I byggnaden Tre vapen finns en vägg med namnen på alla som dött i olyckor inom flygvapnet. Foto: Lisa Mattisson
I byggnaden Tre vapen finns en vägg med namnen på alla som dött i olyckor inom flygvapnet. Foto: Lisa Mattisson

Nu utreds massdöden inom flygvapnet

Publicerad

Bakgrunden var spänt beredskapsläge, dåligt flygsäkerhet, tuffa övningar och en utbredd machokultur.

- Det här är ett okänt nationellt trauma, därför vill jag utreda det, säger historikern Mikael Nilsson som undersöker piloternas massdöd i ett nytt forskningsprojekt.

Lyssna på poddversionen av artikeln i mp3-spelaren eller via iTunes. Du kan också ladda ner avsnittet.

Massdöden i svenska flygvapnet

I minneshallen i försvarsbyggnaden Tre vapen på Östermalm i Stockholm finns en hel vägg med mer än tusen namn på döda flygare - som förolyckats sedan det svenska militärflyget startade för runt 100 år sedan.

De allra flesta namnen på minnesväggen härrör från några decennier efter andra världskrigets slut. Sverige hade fred, men längs gränserna rasade det kalla kriget mellan öst och väst.

Sverige hade maximal beredskap för att värja sina gränser. Hotet kom från öst, även om det inte sades rent ut officiellt, och flygvapnet skulle ta första - och största - smällen. Mer än 600 flygare omkom mellan 1945 och 1991, det kalla krigets tid.

- Hur kunde det pågå så länge, hur kunde man tillåta att så mycket folk dog i fredstid? Varför var det ingen offentlig debatt? Det vill jag ta reda på, säger Mikael Nilsson, historiker vid Stockholms universitet.

- Under 1950-talet hade vi 21 döda flygare per år. På 1960-talet 13 per år och på 1970-talet 6-7 döda per år. Sverige hade runt sex gånger högre dödlighet per 100 000 flygtimmar än USA på 1960-talet.

- Först på 1960-talet börjar man se över flygsäkerheten. Främst för att planen börjar bli dyra, inte på grund av dödsoffren, säger han.

Bättre i dag

I dag är situationen helt annorlunda. Säkerheten är högprioriterad och flygplanen har blivit oerhört mycket bättre och säkrare.

Flygvapnet har inte haft något dödligt haveri med flygplan sedan 1996. Däremot har det inträffat helikopterolyckor.

Alf Ingesson Thoor, stridsflygare sedan 1967 och flygspecialpsykolog, förklarar situationen på främst 1950- och 1960-talen med att "vi hade sämre kvalitet på utbildningen och vi övade alldeles för farligt".

- Vi hade en skarp hotbild mot oss. Läget var mycket skört och känsligt. Vi var tvungna att ligga på topp hela tiden, säger Alf Ingesson Thoor.

- Man var tvungen att komma väldigt nära fienden. Vi övade på ett sätt man inte kan förstå i dag. Åtta Lansar i formation i mörker eller åtta mot åtta i luftstrid

- Det var också systemfel i vissa flygplanstyper. I dag skulle vi ha ställt hela parken, men då måste vi chansa och flyga. Varken Tunnan, Lansen eller Draken skulle ha blivit godkända i dag, säger han.

Åldern bidragande orsak

Den flyghistoriske författaren Göran Jacobsson har intervjuat nära 600 av de 1 300 fältflygare som fortfarande är i livet för sina två böcker "Fältflygare - från dröm till verklighet".

- Åldern på flygarna var en bidragande orsak till olyckorna. En fältflygare kunde börja som 17-åring, då är man inte medveten om sin egen dödlighet. Ledningen var kanske inte heller den bästa, man drev på för hårt, det var lite för grabbigt, säger han.

Roy Fröjdh, pilot i flygvapnet 1952-1966 och författare till boken "Guldvingen", är starkt kritisk till den tidens ledning.

- Det var allvarliga brister i ledarskapet. Vi hade inte ledare, vi hade chefer.

- Mycket går också att hänföra till flygskolan, man släppte ut folk som inte borde bli piloter, säger han.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag