Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Jag blev kallad överklasskärring"

Foto: Jönsson Magnus
På andra sidan kafébordet sitter en 67-årig, vänligt leende dam. Hon har förmodligen aldrig sagt ett elakt ord i sitt liv.
Ändå har jag sällan varit så nervös inför en intervju.

FAKTA

MAGDALENA RIBBING
Född: 30/71940, Stockholm.
Familj: Gift med Thomas Hempel, tidigare politisk kommentator på Dagens Eko, tre systrar, sju systerbarn, en bonusdotter, alla med familjer.
Bor: I våning intill Gärdet.
Gör: Journalist, författare, föreläsare.
Karriär: I många år politisk reporter på Dagens Nyheter. Svarar på frågor om etikett i DN och i Sveriges Radio. Sommarpratare 1994 och 2000. Flitig föreläsare.
Böcker i urval: ”Den vackre kungamördaren Adolph Ludvig Ribbing”, Ja! Allt om bröllop – från frieri till morgongåva”, ”Stora etikettboken – hyfs, umgängeskonst och ytlig bildning”, ”Lilla etikettboken – rätt och vänligt sätt för trevliga barn”.
Ser på tv: Rapport och Aktuellt.
Lyssnar på: Sveriges Radio ständigt, mest P1, också P4 Radio Stockholm.
Läser: Just nu om Stina Piper, intressant 1700-talsdam som Carin Bergström skrivit en bok om.
Starka sidor: Bra på att organisera, tålmodig.
Svagare sidor: Usel på att minnas ansikten och namn, dessutom långsint!
Gillar: Värme, skratt, familjen, vänner.
Ogillar: Ofred, personpåhopp, gnäll.
Dold talang: Sy om kläder.
Aktuell: Ständigt aktuell som auktoritet i ämnet hyfs och stil. Tidigare har hon varit expert i SVT:s sändningar från Nobelfesten – dock inte i år eftersom TV4 tagit över rättigheterna.

Hon berättar viskande i telefon att hon tappat rösten och ber mig skriva ett mejl i stället.
Det känns som ett test.
Det här är alltså kvinnan som sedan 80-talet varit landets ledande expert på det som brukar kallas vett och etikett, eller som hon själv säger: ”stil och hyfs”. Under två decennier har hon svarat på ängsliga frågor om allt från hur ett tackkort efter ett dop bör formuleras till om det är okej att bära ryggsäck i tunnelbanan.
Det går relativt smärtfritt att formulera ett mejl där jag förklarar att jag vill träffa henne. Fram till slutet, vill säga. Då ställs jag inför frågan som det krävs en Magdalena Ribbing för att besvara:
Hur avslutar man?
”Krya på dig”? Kanske påträngande. Bara namnet? Enkelt, men möjligen oartigt. ”Mvh”? Absolut inte. Det, har jag läst i en av hennes böcker, är ”pinsamt och onödigt”.
Till slut bestämmer jag mig för ”Vänliga hälsningar” – lite väl formellt, men det borde åtminstone inte vara fel.
Om det går hem vet jag inte, men hon svarar i alla fall att vi kan göra intervjun på ett kafé – ”föga charmant men praktiskt” – i hennes hemkvarter på Valhallavägen i Stockholm. När vi ses drygt en vecka senare märker jag hur jag återigen anstränger mig för att göra det rätta: fast handslag, tydlig (men samtidigt vänlig) röst, inte flacka med blicken.
När jag berättar om hennes effekt på mig tror Magdalena Ribbing först att jag skämtar.
– Vore det inte otroligt konstigt om jag satt här och var mallig och löjlig?
Du har aldrig upplevt att människor blir nervösa i din närvaro, rädda att göra fel?
– Jag tror kanske att en del kan tänka: ”Oj, nu kommer hon, nu måste jag verkligen skärpa mig.” Ibland säger folk det också. Men vad är det de skulle göra om jag inte vore där, tänker jag då. Vad skulle folk göra? Skulle de peta sig i näsan? Nä, jag kan inte komma på någonting.
I verkligheten är Magdalena Ribbing vänlig, lättpratad och har nära till skratt.
Enligt vad hon berättar är det snarast hon själv som blir granskad under lupp. Läsare har påpekat att hon borde förstå att det ”vid hennes ålder” är opassande att ”ha skära kläder och lockigt hår”.
– Men mitt hår har faktiskt alltid varit så här.

Det började på 80-talet med en bok om smycken. När den blev en framgång undrade förlaget om hon hade lust att skriva en till – fast om klassiska etikettsregler.
– Jag svarade: ”I och för sig kan jag, men jag struntar i dem.” Vilket är helt sant. Jag struntar i hur folk gör. Om jag får göra som jag vill, får alla andra göra precis som de vill. Om de däremot frågar mig: Är det okej att man har jeans till en middag med mörk kostym? Då kan jag svara: ”Det är inte förväntat.”
En bok blev det i alla fall: ”Etikettboken”, som hon skrev tillsammans med kläddesignern Sighsten Herrgård. Vid sidan av sitt ordinarie arbete, som politisk reporter på Dagens Nyheter, började hon svara på läsarfrågor. Sedan dess har intresset för ämnet bara ökat.
Magdalena Ribbings böcker trycks ständigt i nya upplagor och med åren har hon samlat 50 000 frågor i sitt arkiv; ”det kan bli en jättebra avhandling så småningom”.
I dag har hon i vissa kretsar gurustatus; i ett samhälle där allt större vikt läggs vid etikettsfrågor är det hon som sitter på facit.
Så har det inte alltid varit, konstaterar hon:
– Med lite perspektiv kan jag säga att det här väckte ont blod bland många av mina kollegor i början. De tyckte att jag var urlöjlig.
Vad sa de?
– Hm, det var inte så lite. Jag är långsint. Jag tänker ibland: Tänk om jag någon gång skulle berätta vad de sa, hur det snackades där i korridorerna. Jag undrar hur många belackare från den tiden som sedan kommit till mig och sagt: ”Ja, du vet… jag bryr mig ju inte om det där ett dugg, jag struntar ju i all etikett, men – nu ska jag på det och det och då undrar jag…”
– I dag finns nästan ingenting av det förakt som jag märkte på en del håll när jag började svara på frågor. Det handlade säkert också om mig. Det var roligt att trycka till den där tanten, tror jag.
Har du även blivit kallad olika saker?
– Du menar ”överklasskärring”? Ja! Och det är också löjligt. Jag tycker att det här klassbegreppet är så fånigt, därför att det har ingen bäring på vår verklighet i dag.

Magdalena Ribbing är uppvuxen på 40-talet i ett hem ”där det var viktigt att man uppförde sig”.
Familjen bodde i en våning i hörnet Sturegatan–Östermalmsgatan. Pappan var officer, mamman ”en benådad organisatör”.
– Jag är en av fyra systrar. Vi var sex personer till middag varje dag, det betyder att man samsas. Och det var föräldrarna som bestämde. Min pappa var väldigt noggrant uppfostrad, men samtidigt en lättsam person. När vi hade suttit på en lång middag frågade vi ofta: ”Snälla pappa, kan vi inte få ha armbågarna på bordet? Bara lite grann?” Han svarade: ”Nej. Först ska ni kunna det här. Sedan, när ni kan det, kan ni strunta i det när det passar.”
– Det var grunden till det jag förmedlar nu. Då kan man undra: Var det gammal, högborgerlig etikett? Det var ju inte det! Det handlar om precis det som gäller i dag – att passa in.
Är släkten Ribbing adlig?
– Ja, urgammal svensk adel. Vilket inte betyder någonting i det här sega klasspratet. Det får jag också i ansiktet ibland: ”Ska du säga, som är gammal fin adel.” Men det har inget med det att göra. Det finns adliga personer som inte har minsta begrepp om hyfs och stil och det finns många personer som är utomordentligt välartade utan att ha ett spår av det här gamla adliga.
Betraktar du dig själv som överklass?
– Hur gör man då? Det som jag har är den sociala säkerheten. Jag tycker inte att någonting är pinsamt och besvärligt. Jag är inte orolig när jag går på middag till kungen eller till riksdagens talman. Jag finns mig väl tillrätta i olika slags situationer.
Jan Guillou har berättat i intervjuer om vilken säkerhet han känner, eftersom han fick lära sig i unga år hur man betedde sig vid en finare middag – detta i kontrast till hans gamle vän Leif GW Persson. GW kan, enligt Guillou, bara umgås med andra uppkomlingar. Ligger det något i detta?
– Jag kan säga så här: Jag känner båda herrarna ganska bra, jag har ätit middag vid ett upprepat antal tillfällen med båda. Ingen av dem har tillstymmelse till ohyfs, påstår jag. Leif GW klarar sig förträffligt, om han inte har lust att markera någonting och spela apa. Jan Guillou har jag intervjuat i ”Stora etikettboken”, som kom före ”Nya stora etikettboken”. Folk som inte känner honom vet inte det här, men – skulle jag resa mig från det här bordet så skulle Jan omedelbart markera att ”jag sitter inte ner när en kvinna står”. Det bara finns i honom, det där. Det är många sådana grejer som bara finns i honom.
Om ett par dagar dukas Nobelmiddagen upp i Stockholms stadshus. Hur brukar gästerna sköta sig?
– Såvitt jag har kunnat se när jag varit med tidigare år för SVT är gästerna som på andra fester, anstränger sig att vara trevliga och vänliga mot varandra och det är huvudsaken på en fest. Det enda jag häpnat något över är det idoga springandet ut från middagsborden, för toalettbesök antar jag. Men nog borde de flesta kunna sitta still i ett par timmar?
Har du själv trampat i klaveret någon gång?
– Det har jag naturligtvis gjort. Men återigen, jag har en säkerhet i sådana situationer. När jag gör fel – vilket jag självklart gör – är det för det första inte med vilje och för det andra kan jag hantera situationen.
Händer det att din säkerhet gör andra osäkra?
– Ja, men inte dig och inte dig, säger Magdalena Ribbing och nickar mot mig och fotograf Magnus Jönsson.
– Jo, faktiskt, svarar Jönsson. Mitt ex ringde nyss och jag kände att jag var tvungen att svara. Jag kände mig oförskämd.
– För att jag sitter här? Men visst hade du känt likadant om jag inte hade hållit på med sånt här?
– Nä…
– Okej, jag förstår vad du menar, säger Magdalena Ribbing. Men i grunden är det så här: Jag noterar inte vad andra gör för eventuella fel. Den som verkligen gör sig skyldig till ett etikettsbrott är den som påpekar att andra gör fel.
Vad tyckte du förresten om mejlet jag skickade?
– Det var väl jättebra. Och det hade inte varit fel om du hade skrivit ”krya på dig” heller. Absolut inte.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!