Terrorteater - en känslig historia

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.
Breiviks manifest blir pjäs, men många tycker det är fel att ge honom mer uppmärksamhet.

Medan domstolen i Norge förbereder sig inför rättegången mot massmördaren Anders Behring Breivik i april pågår striden för fullt om hans våldsamma manifest.

På ena sidan skranket står de som menar att eftersom hans terrorbrott är politiskt och motiven finns i manifestet måste vi våga debattera innehållet – och till och med sätta upp det som teaterpjäs.

På andra sidan finns de som menar att det bara tjänar massmördarens och högerextremistens syften att sprida hans åsikter och det bästa vore att slänga manifestet rakt ned i soptunnan.

Klockan var 14.09 fredag den 22 juli 2011 när över tusen personer fick ett mejl från den blivande massmördaren Anders Behring Breivik. Det innehöll hans manifest "2083: A European declaration of independence"; en 1 500 sidor lång förklaring till varför han skulle begå sina fasansfulla brott denna eftermiddag.

Drygt en timme senare, klockan 15.26, exploderade bomben i regeringskvarteren i Oslo. Klockan 17.04 visade Breivik upp en falsk polislegitimation och klev ombord på färjan M/S Thorbjørn som tog honom till Utøya. Där började han skjuta ihjäl socialdemokratiska ungdomar.

Efter häktningsförhandlingarna den 25 juli gav Oslo tingsrätt en bild av Breiviks motiv. Till polis och tingsrätt säger han att han har genomfört sina handlingar för att rädda Norge och Västeuropa från det han kallar "kulturmarxismen" och från att muslimer ska ta över, den så kallade "islamifieringen". Helt i enlighet med manifestet. Han ville sända en signal till det norska folket, "straffa förrädarna" i Arbeiderpartiet och försvåra nyrekryteringen av vänsterpolitiker.

I förra veckan meddelade domstolen att Anders Behring Breivik INTE kommer att få tala i direktsändning till omvärlden när rättegången inleds den 16 april. Det skulle stämma illa med fallets natur, eftersom motivet för dådet är just att få publicitet kring budskapet.

Samtidigt förbereder den danska dramatikern Christian Lollike att sätta upp "Manifest 2083" som teaterpjäs i Caféteatret i Köpenhamn och sedan i Dramatikkens Hus i Oslo. Helt naturligt har brottsoffrens familjer reagerat. Anhöriggruppen vill försöka stoppa pjäsen, som dels river upp alla sår igen och dels gör det Breivik vill: sprider hans budskap.

Sven-Erik Alhem, ordförande i Brottsofferjourernas Riksförbund och tidigare överåklagare, säger att de anhöriga inte har någon chans att få pjäsen stoppad.

– Nej, det är otänkbart. Jag skulle inget hellre önska, eftersom jag tycker att det är ett utnyttjande av yttrandefriheten på ett omdömeslöst sätt. De skiter i de drabbade. De trampar på brottsoffrens känsloliv.

I den svenska debatten har betydelsen av Breiviks manifest nått ändå upp på ministernivå. I boken "De hatade - om radikalhögerns måltavlor" skriver Magnus Linton bland annat om det Breivik i sitt manifest kallar "kulturmarxism", som också brukar kallas "politisk korrekthet". Han menar att för både extremister och högeretablissemanget handlar alltid sprängstoffet om mångfald och feminism, kärnorna i "den politiska korrektheten".

Författaren Maria Sveland skriver i Dagens Nyheter att det är först när hon i Magnus Lintons bok läser avsnittet om massakern på Utøya som hon begriper "hur hatet mot mångfalden hör ihop med antifeminismen som blomstrar i medierna bland reaktionära ledarskribenter, högerkonservativa och liberala tankesmedjor som Timbro och Axess, bloggar och nätdebattörer".

Då tar det hus i helvete.

De kulturkonservativa känner sig utpekade. Sammankopplade med en massmördare. Socialminister Göran Hägglund kliver fram i en debattartikel i Aftonbladet där han menar att "det tonläge och de anklagelser som medievänstern nu vräker ur sig håller på att förgifta det politiska samtalet".

Johan Lundberg, som är docent i litteraturvetenskap och chefredaktör för Axess magasin, säger så här:

– Man måste försöka hitta en balans. Visst bör vi analysera varför en person har begått ett brott. Men när går det över gränsen? Han vill ha spridning av sina åsikter, men det här manifestet är bara en kökkenmödding, skrivet med det megalomana anspråket hos en dåre.

– Terrorism bygger ofta på vanföreställningar om samhället. Det gjorde den västtyska terrorismen på 1970-talet. Det gjorde den ryska terrorismen. Terrorister har en bisarr verklighetsuppfattning.

Självklart tycker ingen normal människa att det är rätt att Breivik skjuter ihjäl unga socialdemokrater. Men bör man inte fråga sig varför han går på korståg just nu, varför han hatar just muslimer, kvinnor och vänsterpolitiker, varför han tror att det pågår ett krig och att muslimer kommer att "ta över" Norge och Västvärlden?

Ali Esbati, samhällsdebattör och tidigare svenska Ung vänsters ordförande, överlevde attacken på Utøya. Han var på ön för att hålla föredrag för de norska ungdomarna. Han sprang för sitt liv, såg döda kroppar, gömde sig, hoppade i vattnet. Hans åsikt är att vi absolut bör prata om manifestet, granska det, för att hitta ledtrådar till varför Breivik tyckte att terrordådet var nödvändigt.

– Vi måste förstå att en politisk handling som den här inte sker i ett vakuum. Det är inte bara slumpen som gör att en viss sorts hatbrott sker ute i Europa. Och om man anser att det pågår ett slags krig ligger det nära till hands att man går hårdast åt de man anser vara förrädarna. Manifestet innehåller många märkligheter, men den politiska kärnan är i hög grad en kompilation av material som har funnits en bra stund: essäer, böcker och nätverksdiskussioner. Det ger en indikation vad det är för politisk miljö han tillhör med sitt sätt att tänka.

– Det är intressant att man från höger nu vill lägga locket på. Oftast handlar striden inte om vilka svar som ges, utan vilka frågor som ställs. Det högerpopulistiska mantrat har länge varit att "vi måste våga prata om problemet med invandring" och "vad är det som händer med vår kultur". I den pågående franska valrörelsen säger Sarkozy sånt som Sverigedemokraterna gjort till sin livsluft.

Dramatikern Christian Lollike – som ska sätta upp "Manifest 2083" på scen med Olaf Højgaard i rollen som massmördaren – säger i en intervju i tidningen Politiken att han tycker att det är viktigt att på djupet försöka förstå hur Breivik tänkte. För att det är konstens uppgift. För att det kan ske igen.

Johan Lundberg på Axess magasin har förståelse för att de anhöriga vill stoppa pjäsen. Han säger:

– Själv tycker jag att det verkar kontraproduktivt att ägna så mycket energi åt manifestet, och ge det så mycket utrymme. Det tjänar bara Breiviks syften att älta det i all evighet. Det finns så mycket bra dramatik i litteraturhistorien att det förefaller onödigt att skapa ny dramatik med utgångspunkt i ett dåraktigt manifest.

En annan intrikat fråga är om Anders Behring Breivik som upphovsman har någon rätt till ersättning. Anna Carlson, ordförande i Teaterförbundet, vill inte säga vad hon tycker om:

– Vad gäller den upphovsrätt som finns och i så fall hur den ska hävdas är detta en fråga för Breivik som skrivit materialet.

I USA finns det lagar som förbjuder grova brottslingar att tjäna pengar på sina brott, men så ser det inte ut i Sverige och Norge. Sven-Erik Alhem i Brottsofferjourernas Riksförbund tycker inte att det är en särskilt viktig fråga i sammanhanget. När Breivik väl är dömd blir han skadeståndsskyldig. Tjänar han några pengar går de till brottsoffren.

– Det kan ha en positiv psykologisk effekt. Det kan kännas mer tillfredställande för ett brottsoffer att pengarna kommer från Breivik och inte från staten, säger Sven-Erik Alhem.

FAKTA

VAD?

"2083: A European declaration of independence" är ett manifest på 1 500 sidor skrivet av massmördaren Anders Behring Breivik. Det ligger till grund för pjäsen "Manifest 2083", som ska sättas upp i Oslo och Köpenhamn. Manifestet består till hälften av texter Breivik har hittat i böcker och på internet och till hälften av eget material: analys, dagbok, logg, recept och en intervju han har gjort med sig själv.

VILKA?

Anders Behring Breivik, massmördare, högerextremist och terrorist, som skrev och publicerade manifestet.

Ali Esbati, samhällsdebattör och vänsterpartist. Överlevde massakern på Utøya.

Johan Lundberg, chefredaktör Axess magasin.

Sven-Erik Alhem, ordförande i Brottsofferjourernas Riksförbund.

Göran Hägglund, socialminister och partiledare (KD).

Christian Lollike, dansk dramatiker och teaterchef.