En rad ofullständiga utredningar lämnar många obesvarade frågor efter sig om den största fartygskatastrofen i fredstid i nordiska farvatten - när 852 människor, bland dem 501 svenskar, förolyckades.
De ger också gott om utrymme för mer eller mindre vilda konspirationsteorier om att Estonia skulle ha sprängts eller kolliderat med en ubåt. Eller att kaptenen var skjuten.
Nu presenterar Anders Jallai, dykare och före detta stridspilot, nya uppgifter om att fartyget användes för att transportera krigsmateriel från före detta Sovjetunionen i stor omfattning. Det handlade om avancerade vapensystem som västliga underrättelsetjänster var intresserade av - och Sverige utförde uppdraget både av eget intresse och på västalliansen Natos begäran. Estonia kan till och med ha haft en demonterad sovjetisk ubåtskärnreaktor eller vitala delar av en reaktor i lasten på olycksnatten, enligt Jallais källor. Därför förbjöd regeringen fortsatta dykningar efter vraket. Dels på grund av strålningsrisken, dels för att man inte ville att hemligheten skulle komma ut. Redan tidigare har utredare och journalister talat om enstaka fall av vapensmuggling på Estonia, men enligt Jallai skedde det i stor skala.
- Det inleddes en intensiv smuggling av vapenmateriel när Sovjet föll samman. Västmakterna försökte åren 1992-94 få ut så mycket som möjligt innan det kanske blev för sent. Först via diplomatfrakt, sedan via fartyg som Estonia, säger Anders Jallai som lägger fram sina uppgifter i spänningsromanen "Natoagenten", den avslutande delen i en trilogi.
- Man fyllde lastbilar och långtradare. De anlitade ett civilt åkeri i Sydsverige. Jag har många informella källor från myndigheter, Säpo, Must och gamla IB som berättat om det här.
- Hemliga svenska organisationer som Kontoret för särskild inhämtning, KSI, sysslade med det här. De hade mycket kontakter med utländska underrättelsetjänster. Estoniatransporterna skedde på beställning av Nato, säger han.
Anders Jallai ledde sökprojektet som ledde till att den försvunna svenska DC3:an återfanns i Östersjön 2003 och har genomfört flera andra uppmärksammade dykprojekt. Under senare år har han gett ut romaner med före detta underrättelseofficeren Anton Modin som hjälte - med många drag av författaren själv. I böckerna tar han upp laddade ämnen som Palmemordet, ubåtsjakterna och nu Estonia, som enligt Jallai alla hänger ihop med Sveriges hemliga samarbete med Nato under kalla kriget.
- Mina källor säger det fanns långa önskelistor på vad militär och säkerhetstjänster ville ha från forna Sovjet. På Estonia transporterades helt säkert flygplansradar, kanske också hela flygplan i delar. Och ubåtsspaningsutrustning, sonar radar, säger Anders Jallai.
- Personer inblandade i ubåtsjakten beställde en sovjetisk miniubåt. Det är inte bekräftat att den verkligen levererades.
- Bara några dagar före Estoniaolyckan plockade man isär en kärnreaktor i ubåtssimulatorn på marinbasen Paldiski i Estland. Där finns en ubåtsskola där man utbildar besättningar, jag har själv varit där. Den reaktorn skulle ha kunnat vara med på fartyget eftersom det stämmer så väl i tid, säger han. Anders Jallai tror inte att den hemliga lasten hade något med själva haveriet att göra. Däremot kan den förklara det kontroversiella dykförbudet som motiverades med "gravfrid" och "risker för dykarna".
Färjan M/S Estonia lämnar Estlands huvudstad Tallinn klockan 18.15 svensk tid den 27 september 1994. Det är hårt väder och stormen tilltar under kvällen. Enligt haverikommissionen hör vakthavande matros vid midnatt svensk tid en metallisk smäll från bogen. Från cirka 00.05 hör många passagerare och några besättningsmän onormalt buller under cirka tio minuter.
Omkring 00.15 lossnar bogvisiret. Rampen slits loss och mängder av vatten strömmar in på bildäck. Estonia får kraftig slagsida. Ett första nödanrop uppfångas 00.22. Estonia befinner sig på öppet hav mellan estniska Dagö och finländska Utö.
Klockan halv ett svensk tid är fartygets hela styrbordssida under vatten. Estonia sjunker snabbt med aktern före. Klockan 00.50 försvinner hon från de närliggande fartygens radarskärmar, enligt haverikommissionen.
852 av 989 människor ombord förolyckas. Av 552 svenskar ombord dör 501. De flesta drunknar, andra kläms ihjäl i paniken.
Där - med tidsuppgifter och dödssiffror - slutar enigheten om vad som skedde. I den vildvuxna floran av konspirationsteorier är det svårt att skilja ut rena galenskaper från till exempel uppgifter som Jallais som delvis är bekräftade av officiella källor.
Förre tullchefen Ulf Larsson har berättat för TV4:s Nyheterna att Sverige och Estland hade ett hemligt avtal om att få frakta krigsmateriel på färja sedan 1992. Och enligt en utredning ledd av hovrättspresident Johan Hirschfeldt tog svenska försvaret hem vapenutrustning på Estonia två gånger i september 1994, men inget tydde på att det skedde katastrofnatten.
Tio år efter olyckan bekräftade en tidigare tullchef i Stockholm för "Uppdrag granskning" att han hade sett kartonger med militär elektronik ombord i en bil som enligt order från högsta ledningen inte skulle visiteras.
Kent Härstedt överlevde haveriet och har sedan engagerat sig i efterspelet, bland annat som riksdagsman (S). Han har också skrivit en bok om Estonia.
- Jag avfärdade länge teorin om transport av krigsmateriel. Tills tullaren gick i pension och berättade. Jag hade valt att tro på det samhället berättade, men det var fel och man fick skriva om historien, säger Kent Härstedt.
- Jag anser Estoniakatastrofen vara ouppklarad. Det finns så mycket som talar för att vi inte fått en korrekt bild av vad som skedde.
- Hade man utrett det trovärdigt och tillåtit kompletterande dykning hade vi sluppit många konspirationsteorier. Nu känner många djup misstro till samhällets förmåga att utreda, säger han.
Markus Gossas, statsvetare vid Uppsala universitet, har studerat konspirationsteorier. Han säger att de har funnits i alla tider, men att de i dag sprids snabbare än någonsin via nätet.
- Det finns galna konspirationsteorier som inte går att bevisa eller motbevisa. De är allomfattande, handlar alltid om någon hemlig grupp som ligger bakom allt och styr världen, säger Markus Gossas.
- Så finns det begränsade konspirationsteorier som kan tänkas stämma. Som man kan pröva. Till exempel i fallet Estonia.
- Alla konspirationsteorier är per definition inte falska. Allt kan inte viftas bort. Det finns konspirationer i verkligheten, till exempel Watergateaffären i USA, säger han.
