Irina flydde med sin son – timmar senare fanns inget kvar

När vi kommer fram till samhället Vasylkiv, 30 kilometer söder om Kiev, har det har gått två dygn sedan den ryska bombningen.

Hela samhället har rest sig och förbereder sig för krig. Vägposteringar och kontroller, sandsäckar vid viktiga samhällsbyggnader och skyttevärn längs vägarna.

Vanliga invånare har tagit till vapen och står redo vid infarten till staden där de byggt barrikader av betongsuggor och järnbalkar.

Den ryska attacken mot Vasylkiv var riktad mot en militärbas och ett flygfält, men flera av bomberna träffade bostadshus. En av robotarna slog ner i hus 42 på Dekrabistgatan. Det röda tegelhuset är sotigt och utbränt. Ett stort hål i fasaden sträcker sig genom tre våningar som helt rasat ihop. Där fönstren varit gapar tomma hål.

Vid en bänk på gården står ensamstående mamman Irina Krivitj, 57, med sin son Oleg. 

Hon tittar uppgivet på förödelsen. Det här är huset som hon växte upp i. I lägenheten på bottenvåningen har hon uppfostrat sin son. Han är 14 år och går i åttonde klass. Eller gick i åttonde klass, skolan är stängd och ingen vet när den öppnar igen. Hans skolböcker brann upp med allt annat inne i lägenheten.

– Allt är borta, det är bara aska kvar, det går inte ens att se spår efter möblerna, säger Irina Krivitj.

Hon berättar om hur det pågick gatustrider precis utanför deras hus. Ryska förband hade infiltrerat området och slog till mot militärbasen som ligger på samma gata. Irina och Oleg valde att sova i badrummet för att inte riskera att skadas av splitter eller kulor.

Men just den här kvällen fick hon en dålig känsla, säger hon.

– Inför den här natten var det som ett mirakel som sa till mig, och vi gick till en bekants hus en bit bort – och just den natten blev det så här, säger hon.

Hon är övertygad om att hon och sonen hade varit döda om de stannat kvar i lägenheten den natten.

– Vi hade blivit kvar där inne. Det finns inget kvar.

Hörde ni bomberna där ni var?

– Ja, väldigt högt. Det var som att de flög rakt mot oss, vi satt på golvet och de flög runtomkring oss.

Plötsligt under intervjun skiner Irinas ansikte upp. Hunden Umotsjka som försvann efter bombningen kommer springande.

 – Umotsjka! Min fina, min älskling!

Hon blir rörd till tårar. Hunden är egentligen en gathund, men vistas oftast på gården. Alla grannar hjälps åt att ta hand om den och mata den.

– Han sitter utanför vår dörr hela tiden, men jag kunde inte hitta honom så jag tänkte att han finns väl inte längre, men jag hittade honom inte död i går.

”Det sägs att vägen är minerad”

Från fönstren i källarplanet ryker det fortfarande. I trapphuset strålar en stark värme upp från källaren och från tegelväggarna. Inne i Irinas och Olegs lägenhet är allt utom kylskåpet borta. Allt som återstår är aska, damm och kol, och trasiga tegelstenar. Ett element hänger i luften i några rör.

– I de andra trappuppgångarna är de mesta sakerna kvar, men här hos oss är allt borta, säger Oleg.

Alla springer runt och letar något att köpa.

Han tittar helt tyst på sitt försvunna hem. När jag frågar hur han mår svarar han helt kort:

– Sådär.

Nu bor han och mamman tillsammans med en annan familj i ett hus de fått låna av några som flytt byn.

– Vi har mat kvar av det som vi hann köpa första dagen av kriget. Jag har en paketcykel så jag och sonen lastade den full med det som vi kunde köpa.

– Sen får vi försöka överleva på något sätt, jag hoppas att det börjar komma lite varor. Alla springer runt och letar något att köpa.

Irina säger att hon hoppas att allt ska lägga sig om ett tag. Hon och sonen tänker inte lämna området. De har ingenstans att fly.

– Det är farligt att åka också. Det sägs att vägen är minerad, säger Oleg.

Runt om i Ukraina har städer bombats urskillningslöst med mängder av civila offer. Enligt FN:s uppskattning hade 227 civila dödats och över 500 sårats fram till den 1 mars.  

Den siffran lär stiga drastiskt de kommande dagarna.

Trots att Irina nu är hemlös och hon och sonen förlorat nästan allt förutom kläderna de har på sig vet hon att det finns de som har det mycket värre.

– Jag tycker synd om de som bor där det är kraftig beskjutning, det är en mardröm, säger hon.