Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Terrorister tog gisslan i OS-by - elva dödades

En av de palestinska terroristerna fångad av en kamera i München strax före blodbadet. Foto: Olle Karud

Ankie Spitzer tror fortfarande på den olympiska idén om fred och förbrödring - trots att varje nytt OS får fruktansvärda minnen att vakna till liv.

Hon är änka efter en av de elva israeliska idrottsmän som mördades i Münchenmassakern 1972.

Det blodiga terrordådet förändrade de olympiska spelen för alltid och slog fast att idrott och politik hör ihop.

Säkerheten har trappats upp varje OS efter München och ­Londonspelen slår alla rekord med 35 000 poliser och ­säkerhetsmän - samt luftvärn och stridsplan.

4 politiska Kriser som har skakat OS

Montreal 1976

23 länder - 22 afrikanska och Guyana - bojkottar OS. De protesterar mot att IOK inte utestänger Nya Zeeland vars rugbylandslag turnerat i Sydafrika - som är uteslutet ur den olympiska rörelsen på grund av sin apartheidpolitik.

Moskva 1980

Hela 65 av 145 länder stannar hemma från OS i protest mot Sovjets inmarsch i Afghanistan - på uppmaning av USA:s president Jimmy Carter. Bland bojkottländerna märks USA, Västtyskland, Kanada och Japan.

Los Angeles 1984

Sovjet bojkottar OS i spetsen för 13 andra socialiststater. Den officiella motiveringen är att de amerikanska arrangörerna inte kan garantera deltagarnas säkerhet. De 14 länderna arrangerar ett alternativ-OS.

München 1972

Palestinska terrorister tar elva israeliska OS-deltagare som gisslan i den olympiska byn. Samtliga dödas. Men spelen fortsätter efter bara en sorgedag trots det som blivit känt som München-massakern. Foto: NAMN

Klockan är halv fem på morgonen den 5 september 1972. Åtta tungt beväpnade män klättrar över staketet till olympiabyn i München där tusentals idrottsmän ligger och sover inför nästa dags tävlingar.

Säkerheten är obefintlig och angriparna - som tillhör terrorgruppen Svarta september, en avläggare till den palestinske ledaren Yassir Arafats organisation Fatah - kan obehindrat springa till huset på Connollystrasse 31 där den israeliska OS-delegationen är inhyst.

 

Med höjda vapen rusar de in i en lägenhet och överrumplar sex sovande tränare och funktionärer. I en annan lägenhet tar de fem brottare och tyngdlyftare till fånga. Där stöter de på motstånd och skjuter ihjäl två av dem.

Andra i den israeliska OS-truppen lyckas komma undan genom att hoppa ut från balkonger eller gömma sig. Men terroristerna har nio människor som gisslan.

Så börjar tragedin som satt outplånliga spår i den olympiska historien. OS har utnyttjats politiskt både tidigare och senare. Stockholm 1912 stärkte den storsvenska nationalismen. Berlin 1936 blev en propagandatriumf för Adolf Hitler. Och tre spel i rad, 1976-1984, bojkottades av stora delar av världen.

 

Men 1972 är en vattendelare. Det blev "naivitetens slutpunkt", som författaren P O Enquist skriver i sin bok om München-OS. Den gången uppgick kostnaderna för säkerhet kring spelen till två miljoner dollar. I sommarens OS i London uppges arrangörerna satsa 1,6 miljarder dollar på säkerheten.

 

Spelen skyddas i år av 12 000 poliser och 23 700 säkerhetsmän, bland dem 13 500 soldater. Det råder flygförbud över de olympiska områdena och den brittiska militären laddar upp med luftvärnsraketer, stridplan av typ Typhoon och ett hangarfartyg på Themsen.

- Vissa kretsar har uppfattningen att terroristhotet har försvunnit. Bin Ladin är död, al-Qaidas ledning i Pakistan är under hårt tryck och det har inte varit någon större terroristattack här på sju år. Men bakom kulisserna, i bilar och på gator i det här landet saknas det inte individer som talar om att genomföra terroristdåd här, säger Jonathan Evans, chef för den brittiska spionorganisationen MI5, till nyhetsbyrån AP.

 

Ankie Spitzer, 66, bor utanför Tel Aviv. För 40 år sedan var den holländska tidigare elitfäkterskan nygift med Israels fäkttränare Andre Spitzer. Hon var på plats i München den ödesdigra septemberdagen 1972.

- Jag tror fortfarande på den olympiska idén. Det är lika emotionellt laddat att se inmarschen varje gång. Jag minns hur lyckliga Andre och hans vänner var i München, för dem var det en dröm, säger Ankie Spitzer.

- Först visste jag inte om Andre var med bland gisslan, några lyckades ju fly. Sen fick jag beskedet. Vi väntade hela dagen medan tyskarna förhandlade med terroristerna.

 

Hon berättar hur hon såg sig man på tv på kvällen. Tillsammans med nära en miljard tittare över hela världen följde hon hela gisslandramat i direktsändning. Den tyske förhandlaren ville tala med någon i gisslan. Andre Spitzer som talade tyska fördes fram med bakbundna händer till fönstret i lägenheten, där palestinierna förskansat sig med sina fångar. De krävde att 234 palestinska fångar i israeliska fängelser skulle friges.

- En man med automatvapen stod intill Andre. Min man började tala, men när han försökte gå in på detaljer slog terroristen honom med gevärskolven, drog bort honom och stängde fönstret. Det var sista gången jag såg Andre i livet, säger Ankie Spitzer.

 

Efter drygt 20 nervpirrande timmar är tragedin fullbordad. Ett enligt samstämmiga uppgifter fumligt tyskt fritagningsförsök förvärrar resultatet. Elva israeliska OS-deltagare, fem palestinska terrorister och en tysk polis dödas i Münchenmassakern.

Trots blodbadet fortsätter OS. Efter ett dygns paus och en sorgehögtid är tävlingarna i gång igen som om ingenting hänt. Avery Brundage, kontroversiell ordförande i Internationella olympiska kommittén (IOK) i två decennier som hela sin karriär kämpat för att "hålla isär idrott och politik", slår fast att "the games must go on" (spelen måste fortsätta).

 

I 40 år har de israeliska offrens familjer bett IOK att hålla en tyst minut vid spelens invigning för att hedra de döda - och för att händelsen ska minnas. Men IOK vägrar. IOK-ledare har, enligt Ankie Spitzer, inofficiellt förklarat att det beror på att arabiska medlemsländer motsätter sig en sådan hedersbetygelse.

- Jag åker till varje OS och framför kravet. Det handlar inte om politik utan om att vi måste minnas för att det inte ska upprepas. De döda var en del av den olympiska familjen, säger hon.

- Jag fortsätter att kämpa. När jag inte orkar längre kommer min dotter att fortsätta. Hon var bara två månader gammal när hennes pappa mördades.

 

Hon reser också till London för att delta i en minnesceremoni som anordnas av den lokala judiska församlingen och israeliska ambassaden. Men inte av IOK.

Münchenmassakern har gett upphov till en rad böcker, filmer, dokumentärer och tv-serier som skildrar blodbadet och inte minst den israeliska underrättelsetjänsten Mossads dramatiska jakt under 1970-talet på dem som låg bakom dådet. Steven Spielbergs film "München" från 2005 är den mest kända. Och den mest kontroversiella eftersom filmen enligt kritiker likställer terroristerna och terroristbekämparnas moraliska dubier.

 

Dådet i München fördöms i större delen av världen. Samtidigt placerar det den palestinska frågan på den internationella dagordningen där den har stannat sedan dess.

På samma sätt blir OS i Mexico City 1968 ett genombrott för den amerikanska rörelsen för svartas likaberättigande. I stället för att sjunga med i sin nationalsång genomför USA-löparna Tommie Smith och John Carlos, guld- respektive bronsmedaljör på 200 meter, en politisk demonstration på prispallen. De höjer sina knutna nävar i svarta handskar i en Black power-gest - i protest mot rasförtrycket i sitt hemland.

- Politik har varit med i OS nästan från början. Alla länder ser det som ett sätt att synas. En del är mer chauvinistiska än andra, säger Johan Erséus, journalist och författare som just har kommit ut med boken "Solskensolympiaden Stockholm 1912".

- Men inget land har tjänat på en bojkott. Det har bara slagit tillbaka på dem själva och drabbat deras egna idrottsmän. Väldigt få minns att USA inte var med 1980 eller att Sovjet inte deltog 1984. Ännu färre minns att svarta Afrika bojkottade 1976 och därmed öppnade för andra länders löpare.

- Däremot har politiska rörelser dragit nytta av den stora uppmärksamheten kring spelen. På det sättet fick Black power-rörelsen uppmärksamhet 1968 och palestinierna 1972, säger han.

 

- OS i Stockholm 1912 var politiskt viktigt för Sverige, förklarar han. Det var ett tillfälle att få tillbaka lite nationell glans efter unionsupplösningen 1905 då Sverige "förlorade" Norge.

- Det var en chans för nationalistiska, rojalistiska och försvarsvänliga kretsar att flytta fram sina positioner. De drog åt samma håll som de många militärerna i ledningen för idrottsrörelsen, säger Johan Erséus.

- OS passade Sverige perfekt. Det var en revansch för Norge och placerade Sverige på världskartan, säger han.

 

Efter Stockholm fortsätter politiseringen av spelen. I Antwerpen 1920 får Tyskland, Österrike och flera andra länder på den förlorande sidan i första världskriget inte vara med. I Paris fyra år senare är Tyskland fortfarande utestängt. Av motsvarande skäl hindras axelmakterna Tyskland och Japan från att delta i London 1948.

"Hitlers olympiad" i Berlin 1936 genomsyras av politik. De tyska judeförföljelserna är i full gång sedan flera år och det finns en internationell rörelse för att bojkotta spelen. Men den rinner ut i sanden, bland annat för att olympiska pampar som amerikanen Avery Brundage och svensken Sigfrid Edström kämpar med näbbar och klor för att spelen ska arrangeras som planerat.

 

- Det finns än i dag olika tolkningar av hur nazisterna tilläts utnyttja spelen. Det blev en stor propagandatriumf för dem. Även om det inte fanns nazistiska banderoller inne på själva stadion utan bara runt omkring, säger Ove Karlsson, sportjournalist och olympiahistoriker.

- Många blev imponerade av Berlin-OS och tyskarnas effektivitet. Men det fanns klarsynta rapportörer som DN-journalisten Barbro Alving. Och radioreportern Sven Jerring som i sitt referat av avslutningen sa att han såg "mörka moln torna upp sig", säger han.

 

Ove Karlsson, styrelseledamot i Internationella sällskapet för olympiahistoriker, påpekar att OS har överlevt alla krig och politiska kriser. Men det såg mörkt ut när tre spel i rad utsattes för omfattande bojkotter. De afrikanska länderna stannade hemma från Montreal 1976 på grund av Sydafrikafrågan. USA och en rad andra länder bojkottade Moskva 1980 i protest mot Sovjets invasion av Afghanistan - och som hämnd för detta uteblev östblocket med Sovjet i spetsen från Los Angeles 1984.

- Medieutvecklingen gör att mycket negativt blottas om arrangörsländer med tvivelaktiga regimer. Det går inte att dölja, även om Kina gjorde stora försök 2008. Den här öppenheten är av godo, säger Ove Karlsson.