Nästan alla av Hitlers svenska SS-soldater har kategoriskt förnekat att de deltog i eller ens kände till massavrättningarna trots att de stred i områden där 1,5 miljoner judar slaktades. Alla har de, som med en gemensam röst, svarat att de var "Soldaten wie andere auch" (vi var soldater som alla andra).
Hos Säpo finns dock sanningen arkiverad. Som i Säpo:s personakter om Gösta Borg (akt P2577) och Ragnar Linnér (akt P4755). De deserterade från Svea livgarde, där de var anställda som furirer, för att i stället strida för Hitler.
Efter drygt tre månader i Ukraina återvänder paret hem till Sverige i oktober 1941. På väg hem besökte Borg och Linnér den svenska legationen i Berlin för att lämna information om tyskarna i förhoppningen om att få lindrigare straff när de återvände till sitt regemente. Paret överlämnade ett ryskt automatgevär och femton patroner som de tagit som krigsbyte. Sedan berättade en av männen, förmodligen Ragnar Linnér, ingående om Waffen-SS och soldaternas stridsmoral och duglighet.
En tjänsteman vid legationen skriver samman en tre sidor lång rapport som sänds vidare till Försvarsstaben där den omedelbart hemligstämplas. Utöver den strikt militära informationen finns där två rader (!) om massavrättningarna som, om uppgiften läckte ut, skulle förvärra det neutrala Sveriges redan spända relation till Nazityskland. Paret kände till att tyska "Sonderkommandos" avrättar judar i tusental.
En chockerande uppgift som tjänstemannen sammanfattar utan kommentar: "I besatta områden erhöllo s.k. 'SS Sonderkommandos' beredvilligt av befolkningen uppgift om vilka som voro judar, varefter de senare omedelbart arkebuserades, även kvinnor och barn. Vid ett tillfälle stod att läsa i en fronttidning, att judefrågan i Ryssland var brännande, men den skulle lösas på ett radikalt sätt."
"Sonderkommandos" var fyra Einsatzgruppen, snabbrörliga avrättningsenheter med sammanlagt 3 000 man, vars enda uppgift var att skjuta judar och politiska kommissarier (Stalintrogna kommunister).
I diplomatrapporten sägs ingenting om vilken roll Gösta Borg och Ragnar Linnér, båda aktiva nazister, hade i det pågående folkmordet. Hade de själva skjutit judar? Varit ögonvittnen? Eller bara hört rykten? Jag vet att paret under truppförflyttningar reste genom områden där de tyska mördarförbanden just hade avrättat den judiska befolkningen, som till exempel i Zjitomir och Dnepropetrovsk.
De rörde sig också över stora områden i Ukraina under permissioner och tjänstgjorde dessutom som vakter men det är okänt vad de vaktade. Krigsfångar? Judar? Ingen vet och båda är döda. En som var vittne till Förintelsen, utan att förstå det, var Hans Lindén, han som drömde om en karriär i en storgermansk koloni med "bugande palmer".
I april 1941 låg Hans Lindéns förband vid koncentrationslägret Buchenwald utanför staden Weimar, världsberömd som Goethes hemstad. Den 27 april skrev han i dagboken:
"Här är också ett koncentrationsläger [...] SS-garnisonens förläggningar med ca 4 000 soldater, som också tjänstgör som vaktmanskap i lägret, ligger i en skogshöjd alldeles intill koncentrationslägret. Innanför koncentrationslägrets portar finns träställningar där fångar hängs upp och piskas till döds som straff för minsta småsak. I Buchenwald finns utöver judar en mängd olika fångar som särskiljs med hjälp av olikfärgade trianglar på dräkterna: gul för judar, röd för politiska fångar, violett för Jehovas vittnen, brun för zigenare, rosa för homosexuella ..."
Vad visste Lindén om det som utspelades inne i lägret alldeles intill kasernerna? I dagboken noterar han också att judarna tvingas utföra det tyngsta arbetet:
"Det är massor med fångar här, både tyskar, polacker, holländare och judar i allt 10.000 man. De äro klädda i randiga kläder samt märkta med trianglar i olika färger, så att man skall kunna se vad de har gjort för brott. Man skiljer således på politiska fångar, yrkesförbrytare samt homosexuella. De håller på att bygga en väg och kaserner här. Lag på 20-30 man drar stora vagnar med stenfyllning i. Judarna har det värst, de går och bär stora gråstensblock hela dagarna. Många av de andra går och reparerar eller arbetar i köket och kantinen. De som arbetar med maten äro klädda i vita fina kläder samt rena och fina i övrigt. Det är ett sorts självstyre i det att en fånge utsetts till chef för varje lag. Han går bara bredvid och ser till att de andra arbetar ordentligt.
F.ö. så sköter givetvis de s.k. Dödskalleförbanden av SS om själva vakthållningen, här som överallt i koncentrationslägren."
(---)
Efter kriget pekades SS-Unterscharführer Erik Wallin från Stockholm ut som lägervakt i Gross-Rosen utanför Breslau av kommunisttidningen Ny Dag i en artikel den 29 september 1945:
"Ur säker källa har vår tidning nämligen erfarit att Wallin utom sitt engagemang i den nazistiska krigsmakten därtill gjort tjänst också i de allra smutsigaste sammanhangen, nämligen bland vaktpersonalen i ett tyskt koncentrationsläger utanför Breslau. Vi har med andra ord inte bara representanter för de pinade människor som lyckades överleva dödslägren utan också åtminstone en av deras direkt medverkande plågoandar! Skall den mannen, eventuellt efter tio dagars arrest eller vad det kan bli för rymningen, gå lös och ledig bland hyggligt folk här hemma precis som om han aldrig lyfte en bajonett mot en utsvulten och sönderpryglad lägerfånge?"
I lägret, som hade 70 sidoläger, fanns som mest 80 000 fångar som slavarbetare: judar, kriminella, krigsfångar, politiker. I ett av sidolägren, Brünnlitz, fanns en grupp judar som överlevde kriget vilket Steven Spielberg berättar om i sin film Schindler's List. Det var inte ovanligt att skadade soldater ur Waffen-SS under rehabiliteringen tjänstgjorde som lägervakter. Och Wallin sårades tre gånger och dekorerades med sårademärket.
Om Erik Wallin var lägervakt eller inte vet jag inte. Alla mina brev till honom förblev obesvarade intill hans död hösten 1997.
Till skillnad från de andra SS-veteranerna så fanns det en, Erik Wallins gode vän SS-Untersturmführer Gunnar Eklöf, som skröt öppet om att han sköt judar på östfronten.
När Eklöf var hemma på permission från striderna i Kroatien, i oktober 1943, ställde han till med en stor skandal. Ogenerat spatserade han omkring i Malmberget, och i Stockholms city, klädd i SS-uniform. I Malmberget var han en ökänd nazist och antisemit som redan i tonåren blev medlem i nazistföreningen i Gällivare. Han brukade avsluta sina brev med "Heil Hitler, Världshistoriens störste man".
(---)
I Malmberget träffade Eklöf några vänner på en fest vilket fick ett efterspel i tidningarna där det påstås att han skrutit och sagt att han på östfronten skjutit så många judar att han fick så ont i pekfingret att han inte kunde använda det. Den 9 oktober 1943 skriver syndikalisttidningen Arbetaren:
"Vid besök i Malmberget har SS-officeren för mera intima bekanta skrutit över sin tyska fronttjänst. Enligt sina egna uppgifter har han deltagit i kriget i Norge, Finland och Polen. I Polen uppger han sig ha varit med om 'razzior' mot judarna. Han hade skjutit judar tills han tröttnade i pekfingret, lär han ha uttalat sig.
Det var av allt att döma innan tyskarna rationaliserade judedödandet som nazisten Eklöf från Malmberget sköt sig trött. Som bekant offrar inte tyskarna numera så mycket kulor på judar och polacker, de föses samman i järnvägståg och gasas ihjäl. En stor skrodör är Eklöf så man tror inte så mycket på hans berättelser, men de vittna ju vältaligt om hans mentalitet."
Dagen efter skriver Gunnar Eklöf ett brev till Den Svenske Folksocialisten där han kommenterar tidningsuppgifterna:
"Norrländska Socialdemokraten upplyser allmänheten om att jag i Polen varit med om massavrättningar av judar 'tills fingrarna inte kunde betjäna avtryckarna'. Kommentarer överflödiga! [...] Har just tagit del av Allehanda och en del andra lögnorgan [...] Judemord osv är naturligtvis lögn från början till slut."
Artiklarna finns bevarade i Gunnar Eklöfs Säpoakt men där finns inga andra uppgifter om hans uppseendeväckande uttalande. Frågan kvarstår - sköt Gunnar Eklöf judar "tills fingrarna inte kunde betjäna avtryckaren".
(---)
Liksom alla andra hemvändande SS-veteraner förhördes Gunnar Eklöf av polisen men varken han eller någon av de andra fick frågor om massavrättningarna. De fick bara två standardfrågor: "Har du spionerat för tyskarna? Hade du en svensk uniform på dig när du lämnade Sverige?"
Om Gunnar Eklöf bara "skröt" eller talade sanning får vi nog aldrig veta. Gunnar Eklöf avled den 31 mars 1991, 78 år gammal. Men tidningsuppgifterna visar att han kände till massmorden.
(---)
Av de tiotalet svenska SS-veteraner jag intervjuat eller haft kontakt med är det bara en enda som har berättat om sin roll i Förintelsen. Det var Elis Höglund från Öland som var SS-Untersturmführer i SS-divisionen Wiking. 1944 hade Elis Höglund fått nog och deserterade hem till Sverige.
(---)
När jag träffar Elis Höglund på Öland sommaren år 2000, är han 85 år gammal och berättar villigt om vad han såg när hans förband gjorde halt vid staden Rostov, nyckeln till Kaukasus, i södra Ryssland under framryckningen mot oljekällorna i Baku. Där blev han ögonvittne till en massavrättning av judiska män, kvinnor och barn. Hans ögon tårades när han berättade:
"Vår kolonn hade gjort halt. Jag tog mig ur pansarvagnen jag satt i. Tittade mig omkring. Då såg jag en grupp med 20-30 judiska män, kvinnor och barn som föstes ner i en pansargrav där de ställdes mot jordväggen och sedan sköts de ner med en kulspruta. Sedan körde tyskarna över kropparna med en liten rysk bandtraktor för att vara säkra på att judarna var döda. Det var fruktansvärt. Glömmer det aldrig."
Förmodligen sköts judarna av Sonderkommando 10a. Åren innan vi träffades hade Elis Höglund trätt fram i lokaltidningarna i Småland och berättat. Han ville att alla skulle få veta, som en historiens varning: "Vi var inte soldater som alla andra."
Texten är ett utdrag ur Bosse Schöns bok Hitlers svenska ss-soldater.
Fotnot: Alla fetningar och kursiveringar är gjorda av Expressen.
Premium
Premium
Premium