För de flesta symboliserar den här bilden av Kim Phucs lidande Vietnam-kriget.
För de flesta symboliserar den här bilden av Kim Phucs lidande Vietnam-kriget.

Traumat är evigt för Kim och USA

Publicerad

NEW YORK. Hon blir för alltid flickan på bilden.

I veckan har det gått 40 år sedan fotografen Nick Ut tog sin berömda Vietnam-bild på den gråtande, nakna, svårt brännskadade Kim Phuc.

Hon är 49 år i dag och det har tagit henne många och svåra år att bli fri från bilden och minnena av kriget.

Ett trauma hon på sätt och vis delat med hela USA.

Det togs rörliga bilder i färg också, den där junidagen 1972. Kim Phuc kommer springande bakom sin bror, mörk rök i bakgrunden. Allt är över på några sekunder.

Men det är AP-fotografen Nick Uts bild vi minns. Krigets alla fasor förevigat i ett svartvitt ögonblick. I barnens skrik. I Kim Phucs ansikte.

Så stark var bilden att den setts som en påskyndade orsak till USA:s sorti ur konflikten. När dåvarande presidenten Richard Nixon såg den för första gången så trodde han att den var arrangerad, manipulerad.

Men det var förstås inget arrangerat med Kim Phucs skrik av smärta och hennes sönderbrända vänstra arm och rygg. Det var heller inget unikt med den typen av händelser i ett krig där napalm dagligen regnade ner från skyn.

Det ovanliga var att 21-åriga Nick Ut stod där på landsväg 1 och fångade allt i sin bild. Det räddade bokstavligen livet på Kim Phuc. Men det skulle också bli en slags förbannelse som höll på att förstöra hennes liv.

Nyhetsbyrån AP har träffat Kim Phuc igen inför 40-årsjubileet den 8 juni. Det är minnen hon berättat ofta förr.

- Jag ville verkligen bli fri från den där lilla flickan, säger hon till AP. Men det verkar som om bilden inte kan släppa taget.

Hon har dock lärt sig acceptera det och vänt det till något positivt. Hon är i dag bland annat goodwill - ambassadör för Unesco och arbetar med att hjälpa krigets offer.

 

Det hon själv blev för 40 år sedan då hon var nio år gammal. Hon hade sökt skydd med sin familj i ett tempel i byn Trang Bang, på gränsen mot Kambodja. Kriget var egentligen förlorat redan då för sydvietnameserna men striderna fortsatte. Och flygbombningarna.

Och den 8 juni så var det templet som var målet. Kim Phuc minns hur soldaterna hann skrika ut en varning:

- Vi måste bort från den här platsen. De kommer att bomba och vi kommer att dö!

Bara några ögonblick senare såg hon gul och lilafärgad rök bolma fram kring templet. En markering åt det Skyraider-plan som kom med napalmbomber under vingarna.

Kim Phuc såg planet komma, såg bombarna tumla genom luften. Sedan kom explosionerna och allt blev eld. Den kladdiga, brinnande napalmen smälte genom hennes kläder och hud.

Kim Phuc försökte borsta av sig napalmen från vänsterarmen och hon minns fortfarande hur hon tänkte: Jag kommer att bli ful och inte vara normal längre. Hon sprang ut på landsväg 1, bakom sin bror.

- Nong qua! Nong qua! skrek hon.

- För hett! För hett!

Kim Phuc minns inte fotograferna som mötte henne. Hon förlorade medvetandet kort därefter.

Men Nick Ut tog inte bara hennes foto. Han körde henne även till ett sjukhus i Saigon. Där sa sjukvårdspersonalen att hon var för svårt skadad men Nick Ut gav inte med sig. Han övertalade dem att gör a allt för att rädda henne.

- Jag grät när jag såg henne komma springande, säger han i dag till AP.

Han jobbar åt nyhetsbyrån än, men nu i USA.

- Om jag inte hade hjälpt henne - om något hade hänt henne och hon avlidit - så tror jag att jag skulle ha tagit livet av mig.

 

Men hon överlevde. Det dröjde 13 månader innan hon kunde lämna sjukhuset. Hon hade brännskador över 65 procent av kroppen, värsta drabbat var ryggen och vänsterarmen.

- Jag hade inte en aning om var jag var eller vad som hänt, berättar hon om första dagen på sjukhus. Jag vaknade upp med så mycket smärta, så mycket fruktan.

Kim Phuc återvände hem till sin by och livet återgick till det normala under en stund. Men när kommunisterna tog över makten i hela landet 1975 insåg de snart att det fanns ett propagandavärde i Kim Phuc.

Hon drömde om att utbilda sig till läkare, men myndigheterna ville annorlunda. Hon tvingades hoppa av studierna och återvända hem.

Där intervjuades hon ofta av utländska journalister. Kommunisterna sa åt henne vad hon skulle säga, de övervakade varje möte.

- Jag brändes av napalm och blev ett krigets offer. Men sedan blev jag ett annat slags offer.

- Mitt hjärta blev svart som kaffe. Jag önskade att jag hade dött i attacken med min kusin, med de sydvietnamesiska soldaterna.

 

Hon fann en slags räddning i bibeln och den kristna tron. Och ironiskt nog blev bilden sedan hennes räddning igen.

Hennes berömdhet gjorde det nämligen möjligt för henne att komma till Västtyskland för vård och sedan fick hon en chans att studera på Kuba.

Där träffade hon en ung vietnames, Bui Huy Toan, och de gifte sig 1992. De for på smekmånadsresa till Moskva och på vägen hem mellanlandade planet i kanadensiska Newfoundland för att fylla på bränsle.

Kim Phuc och hennes nyblivna make klev av planet. Och sökte asyl i Kanada.

- Jag hade inget, men jag kände mig så lycklig. Jag hade fått min frihet, berättade hon för några år sedan för New York Times.

De bosatte sig i Toronto och Kim Phuc kontaktade Nick Ut (han hade själv emigrerat från Vietnam till USA). Han rådde henne att berätta sin historia för världen, men först var hon ovillig. Trött på den.

- Jag hade en make och ett nytt liv och ville vara normal som alla andra.

Men journalister hittade henne snart och hon insåg att hon aldrig skulle bli fri från bilden. Bättre då att ta kontroll över den och själv styra budskapet. Det är vad hon har gjort. Det har tagit henne på resor runt världen, det har lett henne ända till drottning Elizabeth II.

- De flesta känner till min bild, men det är få som känner till mitt liv, säger hon. Jag kan acceptera bilden nu som en mäktig gåva.

- Nu är det mitt val. Och jag kan arbeta för freden.

Det har inte bara gått 40 år sedan bilden togs. Det har också gått 50 år sedan amerikanska styrkor på allvar deltog i en räd in i den vietnamesiska djungeln.

Vietnam-kriget var länge ett öppet sår för USA. Ett sår som börjat läka på allvar. Ett tecken på det är att det i år - med anledning av 50-årsminnet - inleds en 13 år lång kampanj för att ihågkomma konflikten och dess offer. 58 000 amerikanska soldater dog där.

President Barack Obama valde själv Vietnam som tema när USA nyligen firade Memorial day. Han vände sig direkt till Vietnamveteranerna och sa:

- Ni fick ofta skulden för ett krig ni inte startade och ni skulle ha hedrats för att ni tjänade landet med ära.

- Det var en nationell skam, en vanära som aldrig skulle ha inträffat.

För Kim Phuc gäller samma sak för napalm-bombningen mot Trang Bang den 8 juni 1972.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag