Att ha svårt att göra sig av med saker är mänskligt. Men det finns fall då samlandet går så mycket över styr att det hindrar den drabbade från att leva ett normalt liv.
150 000 svenskar - cirka 2 procent av befolkningen - tros lida av den sjukliga samlarmanin.
På engelska kallas det hoarding. På svenska är den korrekta termen patologiskt samlande, och detta beteende är från och med i sommar en ny diagnos i den psykiatriska diagnosmanualen DSM (Diagnostic and statistical manual of mental disorders).
Man måste alltså skilja på olika former av samlande. Samlingar av fotbollsbilder, kapsyler och bokmärken under barndomen är naturligt - enligt amerikanska forskare samlar hela 70 procent av alla barn på någonting under sin uppväxt. Att som äldre samla frimärken, porslinskoppar eller vad det nu kan vara är också vanligt, 30 procent av de vuxna personerna har en samling.
Så när blir egentligen samlandet sjukligt?
- En person som samlar frimärken slänger sällan ut alla frimärkena på golvet, utan har tvärtom ordning och reda i sin samling. Hos en patologisk samlare ligger sakerna ofta huller om buller, säger Volen Ivanov, psykolog och doktorand vid Karolinska institutet, som forskar om patologiskt samlande.
Enligt den nya klassificeringen finns ett antal diagnoskriterier, bland annat "ihållande svårigheter att slänga eller göra sig av med saker, oavsett deras faktiska värde".
Personen upplever sig ha ett behov av att behålla sakerna och känner obehag vid tanken på att göra sig av med dem. Om inte omgivningen håller efter hemmet så resulterar patologiskt samlande oftast i att bostaden belamras av saker på ett sätt som gör att det till slut knappt går att vistas där. Det kan handla om pappershögar från golv till tak, gammal mat, kartonger, ja precis allt man kan tänka sig.
Just så såg Helene Öhmans verklighet ut under barndomen. När hon var tre år skilde sig föräldrarna. Mamman skulle då sköta huset, sommarstugan, Helene och hennes bror och ett heltidsjobb. Efter några år orkade hon inte mer utan blev utbränd och sjukskriven.
Så småningom började modern att spara på kartonger som hon staplade i sovrummet, för att de kan vara "bra att ha". Liksom de överblivna servetterna, sugrören och frigolitboxarna från snabbmatsrestaurangerna.
Snart tog kartongerna upp nästan hela sovrummet, och även övriga ytor i hemmet började fyllas av allting som skulle sparas.
När Helene var tio år hade hon födelsedagskalas hemma för några skolkamrater efter att mamman hade städat i flera dagar.
- Det var sista gången jag såg vårt köksbord. Det var så mycket saker där att det inte gick att sitta och äta. Vi vande oss vid att sitta med tallriken i knät. Det fanns ingen yta på bordet.
Hemma hos Helene Öhman eskalerade problemen.
- Mammas gränser förflyttades. Tidigare hade hon i alla fall kastat saker som var trasiga. Sedan började hon laga och lappa allting, och till slut började hon även att samla på sådant som var så trasigt att det inte gick att laga.
Ett starkt minne är akvariet som stod i hörnet av vardagsrummet. När ingen längre kunde gå in i rummet på grund av allt skräp så glömdes fiskarna bort. Efter flera år kom Helene in i rummet igen - då hade allt vatten dunstat och fiskarna låg döda på botten, täckta av ett tjockt dammlager.
En annan gång bar mamman in alla äpplen från trädgården i kassar och ställde på parkettgolvet, där de stod tills långt efter att de hade ruttnat.
Tillslut blev det även svårt att hitta annat än möglig mat i kylskåpet och köket gick knappt att använda. Under många år levde Helene och hennes bror därför främst på färdiga mikrorätter.
Men Helene har också många goda minnen från barndomen av en mamma som kämpade hårt för sina barn, och som i grunden ville väl. Mysiga stunder framför tv:n, lyckan över att få åka på sommarkollo i flera veckor. Men där en rad fysiska och psykiska sjukdomar gjorde att hon inte klarade att leva som vanligt.
- Någonstans tror jag att mamma visste att vi inte levde som normala människor, även om hon aldrig pratade om det. Därför lät hon oss göra väldigt mycket utanför hemmet.
Barnen lyckades upprätthålla fasaden under alla år.
- Persiennerna var alltid nedfällda, och jag och min bror skötte utsidan av huset så gott vi kunde. Vi skottade snö och klippte gräs, så att det såg hyfsat bra ut. Ingen visste hur illa det var.
Hur svårt det kan vara att kännas vid sjukdomen blir också tydligt i berättelsen om Margareta, 59, som hon kallas anonymt i Läkartidningen 34-35 2013. Motvilligt gick hon med på att uppsöka psykiatrin eftersom dottern insisterade. Utredningen visar att Margareta hade stora svårigheter att göra sig av med i stort sett någonting alls, vilket resulterat i att stora delar av hemmet inte kunde användas längre.
"Hon hade begränsad ekonomi och shoppade därför sällan. Hon tyckte om att samla på gratis saker, till exempel recept från mataffären och olika mässor, och hon erkände något skamset att hon då och då gick ned till grovsoprummet för att göra fynd såsom tyger och leksaker. Hon upplevde att hennes saker kunde vara bra att ha i framtiden och hade bland annat planer på att skriva en kokbok."
Läkartidningen beskriver att Margareta själv inte tyckte att samlandet var allvarligt. "Hon ansåg att hon snarare tog vara på saker som annars skulle ha gått till spillo."
Forskaren Volen Ivanov förklarar att det är viktigt av flera olika skäl att patologiskt samlande nu är en diagnos.
- Det kommer att underlätta både för oss som förskar, för vården och för de drabbade. Nu kan vi alla använda samma term och det kommer att bli erkänt som en egen sjukdom på ett annat sätt en tidigare.
Fram tills nu har samlarmanin ofta "tryckts in" under diagnosen tvångssyndrom, OCD. Men Volen Ivanov förklarar att många patologiska samlare inte har känt sig "hemma" i OCD-diagnosen, eftersom mycket skiljer dem åt.
- Patienter med tvångssyndrom upplever till exempel inte samlandet som tillfredställande, medan patologiska samlare ofta får en kick när de skaffar nya saker.
När det gäller behandlingen har forskningen fortfarande lång väg kvar.
- Det är egentligen bara i USA som man har gjort mer grundliga studier, säger Volen Ivanov.
KBT-terapi, både enskilt och i grupp, har visat sig ha effekt, liksom viss medicinering.
- Men i Sverige har det ännu inte gjorts kontrollerade studier av läkemedelsbehandling.
En aspekt som vården måste ta hänsyn till i kontakten med patologiska samlare är säkerheten, menar Volen Ivanov. I dessa hem är brandrisken ofta stor och de som bor där riskerar att få saker fallande på sig.
Helene Öhmans mamma var så sjuk, även fysiskt, att hon borde ha fått vård långt tidigare.
- Men så länge hon var frisk nog att tacka nej till vård så gjorde hon det, berättar Helene.
Först när hon blev så sjuk att hon inte klarade av att vara hemma längre flyttade hon till en lägenhet med hemtjänst, och de sista åren blev ändå relativt bra, trots att de var fyllda av sjukdomar.
2006 dog Helenes mamma, 65 år gammal. Helene var då 26 år.
Helene har i år skrivit klart sin självbiografi, "Solen är så stark", och hon hoppas på att kunna ge ut den för att synliggöra sjukdomen, inte minst för att andra barn kanske kan få möjlighet till tidigare hjälp än vad hon fick.
Diagnosen ser Helene som ett erkännande av sin mors sjukdom och en bekräftelse för sig själv om att hon inte kunde ha gjort mer än allt hon gjorde.
- Sjukdomen var större än vad vi barn kunde mäkta med.
Helene har haft funderingar genom åren om hon också skulle bli sjuk på samma sätt som sin mamma, och oron finns i viss mån kvar.
- Jag har märkt att även jag själv har vissa samlartendenser som säkert alla människor har, men därför gör jag då och då medvetna rensningar av garderober, prydnadssaker och vad det nu kan vara, och kör allt till återvinningen. Jag vill ju inte sluta som min mamma. Men jag vet att jag kan ha lite svårt att kasta saker, jag fäster mig vid dem, men jag behöver bara sluta ögonen och tänka på hur vi hade det för att inse att det är bättre att kasta det man ändå inte behöver än att sluta i ett hav av saker.
