Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Nu utreds massdöden inom flygvapnet

I byggnaden Tre vapen finns en vägg med namnen på alla som dött i olyckor inom flygvapnet. Foto: Lisa Mattisson

Bakgrunden var spänt beredskapsläge, dåligt flygsäkerhet, tuffa övningar och en utbredd machokultur.

- Det här är ett okänt nationellt trauma, därför vill jag utreda det, säger historikern Mikael Nilsson som undersöker piloternas massdöd i ett nytt forskningsprojekt.

Lyssna på poddversionen av artikeln i mp3-spelaren eller via iTunes. Du kan också ladda ner avsnittet.

Lyssna på Massdöden i svenska flygvapnet

Ladda ner avsnitt

I minneshallen i försvarsbyggnaden Tre vapen på Östermalm i Stockholm finns en hel vägg med mer än tusen namn på döda flygare - som förolyckats sedan det svenska militärflyget startade för runt 100 år sedan.

De allra flesta namnen på minnesväggen härrör från några decennier efter andra världskrigets slut. Sverige hade fred, men längs gränserna rasade det kalla kriget mellan öst och väst.

Sverige hade maximal beredskap för att värja sina gränser. Hotet kom från öst, även om det inte sades rent ut officiellt, och flygvapnet skulle ta första - och största - smällen. Mer än 600 flygare omkom mellan 1945 och 1991, det kalla krigets tid.

- Hur kunde det pågå så länge, hur kunde man tillåta att så mycket folk dog i fredstid? Varför var det ingen offentlig debatt? Det vill jag ta reda på, säger Mikael Nilsson, historiker vid Stockholms universitet.

- Under 1950-talet hade vi 21 döda flygare per år. På 1960-talet 13 per år och på 1970-talet 6-7 döda per år. Sverige hade runt sex gånger högre dödlighet per 100 000 flygtimmar än USA på 1960-talet.

- Först på 1960-talet börjar man se över flygsäkerheten. Främst för att planen börjar bli dyra, inte på grund av dödsoffren, säger han.

Bättre i dag

I dag är situationen helt annorlunda. Säkerheten är högprioriterad och flygplanen har blivit oerhört mycket bättre och säkrare.

Flygvapnet har inte haft något dödligt haveri med flygplan sedan 1996. Däremot har det inträffat helikopterolyckor.

Alf Ingesson Thoor, stridsflygare sedan 1967 och flygspecialpsykolog, förklarar situationen på främst 1950- och 1960-talen med att "vi hade sämre kvalitet på utbildningen och vi övade alldeles för farligt".

- Vi hade en skarp hotbild mot oss. Läget var mycket skört och känsligt. Vi var tvungna att ligga på topp hela tiden, säger Alf Ingesson Thoor.

- Man var tvungen att komma väldigt nära fienden. Vi övade på ett sätt man inte kan förstå i dag. Åtta Lansar i formation i mörker eller åtta mot åtta i luftstrid

- Det var också systemfel i vissa flygplanstyper. I dag skulle vi ha ställt hela parken, men då måste vi chansa och flyga. Varken Tunnan, Lansen eller Draken skulle ha blivit godkända i dag, säger han.

Åldern bidragande orsak

Den flyghistoriske författaren Göran Jacobsson har intervjuat nära 600 av de 1 300 fältflygare som fortfarande är i livet för sina två böcker "Fältflygare - från dröm till verklighet".

- Åldern på flygarna var en bidragande orsak till olyckorna. En fältflygare kunde börja som 17-åring, då är man inte medveten om sin egen dödlighet. Ledningen var kanske inte heller den bästa, man drev på för hårt, det var lite för grabbigt, säger han.

Roy Fröjdh, pilot i flygvapnet 1952-1966 och författare till boken "Guldvingen", är starkt kritisk till den tidens ledning.

- Det var allvarliga brister i ledarskapet. Vi hade inte ledare, vi hade chefer.

- Mycket går också att hänföra till flygskolan, man släppte ut folk som inte borde bli piloter, säger han.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!