Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Jag blir förbannad över att vi ska hotas i vårt jobb”

Expressens Nina Svanberg ville ställa frågor till en man med kopplingar till ett kriminellt nätverk.

Det räckte för att hon skulle mordhotas. 

En ny larmrapport visar att nästan fyra av tio journalister avstår att rapportera om ämnen av rädsla för övergrepp.

Men Svanberg – som träffades av en gummikula när amerikansk polis sköt mot journalister – har hittat hem i granskningar av brott, tragedier och livets extremer. 

Expressen i samarbete med Pressbyrån

• Den 3 maj, på pressfrihetens dag, uppmärksammar Expressen tillsammans med Pressbyrån det hat och hot som journalister får i vardagen. 

• Syftet med pressfrihetens dag är att hedra de uppoffringar som gjorts runtom i världen för pressfrihet.

Nina Svanberg, 36, har två tatueringar. På vänsterarmen finns ett rött hjärta som hon gjorde under en resa till Buenos Aires när hennes första stora kärlek hade lämnat henne.

I dag symboliserar den i stället kärleken till barnen, sju och elva år. 

På höger överarm har hon en lite mer ovanlig tatuering, en inköpslista. 

Smör, mjölk, bröd och juice står det med svart bläck.

– Det är en hyllning till vardagen, säger hon och ler.

– Jag gjorde den när jag bevakade en tatueringsmässa åt Aftonbladet. När jag kom tillbaka till redaktionen undrade man: ”Varför tatuerade du inte in Aftonbladet på inköpslistan också?” Det är lite typiskt för vår bransch, vi kan alltid gå ett steg längre. 

Nina Svanberg har tatuerat in en inköpslista på överarmen.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Svanberg beskriver sin tatuering som en hyllning till vardagen.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

I december förra året förstörde ett kort meddelande den där älskade vardagen.

”Kommer klippa dig kom ut om du vågar din hora”, stod det plötsligt i telefonen. 

Det var en ledig söndag.

Hon hade grillat korv med barnen i Stockholms skärgård. 

Någon från ett skyddat nummer ringde en gång i timmen i flera dagar efteråt.

Innan ledigheten hade hon kontaktat en man med kopplingar till ett kriminellt nätverk och bett om en intervju. Mannen svarade genom att lägga ut Nina Svanbergs förfrågan med telefonnummer och mejladress på Instagram. Uppgifterna spreds snabbt och snart fylldes telefonen med mörker. 

– Det öste in hat och hot. Det ringde upp människor. Någon från ett skyddat nummer ringde en gång i timmen i flera dagar efteråt, säger hon.

Dödshotet stack ut.

– Det var mest explicit. Jag ska döda dig, typ. Det andra var mest hat som ”din jävla hora”, säger hon.

Nina Svanberg beskriver hur hon överöstes med hat och hot efter en intervjuförfrågan.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Mannen som Nina Svanberg ville intervjua hade lagt ut hennes telefonnummer på Instagram.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Hennes arbetsgivare, Expressen, vidtog direkt åtgärder för att hjälpa och skydda reportern. Hennes första känsla var ilska.

– Vår journalistik berör och upprör, säger hon.

– Vi måste kunna ta kritik, men det är när man hotas som man reagerar. Jag blir förbannad, arg och upprörd över att vi ska hotas i vårt jobb. Det här var ju så löjligt också för det var bara en intervjuförfrågan, det var inte ens en intervju. 

Hon är inte ensam. 

Lunds och Halmstads universitet har intervjuat 3 000 journalister i en ny studie om hat och hot. I forskningsrapporten svarar hela 23 procent att de blivit hotade i sin yrkesroll. 

Erik Halkjaer, ordförande i Reportrar utan gränser, tycker att vi ska se rapporten som en blinkande larmsignal.

– Och det som är mest tragiskt med den här stora varningslampan är att 39 procent uppger att de under de senaste tre åren avstått från att rapportera om ett ämne för att undvika hot eller hat, säger han.

– Och 48 procent uppger att de anpassat sin rapportering av samma orsak. Vi har en stor utmaning när det gäller hatet, hoten, trakasserierna och misstroendet.


Nina Svanberg är mån om att få fram att hon aldrig blev rädd när hon fick dödhotet. 

Den enda oro hon känt är för sin familj.

– Jag vill inte vika ned mig eller backa, men när det gäller mina barn är jag inte lika kaxig, säger hon. 

Nina Svanberg tycker att det är viktigt att rädsla inte skuldbeläggs.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON


Nina Svanberg tror det är viktigt att rädsla inte skuldbeläggs.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
”Jag tror att man blir lite skadad när man sitter och läser det jag läser”, berättar Nina Svanberg.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Hon tror det är viktigt att rädsla inte skuldbeläggs. 

– Det finns en kultur i vår bransch att man ska tåla en del, säger hon. 

Hon har själv dragits in i den attityden.

Jag sa något i stil med ”Han har bara suttit inne för grov misshandel, inte för mord”.

Hon minns ett samtal med en av de som jobbar med säkerheten på Expressen om en annan hotsituation. 

– Jag sa något i stil med ”Han har bara suttit inne för grov misshandel, inte för mord”, och fick svaret: ”Var inte så där, tagga ned”. Då fick jag en tankeställare om att man inte ska vara så kaxig. Lite rädd ska man vara för då tar man bättre beslut. Det är som när krigskorrespondenter berättar att rädslan är det som räddat dem. 

Rädsla ska inte skuldbeläggas, det tycker Nina Svanberg är viktigt.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Nina Svanberg beskriver en branschkultur där det anses att ”man ska tåla en del”.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Vi ses på en pub där vi har sällskap av plingande spelautomater och en pensionär som läser Expressens sportbilaga samtidigt som han äter dagens lunch, raggmunk. 

Svanberg sitter med ryggen mot en vägg, något hon lärt sig på en säkerhetsutbildning och som blivit en vana. 

– Jag vill se vem som kommer in på ett ställe. Men det handlar också om att man ibland kan intervjua folk som är under hot, säger hon.

Nina Svanberg har en vana av att sätta sig med ryggen mot en vägg, som hon fått lära sig på en säkerhetsutbildning.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Nina Svanberg växte upp i Töre, nära Kalix i Norrbotten, men också i Boden, Luleå, Uppsala och Norrtälje. Pappa hade sportaffär. Mamma har arbetat inom vården och äldreomsorgen samt som uppfinnare. 

Hon tror att de många flyttarna gör att hon ”klarar olika miljöer” extra bra. 

Bland tidigare arbetsgivare finns SVT, Svenska Dagbladet, Omni, Kit och Aftonbladet. 

– Men det var inte förrän jag började på Expressen som jag förstod att det var det här, krim, jag hade velat göra hela tiden, säger hon.

Vad är det du älskar med kriminaljournalistiken?

– Det är tragedier, mänskliga öden, livets extrema situationer och också de mest berörande. Det är vårt samhälle i koncentrat, säger hon.

Nina Svanberg förstod att hon vill göra kriminaljournalistik när hon började på Expressen.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Nina Svanberg är uppvuxen med många flyttar.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Forskningsstudien från Halmstads och Lunds universitet tar inte bara upp hot. Den beskriver också hur hat i dag är en del av arbetsmiljön för många journalister. Hela 70 procent uppger att de blivit förolämpade, 40 procent att de utsatts för förtal och 23 procent har blivit ofredade. Siffrorna blir dessutom högre om man endast frågar kvinnor eller journalister med utländsk bakgrund. Och två av tio tillfrågade journalister säger att hatet och hoten påverkar deras hälsa. Den siffran är högre bland yngre journalister. 

– Det som framgår är också att journalister har ett väldigt lågt förtroende för rättsväsendet, säger Erik Halkjaer på Reportrar utan gränser. 

– När man stöter på det här problemet vänder man sig i stället till kolleger på redaktionen eller vänner och familj, men sällan till rättsväsendet, vården eller brottsofferjouren. Och här måste det bli bättre. Svenska rättsväsendet och svenska politiker måste ta det här på större allvar och skapa ett större förtroende där journalister och medier kan känna att de får stöd och hjälp, fortsätter han.  

Vi är inte en myndighet, vi är neutrala och opartiska, men vi misstänkliggörs och buntas ihop med myndigheter.

Nina Svanberg har tidigare arbetat som USA-korrespondent. Hon bevakade bland annat upploppen som startade i Minneapolis sedan 46-årige George Floyd dött efter ett polisingripande. Svanberg träffades av en gummikula när polisen sköt mot journalister under demonstrationerna. 

Expressen USA-korrespondent Nina Svanberg träffades av en gummikula som avlossats av polis när hon bevakade demonstrationerna i Minneapolis.
Foto: Nina Svanberg
Expressens reporter Nina Svanberg träffades av en gummikula.
Foto: Nina Svanberg
Nina Svanberg träffad av gummikula – flera attacker mot medier i Minneapolis.

Hon har också på nära håll, på platser som brandhärjade Estacada i Oregon och kåkstäderna i Yazoo, Mississippi, rapporterat om en ökad polarisering och växande misstro mot medier och politiker. Hon tycker sig se likheter med journalistföraktet i USA och det hat som blivit vardag för svenska journalister.

– Jag tycker att man ser att det hänger ihop med ett växande samhällsförakt och en enorm misstanke. Vi är inte en myndighet, vi är neutrala och opartiska, men vi misstänkliggörs och buntas ihop med myndigheter. Man förstår inte vår roll och varför vi behövs, säger hon.

– Om man ska vara självkritisk kanske vi behöver göra journalistik som är närmare vanliga människor så att de förstår och kan känna in det vi gör. 

Hon tycker precis som Erik Halkjaer att det krävs resoluta åtgärder för att stoppa hat och hot mot journalister. 

– Det är liksom mitt kall, det här ämnet, krim, det är det som gör att ... jag vill ju inte sluta skriva om det. Om jag då blir rädd förlorar jag den delen som jag vill göra. Jag vill inte låta någon annan bestämma vad jag ska göra. Jag vill bestämma själv.

Nina Svanberg tror att journalistiken behöver göras närmare vanliga människor.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Rober Börjesson träffar Nina Svanberg.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON