Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vikingarnas mål var inte att leva länge – utan att dö med ära

Foto: Danila Kozlovsky spelar prins Vladimir i filmen "Viking"

Kroppen var täckt med tatueringar med drakmönster från fingernaglarna upp till halsen. Det vildvuxna skägget täckte ansiktet. I tänderna hade männen filat skåror som de färgat i rött och svart.

De vilda vikingarna satte skräck i sina motståndare.

– De gick till attack med total hänsynslöshet. Den krigare som inte visade stor mod och vek undan förlorade i respekt, säger den norske historikern Kim Hjardar.

Rurik är en modig viking med drömmar om rikedom och makt.

Han har två vapenbröder: Blåskägg och Torvard. De är unga, ärelystna, och de drar på vikingatåg mot öst.

De tre rospiggarna kommer att skapa historia.

På floderna och i de vilda skogarna krigar de mot slaviska stammar, besegrar fiender och styr över ett väldigt område. Vikingarna kallar det Gårdarike.

Slaverna kallar de seglande främlingarna för ruser, eller varjager.

Ruriks rike får namnet Russ, och det kommer under de följande århundradena att sträcka sig över de ryska stäpperna och skogarna, områdena som i dag är Vitryssland och Ukraina, ända till Svarta havets stränder och österut längs floden Don till Karelen söder om Finland.

Ruriks vikingarike blir Europas största, en svensk koloni, ett imperium byggt med svärd, terror och talang för handel.

Den ryska Nestorskrönikan, som skrevs av en munk i Grottklostret i Kiev på 1100-talet, berättar att Ryssland föds år 859, då Rurik och hans vapenbröder tar makten.

Rurik lämnar bondgården i Roslagen cirka år 820 (historikerna är oense varifrån han stammar). Troligen planerar han att vara hemma igen till höstskörden.

Så blir det inte. Rurik kommer aldrig mer hem.

 

LÄS MER: Del ett: Så plundrade och mördade vikingarna

 

TIll 1000-årsminnet av Rysslands grundande restes ett Rurikmonument framför katedralen i Novgorod. Foto: Shutterstock

Blev mäktigaste vikingen

Han blir i stället en av de mäktigaste och rikaste vikingarna.

Rurik och hans bröder seglar med en stor flotta under befäl av sveakungen Olof. De anfaller kurerna i dagens Lettland och Litauen.

Vikingatåget är framgångsrikt. Skeppen fylls med slavar, pälsar, vax och honung och männen vänder hemåt.

Rurik och några andra vikingar är inte nöjda. Deras andelar av bytet är mindre än de hoppats.

Kung Olof seglar tillbaka till Mälardalen.

Rurik fortsätter. Han seglar sina långskepp med Blåskägg och Torvald in i Finska viken, österut längs floden Neva och in i den väldiga Ladogasjön. Där vänder de söderut och fortsätter uppför floden Volchov. Målet är en marknadsplats som kallas ”silverporten till Orientens skatter”.

Ryskt mynt med Rurik.

Staraja Ladoga ligger vid Volchovfloden, nära nuvarande S:t Petersburg. Marknaden är ett exotiskt myller. Handelsmän från öst och väst möts här.

Rurik och bröderna byter slavar och skinn mot arabiska silvermynt och tyger av silke som kommit på kamelryggar ända från Kina på Sidenvägen och gnistrar i regnbågens alla färger.

Vikingarnas resor österut skiljer sig från plundringstågen mot England och Irland. Här finns inga kloster att anfalla.

Svearna blir lika mycket pirater och plundrare som affärsmän.

Floderna är pulsådrar för handel mellan Orienten, ända från Bagdad och Konstantinopel, och vikingarnas länder. Alla dyrbarheter i båda riktningarna transporteras på båtar.

Ruriks vikingar sätter upp fästningar längs vägen. Därifrån kan de kontrollera handelsvägarna och kräva tullar.

Rurik bygger sin fästning Ruriksborg vid sjön Ilmen. Runt den växer en stad upp. Han kallar staden Holmgård. I dag heter den Novgorod.

Rurik är hungrig inte bara på guld utan också på makt. Han krigar mot lokala stammar och utökar sitt område söder- och västerut. Han kräver skatter och tvingar hövdingarna att bli indrivare.

Byborna är skräckslagna för männen från andra sidan havet. Krönikorna berättar om byar som skyddar sig med att släppa ut bisvärmar då de anfalls på dagen och öppnar burar vid vilda björnar då de attackeras på natten.

 

"De trodde på spöken."

 

Mellan floderna eller vid forsar måste vikingarna släpa sina skepp länga sträckor. De rullar dem på stockar eller drar dem med oxar som de stulit av bönder. Ibland bär de skeppen, som väger över ett ton, på sina axlar.

Vikingarna är notoriska mordbrännare. De bränner sina döda, och de bränner sina offer levande.

De bränner ner byar om invånarna inte köper sig fria, och i många fall bränner de ner dem ändå.

– De trodde på spöken. De brände för att känna sig säkra på att inte förföljas av fiendens gengångare. Vikingarna brände även sina egna stupade. De trodde att då kom de snabbare till Valhall, säger Kim Hjardar.

Började kriga mot sig själva

Stammarna i öst strider inte bara mot vikingar utan även inbördes.

I Nestorskrönikan skriver munken:

”Släkt reste sig mot släkt, och det blev inbördes kamp mellan dem och de började kriga mot sig själva. Till sist bestämde de sig för att för att söka en furste som kunde härska över dem och döma rätt”.

Den starkaste och farligaste mannen i hela området är Rurik. Stamhövdingarna vänder sig till sin fiende och ber honom styra över alla stammar.

Rurik blir den rikaste och mäktigaste vikingen och hans rike blir Europas största.Foto: Hermanus Willem Koekkoe

Antagligen har stamhövdingarna en annan tanke också: Härskar Rurik så kommer han att skydda sitt rike från angrepp av andra vikingar.

Rurik säger ja, och delar upp riket med sina vapenbröder.

Blåskägg blir furste i Belosersk och Torvard i Izborsk, Rurik förstärker sin fästning i Novgorod och bygger vallgrav.

Ibn Fadlan är en arabisk diplomat som i början av 920-talet möter vikingar längs floden Volga. Hans bevarade reseberättelse skildrar deras liv.

”Jag har aldrig sett så fulländade kroppar, de är höga som palmträd, blonda och rödlätta. De bär en dräkt som täcker ena sidan av kroppen och lämnar en hand fri. Var och en har en yxa, ett svärd och en kniv, och dessa vapen lämnar de aldrig ifrån sig. Från handen intill halsen är de tatuerade i grönt med träd och andra bilder”.

Diplomaten skildrar även ett besök i Ruriksborg i Novgorod när Ruriks son tagit över.

”Ruskungen har för vana att ha 400 av de tappraste män som han har förtroende för hos sig i sitt palats. De dör med honom och de dör för honom.

Var och en har en slavinna som tjänar honom, tvättar hans ansikte och serverar honom mat och dryck och en annan slavinna med vilken han har sexuellt umgänge. Alla dessa män sitter runt kungens tron.

Tronen är stor och dekorerad med infällda pärlor. Tillsammans med kungen sitter 40 slavinnor. Då och då har han sexuellt umgänge på tronen med någon av dem i närvaro av de vänner som jag nämnde. När så krävs uträttar han sina behov i en skål”.

 

Filmen "Viking" handlar om storfursten Vladimirs våldsamma liv. Med en grupp vikingar från Mälardalen konspirerar han mot sin bror, som aspirerar på tronen, och mördar honom.Foto: Svetamalikova / SvetaMalikova

Naturlig död var inte vanligt

Ruriks vapenbröder dör efter några år och han blir envåldshärskare över ett väldigt rike.

Han har suttit på den högsta tronen i över 20 år då han avlider 879. Han är 79 år och dör i ålderdomskrämpor. Naturlig död är inte så vanligt bland vikingar i dessa krigiska tider.

I museet i Novgorod finns en målning av stadens grundare som gjordes på hans ålders höst. Håret är sprakande rött, hakan är renrakad och han har en mustasch av mongolernas snitt.

Han har bytt vikingablusen mot en röd sidenkappa och på huvudet bär han en hjälm med gulddekorer, gnistrande ädla stenar och plymer.

Till 1000-årsminnet av Rysslands grundande reses ett Rurikmonument framför katedralen i Novgorod.

 

 

"Det är en maktdemonstration av havens pirater."

 

 

Ruriks ende son Ingvar är bara två år då hans pappa dör. Ingvar blir furste, men i praktiken styr hans morbror Helge.

Helge är en krigisk viking. Hans plan är att göra rusarnas land ännu större.

Han seglar med en flotta på 200 fartyg mot Bysans rike, mot Konstantinopel, kejsarstaden på näset mellan Europa och Asien.

Längs färden plundrar, bränner och mördar de på vikingars vis. Budkavlen går om deras framfart och kejsaren spärrar Gyllene hornet, där hamnen ligger, med grova kättingar.

De hindrar inte vikingarna. De bär sina skepp över sjöspärren och från palatsets tio meter höga murar ser kejsaren en oändligt lång skeppsparad där vikingarna står vid relingen och slår på sina skördar med yxorna.

Kung Olof låter döpa sig till kristendomen sommaren 1008 och blir Sveriges första kristna kung.

Det är en maktdemonstration av havens pirater.

Vikingarna kallar Konstantinopel för Miklagård. Kejsardömet omfattar på den tiden större delen av mindre Asien, Grekland och Bulgarien, det som var Jugoslavien och södra Italien

Helge sänder bud till kejsaren. Han kräver en rundlig lösensumma till varje man i flottan.

– Annars släpper jag vikingarna loss på fri plundring, hotar han.

Man av stort kvinnotycke

Nestorskrönikan beskriver:

”Flottan vänder hemåt med sidensegel, och med skatter av guld, silver, silkestyger och frukt och vin i lasten. Konstantinopel med dess stenpalats och rika kapell och kapplöpningsbanan hippodromen var räddat”, skriver en krönikör.

Helge intar även det mäktiga Kiev, som styrs av vikingahövdingarna Höskuld och Dyre. De är utmanare till Helge om makten i området.

Helge besegrar dem med list. Utklädd till köpman knackar han på stadsporten. Vakterna hissar upp skyddsgallret och kommer för att inspektera hans varor. Då rusar Helges krigare fram och övermannar dem.

Höskuld och Dyre dödas och Helge lyfter sin lille brorson i luften så att Kievs invånare kan se.

– Detta är Ingvar, son till den store Rurik, Han har kommit för att regera i er stad.

Därefter blir Kiev rikets nya centrum.

 

"Han har hundra fruar och tolv av sönerna kivas inbördes om vem som är äldst."

 

Fursten Ingvar efterträds av sin son Vladimir. Han är en man med stort kvinnotycke; krönikor säger att han har hundra fruar och tolv av sönerna kivas inbördes om vem som är äldst och står i tur att efterträda sin far.

I slutet på det 900-talet händer något viktigt i vikingarnas länder. De börjar tvivla på förfädernas gamla asagudar.

Många är inte längre säkra på att den största lyckan är att dö i strid och hamna hos Oden i Valhall där livet är ett evigt gästabud med mjöd och festande på grisen Särimner som helsteks varje kväll och återuppstår varje morgon.

Vikingarna har på resor i världen mött andra gudar. Och sett att de är lika bra, eller bättre och pålitligare.

 

Började tvivla på asatron

Storfursten Vladimir börjar själv tvivla på sin farfars asatro. Han bjuder in bulgarer, tyskar, judar och greker, låter dem berätta om sin övertygelse och de får tävla om vilken tro han ska välja för Kievrikets invånare.

Bulgarerna är muslimer och de berättar för fursten att i deras paradis får män som släpps in roa sig med unga jungfrur så mycket orkar.

Bulgarerna säger också att de som vill till andra sidan inte får dricka vin eller äta griskött i livet. Det tycker fursten är en alltför stor uppoffring.

I stället väljer han Bysans religion, den ortodoxt kristna. I kyrkorna finns rökelse, vackra prästskrudar, hymner och körsång och den som varit god på jorden välkomnas av Gud i himlen.

Den låter bäst, tycker storfursten, och tvingar under vapenhot hela befolkningen i vikingaimperiet att döpa sig.

Än i dag är den ortodoxa kristna kyrkan vanligast i Ryssland.

Filmen ”Viking” handlar om allt detta. Den går sen nyår för fullsatta salonger från Moskva till Vladivostok. President Putin och hans kulturminister Medinskij såg den på premiären.

– Jag vill gärna se den en gång till, sa en förtjust Putin efter föreställningen.

Filmen berättar om storfurst Vladimirs våldsamma liv. Med en grupp vikingar från Mälardalen konspirerar han mot sin bror, som aspirerar på tronen, och mördar honom. Han tvingar sig till giftermål med våld, lever ett lustingsliv med många kvinnor, för blodiga krig mot sina egna landsmän och lyckas oskadliggöra alla motståndare.

Vikingarna började tvivla på asatron. Foto: Asken Ygdrasil målad av Wilhelm wägner 1886.

I slutet av sitt liv ångrar storfursten alla ogärningar och väljer kristendomen. Efter sin död blir storrufflaren helgonförklarad av den östortodoxa kyrkan får titeln isapostolos, vilket gör honom jämställd i kyrklig rang med apostlarna.

Det pratas svenska i filmen. Joakim Nättelqvist (som var hjälten i Arnfilmerna) spelar en av storfurstens vikingar.

Efter Vladimir kommer Jaroslav den vice. Han styr mellan 1019 och 1054, och då håller vikingatiden på att ta slut.

Fursten är gift med Ingegärd, dotter till Olof Skötkonung, som enat svear och götar till ett rike som blev Sverige.

Furstinnan lever ett sitt liv nära Gud. Hon dör 1050, då hon är 50 år. De sista åren lever hon som nunna.

Ingegärd är begravd med sin make i en sarkofag i Sofiakatedralen i Kiev. Hon blir helgon i den rysk-ortodoxa kyrkan med namnet Heliga Anna av Novgorod – det första svenskfödda helgonet någonsin.

Den svensk-ortodox församling i Eskilstuna har S:t Annas namn. För svenska ortodoxa är hon skyddshelgon.

Vikingatiden närmar sig slutet

Vid Gripsholms slott i Mariefred finns en runsten. Den berättar den tragiska historien om Ingvar den vittfarne och hans män som reser på samma floder som Rurik gjort före dem.

Tola har rest stenen, till minne av sin son Harald, som är halvbror till Ingvar. På stenen står:

 

"De foro manligen

fjärran efter guld

och österut

gåvo örnen föda

De drogo söderut

i Särkland."

 

Att ”ge örnen föda” betyder på vikingaspråk att fälla fiender. Särkland är området runt Kaspiska havet där siden vävs och kvinnor och män klär sig i långa rockar.

Ingvar är släkt med Svearikets största krigarkungar. Erik Segersäll, som får sitt namn efter att ha besegrat danskarna i slaget vid Fyrisvallerna i Uppsala, är hans morfar och Olof Skötkonung är hans morbror.

Ingvar växer upp vid hovet i Sigtuna tillsammans med Skötkonungs son Anund Jakob (som senare blir Svearikets kung).

Han fostras till krigare.

Hans dröm är att vinna ära och göra lika lönande och spännande vikingafärder som förfäderna.

Vid den här tiden är plundringarnas guldålder förbi och vikingatiden börjar närma sig slutet.

I Ruriks vikingarike styr hans ättlingar och vikingar från Svealand börjat möta hårt motstånd på sina traditionella rövarvägar.

Ingvars plan är att ta sig så långt bort det går att komma, till det rika Tbilisi i det kristna Georgien, över Kaspiska havet, till kalifen av Bagdads muslimska rike som sträcker sig högt upp i Spanien, ända till det mytiska landet som i dag är Iran dit få vikingar nått.

I åratal pågår förberedelserna. Timmer fälls. Skepp byggs. Andra fartyg repareras och rustas. I skogarna jagar männen svarträv. De måste ha med något att sälja och byta. Araberna sägs betala 100 dinarer guldmynt för ett skinn av svarträv.

Året är 1036. Ingvar är i 20-årsåldern. I spetsen för 30 skepp seglar han från Sigtuna vid Mälaren, som då är en vik av Östersjön.

500 män är med i Ingvarståget. De kommer från stormannagårdar norr och söder om Mälaren.

 

Fartygen kan göra 14 knop

Skeppen är små, 12 till 18 meter.

Svearnas fartyg för rövarfärder österut är betydligt mindre än långskeppen som andra vikingar använder i västerhavet, för angreppen mot England och Irland.

Svearnas skepp måste vara lätta eftersom de ska dras genom forsar och rullas med stockar mellan floderna.

De kallas knarrar, en klinkbyggd båt i bastant ek eller furu som fått sitt namn av att virket knarrar då vågorna slår mot borden.

Knarrarna har ett råsegel, med en segelyta som kan vara 70 kvadratmeter. Där finns tolv och upp till 18 årpar.

Kölen är låg och skeppen är byggda för att kunna lägga till i grunda vatten. Det är en förutsättning för överraskande anfall.

Med segel och rätt vind kan fartygen göra 14 knop, cirka 26 kilometer i timmen. De kan ros i jämn takt i tre fyra knop, en halv mil i timmen.

Seglet är viktigast. Det är fyrkantigt, vävt av vadmal, ofta i gult och rött.

I före sitter drakhuvudet, det som sprider fasa över hela Europa. Vikingarna färgar det i blodrött, färgen gör de av rödbetor, då de går till strid.

Ruin av Bebådelsekyrkan på Rurik fästning i Novgorod, Ryssland.Foto: Shutterstock

Vikingarnas viktigaste inkomstkälla var traffiking 

Ingvar den vittfarne är kristen. Morbror Olof Skötkonung döper sig av den engelske missionären Sigfrid i Husaby källa 1008. Han kräver att hela den kungliga släkten också tar vigvattnet.

Guds tio budord bryr sig vikingarna inte mycket om. Särskilt det femte – du skall icke dräpa – och det tionde – du ska inte ha begärelse till något som tillhör din nästa.

Männen rövar sig fram. De smyger in byar längs flodstränderna, helst då det är marknadsdag och mycket folk i rörelse. De stjäl, dödar och bränner.

Och de tar till fånga människor som de binder med kedjor.

 

 

"Vikingarnas vikigaste inkomstkälla är trafficking, långt innan ordet finns."

 

Vikingarnas vikigaste inkomstkälla är trafficking, långt innan ordet finns.

Vikingar kallar slavar för trälar, och en skeppslast trälar kan ge ännu mer silver än allt plundringsbyte av en by eller ett kloster.

Vikingalagen från Norge har en reglerad prislista: en kvinna kostar lika mycket som en ko eller oxe.

En man är dubbel så dyr, och har samma värde som en häst.

Unga starka män är lättsålda. De blir galärslavar på fartygen som går på Svarta havet eller Medelhavet. Många trälar sliter med att bygga kanaler eller palats eller i jordbruket i Särkland.

För sex sålda manliga slavar kan vikingen köpa ett svärd av stål med yppersta kvalitet. Fyra slavar räcker till en brynja av stål.

Unga kvinnor är hett eftertraktade av arabiska köpmän. De säljer dem i sin tur till rika kejsare och kalifers harem.

Ingvar och hans män är vana vid att människor är handelsvaror. Hemma i Sveariket äger en viking vanligen två eller tre trälar: en kvinna som hjälper till i hushållsarbetet, och minst två män som tar hand om det tunga slitet i jordbruket.

De största slavmarknaderna i Norden ligger i Hedeby och Ribe i danernas land. På Birka och på Gotland säljer svearna slavar som de för med sig från Gårdarike. Slavhandlare från när och fjärran, men också bönder, kommer för att köpa.

Enligt det gamla Gutelagen har köparen ångerrätt och affären han gå tillbaka om köparen inte är nöjd. Det gäller köp av kvinnor också.

Då Vite Krists lära når oss på 1000-talet förbjuds kristna svear och götar att ha andra kristna som trälar. Det dröjer länge innan slaveriet avskaffas helt: i danernas land med lag 1241, i Norge och Island på 1270-talet, hos oss förbjöds det av kung Magnus Eriksson 1335.

Hövdingen faller i strid

Tillbaka till Ingvar den vittfarne. I Kiev finns Olof Skötkonungs dotter Ingegärd. Hon är gift med storfursten Jaroslav den vise, och släkt med Ingvar.

Vikingarna stannar i Kiev i tre vintrar. Båtar och vapen ses över. Ingvar samlar information från köpmän och sjöfarare för färden till okända riken, mot Orientens rikedomar.

Den isländska krönikan ”Ingvars saga” berättar att svearna våren 1040 sätter sig i drakskeppen och reser mot okända äventyr.

Färden går längs Dnjepr. De seglar med strömmen, och snösmältningen ger dem extra fart och spar många roddarryggar.

De når Svarta havet, fortsätter österut, rundar Krimhalvön.

De plundrar, rövar, mördar, bränner. Bytet är gott.

Det kan vara från Ingvars resa som araben Ibn Fadlan skildrar en hövdings begravning i sin reseberättelse.

Hövdingen har fallit i strid. En ung gråtande slavinna ska följa hövdingen till dödsriket.

Innan slavkvinnan offras har hon samlag med flera män i hövdingens hird. Det ska garantera att hon har färsk säd med sig till Valhall för att kunna föda nya slavar där.

Ibn Fadlan skriver:

”Vikingarna slår på sina sköldar med yxorna och det blir ett öronbedövande dån. Kvinnan hålls fast i händer och fötter. En äldre kvinna som är känd som Dödsängeln lägger ett rep om slavinnans hals och ger repets ändrar till två män. Därefter tar hon fram en bred dolk som hon stöter mellan flickans revben samtidigt som männen stryper henne.

Slavinnan läggs intill hövdingen i hans skepp. Där finns också hans vapen, hans hundar, jaktfalk och guld som han erövrat. Därefter sätts skeppet i brand och blir till aska”.

Många av vikingarnas skepp går under

Längs vägen möter Ingvars män fiender med ett vapen som vikingar aldrig sett. Grekisk eld kallar de det.

De reser längs en mäktig flod som mynnar i trakten kring Baku. Spanaren i fören på första skeppet ropar bakåt att han ser märkliga öar som rör sig.

Det är inte öar, det är runda fartyg som kamouflerats med buskar och gräs. Fienden kommer närmare och ur långa kopparrör sprutar plötsligt brinnande vätska över drakskeppen.

”Mycken eld flög mot skeppen och de blev till aska”, berättas i ”Ingvars saga”.

Eldvätskan tycks vara ett slags napalmliknande substans som klibbar sig fast vid allt som träffas. I området finns många oljekällor, och redan på vikingatiden hittade befolkningen sätt att använda oljan.

Ingvars män försvarar dig med att skjuta brinnande pilar mot mynningen på kopparrören. Eldpilen tänder vätskan och fiendeskeppen tar eld. Så vinner vikingarna den striden.

Men många av Ingvars skepp går under, med män och rovbyte.

I flera månader seglar Ingvars flotta runt Kaspiska havet. De stuvar fartygen med gott byte. De har siden, doftande kryddor, silver och guld.

Efter många strider och plundringar når de Tbilisi, nuvarande huvudstaden i Georgien. Ingvar sluter avtal med kung Bagrat att få ta med den värdefulla lasten och lämna området i frid utan att betala tull.

Kungens krav är att Ingvars män först ska hjälpa honom att besegra hans bror som konkurrerar om makten.

Ingvar rustar till strid. Han bygger stora hjul med vassa spetsar. Han smider fotanglar.

Striden börjar. Hjulen sätts i brand, rullas mot angriparna och splittrar deras led. Då fiendens ryttare anfaller skadas hästarnas hovar av fotanglarna och ryttarna faller av.

Segern är stor. Ingvar den vittfarne är hjälte.

Så kommer den olycksaliga kvällen då vikingarna ställer till segerfest.

Till lägret kommer ett stort antal unga och vackra kvinnor. De är en segergåva från kung Bagrat.

 

Gudarnas boning "Walhall".Foto: Emil Doepler cirka 1905.

Ett enda skepp återvänder till Sveariket

Gåvan är en listig fälla. Kung Bagrats vill komma åt vikingarnas rovbyte.

Vikingarna festar, dricker det söta georgiska vinet, förlustar sig med kvinnorna.

Morgonen efter är kvinnorna borta. 18 vikingar ligger döda.

”Ingvars män drabbades av djävulskt häxeri”, säger ”Ingvars saga”.

Vilken sjukdom kvinnorna smittar männen med kan ingen i dag säga. Möjligen förgiftar de vinet.

De överlevande hissar segel och flyr så fort de kan. Farsoten sprider sig och de bästa männen dör och snart är de döda fler än de levande.

Ingvar den vittfarne drabbas och även han dör. Det är hösten 1041 och Ingvar blir 25 år.

Av vikingatågets 30 skepp finns tolv kvar. Männen har inte längre någon ledare. De är oense om vart färden ska fortsätta.

Några vänder fören mot Konstantinopel för att bli väringar i kejsarens livgarde. Andra reser för att söka tjänst hos kalifen i Bagdad.

Ett enda skepp återvänder till Sveariket. En sliten skara luggslitna krigare seglar genom skärgården och in i Mälaren. De lägger till vid Anund Jakobs kungagård i Sigtuna.

Kungen är den förste som få veta att hans släkting Ingvar och fosterbror Harald är bland de döda.

Hundratals familjer får snart veta att deras fäder och söner inte mer ska väntas.

27 vikingastenar har hittats som berättar om männen som följde Ingvar.

Ni som kommer till Arlanda kan titta in i terminal 2. I entrén finns ett två och en halv meter högt och tre ton tungt minne från Ingvarsfärden.

”Gunnar och Björn och Torgrim reste denna sten efter Torsten, sin broder. Han blev död österut med Ingvar”, står det i runskrift.

Stenen hittas i början på 1990-talet då en grävmaskinist sätter skopan i marken för att börja bygga avfarten från E4 till flygplatsen.

FAKTA

SAGOTRÄDET YGGDRASIL

I vikingarnas tro växte i jordens mitt ett jättelikt träd, en ask, kallat Yggdrasil. Nära trädet låg Asgård, gudarnas hem.

Runt Asgård löpte en mur. Utanför fanns Midgård där människorna levde. Kring Midgård fanns ännu en mur och utanför låg jättarnas rike som kallades Utgård.

Yggdrasils rötter gick till Nifelhem, det underjordiska dödsriket.

De tre nornorna Urd, Skuld och Verdandi bodde vid trädets fot. De hämtade vatten och vit sand från en brunn för att hindra stammen och genarna att vissna.

FAKTA

EVIGA FESTER I VALHALL

De tappraste vikingarna som dött i strid kom till Valhall, Odens boning i Asgård. Valkyriorna, kvinnliga dödsväsen som red på flygande hästar, valde de stupade krigarna som togs till Valhall.

Varje dag slogs de på liv och död. På kvällarna hölls ståtliga gästabud för segrarna, och alla drack mjöd och åt av den helstekta grisen Särimner.

Morgonen efter återuppstod både Särimner och de dödade. De slogs igen och avslutade med nytt gästabud.

De modigaste togs ut av Oden för att kriga vid hans sida i världens sista strid, mellan asagudarna och jättarna.