Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Ser jag tonåringar ute skickar jag hem dem"

Nu får kvinnorna i Husby ge sina egna bilder av oroligheterna.Foto: Jörgen Hildebrandt

HUSBY/TENSTA. Stenkastning, anlagda bränder och krossade rutor.

Det har invånarna i många av Stockholms förorter fått leva med de senaste veckorna.

Några av våldsverkarna och de drabbade männen har tidigare kommit till tals.

Nu är det kvinnornas tur att berätta.

Lyssna på poddversionen av artikeln i mp3-spelaren eller via iTunes. Du kan också ladda ner avsnittet.

Lyssna på Kvinnorna i Husby berättar

Ladda ner avsnitt

"KILLAR STÅR OCH RÖKER PÅ HELT ÖPPET"

Paulina Jezyna

Ålder: 28.

Yrke: Jobbar i kassan på Elgiganten.

Bor: Husby.

Det står killar nere på vår gård och röker på, helt öppet."

I helgen ska Paulina, maken och de två barnen på visning av en lite större trea i Ärvinge, en kilometer sydost om Husby.

"VÅGAR INTE GÅ UT EFTER KLOCKAN 19"

Arezo Ghasimi

Ålder: 28.

Yrke: Föräldraledig med den snart ettåriga dottern Nazika.

Bor: Husby.

Jag vågar inte gå ut efter klockan 19."

Får Arezo och maken jobb och bättre inkomster vill de flytta, kanske till Solna.

"FINNS EN BRA KAMPANDA HÄR I HUSBY"

Zeliha Dagli

Ålder: 58.

Yrke: Kökschef på Husby träff & Gränslöst gott AB.

Bor: Husby.

Jag har bestämt mig för att övervinna obehaget och vara ute om kvällarna trots att det kändes otryggt efter upploppet. Det finns en bra kamptradition här i Husby, inte minst bland oss kvinnor som kämpat för Husbybadet och för att göra fint i parkleken".

"LIKA RASISTISKT SOM I ANDRA LÄNDER"

Sophia Moerane

Ålder: 73.

Yrke: Pensionerad sjuksköterska.

Bor: Rinkeby.

Jag är verkligen ledsen för att privat egendom förstördes, men jag tackar ungdomarna som startade upploppet för att de fick omvärldens ögon att riktas mot hyckleriet i Sverige. Här är lika rasistiskt som i andra länder. Skillnaden är bara att vi försöker skyla främlingsfientligheten med pengar."

Sophias 41-årige son Magnus dog vid ett polisingripande i oktober.

Ett och ett halvt-årige Michael grabbar en näve grus och kastar den mot rutschkanan i parken utanför öppna förskolan. Han skrattar nöjt när småstenarna med ett skrapande far tillbaka ner mot backen.

- Kom Michael, så får du smaka jordgubbar! ropar 28-åriga Paulina Jezyna på polska.

Lillasyster Melissa, som är sex månader, är förkyld och passas av farmor så att Michael ska få komma ut och leka i solskenet.

Paulina och hennes man har bott i sin trea i Husby i sex år och trivts bra. Barnens farmor finns bara ett stenkast bort, Paulinas föräldrar bor i grannstadsdelen Tensta och Paulina har nära till jobbet i kassan på Elgiganten i Barkarby.

- Det är härligt att ha så nära till Järvafältet, där vi brukar sola och spela fotboll. Men nu när vi är föräldrar känns det inte tryggt att låta Michael och Melissa växa upp här i Husby. Det står killar nere på vår gård och röker på, helt öppet. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet det är, suckar Paulina.

De senaste veckornas oroligheter och bilbränder har spätt på känslan av otrygghet.

- Det var så tråkigt när jag vaknade upp morgonen efter de första upploppen och såg poliser överallt.

Nu har Paulina och hennes man, som tidigare bara hade halvförsäkring, tecknat helförsäkring på bilen och börjat se sig om efter någon annanstans att bo. I helgen ska de på visning av en lite större trea i Ärvinge, en kilometer sydost om Husby.

- Det är ett mer barnvänligt område. Det är synd att det inte satsas mer på Husby. I andra stadsdelar tar man hand om husen och planterar blommor i rabatterna. Här höjs bara hyrorna.

 

Michael får uppskattat leksällskap när 28-åriga hemmafrun Hevin och hennes treåriga dotter ansluter. (Hevin heter egentligen något annat, men hennes man är orolig för att hon och barnen ska utsättas för trakasserier från stökiga ungdomar om hon har sitt rätta namn i tidningen).

- Det är hemskt, det går inte att beskriva med ord hur jag känner inför bråken i Husby. Det sägs att det inte bara var våra ungdomar som satte eld på bilarna utan att ungdomar från andra stadsdelar också kom hit och förstörde, men resultatet är lika tragiskt oavsett, säger Hevin.

Hevins man gick när oroligheterna startade söndagen den 19 maj ut och försökte tala ungdomarna till rätta. En kompis bil som stod parkerad bakom Tempo sattes i brand och Hevins man körde i väg familjens Volvo till det företag i en annan stadsdel där han jobbar på lagret.

När Hevin och dottern kom till öppna förskolan morgonen därpå var fyra fönster krossade och persiennerna neddragna.

Under de sju år Hevin bott i Husby har hon aldrig känt sig trygg om kvällarna.

- När jag ska träna på gymmet klockan 19 får min man följa mig dit och hämta mig efteråt. Och till tvättstugan och återvinningsrummet törs jag inte heller gå om kvällarna. Där brann det redan innan det blev upplopp i Husby.

Till hösten ska "Hevins" son börja årskurs två i en skola i en annan stadsdel.

- Får han sina vänner här i Husby är det större risk att han hamnar i tokigheter. Vi vill att han ska bort från Husby.

Samtidigt har familjen inga planer på att flytta.

- Det är inte så lätt med boende. Just nu vill jag bo kvar i Husby. Allt är så nära här. Vi har moskén och butikerna, säger "Hevin", som i höst ska vidareutbilda sig från barnskötare till undersköterska.

Planen är att arbeta med äldre.

"Hevin" tror att bästa botemedlet mot skadegörelse är att de vuxna i Husby är mer synliga.

Själv drar sig "Hevin" för att prata med de äldre ungdomarna, för att hon har hört talas om att en kvinna i Tensta fick slöjan avsliten när hon protesterade.

Arezo Ghasimi, 28, som just nu är föräldraledig med den snart ettåriga dottern Nazika, har sovit dåligt de senaste veckorna.

- Jag bor näst längst ner i huset och är orolig för att folk ska klättra upp på balkongen.

Fram till upploppen var Arezo ofta utomhus om kvällarna.

- Nu vågar jag inte gå ut efter klockan 19.

Hon berättar att hon tidigare jobbat på optikbutiken Lensway, men att både hon och maken nu är arbetslösa.

- Hittar vi jobb och får bättre inkomster vill vi gärna flytta. Kanske till Solna, säger Arezo.

 

Ett par kilometer bort, på andra sidan Hjulstavägen, hoppar arbetsmarknadsminister Hillevi Engström ur Säpobilen utanför Bussenhusskolan i Tensta.

Hon hälsar på de åtta unga marknadsförarna i "Unga in", ett projekt som arbetsförmedlingen startat i samarbete med bland andra Fryshuset. Marknadsförarna har alla själva upplevt hur det är att stå utanför samhället men har kommit på fötter igen och ska nu vara en länk mellan ungdomarna i förorten och arbetsförmedlingen.

- När vi pratar med ungdomarna som många gånger gett upp och tappat förtroendet för samhället så ser de oss inte som myndighetspersoner. De känner att vi kan relatera till hur de har det i och med att vi också haft det tufft, säger marknadsföraren Maria Sabri, 24.

Hon växte upp i förorten Bagarmossen i södra Stockholm och jobbar mycket i Tensta.

Hillevi Engström frågar särskilt hur de unga kvinnornas situation ser ut.

Nicole Bivegård, 18, från Järfälla förklarar att det är mycket svårare att hitta de unga kvinnorna som hamnat utanför systemet.

- Killarna är mer utåtagerande, medan tjejerna är hemmasittare. De har kanske missbrukande föräldrar, saknar betyg från högstadiet och sover till tre om dagarna.

För inte så länge sedan var Nicole själv en sådan "hemmasittare". Nu när hon är marknadsförare för "Unga in" är hon i stället en förebild för andra unga i förorterna.

Nicole och de andra lassar upp kycklingkorv på grillplatsen som de förberett ovanpå det utbrunna garaget på Rissneplan 31, några minuters promenadväg från Bussenhusskolan.

Röklukten sticker i näsan, men blandas snart upp av doften av varma kycklingkorvar. Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström tackar vänligt nej med hänvisning till att hon just ätit lunch, men Säpovakten nappar på erbjudandet om korv.

 

Tillbaka i Husby möter vi 58-åriga Zeliha Dagli som röjer i köket på Husby träff & Gränslöst gott AB. Det doftar fortfarande av içli köfte, de köttfärs- och grönsaksfyllda piroger som serverades som dagens rätt.

- Förra veckan hade vi problem att få tag på färska grönsaker, för torghandlarens bil hade brunnit så han kom inte åt att köpa nya grönsaker. Men annars är det perfekt att handla allt här, säger Zeliha och sveper med handen ut mot torget.

Ett tag funderade Zeliha på att flytta in till Södermalm i centrala Stockholm där hon tidigare jobbade. Kulturlivet lockade.

- Men så drog vi i gång en massa kulturaktiviteter här ute i Husby och nu trivs jag jättebra. Jag känner mig verkligen delaktig i samhället här.

Varje tisdagskväll samlar Zeliha Dagli 30-50 kvinnor till "Gränslöst kvinnocafé". De diskuterar litteratur, handarbetar och tittar på konst.

- På internationella kvinnodagen i år var det 400 kvinnor här. Det talas om att det inte kommer folk till skolans föräldramöten, men tilltalar man människor på rätt sätt så går det. Det är en myt att kvinnor i Husby inte är intresserade av samhället. Det finns en bra kamptradition, inte minst bland oss kvinnor som kämpat för Husbybadet och för att göra fint i parkleken.

Zeliha berättar att hon möter många oroliga och ensamstående mödrar som har många barn.

- En del orkar inte hålla koll på barnen. De har själva problem, är arbetslösa och barnen lyssnar kanske inte på dem. Då kan vi försöka ge dem kunskap om barnuppfostran och berätta vilket stöd man kan få från samhället.

Skolan har en central roll, menar Zeliha Dagli, och hon tycker inte att skolan i Husby fungerar lika bra som skolor i andra områden.

- När myndighetspersonerna efter åtta timmar har gjort sina jobb försvinner de hem till sitt. Kvar här finns alla kvinnor och barn som ofta inte ens har SL-kort och kan ta sig härifrån.

Zeliha säger att Husby länge har haft problem med segregation och arbetslöshet och tror att ungdomarnas ilska har lagrats i många år.

Efter upploppet känner hon sig inte lika trygg.

- De första kvällarna som oroligheterna pågick ville jag inte gå ut på kvällen. Men sedan fortsatte mina väninnor och jag med våra kvällspromenader. En liten grupp som förstör ska inte få påverka livet för alla andra, säger Zeliha.

Hennes tre barn är vuxna och utflugna.

- Skulle jag ha yngre barn skulle jag kolla upp vad de gjorde och hindra dem från att gå ut om kvällarna. Ser jag tonåringar röra sig ute om kvällarna frågar jag dem vad de gör där och skickar hem dem.

 

Utanför Ica kommer den 73-åriga pensionerade sjuksköterskan Sophia Moerane från Rinkeby fram.

- Är ni journalister? Jag har tagit tunnelbanan hit till Husby för att tacka ungdomarna som startade upploppen. Jag är verkligen ledsen för att privat egendom förstördes, men jag tackar ungdomarna för att de fick omvärldens ögon att riktas mot hyckleriet i Sverige. Här är lika rasistiskt som i andra länder. Skillnaden är bara att vi försöker skyla främlingsfientligheten med pengar, säger hon.

Sophias son Magnus Moerane, 41, dog den 31 oktober i fjol vid ett polisingripande.

- Magnus var inget hot mot någon annan än sig själv. Han var sjuk, säger Sophia och berättar att sonen sedan tonåren haft psykiska besvär och att han den aktuella kvällen fick en psykos och sprang ut.

- Polisen säger att Magnus halkade när han försökte ta sig loss från polisens grepp, men förundersökningen lades ned. Jag hade förväntat mig rättvisa.

Sophia Moerane har bott i Rinkeby sedan 1975, då hon flyttade dit med sina tre barn.

- Vi flydde rasismen, men här i Sverige känner jag att man inte vill ha oss. Jag är för gammal för att bränna bilar, men jag ska söka upp ungdomarna som gjorde det här och säga att det var bra att de gjorde så att Sverige fick ögonen på sig. Kanske åker jag tillbaka till Sydafrika och ber Zuma (presidenten Jacob Zuma) om en hydda. Där slipper jag åtminstone hyckleriet.