Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

S höll sitt vallöfte
till palestinierna

1983. Arafats första besök i Sverige 1983 var ingen officiell visit, han var inbjuden av Socialdemokraterna. Här äter Arafat middag med nära vännen Olof Palme och dåvarande utrikesministern Lennart Bodström. Foto: Roger Turesson
1988. Statsminister Ingvar Carlsson och utrikesminister Sten Andersson (på bilden) tar emot Yassir Arafat i december 1988. Foto: Jan Delden
1993. Statsminister Carl Bildt (på bilden) och utrikesminister Margareta af Ugglas möter Arafat, som också träffar kungen i november 1993. Foto: Jan Collsiöö
1994. Ingvar Carlsson är värd för fredssamtal mellan Arafat och Israels utrikesminister Shimon Peres (på bilden) i december 1994.
1996. Ingvar Carlsson och utrikesminister Lena Hjelm-Wallén möter Arafat, som får pris av Olof Palmes minnesfond i januari 1996. På bilden skakar Arafat hand med Carl XVI Gustaf. Foto: Anders Wiklund
1998. Statsminister Göran Persson och utrikesminister Anna Lindh tar emot Arafat, som är inbjuden av Palmecentret, i december 1998. På bilden håller Arafat hand med Sten Andersson. Foto: Toni Sica
2007. Statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt träffar Mahmoud Abbas, som också möter kungen, i april 2007. På bilden träffar Bildt Abbas 2007, denna gång på Västbanken. Foto: Nasser Shiyoukhi
2009. Fredrik Reinfeldt (på bilden) och Carl Bildt tar emot Abbas i Stockholm i februari 2009. Foto: Thaer Ganaim
1 / 8

■ JERUSALEM. Mahmoud Abbas möts av sina bästa vänner i Europa när han landar i Stockholm i kväll.
Allt sedan Olof Palme och Yassir Arafat fann varandra för mer än 40 år sedan är de svensk-palestinska politiska relationerna hjärtliga - för att inte säga kärleksfulla.
■ En palestinsk toppolitiker avslöjar nu att Socialdemokraterna till och med gav palestinierna ett "vallöfte" inför senaste riksdagsvalet.

– De lovade att de skulle erkänna Palestina om de vann valet. Och de gjorde det omedelbart, säger Nabil Shaath som ingår i Abbas delegation under Sverigebesöket.

700 miljoner i svenskt stöd

■ Sverige är en av de största europeiska biståndsgivarna till Palestina. Sveriges totala stöd är cirka 700 miljoner kronor per år.

■ I det totala biståndet ingår stöd till utveckling - demokrati, miljö och privatsektor - på 1,5 miljarder kronor de närmaste fem åren.

■ Dessutom ingår stöd till FN:s organ för de palestinska flyktingarna (UNRWA), som var 334 miljoner kronor 2013. Källa: UD

Efter många års entusiastiskt stöd för Israel började den internationella opinionen svänga efter sexdagarskriget 1967, då den inringade judiska staten inte tycktes vara lika hotad som tidigare. Världen upptäckte palestinierna, det andra folket som bor mellan Medelhavet och Jordanfloden.

Till detta nyvaknade intresse bidrog inte minst en rad spektakulära flygkapningar och blodiga attentat som palestinska terrorgrupper genomförde under 1960- och -70-talen. Dessa placerade palestinierna på kartan och satte sökljuset på deras utsatta situation - och förvandlade vad som setts som ett flyktingproblem till en huvudfråga på den världspolitiska dagordningen.

Den svenska socialdemokratin var tidigt ute i den här internationella opinionssvängningen. De första kontakterna med den palestinska nationella rörelsen PLO togs redan i slutet av 1960-talet.

Den palestinske veteranpolitikern Nabil Shaath har följt hela utvecklingen av de svensk-palestinska relationerna. Från de första trevande framstötarna till senare tiders djupa vänskap mellan ledande palestinska företrädare och främst S-märkta svenska politiker som utrikesministrarna Sten Andersson och Anna Lindh.

– Redan 1970 hade jag besök av svenska socialdemokrater. Det var vår första kontakt. Sedan kom mötet mellan Yassir Arafat och Olof Palme i Algeriet 1974, säger Nabil Shaath.


Shaath har tidigare varit bland annat utrikesminister och chefsförhandlare i fredssamtalen med Israel. I dag är han ansvarig för maktpartiet Fatahs internationella relationer - och dessutom ägare till ett ledande konsultföretag i Mellanöstern.

Statsminister Olof Palmes möte med Arafat 1974 var kontroversiellt, deras handskakning fick mycket kritik. PLO-ledaren betraktades ännu i vida kretsar som en ärketerrorist. Bara två år tidigare hade Svarta september, en avläggare till Arafats Fatah, genomfört massakern i München och mördat elva israeliska OS-deltagare.

Palme hävdade att mötet var oplanerat. Hans nära medarbetare Pierre Schori skriver i sin nyutkomna memoarbok att Palme "ofrivilligt" träffade Arafat.

"President Boumedienne hade bett Palme om lov att inbjuda en vän till den officiella middagen utan att säga dennes namn. Vi blev något överraskade när vår värd kom hand i hand med PLO-ledaren", skriver Schori i "Minnet och elden".

Nabil Shaath säger däremot att mötet var planerat.

– Palme visste om mötet i förväg. Det var strax innan Arafat skulle hålla sitt första FN-tal i New York. Jag mötte Arafat på flygplatsen, han var mycket nöjd med mötet med Palme, det var mycket viktigt för honom, säger Nabil Shaath.

– Sedan hjälpte Palme oss att bli accepterade av Socialistinternationalen som blev vår främsta allierade. Där spelade Palme en mycket viktig roll, säger han.

Arafats första besök i Sverige dröjde till 1983. Det var ingen officiell visit, han var inbjuden av Socialdemokraterna. Besöket ledde till häftiga protester från vänner till Israel. Det här var långt innan Arafat och PLO officiellt hade tagit avstånd från terrorism och erkänt Israel. De borgerliga partiledarna vägrade att träffa honom.


Några år senare trädde Sten Andersson in på scenen som utrikesminister. Han inledde en period av tyst diplomat som syftade till att få Arafat att ta officiellt avstånd från terrorism. Efter intensiva ansträngningar lyckades de svenska diplomaterna få PLO-ledaren att göra ett sådant uttalande - som för palestiniernas del ledde till den dialog med USA som de länge hade önskat.

– Dagens erkännande av Palestina är ett viktigt och banbrytande beslut vid rätt tillfälle. Det återknyter till den aktiva fredspolitik som Sverige förde tidigare med början under Olof Palme och Sten Andersson, säger Pierre Schori, S-politiker som tidigare varit bland annat biståndsminister.

Den aktiva politiken började med Palme på 1970-talet och kulminerade med Sten Andersson som 1988 fick Arafat att göra två saker offentligt. Han sa att han var beredd att erkänna Israel och avstå från terrorism, säger han.

Arafat uttalade till slut de "magiska orden". Det skedde inte utan dramatik; så här skriver Pierre Schori:

"Arafat förklarade offentligt och tydligt den 14 december 1988 i Genève inför 800 medierepresentanter att PLO erkände staten Israel. I nervositeten gjorde han emellertid sig skyldig till en fatal felsägning, eller så var det ett sluddrigt framförande, om det andra villkoret: 'I announce terrorism' (Jag tillkännager terrorism). Han insåg dock snabbt sitt misstag och sade: 'I renounce terrorism' (Jag tar avstånd från terrorism)."


Efter sitt uttalande reste Arafat till Stockholm, för första gången på officiellt besök. Han togs emot av statsminister Ingvar Carlsson. Därefter blev den palestinske ledaren en flitig gäst i Sverige.

– Sten Andersson var vår och min bäste vän i Europa. Jag kom så många gånger till Sverige. Och Sten besökte ofta oss, säger Nabil Shaath.

Shaath berättar att han under sina resor i Europa alltid träffade Sten Andersson på Kastrup-flygplatsen i Köpenhamn. Det var deras fasta mötesplats.

– Vi hade kommit överens om att jag skulle ringa Sten när jag var i Europa. Jag ordnade alltid transfer via Köpenhamn och så kom han dit. Servitören i vip-loungen brukade fråga mig: "Kommer Sten också i dag?", säger Nabil Shaath.

Sten Anderssons fredsansträngningar ledde dock aldrig till något riktigt genombrott. Det blev i stället norska diplomater som 1993 lotsade fram Israel och PLO till det historiska Osloavtalet, som blev den första riktiga chansen till fred mellan israeler och palestinier. Det ledde till det palestinska självstyret och till Arafats återkomst till sitt hemland - men inte heller den norska insatsen resulterade trots stora förhoppningar i den palestinska stat som var tänkt att upprättas.

Sten Andersson och hans medarbetare såg alltid med blandade känslor på hur Norge fick äran för det man då trodde var ett dramatiskt fredsgenombrott. De förklarade att norrmännen "tog över stafettpinnen" från svenskarna.

– Den svenska insatsen ledde till Osloprocessen. Det blev ett Osloavtal i stället för ett Stockholmsavtal på grund av att vi hade regeringsskifte. Den borgerliga regeringen ville inte fortsätta, säger Pierre Schori.


Andra ansåg dock att Sverige saknade förutsättningar för att vara fredsmäklare eftersom man hade så dåliga relationer med Israel. Sten Andersson var illa sedd av israelerna som inte hade något förtroende för den svenske utrikesministern. Den norska historikern Hilde Henriksen-Waage, som forskat mycket om Osloprocessen, understryker Anderssons insatser, men skriver:

"Norge hade en fördel: fortfarande en nära förbindelse med Israel ... Till skillnad från Sverige kunde Norge lättare och mera direkt fungera som brobyggare mellan Israel och PLO."

När Göran Persson blev statsminister drev han igenom en mera balanserad politik och närmade sig Israel - utan att ge avkall på de nära förbindelserna med palestinierna som främst vidmakthölls av utrikesminister Anna Lindh. Med förtroende hos båda parter engagerade sig också Göran Persson för fred mellan israeler och palestinier. Han var "nära" några gånger, men hans ansträngningar misslyckades. Precis som alla andras.

– Vi hade goda relationer med Anna Lindh. Hon var en fantastisk människa som gjorde mycket för palestinierna. Jag brukade äta frukost hemma hos henne när jag var i Stockholm, hennes död drabbade mig hårt personligen, säger Nabil Shaath.

– Sverige har alltid ställt upp och hjälpt oss. Vi har haft nära kontakter med många politiker, mest socialdemokratiska. Men också träffat Carl Bildt och Margareta af Ugglas.

– Den här gången lovade Socialdemokraterna oss att de skulle erkänna Palestina om de vann valet. De höll sitt löfte omedelbart, säger han.


Men inte bara S-politiker engagerar sig för palestinierna. Dåvarande biståndsministern Alf Svensson (KD) var i september 1993 den förste utländske minister som besökte de palestinska områdena sedan Osloavtalet mellan Israel och PLO blivit känt. Jag träffade honom i flyktinglägret Jabaliya i Gaza. Han berättade att han hade gråtit av rörelse i flygplanet på väg till Israel, när kaptenen meddelade i högtalaren att israeler och palestinier just hade erkänt varandra.

– Jag hör fredsklockorna ringa! Solen har gått upp över Nebo berg och kastar sina strålar över Jeriko, ja de når ända fram till Gaza. Det är en otrolig känsla att vara här just nu, sade Alf Svensson till Expressen den gången.

Ministerns lyriska ord och vår rubrik, "Förste ministern i det fria Palestina", gav uttryck för ett tidstypiskt fredshopp som än i dag, mer än 20 år senare, bara är en dröm.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!