Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Släktingarnas vitt skilda begåvning

I Arne Norlins bok om familjen Bernadotte får vi lära oss mer om kronprinsessan Victoria och prinsessan Estelles släktingar.
Foto: Kate Gabor
Bernadotteska ätten på Sveriges tron: Karl XIV Johan: 1818-1844.
Oscar I: 1844-1859
Karl XV: 1859-1872
Oscar II: 1872-1907.
Gustav V: 1907-1950.
Gustaf VI: 1950-1973.
Carl XVI Gustaf: 1973-nutid.
Foto: Robert Eklund
1 / 8

Författaren Arne Norlin skildrar den svenska kungafamiljens historia i sin nyutkomna bok "Familjen Bernadotte - makten, myterna, människorna", utgiven på förlaget Fischer & Co.
■ Expressen kan här publicera två kapitel ur boken. Ett om den "dumme" prins August och ett om den "kloke" prins Eugen.

Prins August

Han som var "dummare än tåget"

Det finns egentligen inte mycket att berätta om den snälle men lite besynnerlige prins August (1831-1873), yngste son till Oscar I och Joséphine. Han spelade under sina blott 42 år i livet - han dog av lunginflammation, orsakad av tuberkulos - ingen som helst roll i Sveriges historia. Om det inte vore för ett uttryck som en del av oss fortfarande använder: "Dummare än tåget."

Prins August.

De tre första ångloken på stambanorna fick namn efter prinsarna Gustaf, Oscar och August. På den tiden var det näst intill ett majestätsbrott att beskriva en medlem av kungafamiljen som klent begåvad. Därför sa man "dummare än tåget", det vill säga till och med dummare än loket som fått namnet Prins August.

Själva ångloket från 1856 finns för övrigt kvar på Sveriges Järnvägsmuseum i Gävle och tas fram vid olika jubileum.

August övertog som vuxen Stjernsund i Närke av sin bror Gustaf. Han var mest känd för sitt jagande, svärande och supande - och han var heller inte nogräknad om vem han drack med, även vanliga bönder kunde duga. "Tutingar hos prins August" och "stort rummel hos prins August", skriver till exempel Erik af Edholm, adjutant hos Oscar I.

August hade ett praktfullt skägg som påminde om två polisonger och gifte sig trettio år gammal med Thérèse av Saxen-Altenburg, en överskottsvara som dumpades på de dumma svenskarna. Om henne lär han en gång ha sagt: "Folk säger att jag är dum, men då har de inte hört min Thérèse!"

Prins Eugen.


Prins Eugen

Målarprinsen: En beundrad revoltör

Prins Eugen (1865-1947), Oscar II:s och Sofias yngste son, var en framstående konstnär. Men eftersom han tillhörde kungafamiljen kunde han i princip aldrig sälja några verk, bara ge bort tavlor eller arbeta gratis, som när han målade den fyrtio meter långa fresken Staden vid vattnet i Stockholms nybyggda stadshus 1918-1922. Trots att han i dag anses som en mycket skicklig landskapsmålare tvivlade han ständigt på sig själv: tycker folk om mina verk för att jag är en prins eller för att jag är en betydande konstnär?

Han kallades för den Röde prinsen, fast han snarare var kulturliberal, vilket väl bara visar hur konservativ resten av familjen var. Han sympatiserade med socialdemokraternas och liberalernas krav på allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag. Han brukade titta på förstamajtågen på Gärdet med sina konstnärsvänner. Att själv gå med kunde det aldrig bli tal om. 1906 följde han debatten om rösträtt i andra kammaren.

August Strindberg var ett rött skynke för hans far Oscar II. Eugen brukade köpa Strindbergs böcker och ge till sina brorsöner i present. Han stod först på uppropet för nationalgåvan till Strindberg 1912 och han gick med i författarens begravningståg samma år. Han engagerade sig för folkbildning och var en av initiativtagarna till folkbiblioteken, som fick sina första statsanslag 1905.

Men kanske var det hans inställning till Hitlertyskland som gjorde störst intryck. Han skrev på upprop för tyska flyktingar, deltog i opinionsmöten och umgicks med kända företrädare för kampen mot nazismen, som Torgny Segerstedt och Mia Leche Löfgren. Till henne sa han: "I den här frågan är jag inte det minsta neutral." Vid ett annat tillfälle yttrade han: "Jag har ju råd att säga och tycka vad jag vill." Mycket demonstrativt gick han på en stödkonsert för judiska flyktingbarn på Operan 1943 tillsammans med överrabbinen i den judiska församlingen, Marcus Ehrenpreis.

På Waldemarsudde var motståndsmän och -kvinnor från Norge och Danmark alltid välkomna. Huset fungerade även som en illegal poststation. Han skickade diplomatpost till den svenska beskickningen i Oslo, varifrån breven i hemlighet befordrades vidare. Han var alltid mycket medveten om att vid en tysk ockupation av Sverige skulle han bli en av de första att avrättas. Den värdefulla konsten på Waldemarudde gömdes under kriget på en hemlig plats. Mycket tyder på att Säpo hade en akt på honom under kriget och att hans telefon avlyssnades. Han lär ha struntat i det.

Hans ställningstagande gav honom naturligtvis fiender även på hemmaplan. Fredrik Böök från Svenska Akademien gav Eugen en känga i Svenska Dagbladet, sedan prinsen lovordat den norska nobelpriskommitténs val av juden och pacifisten Carl von Ossietzky till fredspristagare 1937. Sven Hedin förfasade sig över att prinsen tyckte om att "umgås med (konstnären Isaac) Grünewald, Karl Gerhard och andra fula fiskar som sprider sitt gift och hat och ovilja mot Tyskland".

Arne Norlins bok "Familjen Bernadotte – makten, myterna, människorna"

***


Ett och annat tyder på att han på äldre dagar började orientera sig längre åt vänster. Så här skrev han till exempel till sin vän författaren och akademiledamoten Torsten Fogelqvist under krisåret 1932: "Under nuvarande kaotiska förhållanden måste man fråga sig, om vårt produktions- och penningväsen har tjänat ut... hur mycket av socialismens principer, ja, hur långt in på kommunismens man måste gå för att möta lösningen..." Helt klart är att han påverkade sin brorson, Gustaf (VI) Adolf, och fick honom intresserad av konst, folkbildning och sociala frågor. Han kom också mycket väl överens med kronprinsessan Margareta. De hade inte minst konsten och trädgårdsintresset gemensamt.

Vad fick honom att ta denna unika väg? Själv hänvisade han alltid till sin mor Sofia, vars "rättsbegrepp och respekt för människovärdet stod nästan högre än hennes djupa religiositet". Faktum är att hennes fyra söner - och om man kan bortse från Gustaf V:s tyskvänlighet och försök att påverka den svenska politiken - länge framstod som den sundaste syskonskaran i Bernadottefamiljen. De fyra bröderna förblev faktiskt goda vänner livet ut, vilket fångades på en bild när de glatt samlades i en soffa på Waldemarsudde vid prins Carls åttiofemårsdag.

Eugen har beskrivits som sympatisk, anspråkslös, ordningsam - och plikttrogen. Han drog allt mer trött på sig sin blå husaruniform med vita snören för att delta i officiella sammanhang och han stod lojalt bredvid kungen under borggårdstalet 1914, trots att han alls inte sympatiserade med aktionens syfte.

Så här beskrevs han av sin brorsonson Sigvard Bernadotte:

Farbror Eugen var den ende i den äldre generationen som jag tyckte om. De andra var bara figurer, mer eller mindre originella, upptagna av sig själva, inte intresserade av vad jag gjorde och hade aldrig någonsin tid att prata med mig. Farbror Eugen var helt annorlunda. En liten rund herre med grått konstnärsskägg och hår som stod rakt upp och som han alltid rev sig i, särskilt när han blev upprörd. Trots sin korpulens var han alltid elegant och välklädd. Han hade ett mycket häftigt temperament och brusade lätt upp men aldrig mot någon person utan bara när det gällde principer.


***


Likt övriga prinsar fick Eugen Napoleon Nicolaus en officersutbildning, vid Livregementets husarer, K3, vid Sannahed mellan Kumla och Hallsberg. Han tyckte om det praktiska arbetet och umgänget med kamraterna, men som officer kände han sig alltid lite som en humbug när han som ung spoling skulle instruera gamla indelta soldater. Så fort det var möjligt, 1898, 33 år gammal, begärde han och fick sluta med aktiv tjänst. Dock kvarstod han som militär och han blev överste 1906.

Eugen bestämde sig för att bli målare redan som pojke. På nyåret 1887 reste han till Paris för att studera konst, under täcknamnet Monsieur Oscarson. Hur anonymt det nu kunde bli med en kammarherre och en adjutant i släptåg. Mamma Sofia och faster Eugénie hejade på. Pappa Oscar var först tveksam, men gav med sig. Villkoret var att Eugen lovade att även i fortsättningen sköta sin tjänst som officer och att ställa upp på de kungliga plikterna. Han bodde i Paris i drygt två år. Att han hade gott om pengar och råd med en stor lägenhet gav honom naturligtvis arbetsvillkor som hans kollegor avundades. Många av dem var först tveksamma till honom. Men eftersom han var så genomhygglig togs han efterhand upp i gemenskapen. Flera av kamraterna från Paris förblev vänner för all framtid, som Anders Zorn, Richard Bergh och skulptören Per Hasselberg.

I Paris 1888 var han med om en otäck olycka, när en ljuskrona på Théâtre Lyrique föll ner och krossade huvudet på mannen som satt i stolen bredvid. Mamma Sofia skrev att han skulle vara "Gud tacksam att han kom undan med livet i behåll". Eugen svarade, för en gångs skull lite irriterat, att han inte trodde att Gud var inblandad. Det skulle i så fall ha inneburit att Gud inte hade skyddat mannen som avlidit.

Eugen specialiserade sig på nationalromantiska landskap. Däremot försvann människorna från hans verk i slutet av 1880-talet. Sina mest populära tavlor gjorde han innan han fyllt trettiofem: Skogen (1892), Det gamla slottet (1893, Molnet (två versioner 1895 och 1896) och Det stilla vattnet (1901).


***


Totalt målade han cirka åttahundra tavlor. Och i hela sitt liv avskydde han insmickrande kritik: "Jag tar nästan hellre ovett än dum, översvallande välvilja."

Vid sekelskiftet köpte han egendomen Waldemarsudde på Djurgården. Arkitekten Ferdinand Boberg, som också skapade LO-borgen och Rosenbad, ritade i samarbete med prinsen den praktfulla villan med en stor ateljé på tredje våningen.


***

Eugen testamenterade Waldemarsudde, alla konstverken, böckerna, inventarierna och den vackra parken med statyerna till staten att förvaltas av Stockholms stad. Waldemarsudde är i dag ett populärt museum med 160 000 besökare om året.

Varför gifte han sig aldrig? En förklaring kan vara att han aldrig hittade någon prinsessa att bli förälskad i. Storebror Oscar hade ju straffat ut sig ur kungalängden genom äktenskapet med hovfröken Ebba Munch 1888. Då tvingade pappa Oscar II sina två fortfarande ogifta söner Carl och Eugen att lova att de aldrig skulle gifta sig med en icke-kunglig. En annan är att för honom var konsten det allra viktigaste. Eller också var han homosexuell. I så fall skötte han sitt privatliv mycket diskret.

Det saknades dock inte kvinnor vid hans sida. När han passerat sextio föll han för den hälften så gamla Ebba Bonde, dotter till Marcus Wallenberg den äldre och alltså syster till Marcus jr och Jacob. De reste tillsammans, spelade golf och tennis (Ebba Bondes rop "skubba, Eugen" ekar fortfarande i Kungliga Tennishallen), gick på lokal, dansade och förekom därför flitigt i skvallerspalterna. Ebba Bonde var sin tids superkändis, okonventionell och ganska vild. Senare drabbade hon av psykiska problem och missbruksproblem och hon fick inte permission från sjukhuset för att vara med om prinsens åttioårsdag 1945.

Under en golfrunda i Falsterbo i juli 1947 drabbades prins Eugen av en hjärtattack som sedan följdes av ytterligare en. Han avled på sitt älskade Waldemarsudde den 17 augusti, sexton dagar efter sin åttiotvåårsdag. Han blev den förste Bernadotte som kremerades. Han enkla grav kan ses mellan Gamla huset och Waldemarsviken på Waldemarsudde.

HUSET BERNADOTTE

■ Bernadotte är en släkt som härstammar från det pyreneiska bergslandskapet Béarn.

■ Huset Bernadotte härstammar från fransmannen Jean Baptiste Bernadotte (1763-1844), som blev marsalk av Frankrike, furste av Pontecorvo och sist kung under namnen Karl XIV av Sverige och Karl III Johan av Norge.

■ Huset Bernadotte har regerat Sverige sedan 1818, och Norge mellan 1818 och 1905.

Källa: Wikipedia