte behöver arbeta vidare av ekonomiska skäl, men det har ett egenvärde att ingå i en arbetsgemenskap. Med min yrkesutbildning skulle jag ju kunna frilansa, skriva texter och böcker, moderera och hoppa in i radio och tv. Visst skulle jag kunna hålla mig sysselsatt även efter pensioneringen, men jag vill gå till en redaktion, bli lyssnad på och själv lyssna på andras idéer och inte vara ensam med mitt arbete.

"Jag har aldrig märkt av min ålder, förrän nu"

På vilket sätt tycker du att de svenska personnumren sätter käppar i hjulen?

– Vi är våra personnummer. Jag tror att man kan väcka nästan vem som helst mitt i natten och få den att rabbla sitt personnummer. När jag handlar ber kassören mig rabbla upp mitt personnummer högt så att folk i kassakön hör, men så är det inte i alla andra länder. I USA har man exempelvis ett "social security"-nummer som inte är kopplat till ens födelseår.

– Jag har aldrig märkt av min ålder, förrän nu. Det retar mig att det läggs så mycket vikt vid sådant. Varenda en kan ju se att jag inte är 40 år. Det handlar inte om att jag vill försöka vara yngre. Jag har exempelvis inte gjort några kirurgiska ingrepp eller injicerat botox.

”Tidigare skämtade jag om att jag skulle få sluta som programledare när vi fick HD-tv”

Kan det vara så att vi är ovana vid att se åldrande personer - eller kvinnor - i programledarrollen?

– Jag minns att jag tidigare skämtade om att jag skulle få sluta som programledare när vi fick HD-tv som gav bättre skärpa och visade alla rynkor. Nu gör sminkörerna ett så bra arbete. Kan jag vara en representant för att människor får åldras och att SVT ska representera hela svenska folket så är jag gärna det. Jag tror inte att min arbetssituation skulle ha sett annorlunda ut om jag botoxat mig.

Du berättar om en professor som skrev att han och hans granne diskuterade dig och kommit fram till at du gjort ditt. Vad kände du då?

– Jag blev jättearg. Jag får mycket brev om mina intervjuer och jag uppskattar att få återkoppling på saker. Men att han gav sig på min ålder... Den har han ingenting med att göra! Jag brukar inte svara på direkta angrepp, men den här gången googlade jag avsändaren och såg att han hade varit en ganska högt uppsatt person på Karolinska institutet. Och han var bra mycket äldre än jag. Det här var för två-tre år sedan och jag svarade just att han inte hade med min ålder att göra.

– Det är straffbart att ge sig på mörkhyade personer och kvinnor, men man tillåts säga att någon är "för gammal".

Berättar om tsunamijobbet 2004

Vad är svårast med att leda "Gomorron Sverige"?

– Ibland kan de tvära kasten mellan väldigt tunga ämnen och lättare ämnen som matlagning och bakning kännas jobbiga. Det kan halta lite någon gång och då får man fundera över om det går att göra övergången på ett bättre sätt.

– Jag kan bli väldigt berörd själv när människor berättar om sjukdom, död och flyktingsituationen och det är svårt att lägga sina känslor åt sidan. Det gäller att vara berörd och engagerad utan att låta de egna känslorna ta över.

– Tsunamijobbet, där jag på nyårsaftonen 2004 flög till Thailand, var fullständigt fasansfullt. Jag är tveksam till en del av de intervjuer vi gjorde, för människorna var fortfarande i total chock och i gränslös sorg. Jag har kontakt med flera personer som jag mötte där, men jag har inte fått några reaktioner av dem att de skulle ha velat vara i fred eller att de har ångrat sin medverkan.

Vem är din svåraste utmaning i morgonsoffan?

– Carl Bildt (tidigare M-utrikesminister, reds anm) leder ligan. Jag uppskattar honom mycket, han är väldigt rolig och har en humoristisk hållning. Men när han blir pressad använder han förnamnet - "det vet du ju, Marianne" - och bollar tillbaka frågorna utan att svara. Där gäller det att vara påläst.

– En annan utmaning kan vara att intervjua politiker som är på väg ut i kylan. Hur pratar man med en person som redan ligger ner? Vi har försökt få Mona Sahlin att komma och prata om situationen med medarbetaren och den tidigare livvakten, men hon har hittills inte velat. Jag skulle säga att det är mer situations- än personbundet vad som är svårast.

Hur har din intervjuteknik förändrats under dina 40 år i yrket?

– Jag tänker lika mycket nu på hur jag formulerar mig och ju bättre förberedd man är desto mer spontan kan man vara i studion.

Marianne Rundström och programledarkollegan Staffan Dopping 1998. Foto: SVT

"Jag hade önskat att jag haft en mentor"

Hur mycket pratar dina redaktörer i din öronsnäcka medan du sänder?

– Väldigt lite. De kan säga till när det är tre minuter kvar till nyhetssändningen börjar och sådana saker och någon gång kan jag få förslag på en fråga, men vi går ju igenom manus dagen före och de vet vart jag är på väg i mina intervjuer.

Du skriver i din bok om vikten av kunskapsöverföring mellan olika generationer. I vilken utsträckning har du själv varit mentor?

– Nästan ingenting alls. Jag hade önskat att jag haft en mentor då jag själv kom in i branschen och det känns naturligt att hjälpa kolleger som är nya, men det behövs verkligen mer systematiska sätt där mentorerna får en mer formell och aktiv roll.

”Jag tycker inte riktigt att man får till dramaturgin när det är två av samma kön”

Vad var det som ledde fram till att du och en kvinnlig programledarkollega på "Gomorron Sverige" inte längre sänder tillsammans?

– SVT har redan från början haft principen att programledarparet ska vara kvinna-man. Jag tycker att det är klokt. När man gick i från den tanken var det i början så att vi programledare hoppade in för varandra och fyllde upp luckor. Jag tycker inte riktigt att man får till dramaturgin när det är två av samma kön, man hamnar lätt i något slags konkurrens i stället för att berika. Är det en man och en kvinna talar man automatiskt utifrån olika erfarenheter. Jag har bland annat arbetat med yngre kolleger som Johar Bendjelloul, Hannes Nelander och Pelle Nilsson och det har fungerat jättebra, precis som när Claes Elfsberg och jag har sänt tillsammans. Men rent generellt tror jag att det blir bättre när programledarna täcker in olika åldrar, kön och erfarenheter.

Du har nästan alltid stått framför kameran och en del programledare säger att de gillar att synas och att ha den rollen. Skulle du kunna tänka dig att jobba bakom kameran?

– Det spelar inte så stor roll. Får jag vara kvar på SVT så har jag inte så mycket emot att vara bakom kameran. Det vi ser i rutan är ett resultat av ett lagarbete. Att jag alls blev programledare var inte för att jag sökte mig till det, utan för att jag blev tillfrågad och att man tyckte att jag fungerade i rollen. Jag är inte låst vid att jag måste synas i rutan.

"Min drömmiddag"

Gäster:

Barbro Alving, "Bang", journalist och författare som dog 1987: "Min förebild och orsaken till mitt yrkesval. Tänk att få träffa henne! Hon verkade ju som krigskorrespondent i en värld som möjligen blivit än mer brutal.

Martin Schibbye, svensk journalist (och Expressenmedarbetare) som suttit fängslad i Etiopien: "Jag sätter honom mittemot Bang så att vi kan diskutera vilka risker man måste ta och varför".

Zlatan Ibrahimovic, svensk fotbollslegend: "Nutiden handlar så mycket om migranter, invandring och möjligheter att leva i ett nytt land. Zlatans historia är härlig. Han också".

Anna Mannheimer, svensk programledare, komiker och journalist: "Vi måste ha någon riktigt kul också vid middagen. Jag älskar Anna Mannheimer och hennes humor. Och då blir det ju jämna par".

Det äter och dricker vi:

"Vi träffas på mitt lantställe på Väddö. Jag har precis lärt mig att grilla paella så jag bjuder på det med kräftor. Till detta dricker vi vitt vin eller rosé".

"Det har absolut funnits hot"

Hur tycker du att det är att vara en offentlig person?

– Efter alla dessa år kan jag fortfarande bli lite besvärad av det. Privat är jag ofta osminkad och klädd i lufsiga kläder och när folk kommer fram till mig på Ica för att berömma kan jag emellanåt tänka "Gud, kan jag inte bara få vara?". Det är inte direkt så att de vill diskutera journalistiken i de där lägena.

– När jag för ett par månader sedan ledde cykeln för att jag mådde illa av starka mediciner jag åt och tvingades stanna och spy vid ett träd var det en person som ville prata. "Inte just nu", fick jag vädja.

– Men generellt är det mer plus än minus med att vara igenkänd. Jag ställer inte alltid upp på selfies, men upplever inga stora problem. Det är en ynnest att få så mycket uppskattning och vänliga ord som jag får för det jag gör.

Får du mycket presenter?

– Saker som företag skickar returnerar vi alltid, men hemvirkade grejer som tittarna gjort att sätta över toarullarna har jag inte hjärta att skicka tillbaka. En period fick jag blomstercheckar varje fredag från en Erik, men bara om jag hade kjol i sändningarna. Sedan får jag många uppskattande vykort. De brev som är rasistiska kan man nästan förstå innehållet på bara av att se kuverten. Det har absolut funnits hot i brev, men där har SVT en jättebra säkerhetsavdelning.

”De sexistiska kommentarerana gör mig nog mer rädd än arg”

Hur mår du när du får ta emot hot?

– Det tar någonstans, det gör det. På något sätt verkar det ingå i rollen som programledare att man också blir en slagpåse. Ofta är det ensamma, sjuka människor som beter sig så.

– De sexistiska kommentarerna om vad brevskrivarna vill göra med mig gör mig nog mer rädd än arg, men säkerhetsavdelningen är jättebra på att spåra upp sådana avsändare, oavsett om breven är handskrivna eller kommer via mejl.

Marianne Rundström i Rapports morgon-tv år 2000. Foto: Suvad Mrkonjic

Bestämde sig för yrket i tredje klass

Då du sände "Söndagsöppet" fick du nyhetsabstinens?

– Det överraskade mig själv när jag förstod att det hade blivit ett behov att vara en daglig del av nyhetsarbetet. Det är nog också en del av det som gör att det kommer att bli svårt att skiljas från mitt yrkesliv. Vi har en väldigt vital nyhetsredaktion och det är lustfyllt att få vara med på ett hörn.

Det står på Wikipedia att du är född i Ovansjö, men när jag intervjuade dig för första gången för tolv år sedan pratade du om att du har rötterna i Bollnäs?

– Jag är född i Ovansjö, men vi flyttade redan efter ett par månader till Bollnäs där pappa var stins. Då jag var tre år flyttade vi till Rönninge, söder om Stockholm. Mamma kom från Stockholmsförorten Stuvsta och pappa från Tumba, så det var naturligt.

– Mamma blev när jag var lite äldre dagmamma och jag minns det som positivt. Då jag var sju år fick jag en lillasyster. Vi stod inte varandra så nära som barn, men när vi själva fick barn fick vi en tajtare relation. Jag har alltid flyttat runt (studerat i Uppsala, läst journalisthögskolan i Göteborg, jobbat på lokalradion i Karlstad, reds anm), men jag umgås fortfarande med flera högstadiekompisar och har gott om långvariga relationer.

När bestämde du dig för att bli journalist?

– Det var i trean som min lärare sade att jag borde bli journalist och det satte sig hos mig. Jag tyckte jättemycket om uppsatsskrivning och den där läraren såg något hos mig som han tyckte att jag var bra på. Det var ingen självklarhet hemma att jag skulle ta studenten och plugga vidare, jag var den första i släkten som gjorde det. Men mina föräldrar var mina bästa tittare och läsare.

Vilket stöd fick du i studierna?

– Jag hade andra vuxenkontakter som kunde stötta. Pappa hade tagit realexamen, men vi hade inget särskilt bildat hem och det fanns inte jättemycket böcker.

Etikdoktorn Ann Heberlein pratade när jag intervjuade henne om smärtan med att byta klass, att man förvisso blir en kameleont men att man aldrig kan göra resan tillbaka till ursprunget?

– Jag upplever aldrig att mina studier har gått ut över mina relationer, vi har haft andra ytor som förenat oss.

”Min äldste pojke fick inga bilar och ingen vattenpistol”

"Jag var inte populär någonstans"

Din mamma var i många år hemmafru, medan du blev förvärvsarbetande mamma på 1970-talet. Hur påverkade hennes sätt att vara förälder din egen bild av hur du borde vara?

– Jag var influerad av 1970-talets syn om att barn bara skulle hänga på. Mamma hade lagt så mycket möda på mig och min syster att det inte var sant och hon tog ofta hand om mina barn också. Jag kände att jag kunde rådfråga henne, men i början hade vi en del diskussioner om hur en mamma borde göra och vara.

– På förskolan pratade andra föräldrar om vikten av att barnen inte skulle få se på tv, men så långt gick inte jag. Mina barn fick se på Disneyfilmer och sådant.

– Min äldste pojke fick inga bilar och ingen vattenpistol. Han fick dockor i stället, som han körde bil med. Sju år gammal köpte han en vattenpistol för sparade veckopengar och sade "Nu får jag vara med". Det lät värre än det var, för han hade förstås fått vara med och leka tidigare också, men jag kommer aldrig att glömma den kommentaren.

Du skriver om småbarnsåren: "Jag minns, fortfarande nästan andfådd, hur dagis stängde klockan 16. Restiden från jobbet var minst en storstadsköande timme och mina barn var alltid de sista. Dagisfröken stod där på trappan med väskan i handen och med mina barn. Hur jag skämdes, vilken ågren det var att just mina hämtades sist och den där allomfattande känslan av att livspusslets bitar inte passade och att jag inte räckte till".

– Jag jobbade i Radiohuset på Gärdet i Stockholm, hade en timmes resväg och var tvungen att gå från jobbet klockan tre. Jag var inte populär någonstans. Min dåvarande sambo jobbade också inom radio och tv och vi kunde saxa i och med att han gjorde många kvällar på radiosporten. Jag ser på mina egna barn nu hur svårt det är att få ihop det.

När din äldste son var 2,5 år dog hans pappa. Hur fixade du tillvaron som ensamstående?

– Vi levde ensamma i fem år och bodde i Karlstad. Mina föräldrar hjälpte till mycket och min son fick tidigt ta ansvar för vissa saker. Det var ingen bekväm och enkel period, det måste ha gått ut över jobbet på något sätt. Jag var 27 år när jag blev änka. Människor klarar det människor måste klara. Men det var roligt när vi blev en större familj igen, då jag träffade mina två yngsta söners pappa och vi så småningom blev fem personer i hushållet.

Sover 5,5 timmar

Om man som du verkar ha läggning att vara en "prestationsprinsessa", hur påverkar det då föräldraskapet? Du beskriver hur du hejade vid fotbollsplanen, sålde tubsockor åt idrottsklubbarna, gick på föräldramöten och fanns till hands jämt.

– Att uppfylla barnens behov och önskningar var det som gick först, det kom med moderkakan. Jag tror att jag var en sämre yrkesmänniska under de här åren, men jag har alltid varit noga med att vara med på skolavslutningar, födelsedagar och fotbollsmatcher och har aldrig missat något sådant. Nu har jag jobbat morgnar så lång tid och det har underlättat för mig. Från att ha hämtat barnen sist kunde jag plötsligt hämta först, även om jag kanske inte var den piggaste mamman när jag klivit upp vid tre eller fyra om morgnarna. De tidiga morgnarna är en fördel även nu när jag har barnbarn. Jag ser framför mig att jag ska hämta mitt äldsta barnbarn som är 1,5 år från förskolan.

”Jag tycker fortfarande att det skulle vara trevligt att träffa någon”

Hur klarar du dig med så lite sömn?

– Jag brukar snitta på 5,5 timmar och tycker att jag klarar mig på det. Jag tror att det är biologiskt. I och med att jag har barn har det som sagt varit en fördel att börja tidigt. Jag ser nog bara plus med att börja i ottan, utom i november då det kan vara tyngre att gå upp, i vad det känns som, mitt i natten. Så sent som i morse pratade taxichauffören och jag om hur vackert det är i Stockholm om morgnarna.

Blir det någon ny hund nu sedan westien Smilla gått bort?

– När vi var fem i hushållet älskade jag att ha hund. Nu när jag är ensam hemma skulle jag känna mig för bunden av det.

Du sade för fyra år sedan till min kollega Cecilia Hagen att du inte vill leva ensam resten av ditt liv?

– Jag tycker fortfarande att det skulle vara trevligt att träffa någon, men det är ingen som har knackat på min dörr. Jag har otroligt många framgångsrika kvinnor i min bekantskapskrets som har svårt att träffa någon.

– Jag håller fast vid att jag inte tror att det är meningen att meningen med en människas att leva ensam. Å andra sidan känner jag mig långtifrån ensam. Jag har massor av människor omkring mig och som uppfyller många behov. Jag är heller inte säker på att jag skulle vilja flytta ihop om jag träffade en man.

"Jag tycker inte om att träna"

Då jag intervjuade dig för tolv år sedan förberedde du dig för Tjejvasan. Hur ser dina träningsvanor ut i dag?

– Det där med Tjejvasan blev det nog ingenting av med. Jag har ofta cyklat till och från jobbet och så har jag haft hund. Nu har jag ett träningskort som jag har använt så lite att jag ska lämna tillbaka det. Jag tycker inte om att träna, men vill nog heller inte ha det så att jag inte tränar alls. Det senaste året har jag jobbat så mycket med boken att jag inte har haft tid att träna, annat än att hålla i gång med vardagsmotion. Vaknar jag en söndag klockan 07.00 går jag gärna Kungsholmen runt före frukosten.

Kan du sova om morgnarna när du är ledig?

– Nja, jag är lite sömnskadad. Någon gång har jag köpt insomningstabletter för att kunna somna efter det att jag arbetat sent med något stort. Jag tog en insomningstablett av misstag en morgon när jag trodde att jag tog min dagliga tablett mot reumatism. Det här var för fyra-fem år sedan och jag kände mig segare än vanligt när jag skulle in och sända "Gomorron Sverige", men jag fick dricka extra mycket kaffe och skärpa mig. Ingen annan i redaktionen sade sig märka någon skillnad, ha ha.

Berätta om reumatismen!

– En del har svår reumatism och det har jag som tur är inte. Min mamma hade stora problem och då jag för tio år sedan kände att jag började bli lite stel fick jag komma på en undersökning som visade att jag hade reumatism. Sedan dess äter jag bromsmedicin. Jag har nästan inga problem, det är nästan bara då jag leker med barnbarnen på golvet som jag kan tycka att det tar lite längre tid att ta mig upp än vad jag är van vid.

PS Så var mötet

Det hör inte till vanligheterna att vi träffar dem vi intervjuar i deras hem, men Marianne Rundström föreslår själv att vi ska ses i hennes bostadsrätt på Kungsholmen i Stockholm. På väggarna hänger originalkonst, bland annat en tavla av Lars Lerin som Marianne köpte på 1980-talet innan han blev lika känd (och dyr) som i dag. Bokhyllorna dignar av böcker och på soffbordet ligger många dagstidningar och magasin.

Fotograf Cornelia Nordström och jag har med oss räksallad och Marianne Rundström avsätter två timmar och hjälper till att flytta undan möbler så att vi bättre får plats att göra webb-tv-intervjun innan hon måste cykla vidare till nästa möte.

Första gången jag träffade Marianne var för tolv år sedan då vi gjorde en intervju för Expressens hälsomagasin. Precis som då slås jag av hur Marianne lyckas utstråla pondus och värme på en och samma gång.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!