Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Emelie: Vi tänker inte vara tysta längre

Sandra Kabat, 26, Amanda Häggren, 20, Klara Lindberg, 26, Angelica Lagergren, 32, Yamina Lundström, 21, Fanny Jönsson, 23, Flora Wiström, 23 och Mischa Högberg, 27 är några av de kvinnor som har valt att dela med sig av sina berättelser.
Elin från Sundsvall delar med sig av sin berättelse.
"Han var hårdhänt och ville ha sex. Det ville inte jag", säger Angelica Lagergren, 32.
Klara Lindberg som barn. Foto: Privat

Under den senaste veckan har tusentals kvinnor delat med sig av sina upplevelser i sociala medier under hashtaggen #MeToo

Nära 80 procent av kvinnor i Sverige har utsatts för sexuella trakasserier eller övergrepp, visar en opinionsundersökning som Demoskop har gjort för Expressen. 

Nu väljer 26 kvinnor att dela med sig av sina erfarenheter. 

27-åriga Emelie Carlström berättar om alla de män som tafsat på henne och utsatt hennes kropp för sexuella handlingar mot hennes vilja.

– Till alla er vill jag säga att det är slut nu, vi tänker inte vara tysta längre. Jag har fått nog, vi har fått nog, säger hon.  

Den 5 oktober publicerade den amerikanska tidningen New York Times ett reportage där flera kända skådespelerskor uppgav att filmmogulen Harvey Weinstein utsatt dem för sexuella övergrepp.

Till en början hävdade Weinstein att han var oskyldig till anklagelserna, men bad senare om ursäkt.

– Jag förstår att sättet jag har betett mig mot kolleger tidigare har orsakat mycket smärta, sa han i ett uttalande.

Skandalen växte i takt med att fler kvinnor trädde fram och vittnade om olämpligt beteende från Weinstein, där ibland skådespelerskorna Angelina Jolie och Gwyneth Paltrow.

Weinstein sparkades till slut från sitt filmbolag och blev bland annat av med sin plats i Oscarsakademin.

Men händelseförloppet tog inte slut i Hollywood – bollen var redan satt i rullning.

Den 15 oktober skrev den amerikanska skådespelerskan och UNICEF-ambassadören Alyssa Milano ett inlägg på Twitter där hon uppmanade kvinnor att skriva "me too" om de hade blivit utsatta för sexuella trakasserier någon gång i sina liv.

Användandet av ”me too” inleddes redan 2006 av aktivisten Tarana Burke, som bland annat arbetar med att hjälpa unga svarta kvinnor som har utsatts för sexuella trakasserier och övergrepp, skriver DN

Alyssa Milanos uppmaning tog fart och spred sig från USA till resten av världen – däribland Sverige. 

Nu väljer 26 kvinnor att berätta för Expressen om sina erfarenheter. 

Vill du dela med dig av din berättelse?

Mejla alexandra.andersson@expressen.se.

Emelie Carlström, 27

Emelie Carlström

”Till alla ni som tagit er friheten att gå över gränsen och få mig att göra saker jag egentligen inte velat göra i sängen. Till alla män som gjort att jag väldigt sällan besöker barer numera på grund av era händer på min kropp. 

Till alla män jag mött i min karriär i teknikbranschen som kommit med sexuella inviter, visat upp nakenbilder i era telefoner och kallat mig oanständiga namn. Till dig som när jag började på ett nytt jobb la din hand på mitt lår och drog den upp mot mitt underliv, inte bara en gång utan två gånger. 

Du genombordade min första våldtäkt.

Till dig som tvingade mig att gå ner på dig efter uppbrottet. Du genombordade min första våldtäkt. 

Till dig som jag kallade vän, som erbjöd en sovplats när sista bussen hade gått och våldtog mig i sömnen och dessutom hade mage att skylla på mig efteråt. Du genombordade min andra våldtäkt. 

Till dig jag dejtade som körde ner hela ditt behag i min hals som avslutning, utan samtycke. Du lyckades våldta mig för tredje gången. 

Till alla er vill jag säga att det är slut nu, vi tänker inte vara tysta längre. Jag har fått nog, vi har fått nog. #metoo”

Jennifer Hautala, 21

Jennifer Hautala Foto: Privat

"Hur börjar man berättelsen om den dagen som skulle komma att påverka varenda soluppgång därefter?

Missförstå mig rätt, det har skett betydligt fler gånger än en. Men denna natt var den som senare skulle visa sig ha den största inverkan på mitt levnadssätt. Små, små saker som jag från början ´bara gjorde´ men som jag nu blivit otroligt medveten om. Nycklarna hårt fastspända mellan fingrarna i en gångtunnel på väg hem, regelbundna blickar över axeln. Känslan av att vara ständigt betraktad. Utlämnad.

Själen går i tusen bitar. 

Lika lätt som det var för honom att bryta den självrespekt jag då hade byggt upp, var det svårt att återta den efter våldtäkten. Lika lätt som jag föreställer mig att han somnar om kvällarna, är det svårt för mig att vistas i mörka utrymmen.  

Tilliten. Det är den värsta delen att bygga upp efter att själen gått i tusen bitar. Att låta en människa komma nära igen, att våga känna igen. Att tro på de ord som sägs i all välmening. Att ta åt sig.

Mitt tillvägagångssätt är inte olikt andras traumahantering. När jag pratar med bekanta i efterhand beskrivs denna period som totalt likgiltig. En kunde säga nästintill vad som helst och det var knappt en axelryckning till svar från mitt håll. Jag har vridit och vänt på min sanning så många gånger, jag studerade kriminologi för att göra upp med mina erfarenheter. 

Att notera är att en sådan händelse som jag och många med mig är långt ifrån självklar, händelseförloppet, tidsaspekten. Hur skulle jag kunna anmäla någonting som jag inte ens själv kan eller vill redogöra för mina närmaste?

Det var en fullständig kollaps av känslor. 

I enlighet med samhällets rådande skuldbeläggning låg jag vaken och funderade mer på vad jag kunde gjort annorlunda snarare än hans handlingar. Skuldkänslor, skam och ångest var vad jag delade säng med i vad som kändes som en evighet innan jag berättade för den första personen.

Lättnad. Fullständig kollaps av känslor. Jag blev ohanterlig, grät floder för allt och ingenting.

Från den dagen lever jag med känslorna utanpå. Och det är SÅ befriande.

Vi kommer alltid att leva med ärren. 

Det händer nästan alla. Det är min slutsats efter #metoo-kampanjen. Jag vet också att vi kan förvänta oss en stor andel som lever i tystnad. Till dig som utsatt vill jag säga – våga. Jag vågade, och det är den bästa upprättelsen du kan få. Att kräkas ut orden om personen som har gjort dig trasig. Vi kommer alltid att leva med ärren – men berättandet känns som att någon sätter ett plåster på det ömma.  

Till dig som får höra en berättelse om det kanske mest smärtsamma en människa kan uppleva:– MISSTRO ALDRIG! En person som väljer att öppna upp detta ömma sår för dig, det är ett så ofattbart laddat steg i läkningsprocessen och jag kan inte med ord uttrycka JÄVLA VIKTIGT det är att du inte dömer det du hör. För det blir som ringarna på vattnet, och sedan sitter man där – i ensamhetens evighet och känner sig dessutom då misstrodd.

Jag är inte förvånad över att mörkertalen är vad de är. Inte det minsta."

Elin Nilsson, 25

Elin Nilsson, 25. Foto: Privat

"Sexuella övergrepp och ofredanden är en makthandling. Det får inte skrattas bort som klumpiga försök från killar att närma sig tjejer. Eller som skämt. För det finns ingenting roligt i det. Befästande av makt genom sexuellt våld och sexuella trakasserier används även av de vi kallar helt vanliga snälla killar. Som är snälla till dess att de inte får bestämma. När deras upplevda självklara rätt till en kvinnas kropp och till hennes sällskap ifrågasätts. Här är ett exempel på det. Från en nattklubb i Sundsvall för några år sedan." 

"Han tog tillfället i akt"

"Han tittade på mig från andra sidan bardisken. Snabbt var han framme vid mig. Så log han och sa att han beundrar det jobb jag gör och de frågor jag driver. Han hade läst mina debattartiklar, reportage om mitt politiska arbete, sett mig på stan men inte velat komma fram och störa. Nu ville han ta tillfället i akt och säga att det är så bra att jag kämpar för kvinnors rättigheter. Jag tackade honom för de fina orden och tillade:

'Jämställdhet gynnar både kvinnor och män. Är glad att höra det även från en man - och om du har en syster krama henne från mig....'"

"'Det är exakt det här jag gillar med dig' svarade han och log ännu större. Jag tackade och gick tillbaka till min kompis. Kvällen fortsatte. Och det var en rolig kväll."

"Jag tyckte synd om honom" 

"Men efter ett tag växte känslan av att jag var betraktad. Killen som tidigare kommit fram gick inte tillbaka till några vänner. Han verkade vara där ensam. Oavsett vilket av rummen eller barerna jag och min kompis befann i stod han där några meter ifrån oss. Likaså ute på terrassen och på dansgolvet. Han verkligen stirrade på mig. Nu utan leendet. Bara genomträngande och med ett dött ansiktsuttryck. Så klart att det var olustigt. Men absolut inte olagligt. Jag tyckte lite synd om honom. Tänkte att han kanske är ensam och inte så socialt begåvad. Han tycker att jämställdheten är viktig och var ju trots allt trevlig. Jag ignorerade att han följde efter oss. Miljön var ändå trygg och han störde ju inte då han höll avstånd." 

"Han var som en giftorm"

En timme senare när jag kommer ut från toaletten och ska gå genom korridoren tillbaka till mitt sällskap står han rakt framför mig. Han har följt efter och väntat utanför. 'Jag måste prata med dig', säger han. Så tar han tag i min handled och drar med mig in mot dansgolvet. Jag förstår inte varför han ska till den allra högsta ljudnivån i hela lokalen om han vill prata. Hans grepp är stenhårt när han fortsätter mot ett hörn av dansgolvet. Mina fötter följer efter och det går snabbt. Volymen är hög och han skriker för att jag ska höra: 'Jag vill att du bara är med mig och ingen annan.' Nu håller han fast båda mina händer för att sedan trycka mig mot sig. Så många människor i rummet men ingen ser något. Det ser ut som att jag kramas med min pojkvän en helt vanlig kväll ute för den som inte vet något. Han drog med mig hit för att musiken gör att jag inte kan skrika. Hans styrka är överrumplande och jag står fasthållen i greppet som gör ont i hela kroppen. När jag försöker vrida mig loss håller han ännu hårdare. Som en jävla giftorm är han. 

Tänker han förgripa sig på mig här och nu?

Har han en kniv på sig?"

"Vågade inte gå hem själv mer"

"Den falska tryggheten av att ha människor runtomkring raseras. Han kan göra vad han vill med mig utan att någon hinner reagera. Hans händer är på min kropp och jag kan inte ta mig därifrån med egen styrka. Min kind är tryckt mot hans kind så han hör mig när jag säger: 'Om jag ska kunna vara med bara dig måste jag säga till de jag är här med att vi lämnar nu. Annars kommer de bli oroliga och komma hit för att hämta mig'.

Han släpper greppet långsamt, håller fortfarande i min handled men inte lika hårt. På en sekund drar jag mig loss och springer genom lokalen till en vakt som slänger ut honom. Jag vill inte ens tänka på vad han hade gjort av möjligheten att göra vad som helst mot mig om jag mött honom på en tom gata. Och efter det vågade jag inte gå hem själv mer."

Anna Perlestam, 55.

Anna Perlestam, 55. Foto: Privat

"Jag blir både ledsen och förbannad när jag läser att det finns de som tycker att #metoo har gått för långt och är överdrivet. Vad är det för fel på de som gör sig lustiga över alla de upplevelser som icke-män delar med sig av? Upplevelser som många delar med sig av för första gången. Minnen som gör ont. Och gömts. Långt långt inne. Men som nu letas fram och skrivs ner. Och delas. För att andra gör det. För att andra vågar. Hur kan någon förringa en annans upplevelser och känslan kring den? INGEN mer än den som har blivit utsatt kan uttala som om hur det kändes." 

"Jag minns paniken jag kände" 

"Det första övergrepp jag blev utsatt för, som jag kan minnas, har jag skrivit om tidigare. Men det var också första gången jag nämnde det. Och vid sitt rätta namn. Som ett övergrepp. För jag har känt skuld. Och skam. Jag var 12 år. Killarna i klassen höll fast mig mot ett träd, tafsade på mina bröst och försökte dra upp min tröja. Jag minns paniken jag kände, och jag minns att ingen som gick förbi reagerade. Och det hände mer än en gång. Men jag berättade inte. Då. Inte förrän nu, 43 år senare. För att jag vågar nu. För att jag vet att det inte var mitt fel. Och för att andra vågar berätta."

"Säg inte att 'det är inte så farligt'..."

"Men INGEN ska säga till mig hur jag ska känna. Och ingen ska förringa min känsla. Eller säga att det är inte så farligt. För de vet ingenting! Det vet bara jag. Precis som alla andra icke-män som har delat med sig. Det äger sin historia och sina känslor. INGEN annan! Det är väl inte så svårt att förstå?"

Angelica Lagergren, 32

Angelica Lagergren Foto: Privat

"En natt för flera år sen förändrades mitt liv. Jag var på jobbresa i Göteborg och våra jobbresor innebar alltid fest. Den här resan var inget undantag. Jag och min jobbarkompis som jag reste med drack mycket, dansade och hade en rolig kväll. Jag träffade en blond och brunbränd norrman som från början var trevlig. Han bjöd på champagne och vi flörtade med varandra. När nattklubben stängde följde han med mig till mitt hotellrum."

"Jag var livrädd"

"Det var en ljummen sommarnatt och folk på gatorna vad på gott humör. Vi åkte den långa hissen upp till rummet och när dörren stängdes blev den tidigare glada och skämtsamma norrmannen en annan person. Han var hårdhänt och ville ha sex. Det ville inte jag."

"Sa nej flera gånger, men det hjälpte inte"

"Jag sa nej. Flera gånger. Han lyssnade inte. Han hade ju kommit dit för att ha sex. Han upprepade gång på gång ”Jo, du måste förstå att du är så snygg”. Jag sa nej flera gånger men det hjälpte inte. Min kropp var någon annanstans. Huvudet snurrade av all champagne och jag var livrädd. Den natten förändrades mitt liv."

"Det var fruktansvärt"

"När han var klar och hade somnat i min säng, på mitt hotellrum, gick jag till badrummet och låste in mig. Vad skulle jag göra nu? Väcka min jobbarkompis i rummet bredvid? Leta upp mina avslitna kläder och gå ner till receptionen? Ringa polisen? Jag var så rädd. Så ensam och så ledsen. Jag satt kvar i badrummet i över en timme innan jag gick och la mig i sängen. Jag sov i samma säng som mannen som mot min vilja haft sex med mig. Det var fruktansvärt."

"När natten äntligen blev morgon var han borta. Jag låg kvar i sängen och grät. Jag skämdes. Varför hade jag druckit så mycket? Varför hade jag bjudit med honom till mitt hotellrum? Jag borde ha polisanmält våldtäkten. Jag borde ha varit starkare och slitit mig loss den där natten. Jag borde ha lämnat hotellrummet. Men det gick inte. Men att glömma det som hänt, det gjorde jag inte. Det gör jag aldrig."

Klara Lindberg, 26:

Klara Lindberg som barn. Foto: Privat

När Klara Lindberg var liten utsattes hon för sexuella övergrepp av ett flertal äldre barn, berättar hon.

"Jag berövades rätten till min egen kropp innan jag förstod att jag hade en eller vad andra kunde göra med den. Jag har växt upp i en total förvirring och kämpat för att min vardag ska göra sig allt mindre påmind om det jag utsattes och så klart utsätts för. Att bli våldtagen påverkar inte bara stunden man blir det, utan även tiden efter. Eftersom vi är dem tysta, hemliga och gömda så är det lätt att verkligheten man tvingats på också är den man identifierar sig med som offer. Man har ju ingen som säger till en att det går att se sig själv utifrån och separeras från traumat så att livet blir dugligt om man inte kan prata om det. Själv fann jag räddningen när jag fick min diagnos, komplex posttraumatisk stressyndrom och behandling i flera år i traumacenter. 

Aldrig är skammen min och jag finns, ska få finnas och ska bannemig höras. För det är jag som utsatts, jag som drabbats. 

Att bli våldtagen är också något man drabbas av.

Vi har levt i en tid när det inte var okej att berätta att man hade cancer – och i dag sätter vi på oss rosa pinnålar och står upp för öppenheten, för att cancer är ett helvete att leva med, i ren sympati tar vi ställning för det även om vi själva inte har cancer och kanske till och med inte ens känner någon som har det. Vi bryr oss ändå. Det är en sjukdom som folk drabbas av. Att bli våldtagen är också något man drabbas av. 

Tänk om det var okej att bli hörd.

Jag har alltid undrat vad som skulle hända om samma öppenhet fick normaliseras som med cancerdrabbade. Tänk om det var okej att bli hörd, trodd och känna att det inte är mig det är fel på, men det jag utsatts för. Om det inte var konstigt att berätta att man aldrig fick vara barn för att några tagit den känslan ifrån än. Så här är jag och jag vill inte bli ifrågasatt och jag vill inte att ni tycker synd om mig även om jag är ett offer. Jag vill att ni står upp för mina rättigheter och erkänner min verklighet utan att skambelägga den eller döma mig för min bakgrund. Att ni inte väljer att förneka min existens. Det gör ni genom att själva vara öppna och stötta dem som väljer öppenhet före slutenhet."

Yamina Lundström, 21:

Yamina Lundström. Foto: Privat

"Uppmärksamhet. Det är vad man ofta får höra att man vill ha om man berättar något. Jag blev sexuellt utnyttjad och våldtagen av en nära anhörig när jag var liten. Detta var helt 'normalt', för ett barn förstår inte när en vuxen gör fel, för vuxna gör alltid rätt".

"Det var normalt med våld i vardagen"

"Jag insåg att detta var fel när jag fick det förklarat under rättegången. Men för en fyraåring var det normalt att han pillade på en, att han ville att man skulle slicka på snoppen, men även att han kunde få för sig att hälla bensin på hela golvet för att vi alla skulle brinna inne. Det var normalt med våld i vardagen".

"Han ska skämmas, inte jag"

"Rätten gjorde fel, mer fel än vad han gjorde, när de väljer att inte tro på en fyraåring med bevis. När de väljer att kolla bort och i stället placera mig på ett jourhem. Jag är trött på att folk säger att man bara vill ha uppmärksamhet när man berättar sådana här saker. Jag vill inte ha uppmärksamhet, men jag vägrar att någonsin igen skämmas för vad han gjorde mot mig eller min familj.

Det är han och rättsystemet som ska skämmas. Inte jag."

Sandra Kabat, 26 

Sandra Kabat Foto: Privat

"Killar som smällde mig hårt på rumpan sex-sju gånger fastän jag sa att de skulle sluta. Machograbbarna satt och skrattade åt mig och vägrade lyssna.

Jag jobbade på en restaurang. Chefen var många år äldre och gav mig opassande förslag. Jag skulle bli hans flickvän och leva gott resten av mitt liv. Jag skulle få vad jag ville bara han skulle få vad han ville ha. 

Han tvingade oss tjejer att pussa honom på munnen. Vid flera tillfällen kom han förbi och tryckte snabbt ner handen i brösten. Jag var bara tonåring och saknade skinn på näsan. 

Men när jag började undvika honom förlorade jag jobbet.

Han sa att vi borde fira med en natt på hotellrummet. 

Senare hade jag ett annat jobb, där en chef diskriminerade mig för mitt kön. Jag som kvinna är tydligen inte lika smart som honom, och han tyckte att jag skulle använda mina bröst för att få manliga kunder att köpa våra produkter. 

När han skulle dra nedvärderande skämt om kvinnor under möten, tvingade han mig att hålla för öronen. Att säga emot fanns inte på kartan. 

När jag sålde företagets första produkt sa han att vi borde fira det med en natt på hotellrummet.

En bekant ville våldta och droga mig. 

När jag var på krogen med en tjejkompis blev jag omringad av ett gäng killar som drog upp min klänning och ville utnyttja mig mitt på dansgolvet. Jag hade druckit och det slutade med två lavetter i den ena killens ansikte. 

Då blev jag kallad för "hora" (bara för att jag sa nej), så kvällen blev förstörd och jag ville bara hem.

En vakt på McDonald's drog hela tiden en massa sexuella skämt om mig. Han slutade aldrig fastän jag sa ifrån.

En bekant ville droga och våldta mig. Detta berättade en vid tillfället nära vän till mig. Jag är tacksam för att han förvarnade mig där. Även fast även han i övrigt också var ett rövhål."

Amanda Häggren, 20

Amanda Häggren Foto: Privat

"Sommaren 2012 var jag med några vänner i stan, och jag frågade en man om han hade en cigg att bjuda på. 

Då försökte mannen kyssa mig flera gånger, pussade på kinden och var väldigt klängig. När jag försökte gå höll han fast mig och kramade mig bakifrån. Jag kom inte loss.

Därefter ville han att jag skulle följa med hem till honom. Jag skulle få 10 000 kronor, sa han. Han fortsatte slicka och pussa mig i ansiktet och på huvudet. 

Vakten sa att det var ett bra erbjudande. 

Till slut kom jag loss – genom att armbåga och sparka mot honom.

Jag och mina två vänner (som var i chock) sprang i väg och hittade några vakter. 

Jag berättade vad som hade hänt och om mannens erbjudande på 10 000 kronor, och pekade ut honom. 

Ena svarade att om han gjorde något igen så skulle de ta hand om det. 

Den andra svarade att det var ett bra erbjudande som jag skulle tagit.

Såklart var båda män och brydde sig inte ett skit – fast vi såg honom.

Han stoppade sina fingrar i mig varje natt. 

En man jag kände väl försökte ha sex med mig fastän jag sa nej. Han tjatade konstant och flera gånger hade jag sex med honom och grät efter.

En annan man tog på mig i sömnen, stoppade in sina fingrar i mig, fastän jag sa att han inte fick. Varje natt.

Tillsammans är vi starka tjejer, ingen ska få trycka ner oss. Det är VÅR kropp, VÅRT val. Ingen annans. Det är dags att öppna upp ögonen på våra manliga vänner."

Sofia Ernestine Isgren, 24

Sofia Ernestine Isgren Foto: Privat

"Jag var bara ett barn. Jag hade träffat en äldre kille, han var underbar på alla vis. Det var coolt att ha en så gammal kille. Han var min första och sista kärlek. 

Han torterade mig i flera år. 

Jag var hemma hos honom, ensam. Jag drack en Cola som han hade öppnat. Sen svart. Vaknar, händerna var bundna. Jag kan se allting som händer, kan känna det. Min oskuld togs, på ett sadistiskt hemskt sätt. Finns inte ord för det. 

Han torterade mig i flera år. Inte ensam. Var en slav. Han dödade min själ. De dödade min själ. 

Ingen visste. 

Jag lever i dag . Med minnena. Med sveken. Med smärtan. Med förlusten. 

Men jag överlevde. Jag lever. 

Detta hände utan någons vetskap. 

Jag lever, man kan överleva!! 

Sluta aldrig tvivla på din förmåga att överleva!"

Maja Elofsson, 18

Maja Elofsson Foto: Privat

"– Maja, jag vet vad du ska bli när du blir stor: en strippa!

Orden ekade genom det fyllda klassrummet, men det var ingen som sa något. Jag stod själv.

Och jag skulle tyvärr fortsätta att göra det. Det var därför inte konstigt för mig när jag satt där på knä framför min vän med hans kön i min mun, och hans händer med ett järngrepp om mitt huvud. Folk hade ju sagt det till mig förr, sex var allt jag dög till. 

Eller den där vinternatten när en annan man jag kände tryckte sig in i mig, trots att jag grät och han kallade det för ett "missförstånd". 

Jag var tolv år när folk började sexualisera min kropp. 

Ja. I hela mitt liv har jag blivit "missförstådd". Ropad efter, tafsad på, skriken åt, tvingad till saker och förnedrad. "Missförstånd" som lett till panikångest, depression, ätstörningar och PTSD. 

Men jag antar ändå att det är okej. För alla såg ju vad som hände. Om det inte hade varit okej så hade väl någon sagt ifrån? 

Under hela mitt liv har sex haft en påverkan på mig. Jag var tolv år när folk började sexualisera min kropp. I den åldern letar du efter vem du är, om någon säger till dig att sex är det du duger till så kanske du tror på dem. 

När du är tonåring läggs grunden för ditt blivande sexliv, och om du inte längre vill men inte vågar säga det för att killen som håller i ditt huvud ler - kanske du tror att sex ska vara så.

Ibland kommer händelserna ikapp mig. 

Jag har svårt att låta folk komma nära och se vem jag verkligen är. Det är så mycket jag har varit med om som har gjort mig till den jag är i dag, och som har gjort mig till denna lyckliga person med den ganska mörka insidan.

Ibland kommer händelserna ikapp mig och jag gräver ner mig i dem, men det är allt mer sällan. Jag är jätteglad faktiskt, till våren tar jag studenten och jag har världens finaste människor i min omgivning. 

Men behandla de i er omgivning väl, för saker är inte alltid som du tror."

Mischa Högberg, 27

Mischa Högberg Foto: Privat

"Jag har blivit våldtagen, mer än en gång. 

Senast av en "vän". Han tog helt enkelt ett tag om nacken på mig och sen var det bara att följa med. Han var mycket större och starkare än mig. 

Han log och kallade mig "lilla gumman". 

När han började vet jag inte om jag var med på det eller inte – det är ganska suddigt – men han ville ha analsex och jag hade inte mycket att säga till om.

Jag bad honom att sluta – han slutade inte. Jag skrek, sparkade honom i ansiktet, försökte säga till honom att "Det här är övergrepp", men han log bara och sa: "Lilla gumman, läs inte lagstiftningen för hårt nu"

Det är ett exempel av många. Mina erfarenheter är inte särskilt ovanliga. Jag har blivit utsatt för övergrepp och trakasserier sedan jag var tolv år. Det har i stort sett alla kvinnor. 

Alla känner ett våldtäktsoffer, men ingen känner en våldtäktsman."

Annica Brandt, 46

Annica Brandt Foto: Privat

"Året var 2015. Ett år då jag förlorade mig själv och hela mitt inre förvandlades till ett stort mörkt hålrum. En kväll med vänner slutade med att jag blev våldtagen. 

Killen slet tag i mig på bussen och drog med mig ut genom dörrarna. Plötsligt såg jag bussen åka och innan jag hann reagera hade jag ett hårt grepp om nacken. Jag vågade inte röra mig, allt kändes som ett stort moln av mardrömmar. 

Greppet runt nacken släpper aldrig, tomheten i mitt inre är fruktansvärd. 

Jag isolerade mig. 

Efter en tid lämnade jag mitt arbete eftersom jag inte orkade mer. Jag ville vara ensam, ville vara i fred och samtidigt gick jag igenom hela händelsen om och om igen. 

På grund av min isolering förlorade jag nästan min bostad ,men i den stunden så gjorde jag också en polisanmälan. En anmälan som åklagaren valde att lägga ner på grund av brist på bevis och gärningsman.

Jag sökte hjälp genom socialtjänsten, ekonomisk eftersom mitt levnadskonto hade åkt ner till noll. Därigenom fick jag också kontakt med vården, läkare, psykolog, rehabpersonal och dessa människor är ett stort stöd för mig i dag. 

Han tog min själ och trasade sönder mitt inre. 

Jag är sjukskriven, äter mediciner för att må bra. Jag vill inte ha ångest mer. Jag vill kunna röra mig ute utan att känna rädsla. Jag vill inte gå ute och vända mig om av rädsla för att någon befinner sig bakom. Jag vill må bra och kunna känna tillit till människor igen. 

Två år av mitt liv är borta, två år av ensamhet, två år utan att arbeta, två år utan sociala kontakter med vänner, två år utan kärlek. 

Jag vet inte vem som våldtog mig, men jag vet att han finns där ute. Jag har träffat honom en gång, jag minns hur han såg ut men vet inte vem han är. Han går fri och är säkert lycklig. Han tog min själ och trasade sönder mitt inre. 

Jag saknar mig själv och jag önskar att tomheten jag känner försvinner. Jag känner mig inte värd att älskas men jag vill bli älskad."

Lina Ullerstam (å sin 9-åriga dotters vägnar)

Lina Ullerstam Foto: Privat

"På väg hem från skolan i går hörde min dotter plötsligt hur fyra killar från högstadiet sa högt: 'Ska vi jaga henne'. 

Sen ropade de: 'Nu kommer vi och tar dig', och hon blev jagad/förföljd i cirka 300 m. 

Under den här tiden hade de också frågat henne om hon hade någon pojkvän, och ifall de fick pussa henne. 

Hon vågar inte gå hem från skolan längre. 

Efter ett tag lämnade de henne i fred. Min dotter ringde då upp mig och var jätterädd och ledsen. Hon ville inte ens berätta för mig vad de hade sagt till henne, så hemskt och skamligt tyckte hon att det var. Därefter träffade hon en kompis och berättade för henne vad som hade hänt, och hon sa att samma sak hade hänt henne några veckor tidigare.

För killarna är det här säkert bara att skoja lite. Men för min dotter var det här inte ett dugg roligt. De har kränkt henne på ett sätt som är att jämföra med sexuella trakasserier i vår värld. Hon vågar inte gå hem från skolan längre, så de har även inskränkt hennes vardag. Hon var jätterädd för vad som kunde ha hänt om de hunnit ifatt henne.

Jag är så förbannad. 

Vi pratar alltså om killar i 14-15-årsåldern som i grupp ger sig på en ensam tjej på nio år. Jag är så förbannad så jag knappt finner ord. Ringde rektorn som tog händelsen på allvar och som lovade att ta itu med det, samt ska försöka identifiera killarna. 

Helt jävla otroligt att hon så tidigt i livet ska behöva uppleva kränkande behandling och sexuella trakasserier. Fy fan!!!"

Fanny Jönsson, 23

Fanny Jönsson Foto: Privat

"Vi är många som går runt i tystnad, för vi vet att vi måste censurera våra verkligheter på grund av att vi är för rädda för de juridiska och personliga konsekvenserna. 

Alltså konsekvenserna mot OSS. Inte mot dem. Inte mot honom. 

Och sen de andra konsekvenserna. I vardagslivet. På jobbet. I privatlivet. Hur vi även där kan komma att kallas lögnare eller galna. Vänner, familj och kolleger ifrågasätter:

'Inte skulle väl han?'. 'Är du säker på att du verkligen sa nej?'. 'Tänk på att han kan vara någons bror/pappa/man'.

Hur allt i slutändan ALLTID lyckas bli VÅRT fel IGEN.

Ska jag och mina medsyskon behöva återuppleva våra trauman? 

Kan ni ens förstå vidden av det helvete som så många av oss lever i?

Nej, det gör ni nog inte. Men ni måste försöka förstå ändå. Hur minsta ord till största handling bygger upp en struktur och en tystnadskultur som håller oss låsta. Fastkedjade. Med munkavlar. Varje dag.

Och det som skaver i mig är: Ska jag och mina medsyskon behöva blöda och återuppleva våra trauman över hela internet innan detta samhälle börjar bry sig?

Jag vet inte. Men jag vill ändå skriva hur allt blir så dubbelt. På många sätt påminns vi om allt igen. Samtidigt pratar vi faktiskt om det. Igen. Det ger också en styrka.

Vi berättar för de vi vill ska höra och vi gör det när vi orkar. 

Helst av allt önskar jag att vi som lider av dessa brott någon dag blir fria från tystnadens bojor. Jag vill inget hellre att vi bara att ska få vara fria och få leva våra liv. I ett samhälle där någon slags rättvisa finns.

Vi som upplevt de historier som gömmer sig bakom #MeToo har ingen skyldighet att berätta detaljer om våra upplevelser. Vi berättar för de vi vill ska höra och vi gör det när vi orkar. Istället för att fråga, reflektera över den verklighet som så oerhört många tvingas gå igenom och leva med. Reflektera över vad du kan göra för att förändra den.

Vill du göra en riktig förändring? Skänk pengar till en organisation som jobbar för samtycke och/eller med kvinnor och icke-binära. Säg ifrån när du ser eller hör skit hända. Engagera dig. Lyssna. Prata med dina vänner. Rannsaka dig själv. Anmäl dig själv. Snälla gör något mer än att gilla våra inlägg på sociala medier, tack."

Veronica Dahlgren, 24

Veronica Dahlgren Foto: Privat

"Det som många kvinnor är rädda för hände mig. 

Jag blev utsatt för en våldtäkt. 

Mannen som våldtog mig var en vän. En eftermiddag då jag var hemma hos honom betedde han sig annorlunda, och jag frågade honom ifall han var okej. Han svarade att det inte var något allvarligt, så jag tänkte inte mer på det.

Vi drack kaffe och pratade som vanligt. Jag gick på toaletten och när jag kom tillbaka så hade han tagit fram en Coca-Cola. Jag tänkte inte på att han redan hade öppnat burken, och tog en klunk. 

Efter det är det svart. 

Han började ha analsex med mig. 

Jag vaknade i hans säng och av att han hade sex med mig. 

Jag minns att jag inte kunde röra mig. Jag var som paralyserad. 

Han vände mig från rygg till mage, tog på en kondom och började ha analsex med mig.

Jag minns att jag inte fick fram ett enda ord. Allt som kom var tårar. 

Jag grät och hade fruktansvärt ont. 

Jag grät och kände mig smutsig. 

Efter våldtäkten var det jobbigt för mig att prata om det som hade hänt. Jag skrev till min tjejkompis och bad henne att komma och hämta mig. På vägen hem i bilen var jag så äcklad av det som hade hänt, att jag inte kunde berätta för henne om situationen. 

När jag kom hem ringde jag 112, berättade vad som hade hänt och frågade vad jag skulle göra. Kvinnan på larmcentralen berättade att jag kunde ha blivit drogad och att jag hade blivit våldtagen. Hon kontaktade polisen. 

Under tiden jag väntade var kvinnan på larmcentralen kvar i telefonen och försökte lugna ner mig. Jag grät och sa att jag skämdes och att jag kände mig smutsig. 

Det är aldrig ditt fel. 

När polisen anlände åkte vi till sjukhuset där jag fick genomgå ett "Rape-kit". När de gjorde undersökningen upplevde jag det som att bli våldtagen på nytt. Jag fick lämna blodprover för analys, då det var helt svart för mig ett tag. 

Därefter skjutsades jag hem av polisen. Det första jag gjorde var att duscha i två timmar. Jag kände mig smutsig och äcklig och hatade mig själv. 

Till er som har blivit utsatta: Det är aldrig ert fel att någon annan har utsatt er för ett så hemskt brott.

Till er som någon gång kan bli utsatta säger jag: Våga anmäla. För ingen har rätten att ta er kropp i från er."

Flora Wiström, 23

Flora Wiström Foto: Privat

"Jag var tretton. Skulle få vara ute ända till 23.00 med mina kompisar. Jag minns det fluorescerande ljuset från lamporna i fotbollstältet. Minns lukten av plastgräs. Kylan. Hur skorna prasslade mot golvet, minns det gummiaktiga ljudet när killarna passade fotbollen mellan sig.

Killarna var ju mina vänner. 

Jag vet inte hur det gick till, men jag minns att jag plötsligt låg på konstgräset och hade händer innanför mitt linne. Flera av mina killkompisar stod över mig, skrattade, förde in händerna, klämde om mina bröst. Det är möjligt att jag spelade med. Jag tror att jag gjorde det. Skickade ut skratt i tältet. 

Men jag minns känslan av konstgräs mot ryggen. Och skräcken som spred sig i kroppen. Jag vågade inte säga ifrån. Killarna med de smala handlederna som korsades över mig var ju mina vänner.

Jag har sett fler blottare än en tjugotreåring bör ha gjort. Kukar som plaskat upp och ner på tunnelbaneperronger och i mörkret mellan bilar. Jag har känt främlingars händer på min rumpa, fingrar som kramat om. En gång kastade sig en främmande tonårskille ner på marken så att han skulle kunna se in under min kjol. Jag har blivit ropad efter, hey sexy, och när jag inte svarat så har jag de vrålat you fucking cunt.

Det kan vara din partner.

En person begår ett sexuellt övergrepp är sällan en person som hoppar fram ur buskarna när du går genom parken på kvällen. Det är mer troligt att det är din pojkvän, din pappas kompis, din vän, din tränare. Ett sexuellt övergrepp är när någon gör något sexuellt med dig fastän du inte vill. Det kan vara din partner. Du kanske är trött, du kanske är stressad, du kanske helt enkelt inte vill. Men du blir tjatad på. Det är ett övergrepp."

Flora Wiströms text publicerades ursprungligen på Baaam. Hon har gett sin tillåtelse till att Expressen publicerar delar av texten i den här artikeln.

Hanna Franzén, 25

Hanna Franzén Foto: Privat

"Alla tjejer jag känner har blivit utsatta för sexualiserat våld, åtminstone känner jag inte till någon som inte har blivit det. De flesta har blivit kallade för hora, andra misshandlade, många våldtagna och allt för många överfall. Gemensamt för alla är att det inte bara har skett en gång, aldrig har det varit en enstaka händelse.

Förövarna har alltid varit män. De har inget annat gemensamt med varandra än att de är just män. Olika åldrar och olika bakgrunder, men de är alltid män. Män som tror sig äga kvinnors kroppar.

Han kallade mig hora varje dag.

Jag minns att när jag gick på dagis blev jag dragen i håret och att jag då fick lära mig att det betydde att pojkarna tyckte om mig. Det började redan där och sedan dess har det bara fortsatt.

Jag minns när en kille i klassen i mellanstadiet kallade mig för hora varje dag i flera veckor. Jag minns hur maktlös jag kände mig. Men det jag framför allt minns är känslan när jag gick till lärarna och bad dem att hjälpa mig att anmäla killen så fick jag till svar 'han slutar säkert snart ändå'. Det gjorde han inte.

Jag vågar knappt tänka på vad som annars hade hänt. 

Rädslan varje gång man bytte om till idrottslektionen för att killarna eller den manliga läraren oväntat skulle komma in. En händelse som dessvärre skedde vid upprepade tillfällen. 

Jag var 15 år och full på en fest. Då lyfte en kille upp mig och bar i väg mig till buskarna. Hjälplöst försökte jag stoppa det men jag kunde inte. Två obekanta tjejer såg det och sa ifrån. 

Jag vågar knappt tänka på vad som annars hade hänt. Traumat har gjort att jag nästan har glömt vad de andra killarna gjorde tidigare under den kvällen. Eller så har jag bara förträngt det.

Killar som förväntade sig en avsugning bara för att vi hade sex. 

Jag minns alla gånger ett ”nej” har blivit till ett ”okej då”, för att jag inte orkade stå emot tjatet mer eller av rädsla för att killen inte skulle tycka om mig. Kukar som blivit upptryckta i mitt ansikte för att killen förväntade sig en avsugning bara för att vi hade sex och plötsliga stryptag som jag inte gett samtycke till. Jag vill knappt tänka på hur ofta jag haft sex enbart för killens skull.

Jag minns alldeles för många händelser för att jag ens ska få plats att skriva dem i en lista. Alla gånger bilar har tutat, otillåtna händer överallt på min kropp, kommentarer ropade efter mig, alla dickpicks eller killar som stalkat mig. De gånger jag skakat av rädsla för att hoten om slag ska bli verklighet. I skolan, på stan, i hemmet, hos vännen, på krogen och på internet. Ingen plats har varit skyddad från män och deras våld. Jag har tvingats att alltid vara på min vakt för alla män har varit potentiella våldtäktsmän.

Jag vet att jag inte är ensam. 

Jag mår illa när jag går igenom alla övergrepp som skett. Jag mår illa när jag tänker på alla gånger jag har fått trösta mina tjejkompisar när de har blivit utsatta, när de har kastat sig i mina armar efter mordförsök eller våldtäkter.

Jag vet att jag inte är ensam och jag vet att ingen kvinna som läser det här kommer att bli chockad – deras listor är lika långa eller längre. Men jag vet också att männen kommer bli förvånade, trots att de varit inblandade redan från dagisåldern. Mina fingrar räcker inte till för att räkna upp alla de män som utsatt mig för sexualiserat våld, men jag kan knappt nämna något som själv har känt sig skyldig.

Jag berättar om en del av mina upplevelser, de som jag orkar skriva ner. De flesta kvinnor orkar inte berätta något alls. För varje kvinna som delar hashtagen #meetoo finns det åtskilliga fler som är tysta. De har rätt att vara tysta, precis som att jag har rätt att berätta utan att anmäla.

En anmälan skulle ändå inte leda någonstans.

Lena Nyholm, 37

Lena Nyholm Foto: Privat

"I slutet av 2009 blev jag våldtagen. Jag fick en drink av en snubbe ute på en nattklubb, sedan kommer jag knappt ihåg något av vad som hände. Jag blev hemdragen till mig själv, jag var nästintill medvetslös, och jag blev våldtagen. 

Jag kommer inte gå in på detaljerna här, men jag berättar gärna om ni frågar mig, om ni vågar fråga. Men ingen vågar fråga någon som varit med om en våldtäkt, för det anses så hemskt, så otroligt hemskt, att det inte går att prata om.

Det är så förnedrande och förgörande att det inte går att beskriva. 

Jag skäms inte för att jag har blivit våldtagen, men det känns som att jag borde skämmas! För jag kan inte prata med någon om det, ingen frågar mig hur jag mår i det, och jag kan inte berätta det för vissa i min närhet och speciellt inte för nya bekantskaper. Detta på grund av stigmatiseringen av våldtäkt och tron om hur vi som blir våldtagna reagerar.

Jag vill inte på något sätt förminska den traumatiska upplevelsen det innebär att bli våldtagen, för det är fruktansvärt, det är så otroligt jävla sjukt. Det är så förnedrande och förgörande att det inte går att beskriva. 

Men jag vill avdramatisera det så att vi kan hantera det bättre om och när det händer, för det händer. 

Vi måste våga prata om det.

Tjejer och killar, kvinnor och män blir utsatta, alldeles för ofta, och enda sättet att ta hand om våra nära när det händer är att vi måste våga prata om det. Vi som blivit utsatta måste våga prata om det, och ni runtomkring oss måste våga prata om det. Det är det enda sättet att få bort skulden och skammen som byggs upp inom en när man ensam måste bära på alla känslor, och ensam måste ta sig igenom skiten.

Därför berättar jag detta för er, för alla våldtagna, och för alla som varit med om andra traumatiska upplevelser som ingen vågar prata om."

Lena Nyholms text publicerades ursprungligen på hennes privata blogg. Hon har gett sin tillåtelse till att Expressen publicerar delar av texten i den här artikeln.

Alex Öhgren, 18

Alex Öhgren. Foto: Privat

"Överallt på mina sociala medier syns hashtagen #metoo. Den har kanske skapats för att få en inblick kring det massiva antalet kvinnor som har utsätts för sexuella trakasserier.  

Jag blir ledsen. Men inte längre förvånad. 

Fem år gammal var jag när en man på tunnelbanan blottade sig för mig och mamma. Hon ryckte mig i handen och sa att vi skulle springa därifrån. Han skrek efter oss och bad oss att runka av honom. 

Tio år var jag när jag tvingades att skicka nakenbilder, och jag gick med på det för att manlig bekräftelse var det viktigaste. 10 år var jag när de hotade att lägga upp mina nakenbilder på nätet om jag inte skickade fler. 

Elva år var jag när en jag trodde var min vän höll ner mig i sängen och våldtog mig. Samma människa skrev att han skulle köra upp en gurka i min röv så att jag inte skulle kunna stå på en vecka, för att sedan äta upp den. 

Tolv år var jag när det spreds att jag var en fitthora i en skola inne i stan. 

Jag blev tillsagd när jag var våt. 

13 år var jag när min dåvarande partner tvingade mig att runka av honom för att annars skulle han göra slut. Han gjorde slut efteråt för att jag var för dålig. 

Jag har varit tillsammans med en man som slog mig, ströp mig och hade sex med mig trots att jag var torr, med 'BDSM' som maskeringsord. Jag blev tillsagd när jag var våt eftersom att han inte kände någonting. 

 

 

18 är jag nu och får dagligen jag meddelanden från män som skriver att de ska slicka mig, ta på mig, ha sex med mig. 

Detta är bara ett småplock av flera sexuella trakasserier. Många har jag förträngt och många får inte plats. Och jag är inte unik eller ensam. Sexuella trakasserier som kvinnor utsätts för finns överallt. I hemmet, på festivaler, utförda av pojkvänner, lärare, kolloledare. 

För jag menar, hur kan alla kvinnor ha blivit utsatta, utan att någon känner en våldtäktsman?

#MeToo finns till för att belysa problemet, men inte för att lösa det. Det är inte mitt jobb som utsatt att göra det. För hur många historier ska vi behöva berätta, om inte ni män agerar. Innan ni män säger ifrån när era kompisar drar sexistiska skämt. Innan ni män ändrar machoidealet och ifrågasätter. Innan ni fattar och tar ställning mot sexuella trakasserier. Innan ni slutar låtsas att ni inte är en del av problemet. För det är ni, varenda en av er. Så fatta och agera."

Nabita Johansson, 21

Nabita Johansson Foto: Privat

"Jag var bara ett barn.

När alla hade gått och lagt sig antastade mannen mig genom att smeka mina bröst, och känna och trycka med sina fingrar i min slida. Han kunde hålla på och ta på mig i timmar. Varje gång jag vaknade av att han smekte mig på brösten låtsades jag att sova. Hela min kropp stelnade till. Jag tänkte att "berättar jag för någon kommer jag att få problem”.  

Jag kunde rycka till eller rulla mig in i mitt täcke så han inte skulle lyckas, men så fort jag var stilla så fortsatte han. Jag slutade att ha pyjamasklänning och började i stället bära pyjamasbyxor och tröja – så att det skulle bli svårt för honom att dra ner mina byxor. 

Men han lyckades ändå. 

Då förstod jag inte att det var hans sperma.  

En natt när jag låg och sov, vaknade jag av att mannen hade lagt min hand runt hans snopp, och sedan lagt sin hand runtomkring och runkat. I mitt huvud var det ett krig: Skulle jag våga säga något och gå upp, eller skulle jag ligga kvar? 

Utan att jag ens förstod vad som hände, reste min kropp sig upp och gick snabbt till toaletten. Där började jag iaktta min hand. Då förstod jag inte vad det var jag såg, men i dag vet jag att det var hans sperma. 

Övergreppet har satt djupa spår. 

Till slut tog jag mod till mig, berättade och polisanmälde. Mannen fick 2,5 års fängelse och jag fick skadestånd. 

Övergreppet har satt djupa sår och har gjort att jag är mer försiktigt med människor. Än i dag kan jag känna skam och få bilder i mitt huvud från de gångerna han utnyttjade mig sexuellt. 

Det tog mig flera år att våga prata om det öppet. Idag har jag diagnosen PTSD.

Det finns ingenting i världen som kan betala sorgen jag bär i mitt hjärta."

Vicci Friberg, 27

Vicci Friberg. Foto: Sara Kollberg

"En gång var det tio män som bara under en halvtimme ringde på min annons om att jag sökte bostad som student i Stockholm. Det var bland annat en man som hintade om att jag fick bo i hans lägenhet om jag var 'flexibel och öppensinnad' – då han arbetade med sexleksaker och jobbade mycket hemifrån. 

Vid ett annat tillfälle var det en professor som utnyttjade att jag var väldigt full efter en AW. Han bjöd hem mig på starksprit och hade sedan sex med mig när jag var medvetslös. Det är två exempel av många..."

Fia Falkman, 34

Fia Falkman Foto: Privat

"Jag är ett levande bevis på att sexuellt ofredande sker överallt. 

På bussen av gubbar, i vardagsrummet av vänner, på gatan av främlingar, i sovrummet av ens partner. 

Första gången jag såg en snopp som hade stånd var jag tolv år. 

Jag satt på bussen hem när jag hörde en man från sätet på andra sidan mittgången låta konstigt. När jag tittade dit satt han och runkade och stirrade leende på mig. Hans blå, hårda snopp har jag sedan den dagen aldrig kunnat radera ur mitt minne.  

Detta har jag tidigare aldrig berättat för någon. 

När jag var 14 år var jag hemma hos mig med tre kompisar. Två killkompisar och en tjejkompis. Jag var väldigt utvecklad för min ålder och hade redan D-kupa. Mina bröst var ofta ett samtalsämne då inte så många hade så stora tuttar som jag. Därför reagerade jag inte när killarna började snacka om mina bröst. De började snacka om hur snyggt det är med små bröstvårtor och började fundera över om jag, som hade stora bröst, även hade stora bröstvårtor. De bestämde sig då för att ta reda på hur det låg till. De fick ner mig på golvet i mitt vardagsrum. Jag stretade emot och bad dom att sluta, men de gjorde de så klart inte förrän de fått svar på sin fråga. Ena killen höll fast mig medan den andra drog ner min topp och behå. 

Detta har jag tidigare aldrig berättat för någon. 

Han drar upp min kjol och trycker sin hand i mig. 

När jag var 19 år var jag ute på nattklubb med mina tjejkompisar. Jag hade druckit för mycket och bestämde mig för att gå hem. Jag sa inget till tjejerna utan bara gick. Jag ser tre män komma gående i motsatt riktning och jag bestämmer mig för att jag inte vill gå förbi dem. Jag låtsas gå in i en port på gatan och gömmer mig tryckt mot dörren vid koddosan. De två första killarna går bara förbi och märker inte att jag står där. Den tredje mannen vänder sig mot mig. Trycker upp mig mot väggen för att sedan slänga mig i backen. När jag ligger på rygg drar han upp min kjol och trycker in sin hand i mig. Jag skriker så högt jag kan och gör allt för att inte ligga still. Till slut ställer han sig upp och springer därifrån. 

Detta har jag berättat för några och även polisanmält. Reaktionen jag oftast får av folk är 'vilken tur att han inte våldtog dig'. Själv ser jag det inte som tur.

En gång var jag otrogen. Det är det sämsta jag någonsin har gjort och jag har än i dag dåligt samvete för att jag svek en man jag älskade på det sättet. Jag undrar om han har dåligt samvete för vad han gjorde när han fick reda på otroheten? Efter timmar av skrik och gråt och vädjan om förlåtelse, tar han tag om min nacke. Han leder in mig i vårt sovrum. Har ner mig på alla fyra i sängen och har sex med mig. När han är klar går han ut och jag lägger mig och gråter i sängen. 

Detta har jag tidigare aldrig berättat för någon.

Detta är fyra dagar i mitt liv som jag tänker på nästan varje vecka. Alla gånger en kille tagit mig på brösten på krogen, eller ropat efter mig genom en bilruta, eller tryckt sitt kön mot min rumpa på tunnelbanan – så tänker jag att det kunde ju varit värre. Men med åren har jag lärt mig att säga ifrån. Högt! Så högt så att alla hör."

Elin Forsgren, 24

Elin Forsgren Foto: Privat

"Jag vill berätta.

Jag höll på att säga att det jag varit med om inte är så hemskt. Direkt vill jag gå in och ursäkta mig för det jag varit med om. Det är sjukt att det ännu efter så lång tid, och efter man har blivit vuxen, fortfarande ursäktar sig.

Jag var tio eller elva år första gången någon tog sig rätten att ta på min kropp. Han var en av mina absoluta favoriter i världen. En kväll, efter han hade tagit några öl, frågade han mig om jag ville få massage. För att göra en lång historia kort, så smekte han mina nyutvecklade bröst så väl som mellan mina ben. 

Det tog mig cirka fem år att berätta för mina föräldrar. Och efter att försökt bearbeta detta själv, delvis även försökt förtränga det, såväl som att ha suttit i förhör, så har jag inte länge självklara bilder kvar. Jag vet vad som har hänt, jag är hundra procent säker på vad som har hänt. Men jag minns inte vilka kläder jag hade på mig. Jag minns inte hur många gånger han rörde mig. Jag minns inte hur länge han höll på, men jag känner fortfarande hans händer på mig och jag vill spy så fort jag ser honom.

Han frågade om det var okej att han tog mig mellan benen!?

Andra gången var en kall vinterkväll. Jag och ett gäng tjejer är på dansgolvet i våra ytterkläder, när en man kommer upp mig bakifrån och rör mig mellan benen. Direkt går jag in i rollen att 'det är okej'. Jag vågar inget annat, jag vill inte heller ta en konfrontation. Men jag bryter ihop, och min kompis ser det och hämtar dörrvakten som direkt slänger ut honom.

Snart kommer polisen och han vill ta mina uppgifter på en gång. Jag sitter i baksätet av polisbilen och ursäktar mig. Jag gråter och ber om ursäkt, och säger att jag inte vill anmäla. 'Det kommer inte leda till något, jag orkar inte'. Men polismannen tröstar mig, och ber mig verkligen att anmäla. Så jag gör det.

I förhör med polisen säger jag exakt som det var. Han tog sig friheten att ta på mig, sedan kommer han upp framför mig och frågar om det han gjorde nyss var okej. Han frågar mig alltså om det var okej att han tog mig mellan benen!? Jag är konflikträdd, och jag vill inte starta något bråk, så jag svarar 'Ja', och går därifrån. Jag säger även i förhöret att jag är osäker på ifall jag skulle kunna peka ut honom på en gång, men att jag har en bild. Jag har lyckats filma honom när jag filmar dansgolvet innan detta hände.

Fallet lades ner. 

Jag har inte blivit våldtagen, eller slagen. Men det sätter sår ändå. Och nu, 13-14 år senare, ursäktar jag mig ännu för detta. 'Det är ingenting'. Men jo, det är det. Det är för jävligt, och det är ta mig fan inte okej!"

Alice Odell Kugelberg, 21

Alice Odell Kugelberg Foto: Privat

"En av de första gångerna jag och mina vänner var ute på krogen, så hade jag på mig en klänning jag kände mig så himla snygg i. Vi stod och dansade i eufori till något band som spelade. Då var det en man som körde upp sina fingrar i mig, hårt. Jag blev först livrädd men sedan så fruktansvärt arg att jag vände mig om, redo att slå till honom i ansiktet. Då ser jag att han redan hunnit bort, springandes. 

Jag vågade inte berätta för någon vakt, och inte ens för någon av mina kompisar. Jag skämdes så mycket. Efter det var jag rädd och tveksam varje gång jag ville ha klänning eller kjol på mig när vi skulle ut och dansa. 

Mer än ett år senare pratade jag med mina kompisar om den kvällen, och berättade vad som hade hänt och att jag var arg på att jag inte hade vågat berätta för dem, på grund av att jag som inte har gjort något fel alls hade blivit våldtagen av en mans fingrar. Då berättar en annan kompis att precis samma sak hade hänt henne just den kvällen, och att hon också skämdes så mycket att hon inte vågat berätta ens för oss. Det var så otroligt sorgligt. Tänk om hon och jag pratat med varandra då, och inte ett år senare. Då hade vi säkert kunna bearbeta det som hade hänt, och läka tillsammans.

Då har jag skämts över att jag har litat på de här killarna."

En av de värsta sakerna jag varit med om var faktiskt när jag och min mamma satt och pratade om hur läskigt det är att gå hem ensam på kvällen, och hur tacksamma vi blir när vi märker att en man som går bakom byter sida på vägen han går av. Då bryter en man vi båda känner in och säger att han blir arg och ledsen för att han, som aldrig har gjort något mot en kvinna, ska straffas. 'Varför ska någon vara rädd för honom när han aldrig gjort något?'. Han säger att det är fördomar och att han inte ska behöva byta sida på vägen bara för att andra män är dumma.

Dessutom har det varit alla dessa gånger då jag har gått hem med en kille efter krogen som verkar fin och bra och rolig och trevlig och allt, och så fort vi hamnar i sängen tillsammans så är det bara som om något knäpper till och de ändras totalt. Blir hårdhänta, slutar helt att kommunicera, tar allt annat än ett tydligt nej som 'kör på'. 

Då har jag skämts över att jag har litat på de här killarna. Vad trodde jag skulle hända om inte detta liksom? Jag har skuldbelagt mig själv.

Och anledningen till att jag aldrig har sagt ifrån när de blir obehagliga och när vi har sex är för att jag först har blivit helt paralyserad av chock och rädsla. 

Hade jag sagt ifrån så hade de nog slutat. Men jag gjorde inte det – för tänk om jag hade sagt ifrån och de ändå inte hade slutat. Då känns det mindre läskigt att inte säga ifrån och i stället låtsas som att om jag nu hade gjort det, så hade de säkert lyssnat."

Sandra Ryberg, 30 

Sandra Ryberg Foto: Privat

"Redan när tjejerna i klassen hamnade i puberteten så var deras nya former något som pojkarna kommenterade. När vi kom upp i tonåren hände det ofta att killarna klämde på våra bröst och daskade oss i rumpan, lärarna verkade låtsas som om att det inte pågick. Så vi lärde oss tidigt att våra kroppar inte var våra – de är till för att behaga männen. Det är inte konstigt att vi som unga vuxna tror att det här är normalt och vad vi bör stå ut med. Och det är så otroligt fel! 

Jag hade nyss kommit ur ett fem år långt förhållande. Jag hade haft sex med en kille ett par gånger sedan dess, och skulle nu hem till honom för att ha sex. Väl där satte han mig på knä i vardagsrummet och knöt en ögonbindel runt mig.

Därefter tog han fram sin kuk och bad mig att suga av honom, vilket jag gjorde.

Efteråt berättade de att de hade gjort så här med flera andra tjejer, och att jag var näst bäst.

Mitt i allt så hör jag fniss i rummet och tar av mig ögonbindeln. Killen jag just utförde oralsex på är någon jag aldrig har sett förut, och killen jag kände stod bredvid och fnissade.

Jag visste inte vad jag skulle göra, de ville ha sex med mig båda två och jag var så rädd att jag inte ens vågade säga nej eller ens låtsas som om att jag inte ville. 

Jag var ensam i denna killes lägenhet med två killar som var några år äldre än mig, och vi hade alla tre sex. När de började ha analsex med mig var jag även då för rädd för att säga ett ord. 

Efteråt berättade de att de hade gjort så här med flera andra tjejer, och att jag var näst bäst. Enda anledningen till att jag inte var bäst var att jag inte hade kört 'double penetration'. Det sjuka var att jag kände mig lite stolt över att jag hade gjort dem nöjda. För kvinnans värde ligger ju i att behaga mannen, inte sant? 

Jag pratade aldrig med honom igen och insåg först förra året att det här var ett övergrepp. Sexuella övergrepp sker väldigt sällan som ett våldsbrott i en gränd mitt i natten, det ser ut på väldigt olika sätt. Jag är så arg över att jag då inte hade modet att säga något, att avbryta det här övergreppet. 

Nu lär jag mina barn att våra kroppar är alltid våra egna, man rör inte en annan persons kropp på ett intimt vis utan att denne ber om det. På samma sätt som att ingen någonsin får röra dem. Vi måste prata med våra barn om detta och sluta normalisera det här beteendet." 

 

Vet du mer? Vill du dela med dig av din berättelse? Hör av dig till Expressen – du kan vara anonym och om du vill kan du tipsa via vår krypterade tjänst. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!