Justitieminister Beatrice Ask. Foto: Olle Sporrong
Justitieminister Beatrice Ask. Foto: Olle Sporrong

Så riskerar Sverige att ruttna inifrån

Publicerad
Uppdaterad
I de flesta demokratiska länder pågår en kamp mellan öppenhet och slutenhet.
Datortekniken i allmänhet och internet i synnerhet har gett människor en yttrandefrihet så stor att den skrämmer.
Hur öppet ska det öppna samhället vara? Här väcks starka känslor, och att föra sansad diskussion har visat sig svårt.
Den svenska debatten om kreditupp-lysningar på nätet är tyvärr typisk - typiskt fattig på sakupplysningar och typiskt ohederlig i argumenteringen.
En kreditupplysning rymmer normalt uppgifter om taxerad inkomst, förmögenhet, skulder och betalnings-anmärkningar. Sådana kunde man under några år beställa via nätet utan att den person uppgifterna gällde informerades. 2007 enades dock kreditupplysningsföretagen om att inte lämna sådan information till privatpersoner, bara till företag. När justitieminister Beatrice Ask motiverar strängare lagregler med att skolbarn i dag "genom några klick på datorn" kan "kontrollera vilka klasskamraters föräldrar som har betalningsanmärkningar" far hon alltså med osanning. (SvD 2010-05-30).
Regeringen föreslår att kreditupplysningar bara får lämnas till den som har ekonomiskt behov av dem - som säljer något på kredit till exempel - och att personen som uppgifterna rör alltid ska informeras. För en sådan ordning finns respektabla argument, men som alla inskränkningar i yttrande- och informationsfriheterna har den också nack-delar. De borde regeringen också ha redovisat.
Nyhetsbyrån Sirens undersökning av ekonomisk status hos 70 000 politiker som kandiderar i valet 2010 blir förbjuden, för att nämna ett exempel. Den visade bland annat att var tjugonde kandidat hade betalningsanmärkningar och att gruppen som helhet hade 100 miljoner i skulder till stat och kommuner.

I sin debattartikel motiverar justitie-minister Beatrice Ask lagändringen:
"Skatteverket lät 2005 göra en enkätundersökning där 1 000 personer ombads att rangordna vad de ansåg mest integritetskränkande. Trea på den listan hamnade att uppgifter om taxerad inkomst och förmögenhet är offentliga. De enda områden som ansågs mer kränkande för integriteten var avlyssning av mobiltelefonsamtal och e-post."
Också detta är direkt missvisande. Skatteverket har aldrig gjort någon allmän undersökning om vad människor anser vara integritetskränkande, eller vilka lagändringar om integritetsskydd de skulle vilja ha.
Enkäten 2005 handlade om något annat. Skatteverket skulle börja bokföra medborgarna på lägenhet i stället för på fastighet - en mer noggrann registrering, enkelt uttryckt. Man oroade sig för massmediernas reaktion. Skulle man få en integritetsdebatt på halsen? För att klara en sådan debatt konstruerade man en opinionsundersökning så att den, hoppades skatteverket, skulle visa att medborgarna inte hade något emot bokföring på lägenhet.
Till enkäten valdes ut tolv "integritetskränkande åtgärder". Alla utom två - telefonavlyssning och e-postövervakning - var relativt harmlösa. De svarande skulle placera åtgärderna på en skala från 1 (inte kränkande) till 10 (mycket kränkande).
Skatteverket lyckas i denna undersökning göra i stort sett alla fel som går att göra i en enkät: flera av "åtgärderna" var inga åtgärder, hälften av frågorna var så ofullständiga att svaren måste bli meningslösa, vissa var dubbelfrågor med bara ett svarsalternativ, vissa hade ledande formuleringar.
De svarande placerade denna gång offentlig folkbokföring på lägenhet så högt som på fjärde plats bland de tolv "åtgärderna". Det var inte vad myndigheten hade hoppats. Hela undersökningen mörkades. Den registrerades aldrig som ett ärende - vilket lagen kräver - och fick inget diarienummer.
Men 2010 blev den alltså politiskt användbar. En av "åtgärderna" var nämligen "Att uppgifterna om min taxerade inkomst och förmögenhet är offentliga och att vem som helst kan få ut uppgifterna". Den "åtgärden" fick 5,5 på kränkningsskalan, och hamnade på tredje plats strax framför "åtgärden" att lägenhetsuppgifter registreras och är offentliga - som fick 5,4.

Observeras bör att
enkäten bara frågar efter människors känslomässiga reaktion på olika företeelser, inte huruvida man är för eller emot dem. Att jag finner tandläkarbesök plågsamma behöver inte betyda att jag vill avstå från dem. Att jag finner det öppna samhället obehagligt i vissa avseenden, därför att en del uppgifter om mig är offentliga, behöver inte betyda att jag vill ha det stängda. Det är möjligt att det finns en folkopinion för att inkomstuppgifter ska hemlighållas, men enkäten 2005 ger inget stöd för ett sådant påstående.
Likväl är den justitieministerns bästa argument för en skärpning av kreditupplysningslagen. Den kan också tolkas som ett argument för största möjliga öppenhet. Den visar hur myndigheter kan agera när de tror att ingen ser. Först lägger skatteverket ned hundratusentals kronor på att manipulera fram en opinion för sin nya folkbokföring, och sedan, när det misslyckas, bryter man mot lagen för att dölja projektet.
Hur har yttrande- och informationsfriheterna utvecklats i Sverige de senaste 30 åren? Bra och dåligt, är svaret.
Bra, eftersom den tekniska utvecklingen har varit så gynnsam. Med persondatorn fick medborgarna nya möjligheter att lagra och bearbeta information, och med internet att söka ny kunskap och dela den med andra. Dåligt, därför att lagstiftaren har fokuserat så starkt på hot snarare än möjligheter i denna utveckling. De "stängande" åtgärderna är många.

Antalet yttrandefrihetsbrott har utökats - från 14 till 18.

Antalet personer som kan åtalas för samma yttrande har också utökats.

Övervakningen av medborgarnas kommunicerande når - genom FRA-lagen och kraven på tele- och internetoperatörerna att för polisens räkning långtidslagra teledata - en omfattning som saknar motstycke i historien. Övervakning skapar alltid självcensur hos de övervakade.

Själva befattningen med information har börjat kriminaliseras. Den sortens brott fanns inte för 20 år sedan. Det gäller barnpornografi men också personuppgifter (personuppgiftslagen, PUL) och elektroniskt lagrad information som sådan. Det senare brottet kallas "olaga dataintrång". Tittandet på elektroniskt lagrad information utan tillstånd från ägaren/innehavaren kan vara brottsligt. Någon motsvarighet för gammal teknik ("olaga pappersintrång") har aldrig diskuterats.
Påpekas bör att grundlagens så kallade meddelarskydd upphävs genom bestämmelsen. Expressen-reportern Niklas Svensson fick av en meddelare (det löjligt enkla) lösenordet till socialdemokraternas interna nät - SAPNET. Svensson tittade i SAPNET och dömdes för olaga dataintrång. Om meddelaren i stället hade skrivit ut innehållet i SAPNET på papper och lämnat till Svensson hade ingen kommit på tanken att straffa journalisten för att han tittat i dem.

Internetoperatörerna har börjat filtrera - censurera - information på nätet. Ännu är det bara barnpornografi som filtreras, men stannar det där? Förre justitieministern Thomas Bodström har föreslagit filtrering för att bekämpa människohandel. Den sittande borgerliga regeringen har föreslagit det som medel mot terroristpropaganda och en statlig utredning har föreslagit filtrering av utländska spelsajter. Inget av dessa förslag har ännu realiserats, men inget av dem har heller avförts från den politiska dagordningen.

Offentlighetsprincipen - medborgarnas rätt att läsa myndigheters handlingar - har monterats ned. 2010 kan man inte längre tala om en sådan rätt vad gäller elektroniskt lagrade handlingar: Medborgaren kan förvägras kopior av handlingar i elektronisk form, har ingen rätt att granska de datorprogram myndigheten använder och kan med stöd i PUL och 200 särskilda register-lagar vägras insyn i nästan allt vad personuppgifter heter. Myndigheterna kan också gömma handlingar som de inte vill visa upp i så kallade säkerhets-kopior.

Striderna mellan de som vill öppna och de som vill stänga samhället kan vara svåra att följa för ickespecialister. Numera står dock ofta, som när den gällde kreditupplysningar, begreppet "personlig integritet" i centrum.
Personlig integritet är utan tvekan ett centralt livsvärde, något alla behöver. Uppgifter som verkligen är känsliga, till exempel inom sjukvården, måste skyddas. Tele- och brevhemligheterna måste respekteras. Samtidigt är "integritet" svårt att närmare definiera. Utgör inkomstuppgifter på nätet en kränkning av integriteten?
Att någon skulle skadas av att hans/hennes inkomst är allmänt tillgänglig hävdar nog ingen. Uppgifterna har varit offentliga hos myndigheterna och dessutom spridits i taxeringskalendrar i decennier utan kända skadeverkningar. Däremot tycks en del personer känna obehag när uppgifterna blir extra lättillgängliga, via nätet. Enligt Datainspektionen ger just denna företeelse upphov till fler klagomål från allmänheten än någon annan. Känslor av obehag kan man inte argumentera mot, men när det hela nu tycks utvecklas en fobi för personuppgifter - all offentlighet är farlig! - får det konsekvenser för demokratin.

Kan vi inte få
någon kunskap om varandra kan vi heller inte kontrollera om myndigheter behandlar alla lika - eller om de överhuvudtaget sköter sina uppgifter. Det är ett stängt samhälle. All historisk erfarenhet visar att stängda samhällen ruttnar inifrån. Medborgarna måste ha möjlighet att avslöja maktintriger, kränkningar, korruption, fusk och slöseri med allmänna medel.

Av: Anders R Olsson
Expressen redaktionen

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag