Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Tattarungen" blev dragspelskungen

Älskad musiker. Dragspelskungen Calle Jularbo gjorde fler inspelningar än någon annan svensk och hyllades över hela landet. Jularbo var av resandesläkt, något som han själv inte talade högt om. Foto: TT Foto: Pressens Bild

I sin barndom i Dalarna fick Calle Jularbo och hans familj höra "tattare" och andra glåpord på grund av sina romska rötter.

Men Calle Jularbo blev så småningom Sveriges mest älskade dragspelare, och är den mest givna kopplingen mellan svensk folkmusik och en romsk musiktradition som levt sida vid sida i flera hundra år.

- Resandefolket har spelat en stor roll när det gäller spridningen av svensk musiktradition, bland annat för att de förföljdes och ständigt var på resa, säger folkmusikern Ralf Novak Rosengren.

Lyssna på "Tattarungen" blev dragspelskungen

Ladda ner avsnitt

Fler populära musiker med romska rötter

Svensk vissångare. Toni Holgersson är framgångsrik svensk vissångare och kompositör med tio album bakom sig sedan debuten 1989. Det senaste heter "Sentimentalsjukhuset" och kom 2012. Han har resanderötter på sin pappas sida.

En av de främsta. Lelo Nika, bor i Malmö, är av serbisk romsk familj och en av världens främsta dragspelare. Spelar jazz, konstmusik, folkmusik och världsmusik med andra kända musiker och turnerar över hela världen.

Stilbildande ekvilibrist. Django Reinhardt var en fransk-belgisk jazzgitarrist med romsk härkomst (1910-53). Han var stilbildande på sitt instrument och spelade med bland andra Coleman Hawkins, Duke Ellington och Stéphane Grappelli.

Romernas historia i Sverige

Romerna utvandrade från Indien på 900- eller 1000-talet. På 1000-talet fanns romer i Armenien och Konstantinopel (Istanbul).

Första noteringarna om romer i Europa härrör från 1322 på Kreta.

På 1500-talet kom Greve Antonius till Sverige med ett antal familjer. Greven och hans här kallades senare "tattare" i en krönika av Olaus Petri.

Romernas tillvaro i Sverige präglades redan från början av diskriminering och trakasserier. 1576 krävde exempelvis kung Johan III att fogdarna i Norrland skulle köra ut "tattarna" ur riket.

1637 utfärdades "Placat om Tatrarnes fördrifvande av landet". Romska män skulle hängas, kvinnor och barn jagas ut. En hel del romer lyckades ändå bli kvar i landet.

Mellan 1914 och 1954 förbjöd Sverige all romsk invandring. Under denna tid inleddes ett nationellt tvångssteriliseringsprojekt för att sanera folkstammen. Romer och resande hörde till de icke önskvärda.

Först 1959 fick romerna rätt till bostad och skolgång i Sverige.

I södra och östra Europa har romernas historia präglats av förtryck och slaveri. I Rumänien levde de som slavar ända till 1855.

Under 1940-talet drabbades minst en halv miljon av de europeiska romerna av den nazistiska Förintelsen, vilket har erkänts först på senare år. I exempelvis Estland överlevde bara mellan 5 och 10 procent av romerna Förintelsen.

Även under resten av 1900-talet präglades romernas situation av förföljelser runtom i Europa.

I stora delar av Europa har förföljelsen av romer intensifierats under 2000-talet. Italiens förre ledare Silvio Berlusconi har kallat romerna för ondskans armé. Under sin tid som Frankrikes president rev Nicolas Sarkozy romska läger och körde ut romer ur landet.

I den svenska paviljongen vid världs-utställningen i Sevilla i Spanien 1992 presenterade Sverige det svenskaste vi kunde komma på. Det var August Strindberg och Pippi Långstrump, stolar av Bruno Mathsson och Stringhyllor av Nisse Strinning, en röd liten stuga med vita knutar omgiven av björk och tall - och givetvis dragspelsmusik av Calle Jularbo.

Sveriges dragspelskung, som levde 1893-1966 och föddes som Karl Karlsson, gjorde fler skivinspelningar än någon annan svensk. Han komponerade eller nedtecknade omkring 100 låtar, och bland 1577 inspelningar finns "Avestaforsens brus", "Drömmen om Elin" och "Livet i Finnskogarna", låtar som han gjorde kända och älskade i folkets djup.

Att han var av resandesläkt, den gren av romer som först kom till Sverige, var ingenting Calle Jularbo talade högt om.

- På grund av förföljelse och diskriminering har många med romska rötter fått leva med dubbla identiteter. På den tiden pågick den största hetsjakten mot resandefolket. Det kallades tattarplågan, det förekom tvångssteriliseringar och det är lätt att förstå att Calle Jularbo ville ligga lågt, säger Ralf Novak Rosengren, som själv har resanderötter och som den 22-23 november spelade med sin trio på den årligen återkommande Nordic Romani Festival i Stockholm.

Sångaren och låtskrivaren Toni Holgersson - med tio uppmärksammade album sedan slutet av 1980-talet - var förra året festivalens huvudnamn, och i en intervju med sajten Lattjodrom.com berättar han om sin bakgrund:

- Jag har en fäbless för det romska. Har alltid varit intresserad och velat lära mig mer. Fast pappa var väldigt mån om att inte kalla sig zigenare. Det var mer jag som fick lära honom var vi kom ifrån då jag blev äldre och tog reda på fakta.

Toni Holgerssons resandebakgrund manifesteras i albumtiteln "Zigenaren i månen" och sången "Brev till resandeflicka" - som har en refräng på romani. Från uppväxten säger han sig ha fått med en känsla av att det VAR något, men han visste inte vad.

- Jag tillhör generationen som såg traditionen försvinna i horisonten.

För att kunna samla in, dokumentera, spela och sjunga resandemusiken drog folkmusikern Marie Länne Persson tillsammans med Ralf Novak Rosengren i gång ett projekt för några år sedan, som bland annat resulterade i boken "Romanifolkets visor". Marie Länne Persson, som är sångerska och traditionsbärare inom svensk folkmusik, säger:

- Första gången vi träffades var vi bägge nervösa, och hade massor av material med oss. Det som hände var att Ralf öppnade en pärm och sa att "det här är i alla fall jättegammalt". Så här står det: "Linden den skälvde i lunden...".

Marie Länne Persson berättar att hon avbröt honom och sa att hon kände igen låten. Det var en okänd resandevariant av medeltidsballaden Varulven, som finns upptecknad i tretton olika versioner i den vetenskapliga utgåvan Sveriges Medeltida Ballader. Att det var en romsk version visade bland annat att texten innehöll romaniordet "vischan", som också införlivats i svenska språket för "landsbygden".

- Vi har levt så tätt ihop ända sedan 1500-talet, det är klart att vi har bytt visor med varandra under den tiden, säger hon.

Anders Hammarlund, docent i musikvetenskap och kulturforskare, skriver i boken "Romanifolkets visor" att "det bofasta, gråa och noggrant bokförda Gammelsverige krävde för sin fullbordan en kontrast, ett ständigt tvärdrag med svärta av hemlös muntlighet". Han menar att resandefolkets visor och låtar vittnar om en för de flesta okänd värld av nära främlingskap och utsatthet som existerat i Sverige sedan 1500-talet.

Marie Länne Persson säger att det handlar om muntlig tradition, precis som inom andra typer av folkmusik. Du kan "få" en låt av en släkting, som ger noggranna instruktioner hur den ska spelas.

- Det är till och med så att i vissa tider har det varit tabu att skriva ned sångerna. Man får dem i förtroende. Skriver du ned dem kan vem som helst ta dem. Särskilt i tider av svår förföljelse har det sett ut så.

Ralf Novak Rosengren säger:

- Många av resandemusikerna fick aldrig sin rättmätiga plats i musikhistorien. Deras låtar spelades av erkända svenska musiker och när de dokumenterades kunde det bara stå "nedtecknat av tattare".

Romanifolkets musikanter har spelat en stor roll i fråga om att förmedla, bevara och utveckla vårt musikaliska arv. När valsen kom som ny musikform till Norden reste den med spelmännen från resandefolket, berättar Marie Länne Persson.

Vad som egentligen är svenskt i den svenska folkmusiktraditionen är svårt att uttala sig om. Polskan kom från Polen, och schottis från Skottland. Som all kultur har folkmusiken tagit intryck från alla möjliga håll, bevarats och förändrats, tänjts utåt och framåt och bakåt.

I boken "Mitt uti Jämtland", som handlar om fiolspelande folkmusiker, skriver författarna Ylva Norrman och Ulla Wessling:

"Var kan vi söka rötterna till svensk folkmusik? Det ser ut som om musiken kommer kvillrande i små bäckar från olika håll. Från fäbod- kulturen, som är en del av bondekulturen, och naturligtvis från dess olika källor. Men även från högreståndskretsar, från kungliga hov och adelns stora fester. Från kyrklig musik och klockare ute i bygderna. Från kringvandrande historieberättare och sångare och sångerskor, från handelsmän och sjöfarare. Genom handel och sjöfart finns också starka influenser från länder som Norge, England, Irland, Finland, Ryssland och de olika östersjöstaterna."

Lorens Brolin hette en legendarisk spelman i Skåne. Han föddes 1818 i en resandefamilj i Abbekås och lärde sig tidigt spela fiol. Spelmanstraditionen fortsatte med Lorens Brolins många söner och i trakten bor fortfarande många ur Brolins släkt.

Fiolspelmannen Reine Steen började spela fiol och folkmusik på 1970-talet, och är traditionsbärare av Brolins låtar. Han lärde sig låtarna av spelmannen Gösta Ekblad i Malmö, som i sin tur lärt sig dem av Lorens Brolins söner.

- Han bodde granne med Frans Brolin, och lärde sig låtarna när alla hans bröder kom på besök och de satt och spelade tillsammans. Jag lärde mig 25-30 låtar som han kunde komma ihåg, en del av dem tecknades ned i noter redan 1887 i Skivarp, berättar han.

Resandefamiljerna har behållit den här musiktraditionen en eller två generationer längre. Många av de yngre har fortsatt att spela, fast bytt fiol och dragspel till elgitarr och dansband.

- Det finns likheter mellan den svenska dansbandsmusiken och resandefolkets sånger, jag tycker jag hör det. Och många av dansbandsmusikerna är förmodligen släkt med resandefolket. Även om alla kanske inte vet om det, säger Reine Steen.

Under höstens månadslånga reportageresa "En dag i Sverige" träffade jag på en annan plats i Skåne violinisten Lisa. Hon är fast anställd musiker i en professionell orkester - och har rötter i resandefolket. Trots stoltheten för sitt ursprung ville hon inte använda sitt riktiga namn, eftersom släktingar var rädda för att råka ut för någonting negativt.

Som barn visste Lisa inte själv något om sin bakgrund, och att Lorens Brolin är Lisas mormors farfar fick hon veta när hon gick på musikhögskolan, genom en musicerande morbror.

- Men det här är en sådan mörk historia att han inte ville berätta allt han heller. Jag har fått ta reda på mer och mer om min släkt efterhand. Språket är fortfarande levande, de pratar svensk romani, mina kusiner och andra. Själv känner jag mig bestulen på min kultur och mitt språk, sa hon till mig då.

Skulle Calle Jularbo ha blivit lika mycket spelad och lika starkt älskad av svenska folket om han tidigt hade gått ut med sina romska rötter? Frågan går till Marie Länne Persson, och hon svarar:

- Det vete fanken. Förföljelserna av romer satte ju ordentlig fart i slutet på 1940-talet. Man delade på familjer, flyttade på barn, massor av barn visste inget om sin bakgrund. Nej, jag tror inte det.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!