Jag hade glömt hur sorg känns – nu sörjer hela stan

I Malmö är våren alltid blek. På Malmö Latin finns det en skylt ovanför porten där det står ”Herrens fruktan är vishetens begynnelse”. Man läser detta varje dag i tre år och undrar vad det är man ska vara rädd för? Efter ett tag inser man att skylten inte stämmer och har aldrig gjort. Fruktan har ingenting med vishet, utbildning eller skolan att göra. 

Min lillasyster ska i juni springa nedför trapporna, genom matsalen och förbi biblioteket där lärarna står och kramar en. Några gråter, andra känner man knappt igen. Man kramar de viktigaste och tänker ”vi ses aldrig igen,” men inte av den anledningen som nu är verklighet. 

Jag gick med i utskottet Latin mot rasism mitt första år på skolan. Jag hade längtat efter en plats med människor som brydde sig, som ville något större. Några killar i min klass tyckte skolan var ”vänstervriden” och startade ett utskott. Eller snarare en Facebooksida som då hette något i stil med ”maskulint initiativ.” Vi blev rosenrasande och nu hittar jag en gammal mejlkonversation med läraren, hon som inte längre finns med oss.

”Vad ska ni göra åt saken?” frågar jag. Hon har svarat med lugna ord och att de har koll på läget. Hon försvarar deras rätt att uttrycka sig ett tag. Men när tonen eskalerade på Facebooksidan följer veckor av samtal mellan mig och mina klasskamrater, elevteamet, vår mentor och flera andra lärare och rektorer. 

Vi blev en unik klass. Det var det de sa, blev tajta på slutet och hade mer gemensamma nämnare än vi trodde. Jag tänker ofta på flera av de lärare som vi hade. De som kämpade på när vi satt där i våra stora vinterjackor, hur de tillslut ignorerade doften av smygrök efter rasten. 

Jag minns hur hon lärde oss programmet Indesign och frågade om allt var bra. Jag minns hur hon såg mig. Hon såg nog oss allihopa. Jag minns en skolavslutning när hela klassen fick fylla i vad de ville ha för fika, vi trodde det var ett skämt men alla fick precis det som önskat sig. Jordgubbar, en påse chips, piggelin. Hon fick rosa blommor av mig.

I Malmö får man lära sig tidigt att leva bredvid våldet. Även om det är olika närvarande i olika delar av stan, är Malmö inte tillräckligt stort för att man inte ska känna någon som känner någon, som känner den som dog. Eller hon, och den här gången känner vi henne mycket väl. 

Jag hade glömt hur sorg känns. Nu känner hela Malmö den, hela Latin. Alla vi som minns tiden innan den 21 mars 2022. 

Av: Minna Höggren, SA15B

Frilansskribent