Brottaren Karl- Erik "Store Kalle" Nilsson var 26 år när han tog båten med den svenska OS-truppen från Göteborg över till ett London som bar spår efter kriget.
- Det syntes att det nyligen varit krig, det var lite sönderbombat, säger Karl-Erik Nilsson.
Då var det inte många som kände till den unge skåningen, och med en olycklig lottning sågs han som uträknad från början.
I inledningsmatchen mötte han den fruktade ungraren Kovacz.
- Det var en stor och kraftig påg. Matcherna var 20 minuter, och efter 18 minuter kastade jag honom, säger Karl-Erik Nilsson.
Sedan besegrade han turken Cakmak, britten Richmond, dansken Lauridsen och egyptiern Orabi innan det var dags för finländaren Gröndahl, som åkte på ett par nacksving.
Hemma hos Karl-Erik Nilsson i Malmö är väggarna tapetserade med diplom. Han är i dag 90 år, och gick sin sista brottningsmatch 1965. Innan dess hann han med många segrar. Under glasskivan på ett bord ligger det fullt av medaljer, och i mitten - guldmedaljen från OS i London.
OS 1948 var de första spelen på tolv år. OS i Berlin 1936, då amerikanen Jesse Owens vann fyra guld, blev det sista innan andra världskriget bröt ut 1939. Sex år senare låg världen i ruiner.
Bland de 60 miljoner som dödades under kriget fanns många framgångsrika idrottsmän.
Sverige hade inte lidit förluster i kriget som många andra länder. I krigets skugga växte sig idrotten stark i landet. Det blev ett sätt att inte behöva tänka på det hemska som rasade utanför Sveriges gränser. Nya förmågor dök upp i en rad sporter.
- Det rekryterades många talanger från de djupa skogarna till våra större städer och klubbar, säger Thord-Eric Nilsson, OS-historiker från Östersund.
Löparfenomenen Gunder Hägg och Arne Andersson satte världsrekord efter världsrekord. Men de fick aldrig chansen att vinna något OS-guld 1948. Två år tidigare stängdes Hägg och Andersson av på livstid av det svenska friidrottsförbundet eftersom de sprungit lopp mot betalning.
Men de firade löparstjärnorna banade väg för nya förmågor.
- När kriget var slut 1945 hade vi också fått ett socialt och industriellt försprång till många andra länder, säger Thord-Eric Nilsson.
Utanför Sveriges gränser försökte man återgå till det liv man levde innan Adolf Hitler drog fram med sina tyska trupper
Ett steg i rätt riktning var att låta England och London få arrangera OS.Men det var många kontroversiella beslut som fattades innan spelen kunde invigas på Wembley Arena inför 85 000 åskådare en regnig dag den 29 juli 1948.
Bland världskrigets axelmakter var det bara Italien som bjöds in till London.Tyskland och Japan var inte välkomna.
- Detta underlättade förstås en del för den svenska truppen som reste till England. Men samtidigt ska sägas att svenskarna var på toppen i många grenar efter kriget. De hade kunnat träna hårt och bygga upp sig i väntan på mästerskap, säger Thord-Eric Nilsson.
Trots att stora delar av världen fort- farande låg i spillror efter kriget var 59 nationer och 4 099 tävlande på plats i London. Det var nytt rekord.
London hade inte hämtat sig från kriget. Så någon riktig OS-by blev det inte tal om. De aktiva inkvarterades i stället på militärförläggningar om man nu inte valde att själv boka rum i stan.
Den svenska truppen med fanbäraren och fäktaren Per Carlesson gjorde inget större avtryck under invigningen, eftersom den svenska lagledningen hade gett de aktiva ledigt för att de skulle kunna koncentrera sig på tävlingarna. Det visade sig vara ett lyckodrag. Efter två veckor när spelen var över var det bara USA, med 84 medaljer, som var bättre än Sverige.
Uppgiften om hur många medaljer Sverige tog skiftar mellan 44 och 46. Anledningen är att konst fortfarande, och för sista gången, var en bedömningssport i de olympiska spelen. Grenarna var arkitektur, måleri, litteratur, musik och skulptur, och Sverige tog två medaljer.
Gustaf Nordahl vann ett OS guld för skulpturen "Hyllning till Ling", som i dag står utanför Idrottshögskolan i Stockholm. Arkitekten Nils Olsson fick dessutom bronsmedalj för en sim- och sporthall i Göteborg. Men konstmedaljerna räknas inte alltid in.Förhållandena i London var vidriga. Det ösregnade under 13 av spelens 14 dagar.
Friidrottaren Arne Åhman var först ut i tresteg. Startordningen bestämdes efter hopparnas efternamn. Arne, som nu fått efternamnet Ahman, landade efter 15,40 meter.
Regnet vräkte ner och gjorde ansatsbanan sämre för varje hopp. Ingen annan var i närheten, Arne Åhman tog guld.
Och det skulle bli många svenska guld under de närmaste dagarna.
Fem brottare kopplade greppet om guldmedaljen, förutom tungviktaren Karl-Erik Nilsson även bantamviktaren Kurt Pettersen, lättviktaren Gustav Freij, welterviktaren Gösta Andersson och mellanviktaren Acke Grönberg.
Det fanns gott om svenska hjältar.
Som Wille Grut, som tog guld i modern femkamp. Samma år som han tog studenten ruinerades hans pappa vid Kreugerkraschen, och med det krossades drömmarna om läkarstudier i Cambridge.
Vägen till guldet i modern femkamp gick genom tuff träning i den svenska militären. Han gick ut som etta på reservofficerskursen vid Karlberg och slutade karriären som överste löjtnant.
1948 kom han äntligen till England, och vände hem med en guldmedalj kring halsen. Därmed såg han till att Sverige tagit tillbaka makten i den moderna femkampen som man hade haft fram till Berlin 1936 då dominansen bröts.
- Han var otrolig och hanterade sina tre grenar mästerligt. Han var helt oslagbar och valdes också till spelens främste, säger Thord-Eric Nilsson.
Kanotisten Gert Fredriksson var 29 år när han vann sina två första guld i London. Under sin första tävling som 18-åring ramlade han ur kanoten. Fem år senare tog han sitt första SM. När karriären var över var han störst av alla med sex OS-guld, nio VM-guld och 71 SM-guld.
Gert Fredriksson förlorade inte ett lopp på sju år.
- Han var stark som en björn och hade en vilja av stål. Det såg ut som hans konkurrenter i London åkte på grund. Men Gert han bara forsade fram på vattnet och njöt, säger Thord-Eric Nilsson.
På startlinjen i finalen på prestigefulla 1 500 meter stod två brandmän från Gävle, Henry Eriksson och Gösta Bergkvist. Och Malmögrabben Lennart Strand. Svenskarna var respekterade av sina konkurrenter, men det fanns gott om svårslagna herrar i startfältet.
Den svenska trions taktik var fruktad. Bergkvist skulle dra det första varvet, Strand under det andra och Eriksson på det tredje varvet.
När det var 300 meter kvar skulle svenskarna löpa efter eget huvud för att vinna.
Regnet öste ner och banorna såg ut som en lervälling. Henry Eriksson deppade före start. Han var ett kraftpaket och över tio kilo tyngre än sina svenska kompisar.
Den blågula taktiken sprack direkt och svenskarna fick göra egna lopp.
När klockan ringde inför det sista varvet var trion i topp. Henry Eriksson rusade först, han hade ingen aning om att Gösta Bergkvist började få bekymmer, och missade medaljen.
Henry Eriksson rusade genom den sista kurvan med känslan av att han faktiskt kunde vinna. De 80 000 åskådarna på läktarna hörde han inte. Han sprängde målsnöret som olympisk mästare. Lennart Strand klarade silvret med minsta möjliga marginal.
Några av de mest hyllade hjältarna blev det svenska fotbollslandslaget som vann finalen på Wembley med 3-1 över Jugoslavien. En kontroversiell final med fult spel från jugoslaverna och anklagelser om hjälp från domarna till svensk fördel avgjordes av Gunnar Gren och Gunnar Nordahl som stod för den svenska målproduktionen. Nordahl sköt ett mål och Green nätade två gånger och den olympiska triumfen var ett faktum.
Den svenska ledarduon, George Raynor och Putte Kock, hade filosofin att de absolut bästa spelarna skulle spela. Det innebar att man tvingades att gå ifrån det normala spelsystemet som nästan alla lag hade.
Sverige hade ett överflöd av halvbackar och därför fick yttrarna Nisse Lidholm och Kjell Rosén en defensiv roll på mittfältet. Taktiken innebar en revolution i fotbollen. Sverige använde sig endast av tolv spelare under turneringens fyra matcher. Gunnar Nordahl var stjärnan, och en av OS bästa spelare. Den väldige 27-årige centerforwarden som slog igenom i Degerfors blev vårt första proffs i Italien året efter OS. På 257 matcher gjorde han ofattbara 210 mål och vann skytteligan i Serie A fem gånger.
Konstmedaljerna borträknade stannade den svenska OS truppen vid 16 guld. 11 silver. Och 17 brons.
- Tidningarna skrev mycket om oss. Det var några stora reportage i tidningarna hemma, säger Karl-Erik Nilsson.
Det blev en lång segerfest för den svenska truppen.
- När vi kom hem med båten till Göteborg var det stora festligheter som mötte oss, och likadant hemma i Malmö. Det var fest varenda dag. Det är ett minne för livet, säger Karl-Erik Nilsson.
Premium
Premium
Premium