Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Jag är ändå alltid
bara en kropp"

"Jag har mycket som talar emot mig. Jag har en diagnos, jag är kristen jag är kvinna... Jag borde bli belagd med förbud att yttra mig för all tid framåt! Men det har inte riktigt blivit så", säger Ann Heberlein. Foto: Christian Örnberg

LUND. Hon har fått oss att våga prata om psykisk ohälsa och beroendesjukdomar.

Nu är Ann Heberlein, 44, tillbaka med en bok om ofrivillig ensamhet och uppgörelser med Gud.

– Jag har problem med svaghet, särskilt hos män. Det är paradoxalt, säger författaren och doktorn i etik.

Avbröt sin prästutbildning

NAMN: Ann Helen Heberlein.

ÅLDER: 44.

YRKE: Författare, universitetslektor, teologie doktor i etik, föreläsare.

BOR: Lägenhet i centrala Lund.

INKOMST: 774 900 kronor (2013).

FAMILJ: Barnen Johannes, 22, Joel, 20, och Fanny, 12. Maincoon-katten Benjamin, ponnyn Frodo.

FÖDD OCH UPPVUXEN: I Svedala som storasyster till 1,5 år yngre Ola.

MAMMA ÄR: Karin Heberlein Holmström, 65, pensionerad förskollärare.

PAPPA ÄR: Sven-Olof Holmström, 68, pensionerad apotekstjänsteman.

UTBILDNING: Började teologutbildningen för att bli präst, men bytte efter examensarbetet om etik spår. Teologie doktor i etik.

KARRIÄR: Disputerat med avhandlingen "Kränkningar och förlåtelse" (2005). Slog igenom stort med självbiografiska "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" (2008). Värd för "Sommar i P1" (2009). Medverkar i Dagens Nyheter, Sydsvenskan, Tandläkartidningen och P1-programmen "Tankar för dagen" och "Filosofiska rummet". Har även skrivit böckerna "Den sexuella människan" (2004), "Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar" (2008), "En liten bok om ondska" (2010), "Ett gott liv" (2011) och "Etik. Människa, moral, mening" (2014).

AKTUELL: Med boken "Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig" (Albert Bonniers förlag), som finns i butik 31 mars.

GODA EGENSKAPER: "Envis, effektiv, har en förmåga att leva mig in i andras situationer".

SÄMRE EGENSKAPER: "Slösaktig, impulsiv, har en tendens att tolka saker till det sämsta".

HISSAR: "Människor som lever i enlighet med sina övertygelser".

DISSAR: "Falskhet och opålitlighet".

Min drömmiddag

Gäster:

* Simone de Beauvoir (1908-1986), fransk författare: "Med henne vill jag prata om vad det innebär att vara kvinna och om män".

* Hannah Arendt (1906-1975), tysk-judisk filosof: "Kärleken och filosofin skulle vi tala om".

* Søren Kierkegaard (1813-1855), dansk filosof och teolog: "Honom vill jag tala om Gud med".

* Michel Houellebecq (född 1958), kontroversiell fransk poet och filmmakare: "Honom skulle vi ha till efterrätt".

Det äter och dricker vi:

"Jag är väldigt förtjust i kalv, så det skulle bli "vitello tonnato" (kalvstek med tonfiskdressing, reds anm). Till efterrätt skulle vi ha lite ost och en överdådig fruktsallad med citrussorbet. Till detta ymnigt med vin och espresso.

PS: Så var mötet

Vi träffas i frukostmatsalen på Grand Hôtel i Lund, ett stenkast från Ann Heberleins lägenhet. Hon har just ätit frukost med dottern och nöjer sig med en liten assiett med äggröra och bacon och en kopp kaffe med mjölk.

Heberlein svarar artigt och intresserat på alla frågor, men jag får känslan att hon innerst inne blir lite stressad av att jag inte bara bandar intervjun utan också stenograferar och att detta gör att det dröjer några sekunder innan jag ställer nästa fråga. När jag frågar henne om detta skrattar Heberlein och förklarar att hon tänker på texten som hon måste skriva innan hon ska till radiohuset några timmar senare och spela in "Obs", samt att hon är lite nervös inför kvällens ståupp-föreställning.

Hon förstår vikten av att fotograf Christian Örnberg får testa alla bildidéer och vinklar, men jäktar efter två timmar hem för att själv sätta sig vid datorn och skriva.

Manliga intellektuella, som din vän Karl Ove Knausgård, har ofta en flock unga beundrarinnor efter sig. Hur är det på den fronten när man är kvinna och intellektuell?

– Nja, man blir inte så omhuldad, precis. Att vara kvinna och intellektuell är inte en fördel. Jag satt faktiskt och diskuterade det med en väninna i går och reflekterade över att jag har många kvinnor i åldrarna 40-50 omkring mig som är intellektuella på olika sätt och jobbar vid akademin eller är författare och som har väldigt svårt med män. Det är oerhört svårt att träffa en man om man har den positionen som jag har. Jag säger inte att det är det enda som är viktigt i en människas liv, men att vara nära en annan människa är viktigt för människor. Men det är väldigt svårt för män att acceptera att en kvinna tänker. Nu låter jag ju oerhört dystopisk och generaliserande, men det finns en problematik i detta. Är du man och intellektuell så flockas kvinnor runt dig. Det finns något lockande i det. Vi kvinnor är så vana att se upp till män, vi fostras till det och männen fostras in i att kvinnor ska se upp till dem. Och vad gör man då om man är en kvinna som faktiskt har fått en position där andra ser upp till en? Hur ska män hantera det? Rent statistiskt tenderar vi kvinnor att para ihop oss med män som tjänar mer pengar än vad de göra själva, som har en högre position. En sjuksköterska gifter sig med en läkare, en lärare gifter sig med en rektor och så vidare. Vad gör man då om man själv har nått en topposition som kvinna? Vem ska man då para ihop sig med? Utbudet är inte så stort. Det är oerhört sorgligt om det som kvinna inte är ett plus att vara en tänkande varelse.

"Det är oerhört sorgligt om det som kvinna inte är ett plus att vara en tänkande varelse"

– Det är inte så att jag har 25-åriga manliga groupies, som jag kan se att mina manliga kolleger i 50-årsåldern har. Det finns ingen bitterhet i det, det är bara ett intressant fenomen att våra idéer om manligt och kvinnligt är så djupt rotade i oss själva. Det är något jag reflekterar över i min bok också, genom att försöka göra upp med mina tankar kring manligt och kvinnligt. För mig är det väldigt svårt att tänka att jag skulle bli attraherad av en man som i någon mening skulle stå under mig i rang. Jag vet att det låter hemskt när jag säger det, men det här hierarkiska tänkandet är så djupt rotat i mig själv också. Var kommer det ifrån? Det är ju inte något biologiskt, utan det är kulturellt konstruerat och djupt tragiskt på något vis. Det står i vägen för viktiga möten, att vi betraktar varandra på det hierarkiska sättet, att vi sorterar så mycket.

Ann Heberlein är aktuell med en ny bok och med tv-serien "Mina två liv". Foto: Christian Örnberg

En ledarskribent jag intervjuade sa samma sak: Att det är svårt för kvinnor med framträdande positioner att få uppskattning som kvinnor.

– Ja, på ett sätt är det svårt att bli sedd som kvinna när man är intellektuell, samtidigt som det andra finns också. Jag är ändå alltid bara en kropp. Det tar jag också upp i min bok. När jag ska kritiseras så görs det sällan utifrån vad jag säger och argumenterar för. Jag blir väldigt ofta bemött på något mer ryggradsmässigt sätt i förhållande till mitt utseende. Senast var det när jag var med i ”Agenda” för några veckor sedan i anslutning till terrordåden i Köpenhamn, där det sedan rasade något slags hat med mig ett par dagar framför allt på Twitter. Det handlade om att jag är ful, gammal, har för mycket smink, blonderar mitt hår för mycket, är tjock och så vidare. Så där bemöter man faktiskt väldigt sällan män. Men en kvinna är alltid sin kropp. Så samtidigt som jag är intellektuell och därmed också har svårt att bli sedd som kvinna så reduceras jag blixtsnabbt till en kropp – och då till en undermålig kropp, det vill säga en ful kvinna. Så fort jag för ett resonemang som inte faller folk i smaken så går man inte i polemik med min argumentation och säger att nu håller inte mina argument eller att du misstolkade du Heidegger, utan då säger man ”hon är tjock”. Det är något så oerhört tragiskt i det.

– Det är klart att män också ibland får utstå något slags mobbning för sitt utseende, men inte alls i samma utsträckning som kvinnor. Så det finns något väldigt kluvet i det här som det faktiskt kan vara rätt svårt att förhålla sig till ibland.

Du känner dig straffad av Gud, skriver du. På vilket sätt?

– Alltså, det är ju en rätt gnällig bok… När jag korrekturläste så tänkte jag ibland ”Gud, vad gnällig jag är”. Men jag har låtit mina allra lägsta och sorgligaste känslor ta utrymme och då får man komma ihåg att den här boken är tänkt som ett samtal mellan mig och Gud och då har jag inte velat censurera något. Även det mest pinsamma får ta plats. Så är det ju i samtal med Gud, att också det pinsamma, det sorgliga och det lägsta i en människa måste få synas. Med att jag känner mig straffad av Gud menade jag att jag känner mig övergiven. Det har funnits stunder då livet inte blivit som jag velat och då har jag velat lägga detta på Gud. Sedan är det något som mildras i boken. Det är inte en känsla som jag går omkring med hela tiden, det var just den stunden då jag skrev boken. Det är inte det som är den bestående känslan eller budskapet i boken, tvärtom. Boken slutar ljust.

"Även det mest pinsamma får ta plats"

Du skriver också att det är som att prata med en vägg när du försöker tala med Gud?

– Ja, jag tror väl att Gud inte alltid är så kommunikativ, jag tycker att Gud borde skärpa sig lite! Det är det som är huvudbudskapet i boken (skrattar, red anm), att han faktiskt svarar mig.

Ja, du låter Gud svara dig i boken, men poängterar att hjälpen alltid ser ut som man trott att den skulle göra?

– Ja, det är ju så livet är. Livet är sällan det det ser ut att vara. Även de mest tragiska händelser i en människas liv kan visa sig vara något annat, när du får lite perspektiv och distans. Det är något rätt trösterikt i det, tycker jag. Det är det som är väldigt fint med att bli äldre.

– När man är 20 år är allt på liv och död. Du känner att du kommer aldrig att kunna resa dig efter det här, det kommer aldrig att gå bra. Men när man är så gammal som jag – jag blir 45 i sommar – så har man fått en hel del smällar av livet, men man vet att hur jäkla ont det än gör så har det gått över. Det kommer det att göra den här gången också. På ett sätt är det sorgligt, för man har ju lärt sig att det finns egentligen ingen människa eller händelse som är så avgörande att man aldrig kommer att kunna komma tillbaka. Det finns samtidigt något trösterikt i att man faktiskt klarar allt. Ingenting betyder så mycket som man tror. Det kommer alltid något nytt, någon ny.

Avbröt sin prästutbildning

NAMN: Ann Helen Heberlein.

ÅLDER: 44.

YRKE: Författare, universitetslektor, teologie doktor i etik, föreläsare.

BOR: Lägenhet i centrala Lund.

INKOMST: 774 900 kronor (2013).

FAMILJ: Barnen Johannes, 22, Joel, 20, och Fanny, 12. Maincoon-katten Benjamin, ponnyn Frodo.

FÖDD OCH UPPVUXEN: I Svedala som storasyster till 1,5 år yngre Ola.

MAMMA ÄR: Karin Heberlein Holmström, 65, pensionerad förskollärare.

PAPPA ÄR: Sven-Olof Holmström, 68, pensionerad apotekstjänsteman.

UTBILDNING: Började teologutbildningen för att bli präst, men bytte efter examensarbetet om etik spår. Teologie doktor i etik.

KARRIÄR: Disputerat med avhandlingen "Kränkningar och förlåtelse" (2005). Slog igenom stort med självbiografiska "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" (2008). Värd för "Sommar i P1" (2009). Medverkar i Dagens Nyheter, Sydsvenskan, Tandläkartidningen och P1-programmen "Tankar för dagen" och "Filosofiska rummet". Har även skrivit böckerna "Den sexuella människan" (2004), "Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar" (2008), "En liten bok om ondska" (2010), "Ett gott liv" (2011) och "Etik. Människa, moral, mening" (2014).

AKTUELL: Med boken "Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig" (Albert Bonniers förlag), som finns i butik 31 mars.

GODA EGENSKAPER: "Envis, effektiv, har en förmåga att leva mig in i andras situationer".

SÄMRE EGENSKAPER: "Slösaktig, impulsiv, har en tendens att tolka saker till det sämsta".

HISSAR: "Människor som lever i enlighet med sina övertygelser".

DISSAR: "Falskhet och opålitlighet".

Din längtan efter att få tillhöra är central. Du skriver: ”Jag vill inte vara ensam. Och jag har försökt, sökt frälsning. I alkohol. I droger. I sex. I tvåsamhet. Jag har försökt att inordna mig, underkasta mig, förkasta mig, mitt jag, för att bli någon annan, något annat. Bli någon som går att älska". Hur långt är du beredd att anpassa dig i dag för att få ingå i ett sammanhang?

– Men det är väl det som är paradoxen, att jag tycker att jag har anpassat mig. Samtidigt är jag usel på att anpassa mig. Det är så klart därför det inte har fungerat. Det handlar inte bara om tvåsamhet, jag menar, jag klarar ju inte av föreningsliv eller församlingsliv. Jag klarar knappt av ett normalt yrkesliv. Nu har jag lyckan att ha hittat ett yrkesliv som fungerar för mig. Jag jobbar på universitetet som är en oerhört tillåtande miljö och så frilansar jag och jag sköter mig själv i väldigt hög utsträckning. Jag hade haft väldigt svårt för att sitta på en redaktion och tvingas gå på en massa möten.

– Nu har jag i ett halvår arbetat på SVT och det var en omstörtande upplevelse. Redaktionsmöten, att vara tvungen att ta in vad andra människor vill göra, på ett sätt som jag inte är van vid… Jag är ingen lagspelare, det är bara till att inse.

Ann Heberlein och reportern Karin Sörbring. Foto: Christian Örnberg

Ja, för nu i vår sänder SVT den serie i tre delar om bipolaritet där du medverkar?

– Precis, den heter ”Mina två liv”. Den kommer att gå i maj. Det är tre entimmesavsnitt och bygger delvis på min egen historia, men jag möter också ett antal personer som har samma diagnos som jag. Det har blivit väldigt fint, måste jag säga, fantastiska samtal.

Var det du som kom på programidén?

– Nej, från början var det jag och Elisabeth Åbrink…

… hon som producerade ditt ”Sommar i P1” 2009?

– Japp. Det var vi som kom med programförslaget. Det var löst baserat på Stephen Fryss tv-serie ”The secret life of the manic depressive" . Sedan har det blivit väldigt olikt den serien och Lisbeth blev tjänstledig. Så låg programidén ett tag, för jag skulle hitta en producent att samarbeta med. Och så blev det Ann-Linn Guillou (som producerade den kritikerrosade tv-serien "Djävulsdansen" om beroende, reds anm) som gjorde detta. Nu håller vi på med sista finputsningen. Det är en viktig serie. Men som sagt, att samarbeta med andra är jag inte riktigt bra på.

Har du aldrig varit det?

– Nej, jag var en sådan som hatade grupparbete i skolan. Men jag behöver ju andra människor, så klart. Jag har mina barn och de är min flock. Och jag har några riktigt, riktigt nära vänner som jag har kontakt med varje dag som är enormt viktiga för mig.

Men var inte du hästtjej även när du var yngre? I stallet brukar det ju vara socialt att vistas?

– Nej, så där har jag aldrig varit. Min flicka Fanny är en riktig hästtjej, hennes ponny Frodo står i ett sådant kollektivstall i utkanten av Lund där det är 32 hästar och det är ett sådant stall som du nog tänker på. Där stöts och blöts vi tillsammans och tävlar och rider hela tiden. Men så har jag aldrig haft det själv under uppväxten. Mina föräldrar hade ju inte ekonomiska resurser till ridlektioner så jag fick rida andras hästar. Jag red typ problemhästar som ingen annan ville rida, så jag var väldigt ensam. Jag har aldrig ingått i någon stallmiljö så som min dotter gör. Jag fick rida ut i skogen då och då mot att jag gjorde stallsysslor. Det som Fanny har, att hon tränar tillsammans med andra tjejer och hänger i stallet, det har jag aldrig haft.

Du sade i en intervju att du nuförtiden uppskattar att vara i stallet med de andra mammorna?

– Ja, det gör jag. Det är väldigt mycket avkoppling. De veckor jag har Fanny är jag i stallet ett par-tre timmar om dagen. Ponnymammorna är en stor del av mitt sociala liv. Det är en väldigt skönt avkoppling från det som är mitt jobb, att sitta rakt upp och ner och läsa och skriva, att få arbeta fysiskt; mocka, köra skottkärror, bära in hö i stallet…

Apropå att ditt bröllop ställdes in i somras, två månader före vigseln, skriver du om det smärtsamma och pinsamma i att bli övergiven. Vad fick dig att våga berätta om detta?

– Ja, det är ju något som har hänt...

Fast ibland kan man ju känna stolthet i relation till den man brutit upp från och vill kanske inte riktigt ge motparten och omvärlden hela bakgrundsbilden? Jag tänker att det kräver mod att säga att man blivit lämnad.

– Ja, det kanske det gör. Jag har nog inte tänkt på det riktigt på det sättet. Men det fanns nog en poäng att ha med det i boken för det som jag också försöker säga med den här texten är att vi skapar våra gudsbilder utifrån det vi vet något om. Och det vi vet något om är andra människor, det är dem vi har erfarenheter av. Där finns ett problem i att vi talar om Gud i termer av mänsklighet. Just detta att vi talar om Gud som man, en patriarkal gudsbild, det försöker jag göra upp med. Mina erfarenheter av män har inte varit så himla positiva. Mina relationer till män har inte bara, naturligtvis, men hyfsat dysfunktionella. Så den här känslan av övergivenhet som jag har i relation till Gud kommer av att jag upplevt mig övergiven av ett antal män. Det är det jag försöker förklara för mig själv och andra; att detta betyder inte att Gud också har övergivit mig. I andra delen av boken landar jag i att Gud också visar sig vara något annat. För mig har det varit viktigt att skriva fram för mig själv, för den här Gudsbilden är egentligen inte något som jag suttit och hittat på under skrivandet. Det är en Gudsbild som har vuxit fram i mig under många år, med hjälp naturligtvis av mängder av teologisk litteratur som jag har läst.

Min drömmiddag

Gäster:

* Simone de Beauvoir (1908-1986), fransk författare: "Med henne vill jag prata om vad det innebär att vara kvinna och om män".

* Hannah Arendt (1906-1975), tysk-judisk filosof: "Kärleken och filosofin skulle vi tala om".

* Søren Kierkegaard (1813-1855), dansk filosof och teolog: "Honom vill jag tala om Gud med".

* Michel Houellebecq (född 1958), kontroversiell fransk poet och filmmakare: "Honom skulle vi ha till efterrätt".

Det äter och dricker vi:

"Jag är väldigt förtjust i kalv, så det skulle bli "vitello tonnato" (kalvstek med tonfiskdressing, reds anm). Till efterrätt skulle vi ha lite ost och en överdådig fruktsallad med citrussorbet. Till detta ymnigt med vin och espresso.

Du har en lååång litteraturförteckning i boken och hänvisar bland annat till Thomas av Aquino, Platon, Søren Kirkegaard, CS Lewis, Friedrich Engels och Augustinus...

– Jo, dels har jag läst mycket Kirkegaard och klassiska existentiella tänkare, men jag har också läst mycket feministisk teologi under de senaste decennierna och det har någonstans fått fäste i mig. Men jag har varit tvungen att på allvar göra upp med den här patriarkala Gudsbilden som har suttit så djupt rotad i mig, där jag ibland har förväxlat männen med Gud och Gud med männen. För mig har detta varit terapeutiskt och själavårdande och jag hoppas att min text kan fungera så för dem som läser den också. Därför tror jag att det var viktigt att få med den biten också. Det har inte grundat sig i ett behov av att bearbeta att jag blev lämnad av den mannen i somras, det har snarare handlat om att bearbeta min Gudsbild.

Men vi måste prata om att du skriver att du har "problem med svaghet, särskilt hos män"! Du vill ha en man som tar hand om dig och bär dig över avgrunden som du ständigt är på väg att falla ner i?

– Det är så paradoxalt. Jag har ju på olika sätt skrivit ganska mycket om min egen svaghet. Den bok som brukar betraktas som mitt genombrott, "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva", är skriven en period i mitt liv då jag var väldigt svag. Den har blivit läst och älskad och som jag är väldigt stolt över och vet har betytt mycket för människor - och som faktiskt också kommer att bli film. Så jag har ju verkligen visat mig svag och ändå tror jag att jag på något vis uppfattas som en väldigt stark människa. Och det är jag ju också. Men jag längtar ju efter någon som faktiskt tar hand om mig. Jag har aldrig befunnit mig i en relation med en man som har tagit hand om mig, tvärtom så träffar jag ofta män som på något sätt är ganska trasiga och som jag går in och tar hand om och styr upp. Jag går in och blir den starke. Jag funderar mycket på varför jag har en Florence Nightingale i mig som en del kvinnor har. Det är naturligtvis inget fel med att ta hand om en annan. I ett idealt förhållande tänker jag mig att man byter roller, ibland är man stark och ibland är man svag. Problemet uppstår om man hamnar i ett förhållande där den ene är stark och den andre är svag hela tiden. Så kan man inte leva.

"Problemet uppstår om man hamnar i ett förhållande där den ene är stark och den andre är svag hela tiden"

Rollfördelningen i det äktenskap som du bröt upp från belyser du också i boken; att du fick rollen av Judas och den onde?

– Och så hamnar man i det ständigt dåliga samvetet att vara den som jobbar för mycket, är borta för mycket och förstör och bedrar. Till slut blir man så trött på att vara det, så till slut blir man "den dålige", man har inget val.

"Jag vill bli dominerad" och "jag blir så gärna revbenet, maninnan", konstaterar du?

– Det vill jag väl inte, egentligen. De flesta sunda människor vill väl ha något slags balans. Jag skrev en text i DN för ett tag sedan apropå "Fifty shades of Grey" att det tycks som att väldigt många människor längtar efter att bli dominerade och att underkasta sig. Jag är inte säker på att jag gör det. Jag kanske tror att jag gör det, men när jag träffar människor som försöker göra det så slår jag bakut rätt så snabbt.

– Det kan te sig attraktivt en stund att någon annan skulle gå in och ta hand om en och styra upp och bestämma, men jag tror inte att det hade varit roligt särskilt länge. Jag är rätt så van vid att bestämma själv. Nu har jag ju levt ensam, mer eller mindre sedan jag separerade från barnens pappa. Det var ett långt äktenskap, 20 år, och vi fick tre barn. Nu är det fyra år sedan vi separerade. Även om jag har haft några relationer efter det så har jag ändå bott ensam i fyra år med min dotter. Det är något viktigt att känna att man klarar sig själv. Jag var så ung när jag träffade mina barns pappa, knappt 20. Att faktiskt hantera sitt liv är en bra sak; att klara av allt från att försörja sig själv till att sortera sina sopor. Samtidigt kan det förstås bli rätt tungt ibland att se till att det alltid finns mjölk hemma och att räkningarna blir betalda. Det är klart att det skulle vara skönt att dela på det ansvaret med någon. Trots det kan jag känna en tveksamhet att igen släppa in en människa i mitt liv, när man väl har hittat det där oberoendet.

 

 

Som feminist skulle det ju kunna vara svårare att medge att man valt män som tjänar bättre eller är överordnade och lättare att säga att man vill ha en partner som tjänar precis lika mycket och har ungefär samma status?

– Det som är viktigt för mig är att känna den där samhörigheten med andra människor. Jag tror inte att vi är gjorda för att vara ensamma, vi är gjorda för att höra samman. Det behöver inte nödvändigtvis vara som par, det kan vara med vänner, men jag tror inte att människor mår bra av att vara ensamma.

Det tog du också upp i din DN-artikel i februari. Du skrev: "Sömnlösa, ensamma nätter, oroliga nätter kan jag tänka att jag skulle ge upp min dyrt förvärvade självständighet vilken sekund som helst i utbyte mot trygghet, mot en famn, mot någon som sade "jag tar hand om det här nu, bara du lyder mig"...

– Ja, det är väl en känsla man kan ha? Det är nog en rätt så primitiv längtan tillbaka till barndomen, när saker var enkla. Sedan är de ju inte så enkla när man är vuxen. Får man det erbjudandet när man är vuxen är det väldigt mycket som står och väger, särskilt när man kommit upp i ålder och har en massa bagage i form av barn och bindningar till platser.

PS: Så var mötet

Vi träffas i frukostmatsalen på Grand Hôtel i Lund, ett stenkast från Ann Heberleins lägenhet. Hon har just ätit frukost med dottern och nöjer sig med en liten assiett med äggröra och bacon och en kopp kaffe med mjölk.

Heberlein svarar artigt och intresserat på alla frågor, men jag får känslan att hon innerst inne blir lite stressad av att jag inte bara bandar intervjun utan också stenograferar och att detta gör att det dröjer några sekunder innan jag ställer nästa fråga. När jag frågar henne om detta skrattar Heberlein och förklarar att hon tänker på texten som hon måste skriva innan hon ska till radiohuset några timmar senare och spela in "Obs", samt att hon är lite nervös inför kvällens ståupp-föreställning.

Hon förstår vikten av att fotograf Christian Örnberg får testa alla bildidéer och vinklar, men jäktar efter två timmar hem för att själv sätta sig vid datorn och skriva.

Du diskuterar maktordningen också och låter Gud säga att han inte var beredd på att Eva skulle acceptera mannens makt.

– Det funderar Gud över. Gud har svårt att förstå kvinnans beredvillighet till underkastelse. Det Gud inte hade räknat med var just den här enorma längtan efter kärlek och den otrygghet som människor känner, för Gud trodde att Guds kärlek skulle räcka. Men det räcker inte för människor. Människor längtar hela tiden efter något annat. Kvinnan längtar hela tiden efter mannens bekräftelse och kärlek och mannen blir obekväm med det för han förstår inte vad kvinnan vill ha. Det kan också urarta i aggressivitet och våld för att mannen blir frustrerad, han känner att vad han än gör så räcker det inte för kvinnan, hon vill ha något annat. I alla fall är det så resonemanget går i min bok - och jag tror att det ligger något i det. Den här frustrationen som jag kan se runtomkring mig i många förhållanden... Gud säger "det är inte jag". Jaget i min bok är förbannat på att Gud skaffade två kön och byggde in en maktordning och hierarki i skapelsen. Gud svarar att det inte var Guds tanke, Gud menade inte att det ena skulle vara bättre än det andra, det var människan som hittade på det. Och så är det ju faktiskt, att det är vi människor som värderar det ena som bättre än det andra, som skapar hierarkierna.

Där kommer du också in på hur kvinnor i offentligheten alltid är sin kropp. Jag tyckte att det var så humoristiskt att du i ditt "Sommar i P1" 2009 spelade Dolly Partons låt "Go to hell". Hur ofta kan du ha den attityden till de reaktioner du möter?

– (Skrattar, reds anm). Den attityden måste man ju försöka ha. När jag pratade med min väninna i går så sa jag att jag måste lära mig att acceptera att så fort min text har lämnat datorn så kan jag inte styra över hur människor uppfattar det jag skriver eller säger. Det måste man bestämma sig för på ett ganska tidigt stadium, annars kan man inte hålla på med det här.

"Jag vänjer mig aldrig vid att människor har synpunkter på hur jag ser ut eller hur jag pratar", säger Ann Heberlein. Foto: Christian Örnberg

Fast det är väl inte det du har problem med, vad läsarna eventuellt tycker om dina texter?

– Nej, det tråkiga är att det är min person som angrips. Jag vänjer sig aldrig vid att människor har synpunkter på hur jag ser ut eller hur jag pratar, men samtidigt är det av mindre intresse för mig vad människor som inte känner mig har för åsikter om mig. Det är ju vad de människor jag har närmast tycker som kan såra mig på riktigt, mina vänner och mina barn, det är deras uppfattning och vad de tycker som spelar någon roll. Det är dem jag vänder mig till.

Men det finns en paradox i det samhälle vi lever i, där du som författare ska synas och i någon mån måste få folk att tycka om dig eller åtminstone vara nyfikna på dig för att köpa dina böcker. Därför spelar det ju roll - åtminstone yrkesmässigt - vad andra tycker om dig?

– Jo, det gör det ju. Det är klart att man måste på något vis vädja om att bli omtyckt, kanske. Det är märkligt också, den här känslan av att man måste acceptera att andra tycker att de har rätt att tycka så jäkla mycket.

För du tog upp hatet mot kvinnor i offentligheten långt innan SVT:s "Uppdrag granskning" belyste frågan 2013 - och har under hela din karriär fått smaka på det, uppfattar jag det som?

– Ja, så har det varit länge. Det kändes lite märkligt när Maria Sveland gjordes till något slags martyr. Jag publicerade min första text i Sydsvenskan 2002 och så har det varit alltid, det var inget som hände för att också Maria Sveland började prata om det.

Och du har till på köpet talat om teologi och etik och varit med i "Agenda" och "Tankar för dagen", arenor som även män uppfattar som kreddiga. Det kanske retar upp ännu mer?

– Samtidigt drabbas män också. Jag levde ju en period med en manlig kolumnist på Aftonbladet som var rätt profilerad. Han fick en jäkla massa skit, men det var oftast på ett annat sätt. Män kan också få grova hot mot familjen och män i offentligheten går inte heller fria.

– Jag har en väninna som har ett icke-svenskt utseende. Då slår den identitetet ut identiteten som kvinna, hon blir bemött som "din jävla muslim". Det är intressant vilken identitet som anses värst. Muslim anses tydligen vara värre än att vara kvinna, då är det det som framställs. Samma sak om man är jude.

– I samband med uppmärksamheten kring "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" så var det mer fokus på att jag var ett psykfall. Det kommer väl att komma tillbaka nu med tv-serien ("Mina två liv", reds anm), då kommer väl den typen av kritik tillbaka så då blir det lite omväxling. Att vara psykiskt sjuk anses ännu värre än att vara en "jäkla fitta". Det är intressant de här rivaliserande identiteterna som finns där ute i offentligheten.

– Ibland kan detta att jag är kristen också provocera folk. Då är man dum i huvudet, korkad. Vi får väl se vad som händer när den här nya boken kommer ut (skrattar, reds anm).

Men det verkar vara ett pris man får betala om man pratar offentligt om sin psykiska ohälsa, att man aldrig någonsin räknas som tillförlitlig igen?

– Jag har så mycket sådant som talar emot mig. Jag har en diagnos, jag är kristen, jag är kvinna... Jag borde bli belagd med förbud att yttra mig för all tid framåt! Men det har inte riktigt blivit så.

"Jag har så mycket sådant som talar emot mig. Jag har en diagnos, jag är kristen, jag är kvinna..."

Om man ser bortom offentligheten då? Jag tänker att den som brutit benet och tar bort gipset betraktas som frisk. När det handlar om psykisk ohälsa syns det inte lika tydligt. Hur bemöter människor i din närhet dig? Vågar de vara som vanligt, eller har de ibland silkeshandskar på sig?

– Nej, så tycker jag inte att det är. Det har jag inte upplevt.

Du skriver om bipolaritet och hypomani, att du när du blir frisk måste ta tag i att du gjort av med för mycket pengar, påbörjat och avslutat relationer och blivit osams med folk. Hur ser du på den här diagnosen i dag?

– Det är något som jag lever med och medicinerar för. Så länge jag sköter det så hanterar jag ju mitt liv. Jag har varit frisk i väldigt många år. När livet rullar på som det ska funkar det, men i samband med den sortens kriser som alla råkar ut för, som en separation, är det klart att det påverkar mig. Men jag vet inte om det påverkar mig mer än andra. En skilsmässa efter 20 års äktenskap är ju en kris för vem som helst. Man tänker inte att "jaha, det var det" och går vidare som om inget hänt. Det är klart att man ifrågasätter sitt liv.

Men du poängterar också vikten av att ta hand om dig för att må bra. Måste du kämpa för att ha ett vardagsliv? Om du har en sådan enorm arbetskapacitet så skulle du väl teoretiskt sett lika gärna kunna jobba till fyra varje morgon, bara det att smällen kommer senare?

– Det som är svårt för mig är att jag inte riktigt har ett ordnat liv på det sättet i och med att jag jobbar mycket och reser. Då är det svårt att få till de regelbundna tiderna. Samtidigt vet jag att jag inte hade orkat att ha ett jätteinrutat liv, jag hade blivit så uttråkad. Det är något slags balans att ha det. Men jag tycker att jag blir bättre och bättre.

Får du ställa klockan när du ska sluta jobba?

– Nej, jag är rätt bra på att känna det. Jag lär mig mer och mer att inte ta på mig allt. Jag är periodare på det sättet att jag kan jobba väldigt mycket ett tag och sedan släppa allt i en vecka då jag bara läser, hänger med barnen, är jättemycket i stallet, träffar vänner.

Samtidigt som allt du läser verkar omvandlas till recensioner, "Tankar för dagen" och egna böcker?

– Men jag blir bättre och bättre på att koppla av.

Det talas om att du läser 200 sidor i timmen?

– Jag läser fort, det gör jag. Det är något som kanske vem som helst kan öva upp.

Hur påverkar den här enorma kapaciteten dig i relation till andra? Blir du inte otålig om det går för långsamt för andra?

– Det är väl därför jag inte är så bra på att samarbeta med andra, jag blir för otålig för jag tycker att folk tar för lång tid på sig. Det stör mig.

Men som universitetslektor får du ju öva dig i att studenterna inte har den överbyggnaden som du har?

– Men att undervisa är nästan det jag tycker är roligast. Jag älskar att undervisa! Att få lov att vara med unga människor en liten bit på deras vandring mot någonting, det är ett fantastiskt privilegium. Nu har jag precis avslutat B-kursen. A-kursen är också rolig, studenternas första möte med universitetsvärlden. Samtidigt går det inte att komma i från att många är där på A-kursen för att de inte har något annat för sig. Alla är inte jätteengagerade. Frågar de om de måste läsa den och den boken kan jag känna för att ge dem en örfil, fast det gör jag förstås inte (skrattar, reds anm). Men när de går B-kursen har de tagit sig igenom den första terminen och har valt att de vill vara kvar. Till C-nivån är det inte så många som fortsätter, på B-kursen är de fortfarande många. De har ändå hunnit få en hel del kunskap, de är ambitiösa, de är engagerade. Det är fantastiskt roligt!

– Även om jag undervisat på samma material och kursböcker ett par gånger så är det första gången de här studenterna möter de här tankarna. Varje gång lär jag mig något nytt, för studenterna kommer med nya infallsvinklar och perspektiv på de texter som jag mött flera gånger tidigare.

– Det är oerhört hoppingivande att få träffa unga människor i 20-25-årsåldern som är på väg någonstans, vill något, tror på något.

Apropå det akademiska så har du talat om vad det betydde att din mamma läste till barnskötare och sedan förskollärare. Men hur åstadkom du resan att som 35-åring ha en doktorshatt?

– Det var min egen drivkraft och nyfikenhet, men också att jag blev uppmuntrad av några lärare som jag mötte på universitetet.

"Jag blev uppmuntrad av några lärare som jag mötte på universitetet", berättar Ann Heberlein om doktorandstudierna. Foto: Christian Örnberg

Du hade två barn när du började doktorandstudierna - och frågan om hur man kombinerar yrkesliv och familjeliv ställer jag även till Anders Borg och Fredrik Reinfeldt - hur lyckades du med något så arbetsintensivt samtidigt som du hade små barn hemma?

– Min exman och jag var väldigt bra på att hjälpas åt. Vi var studenter samtidigt och det har sina poänger att plugga och vara förälder. Man behöver inte ha barnen på förskolan så många timmar.

– Sedan var det så klart tufft under doktorandstudierna, men det är det nog oavsett vilken livsfas man är i. Jag hade fyra år på mig att skriva min avhandling, men så fick jag min dotter när jag hade tre år kvar så jag var föräldraledig ett år och då skrev jag också. Jag fick ett extra år, kan man säga. När min dotter sov skrev jag. Det funkade rätt bra de första månaderna. Sedan när hon började krypa blev det mer utmanande.

Du har sagt att doktorsavhandlingen "Kränkningar och förlåtelse" (2005) är det du är mest stolt över?

– Att skriva en doktorsavhandling är en helt annan prestation än att skriva annat. Det är en väldigt speciell genre och ska processas och prövas på ett annat sätt än annan litteratur.

Jag ser inte att du har någon doktorsring på dig?

– Nej, jag har aldrig skaffat någon. Då när det var dags för promovering hade jag inte råd och sedan har det aldrig blivit av. Men jag tror nog att jag ska köpa mig en doktorsring nu när jag inte har någon vigselring. Det är fint att ha någon ring.

Klassresan i övrigt, hur känner du av din bakgrund?

– Min starka längtan efter ett sammanhang hänger ihop med att jag har gjort en klassresa. Det är en överlevnadsstrategi att man blir bra på att känna av och se koder. Som medelklass behöver man inte alls göra det, där smälter man in från början.

– Jag skannar av och smälter in över allt, men jag hör inte hemma någonstans, för jag kan aldrig återvända. Det är lite ödsligt.

Hur känns det när du återvänder?

– Jag träffar mina föräldrar så klart och min bror har gjort samma resa som jag och disputerat i sociologi, men jag har ingen kontakt med någon från min barndom. Jag har inga vänner kvar från min uppväxt och mina föräldrar har flyttat i från Svedala. Och jag är inte en sådan människa som skulle gå på en klassåterträff.

Hur lik är du i dag den du var inombords som 13-14-åring?

– Jag är mig ganska lik, tror jag. Jag träffade faktiskt en person för några veckor sedan som numera är konsthallschef. Han gick en klass under mig i högstadiet och var precis som jag en udda fågel. Han utbildade sig utomlands och jag gjorde mina grejer. Nu satt vi där som vuxna och åt en semla, jag var i hans stad för att jag skulle föreläsa på stadens kulturhus. Och vi konstaterade att det var vi som var utanför då på högstadiet som kom någonstans. Det var ganska fint - och roligt att träffa honom. Då kände jag att jag nog ändå var ganska lik den där 13-14-åringen jag var i tuppkam och lila kläder.

Pengar och konsekvenser var du inne på tidigare. För Dagens Industri har du berättat om förlusterna du gjort vid bostadsaffärer och vid skilsmässan och i boken tar du upp dina skulder. Hur centrala är pengar för dig?

– Jag önskar att det inte var så centralt, men pengar är centralt, för jag har inte varit bra på att hantera pengar. Att skiljas är väldigt dyrt. Jag lever i de ekonomiska sviterna av en skilsmässa, som jag försöker att hantera så gott det går.

"Det är inte så att jag svälter"

Men i många kretsar är det tabu att prata om brist på pengar?

– Det är inte så att jag svälter, jag bor i ett gårdshus i centrala Lund. Men jag har skulder som är en konsekvens av just dåliga val när det gäller att köpa och sälja fastigheter och en dyr skilsmässa med advokatkostnader och så vidare. Å andra sidan kan man inte fortsätta att vara gift med en människa för att det är ekonomiskt fördelaktigt, så funkar ju inte livet.

Varför är det viktigt att ha med den våldtäkt du blev utsatt för på den fläckiga madrassen då du var 20 i boken?

– Det är också en del i vad det innebär att vara kvinna. Väldigt många av mina kvinnliga vänner har varit utsatta för sexuellt våld. Det är något som vi pratar om mer och mer, men det har funnits något slags idé om att sexuellt våld är något som drabbar en viss typ av kvinnor. Det är det inte, det slår rakt över. Det spelar ingen roll vilken samhällsklass man tillhör eller hur högutbildad man är. Det kan drabba vem som helst och sätter djupa spår i en människa. Något som man fortsätter att leva med och som skadar ens tillit till andra människor på alla sätt.

– Och det skadar också ens självbild på ett avgörande sätt. Därför tror jag att det är viktigt att berätta om det, för varje gång man berättar om det gör man motstånd till den bild man har av sig själv. Det här är faktiskt inget att skämmas över!

– Jag arbetar ju i boken med en hel del bibliska referenser och i Bibeln finns väldigt märkliga idéer kring sexuellt våld. Döttrar ska offras och styckas. Ibland kan man uppleva att sexuellt våld och våldtäkter närmast sanktioneras i Bibeln, vilket jag starkt motsätter mig.

När min kollega Cecilia Hagen intervjuade dig 2009 sa du att dina barn hade fått läsa "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" före publicering. Hur gjorde du inför den här utgivningen?

– Jag upplever inte att den här boken är problematisk på det sättet. Min närmsta vän som jag har kontakt med dagligen har läst boken i förväg. Det fanns saker som han kanske kände sig lite träffad av, men jag censurerar inget.

Det har jag också funderat över, hur du, Knausgård och Strindberg vågar skriva på ett sätt som kan ge konsekvenser för dina privata relationer?

– Men man kan inte tänka så. En väninna sa att hon inte kan skriva om sex för att hon var rädd att hennes mamma skulle läsa. Visst, det är min röst som kommer till tals i boken, men samtidigt är det också fiktion. Man kan aldrig vara helt ärlig. Det är klart att man skruvar till saker. När jag har skrivit har jag varit i en speciell sinnesstämning.

I det vanliga livet vill många frisera bilden eller åtminstone välja vad de vill delge andra. Visar du allt i dina böcker?

– Nej, det gör jag verkligen inte. Jag visar inte allt.

Vad visar du inte?

– Man kan inte visa allt. Man kan aldrig veta allt genom att läsa något som en människa skriver. Att jag inte väjer för något är inte riktigt samma sak som att jag visar allt.

Skulle du - utifrån de dyrköpta erfarenheter du har - våga gå in i något slags tvåsamhet framöver?

– Ja, det tror jag. Jag tror att det går att förändra preferenser och lära sig livet på olika sätt. Någon har sagt att galenskap är att upprepa samma sak gång på gång och förvänta sig ett annat resultat. Jag får nog försöka fundera över varför jag gör som jag gör och varför resultatet blir som det blir. Sedan får jag fundera över om det är det resultatet jag vill ha och vill jag inte det måste jag försöka göra på ett annat sätt.