Izabella Tönnhed, 33, placerades på ett barnhem i dåvarande Tjeckoslovakien när hon bara var några månader gammal. Tiden på barnhemmet kantades av dess dåliga ekonomi och barnen hade varken tillgång till ordentliga kläder eller tillräckligt med mat.
Hon tillbringade mycket tid för sig själv – rädd och ihopkrupen i sängen.
Men när hon var fyra år gammal kom vad hon beskriver som ”guldbiljetten” – hon fick veta att ett svenskt par ville adoptera henne och ta med henne hem till Sverige.
– Man hade ju den här drömmen om att nu får man komma till Sverige och ett idylliskt liv, säger Izabella Tönnhed.
Dessvärre blev verkligheten inte så.
Uppväxten var svår och hon flyttade mellan olika orter i norra Sverige. Samtidigt hade tiden på barnhemmet påverkat hennes motorik.
Kände att något var fel
När hon gick på lågstadiet i Luleå utreddes Izabella och diagnoserna lätt intellektuell funktionsnedsättning, adhd och dyslexi fastställdes, vilket ledde till att hon skrevs in på särskola.
Men ju mer åren gick desto mer började en känsla av att något inte stämde komma krypande.
– Det kändes som att jag hade placerats helt fel. Det var en fruktansvärd känsla av att man inte hör hemma. Jag var otroligt orolig över vad det skulle bli av mig när jag blir stor. Att jag aldrig skulle få göra det jag vill. Jag hade drömmar precis som alla andra barn. Som att gå balettakademien och bli läkare för att rädda barn. Men det fanns inte för mig. Det fick jag förklarat för mig varje dag.
Den stora vändningen kom när hon vann en dikttävling för alla Sveriges elever med temat ”meningen med livet”, anordnad av Svenska Akademien.
– Jag kunde inte tro det var sant. Jag blev sedd som en smart människa. Det var då jag fattade att jag var på väg någonstans.
Känslan att hon inte hörde hemma i särskolan nådde sin kulmen.
När Izabella var 17 år lyckades hon till slut, efter många om och men, få en ny utredning beviljad. Det visade det sig att det initiala beslutet varit felaktigt.
Trots att hon har adhd och dyslexi fanns det ingen anledning för henne att gå i särskola, så hon skrevs ut.
Men steget från särskola till det nya klassrummet var inte lätt eftersom hon låg så långt efter i sin skolgång.
– Helt plötsligt skulle jag börja en vanlig skola. Det var en jättestor omväxling. Det var som en smäll i ansiktet.
Det är inte förrän nu, i 30-årsåldern, som hon lyckats ta igen både grundskolan och gymnasiet på komvux.
Ingen ekonomisk kompensation från staten
Liberala riksdagsledamoten Roger Haddad har lyft frågan om felplacering i särskolan sedan 2019.
Han menar att det måste finnas mer stöd för de personer vars liv påverkats negativt av en felplacering.
– Man kan aldrig sudda bort det som har hänt. Men man bör titta på hur man kan underlätta deras utbildningssituation, ekonomiska situation och deras bräckliga situation på arbetsmarknaden. De är utsatta på olika sätt och riskerar ett utanförskap, säger Haddad.
Nyligen riktade Haddad en skriftlig fråga till Sveriges skolminister Lina Axelsson Kihlblom (S) om huruvida staten kommer att kompensera felaktigt placerade individer ekonomiskt.
Svaret var nej och att ersättning för felplacerade individer inte är en fråga för regeringen.
”Orsaken är att skolsystemet i hög grad är decentraliserat och att det är huvudmannen eller kommunen som ska fatta beslut utifrån de regleringar som finns”, skriver Kihlblom.
– Jag blev oerhört besviken och provocerad. Staten bör åtminstone initiera en statlig utredning för att titta på de här frågorna om felplacerade elever i särskolan och belysa vilka konsekvenser det här har fått. De här människorna kan ju berätta om sin situation på bostadsmarknaden, arbetsmarknaden eller i utbildningssystemet, säger Haddad.
Maarit Enbuske, skolchef i Luleå, tror att många felplaceringar från Izabellas tid beror på att det fanns brister i utredningsrutinerna.
– Går man tillbaka och tittar på Skolinspektionens rapporter från den tiden så föregick det brister i väldigt många kommuner. Att rutinerna inte riktigt fanns på plats, säger Maarit Enbuske och fortsätter:
– Det måste vara hemskt för de personer som har blivit utsatta för felplaceringar. Det visar hur viktigt det är att ha bra rutiner och att man verkligen vet vad man gör.
Det är möjligt att kräva skadestånd av kommunen om man blivit felplacerad. Dock måste kravet framställas inom ramen av tio år sedan placeringsbeslutet togs.
”Det finns fortfarande ärr kvar”
För Izabellas del har denna period redan passerat och hon kan därför inte få ersättning för de förlorade skolåren.
I dag är Izabella utbildad till stödassistent och stolt författare till självbiografin ”Fem klädnypor i en påse”.
Men hennes liv präglas fortfarande av den svåra uppväxten och faktumet att hon blev felplacerad vid tidig ålder.
– Det enda jag kan göra i dag är att föra min talan vidare för att det inte ska hända igen. Men jag skulle inte säga att mitt liv är en dans på rosor. Det finns fortfarande ärr kvar, säger Izabella.
