Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Superbedragaren har haft 500 identiteter

"DEN FÖRSVUNNE SONEN". Frédéric Bourdin dömdes till sex års fängelse efter att han lurat en amerikansk familj att han var deras försvunne son. Foto: AFP

NEW YORK. Det finns historier så osannolika att vore de en roman så skulle vi antagligen anse att författaren gått för långt i sin fantasi.

Som den om fransmannen Frédéric Bourdin.

Eller "Kameleonten" som han kallas i Frankrike.

Mannen som lurade en amerikansk familj att han var deras försvunne son.

En av hans över 500 identiteter.

4 andra kända SVINDLARE

Victor Lustig

Mannen som sålde Eiffeltornet. Han låtsades arbeta för den franska regeringen och sålde Eiffeltornet 1925 till en skrothandlare. Han påstod att franska staten inte hade råd att sköta underhållet av tornet och att det skulle skrotas.

Frank Abagnale

Förfalskade checkar och antog åtta identiteter under fem år på 1960-talet, bland annat som Pan Am-pilot. Leonardo diCaprio (bilden) spelade honom i Steven Spielbergs film "Catch me if you can".

Christopher Rocancourt

Den franske Rockefeller. Thierry Rocancourts pappa var alkoholist och mamma prostituerad. Själv påstod han sig vara en fransk medlem av den högburna Rockefeller-familjen och lurade sig in i många fina miljöer i USA innan han åkte fast 2002.

David Hampton

Hampton påstod sig heta David Poitier och vara son till den kände amerikanske skådespelaren Sidney Poitier. Började umgås med kändisar som Melanie Griffith och Calvin Klein. Han greps 1983. Hans liv inspirerade filmen "Six degrees of separation" med bland andra Will Smith.

Det är regissören Bart Layton som beskriver historien om Frédéric Bourdin som så fantastisk att den skulle betraktas som alltför osannolik om den vore ett stycke skönlitteratur.

Men det är en sann historia, och Layton har gjort en dokumentär om den. "The Imposter" gick upp på svenska biografer den 12 oktober.

Och det är den nu 38-årige Frédéric Bourdin som har huvudrollen i dokumentären. Själv är han i dag gift och har tre barn, hans bisarra förflutna är förhoppningsvis något som för evigt ligger bakom honom.

- Varje dag, varje vecka, varje månad av mitt liv, så gick hela min existens ut på att hitta personer som brydde sig om mig, säger han i en intervju för Daily Telegraph.

Frédéric Bourdin föddes 1974 i en förort till Paris. Hans pappa kom från Algeriet men Bourdin lärde aldrig känna honom.

Mamma Ghislaine var bara 18 år när hon födde honom men hon var ingen vidare förälder. I stället levde han med sina morföräldrar från fem års ålder.

Men inte heller det gick bra och han sändes till sitt första fosterhem när han var tolv år.

När han var 16 fick han ett nytt hem, men snart rymde han. Han tog sig till Paris och det var där han för första gången spelade en annan person.

Bourdin ringde polisen, påstod sig var en turist som hittat en övergiven engelsk pojke på 13, 14 år. Bourdin var både turisten och den engelska pojken.

Polisen anlände och fann mycket riktigt en "engelsk" grabb. Men de av­slöjade snart bluffen. Bourdins engelska var alldeles för dålig.

 

Men det var en historia han skulle upprepa gång på gång. Med olika identiteter. Olika namn. Ibland var han fransman, ibland var han engelsman eller spanjor. Han drev runt i Europa och hamnade ett tag även i Sverige där han kallade sig för Mark, en amerikansk pojke.

Han säger att han bara hade ett motiv för sitt agerande. Att hitta ett hem, en familj, kärlek.

Frédéric Bourdins liv har blivit dokumentärfilm. - Det enda sätt som jag kunde göra det på var att spela en 14-årig pojke. Om du hittar snälla människor så vill de hjälpa dig.

- Om du inte har kärlek, så finns inget.

Han blev oftast avslöjad. Franska tidningar började skriva om honom och han deltog även i en tv-show med namnet "Allt är möjligt".

Och det var det onekligen.

I oktober 1997 bodde han på ett barnhem i Linares, Spanien. Han var egentligen 23 år men han spelade återigen en 14-årig pojke. Men en domare i en ungdomsstol anade oråd och krävde att få ta hans fingeravtryck.

Bourdin fruktade att hamna i fängelse. Men han fick en idé mitt i natten. Om han kunde övertyga domaren om att han var amerikan, så hoppades han bli frisläppt.

Han bad om att få låna telefonen på barnhemmet, och kom i kontakt med National Center for Missing and Exploited Children i Alexandria, Virginia.

Han hävdade att han hette Jonathan Durean, att han var chef på hemmet i Linares och att han hade en skrämd amerikansk pojke där som sökt skydd hos dem.

 

Bourdin gav en beskrivning av den påhittade pojken som liknade han själv. Fanns det någon sådan saknad person i USA?

Det fanns det. Det kunde möjligen vara en Nicholas Barclay, en pojke från Texas som försvunnit den 13 juni 1994, för tre år sedan.

Bourdin bad dem faxa över en beskrivning och sända lite material med express. När paketet kom lyckades Bourdin lägga beslag på det.

Han fann till sin besvikelse att pojken var blond och hade en tatuering på ena handen. Nicholas var dessutom blåögd, inte brunögd som han.

Men hår går att färga. En tatuering går att måla dit. Och Frédéric Bourdin fantiserade ihop sin mest fantastiska story hittills.

Han ringde USA igen och sa:

- Jag har goda nyheter. Nicholas Barclay står här intill mig.

 

Han hade en förklaring på allt. Han hade blivit kidnappad av en pedofil-ring som fört honom till Europa. Traumat där gjorde att han nu talade med fransk brytning.

Även ögonfärgen hade han en förklaring till. Hans plågoandar hade injicerat honom med färg för att göra det svårare att identifiera honom.

De amerikanska myndigheterna och polisen i Texas blev förstås glada över nyheten. De kontaktade Nicholas an­höriga i San Antonio.

Snart ringde det på telefonen i Spanien.

Det var Nicholas 31-åriga halvsyster Carey Gibson.

- Herregud, Nicky, är det du? frågade hon.

- Ja, det är jag, mumlade Bourdin.

Även Nicholas mamma, Beverly Dollarhide, kom till luren. Hon hörde en barnaröst som sa att han ville komma hem nu.

- Jag blev alldeles ställd, berättar hon för New Yorker.

Det blev Carey som reste över till Spanien. Det var hennes första resa till Europa. När hon klev in på barnhemmet i Linares, trodde Bourdin att allt var över.

- Jag trodde inte för bråkdelen av en sekund att hon skulle låta sig luras och tro att jag var Nicholas. Hur kunde hon göra det? säger Bourdin till Daily Telegraph.

Men i stället kom Carey upp till honom och sa:

- Åh, Nick, jag visste att det var du!

Men när de senare var på väg till ett kafé i stan så visade det sig att Carey ändå hade sina misstankar. Hon vände sig emot honom och sa:

- Du är inte Nick, egentligen, är du?

- Jo, jag är Nicholas, svarade Bourdin och Carey verkade acceptera det.

De besökte bägge den amerikanska ambassaden i Madrid och eftersom Carey intygade vem han var, fick Bourdin snart ett nytt amerikanskt pass.

Han övervägde att rymma. Men - som han säger till Daily Telegraph:

- Carey hade räddat mitt liv. Om hon var redo att göra det av kärlek, så föreställde jag mig att hennes familj var sådan också. Det måste vara en perfekt familj.

Den 18 oktober 1997 satt de bägge på planet till Texas. Han började skaka ombord och hoppades att planet skulle krascha. Hur skulle han annars ta sig ur detta?

I stället möttes han på flygplatsen i San Antonio av sin "familj". Där fanns Careys make och deras två barn. Mamma Beverly var där också, men var lite reserverad i början.

Det finns en filmsekvens från deras första möte med i dokumentären.

- Hon omfamnar mig, men se på hennes ansikte, säger han till Daily Telegraph,

- Hon kan inte dölja sin besvikelse. Jag är 200 procent säker att hon gick tillbaka hem och grät och grät.

Men i filmen "The Imposter" säger Beverly att hon övertygade sig själv om att Bourdin var hennes försvunne son.

- Nicholas hade ändrats så mycket, det var otroligt. Men han hade gått igenom så mycket. Han var traumatiserad.

Bourdin blev snart besviken på sitt nya liv. Det var inte så här han föreställt sig USA. Någon drömfamilj var det definitivt inte.

Han flyttade in hos Careys familj i en husvagnspark utanför San Antonio. Mamma Beverly hade problem med heroinmissbruk, jobbade natt och bodde på motell.

 

Även Nicholas äldre halvbror - Jason - var narkotikamissbrukare. Han träffade bara Bourdin en gång.

Frédéric Bourdin sattes i en lokal gymnasieskola och fransmannen tog varje tillfälle att lära sig om hur Nicholas hade varit, så han kunde efterapa honom. Men pressen blev till slut för mycket, och efter två månader sparkades han ut ur skolan efter att ha misskött sig.

- Jag insåg att jag grävt ner mig i en grop så djup, att jag inte visste hur jag skulle ta mig ut därifrån.

Och det oundvikliga inträffade. Han blev avslöjad. Men inte av familjen, utan av privatdetektiven Charlie Parker, som hyrts in av ett produktionsbolag för att göra en intervju. Lokala medier hade rapporterat den fantastiska historien om Nicholas återkomst.

Den observante Parker jämförde ett foto på Nicholas med pojken framför sig. Öronen såg olika ut, och Parker visste att öronens form är nästan lika unika som fingeravtryck.

Även FBI hade börjat fatta misstankar. FBI-agenten Nancy Fisher utredde Bourdins kidnappningshistoria och en del saker hängde inte ihop. Hon fick exempelvis veta att det inte gick att byta ögonfärg med injektioner. Inte heller borde "Nicholas" behålla sin franska brytning.

Charlie Parker varnade Nicholas familj, men de ville först inte höra. Efter tre månader flyttade Bourdin in hos mamma Beverly och fick där en gång höra när hon var riktigt onykter att hon egentligen trodde att hennes son Nicholas blivit mördad av sin halvbror Jason.

Kort därefter berättade Bourdin sanningen för Parker när de träffades på en restaurang. Parker kontaktade FBI och den 6 mars 1998 greps fransmannen.

Bourdin erkände snart allt och berättade att han i själva verket trodde att Jason och Beverly mördat Nicholas. Vi lär aldrig få veta. Jason avled senare i en överdos och polisens utredning ledde ingenstans.

Själv dömdes Bourdin till sex års fängelse för mened och för att han skaffat sig falska dokument. Han släpptes efter fem år och återvände till Frankrike.

- Det jag gjorde var grymt, ont, elakt och jag förtjänar straffet jag fick, säger han nu.

- Men det var inte beräknat. Det bara hände.

 

Och det fortsatte hända i flera år till. Men Bourdin hittade i fortsättningen på identiteter precis som han gjort förr. Han skulle aldrig mer stjäla en identitet.

Det var först 2006 när han träffade sin blivande fru Isabelle, som livet verkligen förändrades. Nu har han för första gången den familj han sökt så länge. Och det blir förstås svårare och svårare att spela ung pojke.

En av de sista gångerna han åkte fast var 2005. Då låtsades han vara en 16-årig spansk pojke vid namn Francisco Hernandez.

De andra eleverna på skolan i franska Pau, tyckte att han var ovanligt smart. Det var först när han blev avslöjad som de insåg att 16-årige Francisco egentligen var 31-årige Frédéric.

En gång hade han visat sin klasskamrat Rafael en bild som han hittat på internet. Det var en ödleliknande varelse.

- Vad är det? undrade Rafael.

- Det är en kameleont, svarade Frédéric.

"Det är jag", hade han kunnat tillägga.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!