Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Strålande tider – för Japans maffia

FICK JOBB AV YAKUZAN. "Kenji" arbetade för en medlem av den japanska maffian, "yakuzan", som var involverad i saneringsjobbet kring Fukushima. Foto: Per Liljas

FUKUSHIMA. Cigarettröken står tjock i väntrummet. Morgontrötta skepnader trycker längs väggarna. Några bär på termosar med nudlar och te.

Snart kallas de upp, tilldelas arbetsuppgifter och skickas ut till väntande minibussar. De är i väg innan solen gått upp och kommer inte tillbaks förrän till skymningen.

Några kronor rikare, förhoppningsvis utan strålskador.

KATASTROFEN I FUKUSHIMA

Jordskalvet och tsunamin

Den 11 mars 2011 inträffade en kraftig jordbävning (9,0 på richterskalan) i havet öster om Japan. En tsunami slog in mot kusten, i vissa fall omkring fyrtio meter hög.

Tsunamin slog ut all strömförsörjning till Fukushima Daiichi-kraftverket, vilket gjorde att dess bränslestavar slutade kylas och i stället började smälta. Väteexplosioner skakade de tre reaktorer som var i bruk och radioaktiva partiklar spreds över regionen.

Omkring 150 000 människor evakuerades inom 20 kilometers radie, den "förbjudna zonen". En tredjedel har ännu inte återvänt.

-

Läckor

I februari i år läckte hundra ton extremt radioaktivt vatten ut från en av de tankar som förvarar det vatten som kyler ned de skadade reaktorerna.

Ett halvdussin andra läckor har inträffat det senaste året, det mest allvarliga i augusti, då 300 ton läckte ut.

-

Den nukleära byn

Kärnkraften har spelat enorm roll i uppbyggnaden av den japanska ekonomin, men har också fått överdriven makt.

De starka kopplingarna mellan kärnkraftsindustrin, regeringen, akademiker och medier har kommit att kallas den "nukleära byn". Tillsammans motarbetar de meningsmotståndare på alla fronter.

I tre separata undersökningar har denna konspiration beskyllts för den undermåliga säkerheten före Fukushima-katastrofen, där statens kontrollorgan inte pressade Fukushima-operatören Tepco tillräckligt hårt.

-

Återstart av reaktorerna

Premiärminister Shinzo Abe har ambitiösa planer på att rädda Japans ekonomi, vilken har haltat och blivit omsprungen av Kina de senaste två årtiondena.

Efter Fukushima-katastrofen har landets 48 kärnkraftreaktorer stängts ned, vilket har lett till enormt dyra importer av fossilt bränsle. Abe planerar att återstarta reaktorerna, trots att 59 procent av befolkningen är emot idén.

Då Abes företrädare återstartade en reaktor väckte det stora protester. Med tanke på den allt sämre ekonomin är frågan om lika många skulle komma ut på gatan i dag.

-

Daglönearbetare

I takt med att den japanska ekonomin har försvagats har allt fler fått förlita sig på tillfälliga jobb. Traditionen av daglönearbetare vid stora projekt går långt bak i tiden, men innebär ofta undermåliga villkor för de anställda.

Översynen är ofta dålig för att huvudföretaget kontrakterar flera nivåer av underleverantörer. Detta pressar lönerna, och attraherar ofta illegitima operatörer som den japanska maffian, yakuzan.

Japan försöker lägga kärnkraftkatastrofen i Fukushima bakom sig. Det har ju gått över tre år nu. Ekonomin är på svaj, priserna går upp, från Kina mullrar det krigiskt.

Tidningarna skriver nästan aldrig om den tysta armé som varje dag städar upp på landets radioaktiva bakgård. Kanske vill de blunda för vad de skulle finna. Det här är nämligen en berättelse om svindleri, maffia, vårdslöshet, elitism och utnyttjande av samhällets allra svagaste.

Foto: Foto: Per Liljas I åratal spenderade Yasuo Matsuzawa sin tid i spelhallar. Inte för nöje, utan på uppdrag av en spelhaj. Kasinon är förbjudna i Japan, så det är här, vid Pachinkomaskinerna, som klippen görs.

För Yasuo tog turen däremot slut förra året. Han hamnade på kant med sin arbetsgivare, flydde till södern, och fann sig själv på en parkbänk i Fukuoka. Jag frågar om hans kapade lillfinger - ett klassiskt tecken på bestraffning från den japanska maffian, yakuza.

- En sågolycka, säger Yasuo.

Vi träffas på ett center för hemlösa i Sendai, huvudstaden i Fukushimas grannprovins Miyagi. Yasuos hundra mil långa resa hit började på den där parkbänken, då en man på cykel stannade till och började prata med honom.

- Hans berättelser blev bättre och bättre, säger Yasuo. När han frågade om jag ville ha något att äta så följde jag med.

Över middag erbjöd mannen Yasuo arbete i närheten av Osaka, men när Yasuo väl anlände dit fanns det inget jobb. Istället skulle han skickas till den förbjudna zonen i Fukushima.

Daglönearbetare i Sedai väntar på att sändas ut för dagens jobb. Foto: Foto: Per Liljas Saneringsarbetet runt kraftverket Fukushima Daiichi kräver en enorm arbetsinsats. Förutom avvecklingen av de skadade reaktorerna ska varje kontaminerat stråk inom drygt två mil röjas upp.

Bland ödehus, vildvuxna trädgårdar och fiskebåtar som tsunamin sköljt flera kilometer upp på land står dussintals män i overaller, munskydd och höga stövlar och samlar in jord i svarta säckar. Så fort arbetarna har uppnått sin maxstrålning måste de bytas ut.

Kraftverksoperatören Tepco har kontrakterat mängder av underleverantörer för att hantera jobbet, vilka i sin tur har kontrakterat ännu fler underleverantörer för att finna arbetskraft. Ju sämre villkor de anställda går med på, desto mer tjänar leverantörerna själva.

- När vi delar ut mat till de hemlösa samlas rekryterarna som myror kring utspilld saft, säger Seiji Imai, föreståndare för centret för hemlösa i Sendai.

- Deras erbjudande om mat, logi och lön låter som en gudagåva för dem som inte har tak över huvudet.

Centret ser ut som en blandning av kontor och godsmottagning. Säckar med ris samsas med bokhyllor och konferensbord.

Seiji, som till vardags jobbar som universitetsprofessor i religionshistoria, har samlat de hemlösas berättelser och funnit konsekvent exploatering. Förutom att de får sparken om de skadas eller blir sjuka så svindlas de på sina löner. Tepco betalar motsvarande 2 500 kronor per arbetare per dag, men ofta får de hemlösa inte ut mer än en tiondel till en fjärdedel av den summan.

Seiji visar ett foto på ett lönekvitto en man hade fått. Efter avdrag för mat, logi, transporter med mera återstod inte mer än 65 kronor av en lön på 9700.

- För underleverantörerna är de anställda bara namn på en lista, vilken de lämnar över till Tepco för att få pengar, säger Seiji. Alla slåss för att få ett finger med i spelet, även yakuzan.

I en av stadens parker tänder Kenji en cigarett. Han har alla fingrar i behåll, men för att bevara dem ber han mig att dölja hans riktiga namn. I åtta år rånade Kenji Pachinkoklubbar för yakuzan, men nyligen lämnade han gangsterlivet för att bli luffare.

- Det är okej, jag har vant mig vid kylan nu, säger han med ett leende under kalufsen då jag huttrande kommenterar hans bara fötter.

För två år sedan erbjöd en gammal yakuza-vän, en "bror", Kenji ett saneringsjobb i Fukushima.

- Saneringsarbetet är en stor industri här och kommer att vara en stabil inkomstkälla i ett par decennier, så det är klart att yakuzan vill vara med, säger han.

Kenji gjorde jobbet i några månader och fick extra betalt för att hålla ett öga på sina kolleger. Han blev även tillfrågad att stjäla i de övergivna husen, men säger att han nekade till det.

- Jag vet inte om det yakuzan gör är rätt eller fel, jag slutade stjäla för att jag redan blivit arresterad så många gånger, säger han.

- Yakuzan samlar folk runtom i landet och transporterar dem till arbetsplatser för en avgift. Så när männen kommer fram står de redan i skuld. Det är samma sak vid varje konstruktionsjobb.

Professor Seiji Imai delar Kenjis åsikt. Yakuzans inblandning är inget ovanligt, den är snarare bara ett symptom på problemet.

Anledningen till att ingen håller uppsikt på de uppemot tusen kontraktörer som deltar i saneringsarbetet är att den här modellen är djupt inrotad i landets system.

Då Japan skapade sin storhet efter andra världskriget var det med företag som fungerade på precis samma vis. Toyota, Sony, Tepco - de är alla uppbyggda kring en uppsjö av underleverantörer för att sprida riskerna och kostnaderna, men behålla moderföretagen stabila. Samtidigt förväntas daglönearbetarna längst ned på stegen att vara tysta och lojala, likt goda undersåtar till shogunen eller kejsaren.

Kärnkraftindustrin tillhör de mest extrema exemplen. 80 procent är deltidsanställda och saknar oftast skydd för annat än temporära sjukdomar.

"Nukleära zigenare" har länge varit ett uttryck för lågutbildade arbetare som reser mellan kraftverkssamhällen för att söka påhugg. I den andra änden av spektrumet gnuggar direktörerna axlar med politiker, byråkrater, akademiker och journalister. Deras täta sammansvärjning brukar kallas den "nukleära byn" på grund av mentaliteten att stänga ute meningsmotståndare, och deras makt har överlevt katastrofen i Fukushima.

Tre separata utredningar har funnit att Tepco ignorerade säkerhetsvarningar och att myndigheternas kontrollorgan var i maskopi med industrin. Trots det gick regeringen in och räddade företaget i juli 2012, eftersom det var "för stort för att misslyckas."

Inga ansvariga har ställts till svars för det enorma misslyckande de redan ligger bakom.

Kaito har jobbat på Fukushima Daiichi sedan kraftverket öppnade, men det var hans lediga dag och han satt i bilen på väg ut ur kommunen då allt började skälva. Det märktes genast att det inte var någon ordinär jordbävning.

Medveten om tsunamirisken tog Kaito en höglänt rutt tillbaks hem. Bilarna kröp fram längs de uppbrutna vägarna med varningsblinkers på, och han kom inte fram förrän tre på morgonen. Han slocknade fort, men väcktes snart av ett varningsmeddelande.

Alla var tvungna att evakuera, reaktorerna skulle explodera.

- Jag kunde inte tro det, säger Kaito, som egentligen heter något annat. Jag tänkte att det måste vara ett misstag, en lögn. Kraftverket måste ha bättre skydd än så.

När arbetet på Fukushima Daiichi inleddes på 70-talet var det en välsignelse för Kaitos by. Det fanns ont om jobb, få hade råd med cyklar och ingen ville gifta sig med traktens befolkning. I Tepcos spår följde skolor, bilar och nyvunnen popularitet.

Kaito, som är utbildad bilmekaniker, fick först jobb med att måla reaktorernas underreden, sedan gick han över till att ta hand om kärnbränslet. I september började han delta i saneringen av sin gamla arbetsplats.

- Först ville jag inte återvända, men någon måste göra jobbet, säger han. Till slut återvänder alla till kraftverket.

Kaito arbetar nu med det som Tepco fått mest kritik för - hanteringen av det radioaktiva vattnet. Enorma mängder vatten sköljs runt de skadade reaktorerna för att kyla ned kärnbränslet. Det kontaminerade vattnet samlas sedan i hundratals tankar för att någon gång, ingen vet när eller hur, föras vidare till slutförvaring.

Problemet är bara att tankarna läcker. Vid ett halvdussin tillfällen det gångna året har hundratals ton extremt radioaktivt vatten spillt ned i marken eller ut i havet. Kaitos kolleger var med i februari, då den senaste läckan upptäcktes.

- Vattnet forsade ut ur en kran som hade lämnats öppen, det var vatten överallt, säger han. Efteråt anklagade Tepco oss, men vi har inte ens tillgång till det verktyg som behövs för att öppna kranen. Det är hundra procent Tepcos ansvar, de är oorganiserade och vårdslösa.

Regeringen blundar gärna för problemen. Efter katastrofen har landets 48 reaktorer stängts ned och Japan har varit beroende av importerade fossila bränslen. Detta har bränt ett djupt hål i statskassan, vilket hotat att sätta stopp för premiärminister Shinzo Abes ambitioner att få landets haltande ekonomi på rätt köl.

Nu planerar regeringen däremot att återstarta reaktorerna, förmodligen redan till sommaren. Dels är elförbrukningen som högst då, dels har de ingen tid att spilla. Även om demonstrationerna som äger rum i Tokyo varje fredag endast lockar ett fåtal, visade en undersökning nyligen att 69 procent motsätter sig kärnkraften. Ytterligare bakslag i Fukushima, eller en fjärde sommar utan omfattande strömavbrott, skulle kunna skapa massiva protester vid en återstart.

Den före detta spökbyn Tamura ger just den bild regeringen vill förmedla. Åtminstone på ytan. Här hävdes boendeförbudet 1 april, och återvändare har börjat damma ur sina hus.

Oron går däremot inte att sopa undan. Fält täckta av olycksbådande svarta säckar fläckar nejden och barn är inte tillåtna mer än 30 minuters lektid utomhus.

- Mina kunders leenden gör mig gladare än jag någonsin varit, säger Miho Watanabe, föreståndare för en dagligvarubutik som öppnats med statliga medel.

- Men jag vill inte att mina barnbarn ska växa upp här. Vi vet för lite om riskerna.

En studie har uppmätt förhöjda värden av sköldkörtelcancer i Fukushima, men det är för tidigt att säga om det beror på katastrofen eller på att man nu har genomfört bättre kontroller.

Kaito, som övervakar kraftverkets vattentankar, fick själv en tumör bortopererad från sköldkörteln i januari. Han vill inte spekulera i vad som orsakade den, men erfarenheten har ruckat hans annars stoiska lugn.

- Regeringen försöker visa att allt är normalt igen, men det är galet, säger han. De borde ge support till oss som offrar våra kroppar.

Japan har siktet inställt på framtiden. Om sex år, då de olympiska spelen kommer till Tokyo, ska landet vara starkt, välpolerat och redo. Det innebär att skamfläcken i Fukushima måste putsas bort.

Samt att de som gör det förblir lojala och tysta.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!