Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Jag grät i 40 dygn"

BÖRJAR SITT NYA LIV. Lars-Inge Svartenbrandt är fri, efter att ha varit inlåst i 40 år. Nu har han skrivit boken "Lars Ferm ... men saknar kärlek", som han hoppas kunna försörja sig på Foto: JAN DÜSING
DALARNA. Han har beskrivits som Sveriges farligaste man och varit inlåst i över 40 år.
Nu står han utanför en bensinstation och ser solen sjunka ner i dalaskogarna. Han ber oss skjutsa honom över länsgränsen för att få njuta av kvällshimlen i Dalarna och den nyvunna friheten.
Lars-Inge Svartenbrandt, 62, har kommit hem.
Expressen träffar Lars-Inge Svartenbrandt, alias Lars Ferm, under hans första dygn i frihet på över fem år.
– Det här är gud. Det är ingen skäggig gubbe som slår en med käpp. Ökenmarschen ska vara över. Det är den i alla fall för mig, säger han och pekar över den rosafärgade himlen över skogarna där hans kriminella bana började nu ska sluta.

”Gillar inte slarviga typer”

När vi står på parkeringsfickan precis innanför länsgränsen berättar han att han är dalmas, författare och andlig utövare. Den gamle, Svartenbrandt, är död och Lars Ferm fri.
– Jag är en vanlig bondpojke från Dalarna.
Tillbaka i lägenheten sätter Lars Ferm på kaffe. Han ursäktar röran och letar efter rena muggar.
– Jag har alltid varit ordningsam, det går inte om någon rapar eller snyter sig vid matbordet. Jag är gammelkonservativ och gillar inte slarviga typer men jag har använt fel metoder. Förut visade jag pistolkolven.
De senaste fem åren på Norrtäljeanstalten har Lars Ferm ägnat åt att utveckla en livsåskådning baserad på boken Den tibetanska dödsboken och Wolfgang Amadeus Mozarts brev till sin far. Han har skrivit boken ”Lars Ferm ... men saknar kärlek”, som han hoppas kunna sälja efter föreläsningarna han planerar att försörja sig på.
Medan han berättar om boken dyker scener från ett förvirrat och kärlekslöst liv upp. Han berättar om när han var i fosterhem där den ende snälle var pedofil. En moster som slog, skolkamrater som slog, lärare som slog.
– Om man slår ett barn så det gråter men det inte hjälper så slutar det snart gråta. Slår man inte ihjäl barnet så har man skapat ett monster.

Fick en ny röst

17 år gammal gjorde han sitt första inbrott i ett militärt vapenförråd. Han sov vid en lägereld med en laddad pistol i byxlinningen. När han blev väckt av en skogsvaktare var hans första reaktion att gömma pistolen bakom ryggen och han stammade fram några rädda ord. Sedan hör han sig själv säga med vad han beskriver som en ”ny röst”:
– Du har tre sekunder på dig annars skjuter jag. Och så tömde jag magasinet efter honom.
Men Svartenbrandt blev inte ett begrepp i medierna förrän den spektakulära rymningen från Kumlabunkern 1972. Namnet är för alltid förknippat med svarta tidningsrubriker.
– Det var som en cynisk journalist sa till mig en gång: du ska vara glad, ditt svin, om du slipper det namnet på din gravsten, säger han och skrattar.
1979 begår han det som han själv anser vara sitt värsta brott på Döbelnsgatan i Stockholm. Efter ännu en rymning rånar han posten och öppnar eld med automatkarbin mot en polispiket. En polisman skadades.
– Där fick jag mitt Waterloo, där gjorde jag det värsta som jag dömts för. Jag dömdes för mordförsök. Men jag ville inte döda dem. Jag hade ju kunnat döda allihopa, jag hade ju en AK-4.

Inte längre arg

När han berättar är han ”lugn som ett stilla vatten”. Det är så han beskriver den nye Ferm – inte längre arg eller flyr från kärlekslösheten. Men samtidigt spelar han den gamle Svartenbrandt kusligt porträttlik när han far ut mot poliserna i piketen.
– De skrek ju på mamma och Jesus och allt det där, det nekade de ju till sen. Jag har också pissat på mig av skräck. Men då jag var fem år, inte vuxen. Hur ska de kunna försvara samhället som har månadslön och kärringen på BB.
Det senaste rånet mot Systembolaget i Söderhamn, där Svartenbrandt och hans kumpaner tog en kvinna som gisslan beskriver han som ett ”Jönssonligan-rån” och när han häktades bröt Svartenbrandt ihop.
– Min flickvän var missbrukare och hade blivit ihop med en alkoholist, mina barn var på fosterhem och jag bara grät i 40 dygn.

Sonen dog i en bilolycka

Redan i häktet började han skriva på sin bok och under de fem år som han satt på Norrtäljeanstalten har han inte haft några permissioner förutom för att närvara på begravningen av sin son Jack som omkom i en bilolycka.
Under det dygn han varit fri har han upplevt någonting som aldrig hänt förut.
– Jag blev stoppad i en poliskontroll och den unga polisen kände inte igen mig. Det är ju komedi, jag måste ju ifrågasätta hennes lämplighet som polis, jag är ju ett nationalspöke, skrattar han.
Men kommer Ferm att hamna i fängelse igen?
– Det kan väl inte jag bestämma, ska jag bestämma vädret i morgon också, svarar han bestämt.
Vad som är säkert är att i morgon åker Lars Ferm tillbaks över länsgränsen för att hämta 500 exemplar av sin bok hos tryckeriet i Vansbro.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!