Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Svarta dahlian fortsätter att fascinera

Sista kända bilden på Elizabeth Short, den svarta dahlian, tagen 1946.

Det bestialiska mordet gav upphov till en legend och till en av de största kriminalgåtorna genom tiderna.

Elizabeth Short, ”den svarta dahlian”, hittades torterad och styckad för mer än 65 år sedan i Los Angeles.

Sedan dess är miljoner människor fascinerade av den unga kvinnans tragiska öde – och försöker hitta hennes mördare.

– Polisens metoder att undersöka är i princip de samma som 1947, så det är inte alls säkert att vi hade löst ett sånt här mordfall i dag, säger Jan Olsson, expert på kriminalteknik, som tror att Los Angeles-polisens brutalitet möjligen kan ha bidragit till misslyckandet.

De är möjliga mördare

George Hodel
Den pensionerade Los Angeles-polisen Steve Hodel hävdade 2003 i sin bok "Black Dahlia Avenger", att hans pappa hade mördat Elizabeth Short. Pappan George Hodel var en känd läkare och som kirurg kunde han stycka kroppar. Många hade hävdat att mördaren måste vara kirurg. George Hodel hade sexorgier i familjens hem i Los Angeles och anklagades för att ha våldtagit sin 14-åriga dotter. Han dog 1999.


Robert Manley

Han var den sista kända person som såg Elizabeth Short i livet när han följde henne till hotell Biltmore i Los Angeles. Polisen misstänkte honom, men han avskrevs efter att ha klarat ett test med lögndetektor. 1954 togs han in på mentalsjukhus sedan han "hört röster". Läkarna gav honom samma år en spruta med "sanningsserum", ett sista försök att få information om mordet från honom. Manley dog 1986.


Benjamin "Bugsy" Siegel
Författaren Donald Wolfe pekar i sin bok "Black Dahlia Files" 2005 ut ingen mindre än den beryktade gangstern Benjamin "Bugsy" Siegel som mördaren. Enligt boken skulle Norman Chandler, stadens mäktigaste man och ägare till Los Angeles Times, ha gjort Elizabeth Short med barn - och därefter ha lagt ut morduppdraget på Siegel. Efter mordet ska polis, politiker och medier ha medverkat till att sopa igen spåren.


Jack Anderson Wilson
I sin bok "Severed: The True Story of the Black Dahlia Murder" pekar skådespelaren och författaren John Gilmore ut Jack Anderson Wilson, en alkoholiserad småtjuv och möjligen seriemördare. Wilson ska i en intervju ha avslöjat detaljer om Elizabeth Short som bara mördaren kunde känna till. Han dog i en eldsvåda strax innan polisen skulle förhöra honom.

Det är januari 1947 i Los Angeles. I ”änglarnas stad” som bor granne med Gud, alltså Hollywood.

Det är en plats och en tid som vi känner så väl från hundratals hårdkokta kriminalromaner och thrillers. Från Raymond Chandler och hans tuffe deckare Philip Marlowe på 1940-talet till dagens James Ellroy som skriver om Los Angeles Noir, stan som är svartare än synden.

Snubblade över lik

Det dekadenta och romantiska L.A. som åtminstone i filmer och böcker befolkas av korrupta politiker, ärliga och köpta snutar, sensationslystna murvlar, vådliga vampar, psykotiska styck- och lustmördare, hänsynslösa gangstrar, slemma filmproducenter och aspirerande unga skådespelerskor som är beredda att göra allt för en roll - som den amerikanske filmkritikern Emanuel Levy beskriver det.

Men nu snubblar staden över ett riktigt lik. Så illa tilltygat och kringgärdat av så mycket mystik att det överträffar allt vad deckarförfattarna och Hollywood kan hitta på. Och som ger inspiration till massor av böcker, tv-serier, dokumentärer och nätsajter – och 2006 till en riktig storfilm, Brian de Palmas ”Den svarta dahlian” med bland andra Scarlett Johansson och Hilary Swank i huvudrollerna.

Död på riktigt

Den döda visar sig vara Elizabeth Short, 22, arbetslös servitris som liksom så många andra hoppas att lite av stjärnglansen i Los Angeles med omnejd ska falla också på henne. Det utvecklar sig till en mordhistoria som de många dåtida tidningarna i staden älskar.

De kallar henne ”den svarta dahlian” på grund av hennes förkärlek för svart – och med syftning på nattklubben Blå dahlian som förekommer i en dåtida kriminalfilm. De beskriver henne som lätt på foten, en ung kvinna som går ut med en ny pojkvän varje kväll. Som ”levnadsglad” för att använda ett kodord brukligt också i svenska medier för inte allt för länge sedan.

Många amerikaner är som besatta av mordet på Elizabeth Short. Fallet diskuteras decennium efter decennium, generation efter generation. Till en början på tidningarnas insändarsidor och i radions ringprogram, i dag i Facebookgrupper och på andra nätsajter.

Ellroy faschinerades av dahlians fall

För författaren James Ellroy är mordet en klassisk amerikansk tragedi. Han slog igenom med boken ”Den svarta dahlian” 1987; den är en av delarna i hans Los Angeles-kvartett. Ellroy har personliga skäl för sin besatthet. När han skriver om den svarta dahlian skriver han samtidigt om sin mor för att driva ut de demoner som bemäktade sig honom efter mordet på mamman.

- När jag själv var tio år gammal blev min mamma mördad. En man raggade upp henne på en bar och ströp henne. Brottet klarades aldrig upp, och det var det som verkligen väckte mitt intresse för läsning om kriminalitet, avvikande sexuellt beteende och sådant, säger Ellroy till Expressen i en tidigare intervju.

- Ett halvår senare läste jag om mordet på Elizabeth Short - den svarta dahlian - och det var som om de två brotten smälte samman för mig: bägge till synes slumpmässiga, fel man möter fel kvinna och det uppstår en våldsam explosion, säger han.

Kropp avhuggen på mitten

En kall mulen morgon den 15 januari 1947 är hemmafrun Betty Bersinger ute och går med sin treåriga dotter vid Leimert Park i centrala Los Angeles. De ska hämta ett par skor hos skomakaren.

Plötsligt får hon syn på en vit figur som ligger strax intill trottoaren. Först tror hon att det är en trasig skyltdocka. Men så ser hon att det är en kvinnokropp placerad på rygg – avhuggen på mitten. Armarna är höjda över huvudet, hon ligger bredbent och kroppen verkar rentvättad från allt blod. Och inälvorna är instoppade under stjärten. Kvinnans ansikte är svårt demolerat och munnen uppskuren från öra till öra som ett stelnat förvridet clownleende. Allt enligt den amerikanska brottssajten Crime Library.

Mamman lägger sin hand över dotterns ögon för att hon inte ska se och springer med henne till närmaste hus för att ringa till polisen.

Det två kriminalarna Harry Hansen och Finis Brown får hand om fallet. När de kommer till liket på Norton Avenue är det redan fullt med journalister och nyfikna som trampar omkring på brottsplatsen. De motar bort folkmassan och börjar jobba.

Märken efter rep

Eftersom det inte finns något blod på kroppen eller gräset drar de slutsatsen att mordet har skett någon annanstans och att liket har släpats till platsen, bit för bit. De mäter och väger kroppsdelarna. Hon har märken efter rep på handleder och anklar, något som tyder på att hon varit bunden och kanske utsatt för tortyr.

Polisen tar fingeravtryck på den döda kvinnan och skickar dem till FBI, som snabbt finner att de tillhör Elizabeth Short, en ung kvinna från östkusten som flyttat kors och tvärs i USA innan hon hamnade i Los Angeles. Hon har tidigare fått lämna fingeravtryck vid två tillfällen: när hon sökte jobb på en armébas och när hon en gång greps för att hon druckit alkohol som minderårig.

Möter kärleken

När offret är identifierat hittar pressen allt mer information om Elisabeth ”Betty” Short. Los Angeles har fem dagliga tidningar som slåss om varje nyhet. Också i övriga USA är intresset på topp.

Tidningen L.A. Examiner är nyhetsledande från första dagen. Den erbjuder polisen teknisk hjälp med att sända fingeravtrycken via telefoto till FBI – i utbyte mot ensamrätt till resultatet av undersökningen. När identifieringen är klar ringer en reporter från Examiner till Bettys mamma Phoebe Short. Han förklarar att dottern har vunnit en skönhetstävling (!) och först när han pumpat mamman på uppgifter avslöjar han den grymma sanningen. Allt enligt vad Jim Murray, tidigare journalist på Examiner, många år senare berättar för Los Angeles Times.

Detta trick hindrar inte mamman från att flyga på Examiners bekostnad från sitt hem på östkusten till Kalifornien, där tidningen gömmer henne för konkurrenterna i flera dagar för att slå vakt om den exklusiva källan, skriver Crime Library.

En annan av stadens tidningar, Herald-Express, är specialist på att döpa uppmärksammade mordfall: ”Vita orkidén”, ”Röda hibiskusen” - och nu ”Svarta dahlian” som enligt vissa uppgifter kan ha varit vad Bettys vänner kallade henne också i verkligheten.

Enligt samtida källor har Elizabeth Short tillbringat flera år med att resa fram och tillbaka genom USA. Från föräldrahemmet i Massachusetts, där hon växer upp i en företagarfamilj som ruinerades i börskraschen 1929, till Florida, till Kalifornien och tillbaka igen. Hon lever ett kringflackande liv och har ständigt nya män.

Men nyårsafton 1944 möter hon den stora kärleken, flygmajoren Matt Gordon som var hemma på permission från kriget.

”Jag är så förälskad, jag är säker på att det syns. Han är så underbar, inte som andra män. Han har friat till mig”, skriver Betty i ett brev till sin mamma, som citeras i barndomsvännen Mary Pacios bok om mordet.

Men den älskade omkommer i flygkrasch

I augusti 1945 krossas hennes drömmar. Hennes älskade omkommer i en flygkrasch på väg hem från Indien – och hon återupptar sitt hektiska liv.

Hon reser på nytt till Los Angeles för att söka lyckan. Där flyttar hon från adress till adress, bor på billiga hotell eller hos mer eller mindre tillfälliga bekantskaper.

Det sista vittne som ser Elizabeth Short i livet är vännen Robert Manley. Han följer henne den 9 januari 1947 till flotta hotell Biltmore där hon säger att hon ska träffa sin syster. Därefter är hennes förehavanden okända tills kroppen hittas sju dagar senare.

20 pojkvänner förhörs

Polisen startar sin stora mördarjakt. 40 spanare sätts på fallet, de finkammar omgivningen, förhör 20 pojkvänner. Några dagar efter det att mordet blivit känt skickar någon, troligen mördaren, ett paket med Bettys personliga tillhörigheter till polisen. Mer än 500 personer har ”erkänt” genom åren, en rad misstänkta har pekats ut. Men fallet är och förblir olöst.

Jan Olsson, pensionerad kriminalkommissarie och tidigare chef för gärningsmannaprofilgruppen, ser flera svagheter i Los Angeles-polisens utredning. Först och främst den stora oredan på fyndplatsen som inte spärrades av omedelbart.

- Bortsett från DNA-tekniken är det inte så stor skillnad på polisens arbete i dag och den gången. Det handlar fortfarande om träning, skicklighet, erfarenhet och samspelet mellan utredare och rättsläkare, säger Jan Olsson, som arbetat många år i tekniska roteln och även undervisat kriminaltekniker internationellt.

Sverige långt fram gällande brottsplatsundersökningar

- På en svensk brottsplats är kriminalteknikerna de viktiga personerna. I USA är det detektiverna, kriminalarna, som tar kommandot. Sverige ligger långt framme vad gäller brottsplatsundersökning, vi är bättre än USA. Skillnaderna mellan olika områdena i USA kan vara oändligt stor. På många håll är poliserna mycket skickliga, medan undersökningarna på andra platser fortfarande kan vara mycket primitiva.

- Den här typen av mord där det inte finns någon påtaglig koppling mellan offer och gärningsmän är ofta mycket svåra att lösa även med dagens polisiära metoder.  Det har vi påtagliga exempel på här i Sverige. Vi har ett mord på en statsminister som fortfarande är olöst, säger han.

Myten och mysteriet växer. Den som vill veta mer kan ta bussturen ”The Real Black Dahlia” (den verkliga svarta dahlian) genom Los Angeles. För 58 dollar får deltagarna under fyra timmar följa med från larmet på huvudgatorna till den stillsamma lobbyn på hotell Biltmore, till tidningarnas redaktioner och till Greyhound-bussarnas station där hon lämnade sina väskor till förvaring. Turen avslutas i Leinert Park där kroppen hittades.

Brutala poliser är dåliga poliser

En annan aspekt på att poliserna i Los Angeles misslyckades med att hitta mördaren är att de i decennier varit ökända för sina brutala förhörsmetoder och sin rasism. Först efter den uppmärksammade polismisshandeln av den svarte mannen Rodney King 1991 - som videofilmades av en förbipasserande - inleddes en upprensning.

- Det är möjligt att polisen i Los Angeles på den tiden mer litade till hårda brutala förhörsmetoder och då kommer brottsplatsundersökningen på mellanhand. Det kan ha påverkat möjligheten att lösa fallet, säger Jan Olsson. 

- Brutala poliser är dåliga poliser. Om man tvingar fram erkännanden genom våld behöver man inte kriminalteknik, säger han.