Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Så försöker Johan och Martin klara vardagen

De lämnade Sverige för att avslöja Lundin Oils planer på oljeexploatering i Ogadenregionen.

I dag är det ett år sedan journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye greps och fängslades - anklagade för främjande av terrorism och för att ha rest in i Etiopien olagligt.

På årsdagen skickar de en hälsning hem till Sverige och alla som stöttat dem under året i etiopiskt fängelse:

"För att överleva påtar vi i vår kryddträdgård, lyssnar på Guns N' Roses i zonens högtalarsystem och läser Strindberg efter inlåsning".

Kjell Persson och hans fru Kristina bor i en röd stuga med vita knutar i Kode utanför Kungälv i Västsverige. Här är utsikten bedårande, och här är sonen Johan fortfarande skriven.

Men Johan är inte här. Tillsammans med kollegan Martin Schibbye sitter han fängslad över 500 mil från barndomshemmet.

I dag är det exakt ett år sedan Johan och Martin greps.

- Killarna är mycket medvetna om det. Det här har varit det längsta året i deras liv, säger pappa Kjell när Expressen kommer på besök.

Johan och Kristina har ända sedan den 30 juni i fjol åkt ner till Etiopien en gång i månaden för att hälsa på sin son i fängelset. Enligt Kjell mår de under omständigheterna bra.

- Men omständigheterna är ju inte så roliga, tillägger han.

Johan Perssons föräldrar. Foto: Foto: Ingrid Dahlbäck / Tt / Scanpix Ljudnivån i fängelset är det alltid hög. Johan och Martin kan aldrig vara för sig själva. Tillsammans med 250 medfångar sitter de fängslade på en yta stor som en tennisplan, där de till en början fick sova på golvet. Råttorna sprang runt dem.

Efter att sedan ha fått dela en överslaf i en våningssäng och sova skavfötters, fick de i maj var sin över­slaf. Martins mamma, Karin Schibbye, berättar att sängarna står i vinkel mot varandra och att killarna har byggt ett litet bord mellan sängarna.

- Det är aldrig tyst och aldrig mörkt. Men de har försökt ordna det där, säger Karin Schibbye.

Ofta har det uppstått oroligheter mellan fångarna i fängelset, men Johan och Martin har aldrig själva blivit utsatta för något våld.

- För killarna är ovissheten värst - att inte veta när de blir fria eller vem de kan lita på, säger Kjell Persson.

I mars skickade Sveriges Radio Ekot frågor till Johan och Martin när deras anhöriga besökte dem i fängelset. De frågade bland annat vilka som är deras glädjeämnen i fängelse­vardagen.

"Glädjeämnen är att få nyheter utifrån, när medfångar släpps och de gånger när det kommer en bra låt i de filmer som visas på stats­televisionen" svarade de två svenskarna då.

Johan och Martin tränar två gånger om dagen. De gör armhävningar, situps och tränar med hantlar och gummiband som deras anhöriga tagit med till dem. De försöker även att promenera så gott det går.

- Men i och med att de tränar på en yta lika stor som en tennisplan, samtidigt som alla andra tusen fångar är ute, blir det inte många kvadratmeter kvar, säger Karin Schibbye.

Under året har regeringen fått utstå viss kritik för att inte göra tillräckligt för att få de fängslade journalisterna fria. Vad eller hur de arbetar med detta vill dock inte Anna Charlotta Johansson, pressekreterare hos utrikesminister Carl Bildt, kommentera.

- Vi vill inte uttala oss om detta över huvud­taget, för att inte riskera att försvåra processen, säger hon.

Men Kjell och Kristina Persson känner tvärtom en väldig tacksamhet för allt stöd de fått från svenska regeringen - och framför allt av Carl Bildt som för en dryg månad sedan även besökte killarna i fängelset.

- De blev väldigt överraskade och Bildts besök betydde mycket för dem. Det kan låta som en konstig relation med Carl Bildt men han håller isär det, killarna håller isär det och det gör vi också - bara han får hem dem, säger Kjell Persson.

Vad Kjell Persson syftar på är att Johan och Martins avsikt med sin reportageresa var att avslöja Lundin Oils inblandning i Etiopien. Ett oljebolag där Carl Bildt har varit styrelseledamot. Och även Kjell och Kristina har blivit kontaktade av den svenske utrikes ­ ministern.

- Det är klart att det känns absurt när Carl Bildt ringer och säger "hej, stör jag?", säger pappa Kjell.

Även om tillvaron i fängelset är jobbig, har den på många sätt blivit bättre tack vare den stödfond som upprättats av Journalister utan gränser. Stödfonden, som nu är uppe i 1,5 miljoner kronor, ser bland annat till att det en gång per dag kommer matleverans till fängelset med två stycken trerättersmåltider.

- Vilket jubel det blev när vi bytte till en italiensk restaurang, killarna var så trötta på den andra maten, berättar Kjell med ett leende.

- Ja, de var lyriska, de gick bara och väntade på när maten skulle komma. Maten betyder så mycket för dem i deras situation. Det är ett välkommet avbrott, intygar Kristina.

Johans föräldrar vet inte hur mycket frystorkat de släpat med sig till Etiopien: Energibars, nyponsoppa och blåbärssoppa, som Johan och Martin delar med sig av till medfångarna.

- Det sista önskemålet var att vi skulle ha med 25 paket våffelmix och kräm som Johan gör pannkakor av.

Karin Schibbye instämmer. Efter killarnas önskemål har de tagit med sig mat, kläder, godis, böcker, pennor och kollegieblock på besöken i fängelset.

- I början på juni när vi var dit hade vi med en enkel plastmodell av Vasaskeppet som Martin byggde när han var tretton. Den byggde de ganska snabbt, säger hon och fortsätter:

- Jag berättade för Martin att det fanns ett större skepp i trä som var ganska dyrt. Jag var sugen på att köpa det, men tänkte att det var för mycket.

Men när plastskeppet var färdigbyggt kom ett meddelande från Johan och Martin genom ambassaden - de önskade sig det större skeppet.

- Vi köpte det och skickade det med min syster som var där förra veckan. De hade kastat sig över det, säger Karin Schibbye.

Martin och Johans senaste sysselsättning i fängelset är att anlägga en kryddträdgård. Därför står även frön och plantor på önskelistan när de får besök.

- Det har blivit en aktivitet som inspirerat andra fångar. En dag när det kom en riktig störtskur var det en av de riktigt grova våldsverkarna som störtade ut och tog den lilla plantan och satte undan den så att den inte skulle förstöras, säger Karin Schibbye.

Hon tror att Martin och Johans aktiviteter är en anledning till att de är respekterade i fängelset.

- De blir inte passiva vilket inspirerar andra till att göra saker.

Hemma i Sverige engagerar sig tusentals människor i de två journalisternas öde. Företag, organisationer och privat­personer har arrangerat stödgalor och insamlingar, nu senast i mars på Trädgår'n i Göteborg. Galan anordnades av Johans gamla kompisar. Den var tänkt som en försenad 30-årspresent och inbringade 200 000 kronor.

- På födelsedagen var vi faktiskt nere och fick träffa Johan trots att det var lördag, då är det normalt inte tillåtet med besök. Men det gjordes ett undantag för oss och det är vi väldigt tacksamma för. Johan blev både överraskad och jätteglad, säger mamma Kristina.

Trots att det florerar många rykten och spekuleras i när Johan och Martin kan komma att släppas fria, vågar inte Kjell och Kristina hoppas på någonting.

- För oss är det bara rykten. Men optimistisk det måste man ju vara, svarar Kjell, och Kristina fyller i.

- Annars skulle man inte orka. Men vi kan väl säga att det ser ljusare ut nu än det sett ut förut i alla fall.

De håller på med en nådeansökan. Varför tar den så lång tid?

- Det kan vi inte uttala oss om, men vi hoppas alla att den ska bli klar för nådeansökan är en förutsättning för att de ska bli benådade.

Om, eller rättare sagt när, de släpps. Vad gör ni då?

- För oss är de släppta först när de är hemma i Sverige. Man vågar inte dra en lättnadens suck förrän de är på svensk mark igen.