”Jag föddes i ett tält – min mamma och pappa också”

Monika Kaldaras liv är svensk historia. 

Hon föddes i ett tält och växte upp i en vagn.

Bästa tiden under barndomen var somrarna, för då fick hon gå i skolan.

Nu bor hon i villa och är en respekterad lärare och föreläsare – men ser samtidigt hur barnbarnen tappar de romska traditionerna.

– Folk tror att vi stjäl och att vi slåss och att vi sjunger mycket. Okej, det gör vi. Vi sjunger mycket. Men det är för att vi tycker att det är viktigt att umgås.

Sverige

En ung kvinna i rosa klänning öppnar ytterdörren. Hon kallar på en av de två vakthundarna i trädgården. I handen har hon en påse hundgodis. 

– Han är lite aggressiv, jag släpper honom igen när ni kommit in, säger hon. 

Huset, som Monika delar med sin son och hans familj, luktar starkt och sött av alla doftljus som brinner. Ett fräscht och välstädat hem är viktigt för Monika Kaldaras. 

Hon själv sitter och väntar i matsalen. På väggarna hänger familjeporträtt och inredningen är en blandning av modernt och klassiskt. Guld och svart – med betoning på guld. 

Från ovanvåningen hörs skrik och smällar. Det är Monikas barnbarn som bråkar. Hon tittar först bekymrat mot trappan, men hör sedan att pojkarna skrattar.

– Det är romsk cirkus, säger hon och ler.

”Jag föddes i ett tält. Min mamma och pappa också”, säger Monika Kaldaras.
Foto: JENS CHRISTIAN

Familjen Kaldaras har anor i Sverige sedan slutet på 1850-talet. De har sitt ursprung i Rumänien och tillhör gruppen khelderash som i Sverige kallas ”svenska romer”. 

Men trots att släkten kom hit för över 150 år sedan dröjde det 100 år innan de kunde folkbokföra sig och bli svenska medborgare.

Monika Kaldaras är en av de sista som själv upplevt tiden då romer levde i marginalen av samhället. Detta har hon outtröttligt berättat om under fem decennier.

– Jag föddes i ett tält. Min mamma och pappa också.

En förlossning i ett tält var ingen enkel sak. Det fanns inga barnmorskor eller läkare, bara äldre romska kvinnor. Flera av Monika Kaldaras kusiner dog vid födseln, eller strax efteråt. Särskilt under vinterhalvåret. 

– Man lindade in bebisarna i stora duntäcken för att de skulle hålla sig varma, säger hon.

Om någon blev sjuk, fanns det inte mycket som kunde göras – ”vi gjorde vad vi kunde, vi bad till Gud”.

Under sin barndom flyttade hon från plats till plats, något som gällde de flesta romer vid den här tiden. ”Romer har förvägrats bostad, fördrivits från plats till plats och när romer väl har fått tillgång till en bostad har boendet villkorats”, står det i regeringens vitbok.

– De såg oss inte som människor, säger Monika Kaldaras.

Monika fick lära sig att spå

Vanliga svenskar hade historiskt ofta en mer öppen inställning till romer än myndigheter. Visst fanns det de som trakasserade romer, slog dem och rev ner deras läger. Men det var oftast unga fyllon, säger Monika. 

Många andra tyckte att romer var spännande och uppskattade deras hantverkskunskap. Därför hade Monikas familj inte svårt att försörja sig. 

Hennes farfar hade tivoli, kvinnorna spådde och en del män kunde förtenna kopparkärl eller sko hästar. 

– Jag var tio år och kunde spå barn i min ålder för att låna deras cykel. Jag fick inte ha en egen, mina föräldrar trodde att jag skulle ramla och slå mig. 

Monika brukade leka med de svenska barn som inte brydde sig om att hon var rom. Men hon fick inte alltid lämna lägret för sina föräldrar.

– De trodde att svenskarna skulle ta oss barn, säger hon och skrattar. 

Det romska minnesmärket på Ribersborg i Malmö. På bilden kan man se Monika på en sommarskola.
Foto: JENS CHRISTIAN

”Jag tyckte vi skulle vara som andra ungdomar”

För Monika var sommaren den bästa tiden på året. Inte bara för att vintrarna i lägret var fasansfullt kalla, utan också för att sommaren innebar skola.

– Lärarna kom ner till zigenarlägret och lärde oss att läsa och skriva. De själva fick också lära sig lite romska. 

Vissa lärare kände ett ansvar för de romska barnen och undervisade dem på sin fritid, berättar Monika. Det varierade från plats till plats, men särskilt snälla var människor i Malmö.

– Malmö var den staden där folk inte brydde sig att vi var zigenare. De såg oss som alla andra människor. 

– De byggde en skola där vi romska barn fick gå. Det är därför vi bor kvar här, Malmö är en fantastisk stad. 

Det var också i Malmö som hennes familj flyttade in till sin första lägenhet 1959. Det innebar rinnande vatten, toalett och ett tak över huvudet. 

– Lundavägen 59C. Jag minns att min mamma var rädd för spisen, hon visste inte hur man använde den. 

Nu behövde Monikas familj inte längre oroa sig för att polisen skulle köra i väg dem till nästa ort eller att spädbarnen skulle dö under vinterkylan.

Förändringarna skedde mycket tack vare hennes släkting, människorättskämpen och författaren Katarina Taikon. Hon startade en medborgarrättsrörelse, uppvaktade ministrar och fick med sig både romer och svenskar med krav på mänskliga rättigheter för romer.

1971 blev Monika Sveriges första romska lärare.
Foto: JENS CHRISTIAN

”Vi sjunger mycket”

Då började den 20-åriga Monika Kaldaras engagemang.

– Jag tyckte att vi skulle vara som alla andra ungdomar. Att få gå i skolan, jobba och så vidare. Vi fick med oss inte bara romer utan svenskar också. 

Monika Kaldaras blev under 1970-talet den första läraren med romsk bakgrund i Sverige och jobbade på olika skolor i Malmö fram till 1990-talet. 

Sedan dess har hon drivit föreningar, föreläst och skrivit tre böcker, bland annat självbiografin ”Jävla zigenarunge”.

Hon har ägnat femtio år åt att berätta om romskt liv, diskriminering och kämpat för människovärde. Inte sällan med glimten i ögat. För detta har hon fått flera utmärkelser, bland annat av Malmö Stad och Mickelpriset

– Folk tror att vi stjäl och att vi slåss och att vi sjunger mycket. Okej, det gör vi. Vi sjunger mycket, men det är för att vi tycker att det är viktigt att umgås, säger hon. 

Monika Kaldaras tror att den romska kulturen kommer att försvinna. ”Innan besökte vi varandra ofta, vi åkte hela vägen till Norrland om det behövdes. Nu träffas vi bara när någon dör, när det är sorg. Men jag tycker att man ska träffas vid glädje också.”
Foto: JENS CHRISTIAN

”Det skulle vara rent överallt”

Nu är hon orolig över att den romska kulturen håller på att försvinna. Många ungdomar känner inte till sin historia, menar hon. Det var en av anledningarna till att hon köpte en romsk vagn som hon ställer ut på olika museer. 

– Mina barnbarn kunde inte tro det. De frågade: ”Har du bott så här farmor?” ”Var är toaletten?”

Barnbarnen lever ett helt annat liv, konstaterar hon.

– Mitt barnbarn går i långbyxor. Jag går inte heller i traditionella kläder längre. Hade min mor sett mig, hade jag fått stryk även i denna ålder, säger hon. 

Men tiden har sin gång och Monika vill inte att hennes barnbarn ska bo i tält eller klä sig på något speciellt sätt, ”jag kan inte be mina barnbarn att inte vara svenskar, vi bor i Sverige”.

Däremot tycker hon att det finns bra saker med det gamla romska sättet att leva.

– Förut besökte vi varandra ofta, vi åkte hela vägen till Norrland om det behövdes. Nu träffas vi bara när någon dör, när det är sorg. Men jag tycker att man ska träffas vid glädje också. 

En av traditionerna som Monika håller fast vid är att det ska vara snyggt och ordnat hemma. Det var nödvändigt under tiden i lägret, då bra hygien minskade risker för sjukdomar. 

– Det skulle vara rent överallt, man städade under vagnen till och med. Barnen skulle ha rena kläder och männens skjortor skulle vara vita. 

Nu är hon 78 år och sitter i sitt välstädade hus. Det är ingen slump att hon fortsätter lägga stor vikt vid att hålla rent omkring sig. Det är ett uttänkt ställningstagande mot fördomar. 

– De har kallat oss för ”sketna zigenare” jämt. Vi har den stämpeln på oss, men vi har aldrig varit sketna. 

Monika Kaldaras, 78 år, bor fortfarande i Malmö.
Foto: JENS CHRISTIAN


Viktiga datum i romsk historia

1512

De första romerna kommer till Sverige. De kallas ”tattare” och/eller ”zigenare”.


1643

Kung Christian IV bestämmer att det årligen ska anordnas
klappjakter på ”löst folk”. Detta pågick in på 1700-talet. 


1864

Slaveriet i Rumänien upphör. Det är vid denna tidsperiod som khelderash-romerna anländer till Sverige. Vid den här tidpunkten skiljer man mellan ”tattare” och ”zigenare”. 


1914–1954

Det råder inreseförbud för romer under båda världskrigen. Detta trots att nazisterna dödade hundratusentals romer under andra världskriget. 


1934–1976

En steriliseringslag införs i syfte att bli av med så kallade icke-önskvärda individer, bland dessa romer. De allra värst drabbade bland romerna var resandegruppen. 


1950-talet

Katarina Taikon tar upp kampen för romers rättigheter. Hon får med sig både svenskar och romer.


1959

Romerna får rätt att folkbokföra sig. Det innebär att de får rätt till utbildning, bostäder och sjukvård. 


1970-talet

Romerna får en internationell dag och en egen flagga. Det utropas av en romsk kongress i London med skådespelaren Yul Brynner i spetsen. 


2000-talet

Romer erkänns som nationell minoritet. Det innebär att deras kultur, språk och historia ska anses som en del av den svenska och skyddas av lagen. 


Källa: Regionmuseet i Kristianstad, romska minnesplatser