Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Så sänkte Astrid regeringen 1976

Expressens dåvarade chefredaktör Bo Strömstedt och Astrid vid Expressens årliga barnboksprisutdelning 1987. Foto: Kenneth Jonasson
Tack vare Astrid Lindgren fick Kaisa återförenas med sina föräldrar Valdo Randpere och Leila Miller. 1986 flög Kaisa hem i Expressens privatplan.
Astrid Lindgren tar emot ett brev av Sovjets ambassadör Boris Pankin – svaret på hennes önskemål om ett fredssamtal mellan USA och Sovjet. Foto: Jan Wiren
Astrid Lindgrens "Pomperipossasaga" i Expressen mars 1976.

Som om det inte skulle räcka med att vara en av världens mest lästa och omtyckta författare skaffade Astrid Lindgren sig som pensionär ett extraknäck.

Hon blev politisk aktivist: sänkte en regering, drev fram en ny djurskyddslag, räddade ett barn från att fastna i Sovjetunionen, tog ställning för miljön och mot rasism och främlingsfientlighet.

Dottern Karin Nyman blev överraskad av Astrids nya handlingskraft på gamla dagar.

- Jag blev bestört, verkligen. Jag blev lite rädd. Nu utsätter hon sig, tänkte jag.

Den slagfärdiga astrid lindgren

Astrid Lindgren fick en gång på bokmässan i Göteborg på 1980-talet frågan: Har boken någon framtid? Och Astrid frågade tillbaka: "Har brödet någon framtid, tror du?"

När Expressens fotograf Paul Hansen en gång på 1990-talet kom in genom dörren på Dalagatan ropade Astrid: "Kyss mig inte, kyss mig inte". Hon ville bara säga att hon var förkyld och inte ville smitta honom.

När Astrid Lindgren var 87 år fick hon ännu en gång frågan om hon inte borde ha fått Nobelpriset. Hon svarade: "Nej, det var så skönt att jag inte fick det i år. Det hade bara varit ett hinder i min karriär."

Berättelsen om Astrid Lindgrens liv är en fantastisk och föränderlig färd genom nästan hela 1900-talet. Det har vi kunnat se i Kristina Lindströms SVT-dokumentär i tre delar och läsa i en ny biografi av Jens Andersen.

Astrid var ung, ogift mor och kvinnosakskvinna, kontorist och brevkontrollant på censuren under kriget, hemmafru och tvåbarnsmamma och sedan framgångsrik och världsberömd författare under många år.

Till sist, när hon skulle fylla 70 och hade skrivit sin sista stora bok, den om Ronja Rövardotter, då knöt Astrid Lindgren nävarna och började en ny bana som politisk aktivist och arg, gammal dam.

Hennes engagemang var brett och tydligt: hon tog ställning för flyktingars situation, mot kärnkraften, för barns rättigheter, mot djurplågeri och för miljön.

Vid förhandsvisningen av dokumentären i Filmhuset i Stockholm träffar jag regissören Kristina Lindström och räknar upp de områden där Astrid Lindgren som pensionär tog ställning.

- Ja, hon var väldigt modern, utropar Kristina Lindström då glatt.

Astrid Lindgren blev redan på 1930-talet socialdemokrat, men den offentliga, politiska debatten valde hon att hålla sig utanför. Privat tog hon skarpt avstånd från nazismen och Adolf Hitler under andra världskriget och 1947 reste hon till USA och skrev rapporter om bland annat hamburgerbarer, snabbköp och rasproblem.

Hennes ungdomsroman "Kati i Amerika" som gavs ut 1950 bygger på de erfarenheterna. Besöket i New Orleans, Louisiana, blev en chock. Vita människor som kallade svarta för "them people" och inte ville ta en svart människa i hand. En vit taxichaufför som sa att "en bra neger, det är en neger som ligger fem fot under jorden".

Det var först i slutet av livet, när hon avslutat ett fantastiskt författarskap, som hon klev fram som politisk aktivist och engagerad samhällsdebattör. Just detta imponerade mest på författaren Jens Andersen, när han arbetade på sin biografi om Astrid Lindgren.

Det berättar han när vi möts i början av december för en intervju i den lägenhet på Dalagatan i Stockholm, där Astrid Lindgren bodde i mer än 60 år.

- Jag är så full av beundran av Astrid Lindgren som pensionär, hon är 70 år, hon har skrivit de flesta böcker och skulle kunna dra sig tillbaka och leva gott som pensionär ute i Furusund resten av sitt liv. Så kickstartar hon livet på nytt och springer ut som politisk aktivist. Med ett sådant engagemang och sådan passion som tyder på djup kärlek till sina medmänniskor, säger Jens Andersen.

- Det är helt underbart och fullständigt fantastiskt... och en inspiration för andra: det är aldrig för sent. Det är aldrig för sent att fälla en socialdemokratisk regering, säger han skrattande.

Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman, som har hjälpt till med research till biografin, är också med på intervjun. Hon säger att hon blev bestört när Astrid klev ut som samhällsaktivist.

- Jag blev lite rädd. Nu utsätter hon sig, tänkte jag. Nu blir det andra tongångar i pressen. Och det blev det ju. Då blev hon utsatt lite grann för ett drev. Jag tyckte inte det var så underbart...

Under 1970-talet blev Astrid Lindgren vän med Margareta Strömstedt, författaren vars make Bo Strömstedt var Expressens kulturchef och senare chefredaktör. Han försökte övertala Astrid att skriva på tidningens kultursida, men hon nobbade.

I mars 1976 fick Bo Strömstedt ett överraskande telefonsamtal:

- Här talar Astrid Lindgren, före detta socialdemokrat.

Då hade författaren bestämt sig. Hon var upprörd över att hon skulle betala mer i skatt än hon tjänade och hade skrivit en debattartikel som hon ville ha publicerad. Den fick rubriken “Pomperipossa i Monismanien", var ett hårt angrepp på den socialdemokratiska regeringen och skattepolitiken och fick mycket stor uppmärksamhet.

Huvudpersonen i berättelsen är författaren Pomperipossa som tvingas betala 102 procent i skatt. Hon bestämmer sig för att sluta arbeta och i stället tigga pengar på gatan till en kofot, så att hon kan bryta sig in i statskassan för att stjäla tillbaka sina pengar.

Finansminister Gunnar Sträng gick i riksdagens talarstol i svaromål och hävdade att Astrid Lindgren minsann var duktig på att berätta sagor, men räkna kunde hon inte. Då replikerade den slagfärdiga författaren omedelbart:

- Berätta sagor har Gunnar Sträng alltid varit duktig på, men räkna har han inte lärt sig. Vi borde nog byta jobb han och jag.

I samma veva 1976 lämnade regissören Ingmar Bergman Sverige i protest efter att ha gripits på Dramaten i Stockholm, misstänkt för skattebrott. Kritiken mot maktfullkomligheten i det socialdemokratiska samhället ökade.

Tre veckor före valdagen skrev Astrid Lindgren ett öppet brev i Expressen, publicerat på ett uppslag och med rubriken "Låt oss byta regering" över förstasidan. I en appell till alla som än en gång hade tänkt rösta på Socialdemokraterna uppmanade Astrid Lindgren till myteri med orden: "Demokrati, det är växling vid makten."

Den råsopen av en gammal sagotant blev för mycket för statsminister Olof Palme och Gunnar Sträng, och partiet förlorade valet i september. Efter 44 år av socialdemokratiskt styre fick Sverige en borgerlig regering.

Och precis som dottern Karin hade fruktat blev Astrid Lindgren hårt åtgången i medierna. Hon var reaktionär, hette det. Hon ville bara rädda sina egna pengar. Hon hade en villa i Schweiz, påstods det - vilket fick dementeras.

I ett inlägg i Expressen efter valet tonade Astrid ned sin egen betydelse.

- Den valutgången beror inte ett dugg på mig. Jag har bara sagt rent ut vad folk kände och tänkte. Ändå borde det ha varit möjligt att sakligt bemöta det.

Författaren Jens Andersen säger i dag:

- Astrid var inte partipolitisk. Det är hennes eget uppror vi ser. På det viset går det en rak linje från hennes uppror på 1920-talet som ung kvinna och till hennes uppror mot Olof Palme och Gunnar Sträng på 1970-talet. Och andra uppror, det är ett personligt relaterat uppror.

- Men det låg i korten. Om vi ser tillbaka på hela författarskapet så ligger det i gestalter som Pippi och Emil. Där ligger ett civilkurage som var så naturligt för Astrid. På det viset är utvecklingshistorien så underbar i berättelsen om hennes liv.

Bo Strömstedt, som var Expressens chefredaktör 1977-1991, har berättat:

- Astrid Lindgren blev road av polemiken. När hon märkte vilken mottaglighet det fanns så blev hon sporrad och insåg att hon kunde göra stor nytta även genom att skriva debattartiklar.

De närmaste 20 åren engagerade sig Astrid Lindgren gång på gång i samhällsutvecklingen, med stor inlevelse, tyngd och humor - och ofta i samarbete med Expressen. Hösten 1985 startade hon en debatt om djurskydd tillsammans med veterinären Kristina Forslund.

Jens Andersen skriver i sin biografi:

"Det fanns en genomtänkt politisk aktivism i dessa formfulländade artiklar, som var baserade på Kristina Forslunds veterinärkunskaper och därför innehöll korrekta upplysningar rörande foderförhållanden, livsutrymme, antibiotika, slaktning och så vidare. Samtidigt var de infogade i en berättarstil så att man skulle kunna tro att det var självaste Astrid Lindgren som satt med vid frukostbordet och talade där inne i dagens tidning: "Hej, alla grisar och kalvar och kycklingar i svenska djurfabriker!"

De husdjur som i jordbrukspolitik och facklitteratur hade kallats "produktionsenheter" hette nu plötsligt Rölla, Lovisa och Augusta, och Astrid Lindgrens humanisering av djuren fick många svenskar att intressera sig för djurskyddsdebatten. Kampen resulterade tre år senare i en ny djurskyddslag som kallades lex Lindgren och väckte stort internationellt uppseende.

I en intervju i holländsk tv - som också visades i SVT-dokumentären - förklarar Astrid Lindgren på engelska för en förundrad programledare hur illa ställt den kan vara för en ko i Sverige:

- Jag tycker synd om dagens kor. De får inte gå ut och beta, deras kalvar tas i från dem så fort de föds - och värst av allt: de får aldrig träffa en tjur... en intresserad tjur.

När författaren fyllde 80 i november 1987 och firades på Göta Lejon i Stockholm dök statsminister Ingvar Carlsson (S) upp och överlämnade lagen som en födelsedagspresent. När Astrid Lindgren senare granskade lex Lindgren kallade hon den för en "fislag".

Men det fanns nya strider att utkämpa. Hon ville rädda folkbiblioteken från nedläggning. Hon lade sig i frågor om EU, bristen på bostäder för unga, säljakt och barnpornografi.

1984 hoppade Valdo Randpere och hans hustru Leila Miller av från det sovjetiska Estland och sökte politisk asyl i Sverige. Deras ettåriga dotter Kaisa var kvar och de inledde omedelbart en kamp för att få utresetillstånd för sin dotter. Leila ställde sig utanför sovjetiska ambassaden med en skylt där det stod "Släpp Kaisa!".

Expressen tog ställning för avhopparna och startade kampanjen "Tuta för Leila", och stockholmarna lydde glatt rådet när de passerade ambassaden.

Valdo och Leila stred för sin dotter i två år, men det var när Astrid Lindgren skrev ett brev till Sovjets ambassadör Boris Pankin för vidare befordran till Sovjetledaren Michail Gorbatjov som det började hända saker.

Astrid skrev:

"Kanske har föräldrarna inte gjort rätt, men de är så unga och flickan är så liten. Kan inte herr Gorbatjov låta sitt stora ryska hjärta tala för ett oskyldigt barn."

I SVT-dokumentären säger Boris Pankin att det bara tog ett dygn efter att Gorbatjov fått brevet och beslutet var taget: Kaisa fick återförenas med sina föräldrar. Hon fick flyga till Sverige i Expressens privatplan och Astrid Lindgrens kraft som politisk och humanitär aktivist hade vunnit ännu en seger.

På 1990-talet oroades Astrid Lindgren av den ökande främlingsfientligheten i Sverige. Lasermannen som sköt uteliggare och människor med utländskt utseende höll bland annat till i hennes kvarter i Vasastan i Stockholm. På en klassisk bild i Expressen tar hon tag i en skinnskalle och säger till honom att "sluta skinheadsa". Om rasister som förnekar Förintelsen sa hon:

- Att det finns såna idioter som förnekar att det har hänt. Varje gång man tänker på det så reser sig förtvivlan inom en.

Sverigedemokraterna försökte för några år sedan utnyttja Astrid Lindgren för att ge en bild av partiets politik, vilket upprörde många. "Hon skulle ha varit den ledande opinionsbildaren mot Sverigedemokraterna", sa Margareta Strömstedt då. I dag säger hon:

- Det där tänker jag mycket på. Att det inte finns en Astrid i dag. Någon som är så älskad som hon och samtidigt så klart emot främlingsfientlighet.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!