Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Norge firar 200 år av fredlig nationalism

NORSK YRA. I morgon tågar tusentals längs gatan Karl Johan i Oslo. Foto: Bjoern Sigurdsoen
Grundlagens födelse i Eidsvoll - tavla, något beskuren.

Gratulerer med dagen, Norge!

Norska "syttende mai" är alltid en hejdundrande folkfest i rött, blått och vitt som får den blågula svenska nationaldagen att framstå som en blek kopia.

I morgon når Norges nationella yra hittills oanade höjder när man firar 200-årsdagen av sin grundlag, dokumentet som lade grunden för landets självständighet och demokrati.

- I Norge är nationalismen ett liberalt vänsterprojekt, medan svensk nationalism har varit mera konservativt präglad, säger den norska historikern Ruth Hemstad.

Därför klär de sig i bunad

• Allt fler norrmän har bunad - folk- och festdräkt - som är en mycket vanlig syn på nationaldagen 17 maj samt i privata och officiella festsammanhang.

• Runt 70 procent av norrmännen äger en bunad trots att en sådan kan kosta upp till 50 000 kronor, enligt den norske antropologen Thomas Hylland Eriksen.

• Bunad en samlingsbeteckning på både klassiska folkdräkter och modernare folkdräktsinspirerade festdräkter.

• Den nationalromantiska bunadtraditionen uppstod i början av 1900-talet. En pionjär var författaren Hulda Garborg, som eftersökte en dräkt som symboliserar norsk identitet.

• Norska institutet for bunad og folkdräkt är en statlig institution som forskar om och dokumenterar dessa plagg.

Färgglada parader, festligheter, flaggviftande. Barntåg med musikkårer marscherar över hela landet, det största längs huvudgatan Karl Johan i Oslo med tiotusentals deltagare. Glada människor i folkdräkt säger "gratulerer med dagen" till varandra. De sjunger nationalsången "Ja, vi elsker dette landet" och den inofficiella hymnen "Norge i rødt, hvitt og blått".

Så ser det alltid ut den 17 maj och årets upplaga lär bli något sällan skådat. Nationaldagen i morgon är kulmen på ett jubileumsår då Norge har firat att det är 200 år sedan man fick sin grundlag, en för sin tid mycket progressiv och demokratisk författning

Riksförsamlingen i Eidsvoll antog "grunnloven" 1814. Norge frigjorde sig därmed från 400 år av danskt styre och blev en självständig stat. Samtidigt tvingades Norge av det internationella stormaktsspelet motvilligt in i en union med Sverige - som det tog norrmännen ytterligare nästan 100 år att frigöra sig från.

- Den här dagen identifierar Norge sig med sin demokratiska grundlag och självständighet. Det är ett brett folkligt firande av frigörelse. Ingen konservativ maktnationalism, säger Torbjörn Nilsson, professor i historia vid Södertörns högskola.

- Grundlagen blev början till ett nationellt uppvaknande under 1800-talet som så småningom vände sig mot orättvisan att vara i union med Sverige och mot den gamla danska kulturella dominansen. Den 17 maj är ett uttryck för stark nationell samhörighet och tanken om ett självständigt land. Det är känslor som stärktes under den tyska ockupationen under andra världskriget.

- Nationella rörelser som varit undertryckta kan bli aggressiva och militanta. Men Norge fick en väldigt fredlig nationalism. Det är ett demokratiskt firande, säger han.

 

Det är våren 1814 och Napoleonkrigen går mot slutet. Den franske kejsaren Napoleon Bonaparte avgår i april och landsförvisas till Elba, men det dröjer ytterligare ett år innan han möter sitt slutgiltiga Waterloo.

Också Norden blir indraget i kriget. Danmark-Norge är allierat med Napoleon, medan Sverige lett av sin nye kronprins Karl Johan -tidigare fransk marskalk under namnet Jean Baptiste Bernadotte - ansluter sig till den segerrika koalitionen mot Frankrike. Karl Johan vänder sig därmed mot sin gamle vapenbroder Napoleon.

I Kielfreden i januari 1814 får han det pris han länge varit ute efter: Norge ska förenas med Sverige. Därmed får Sverige kompensation för att man så nesligt förlorat östra rikshalvan Finland till Ryssland i kriget 1808-1809.

Freden sluts mellan kungen i Köpenhamn och den svenske tronföljaren. Ingen frågar norrmännen vad de tycker.

Kielfreden väcker vrede i Norge. Den dansk-norske kungens ståthållare i Norge, prins Kristian Fredrik, kallar in norska stormän till möte i Eidsvoll i februari. De beslutat att avvisa fredsavtalet och kallar in en riksförsamling som ska utarbeta en grundlag.

På sex veckor blir den nya författningen klar. Den undertecknas i Eidsvoll den 17 maj 1814 då också Kristian Fredrik väljs till norsk kung. Därefter är Norge en helt oberoendestat med egen kung några månader.

Men Karl Johan ger inte upp sina planer på Norge. På sommaren kommer han hem från kontinenten med den svenska armén som kämpat mot Napoleon - och går till attack mot Norge i slutet av juli.

Kriget blir kort. I vapenstilleståndsavtalet i augusti, Mosskonventionen, tvingas Norge in i union med Sverige. Kung Kristian Fredrik måste lämna landet, han blir dansk kung 25 år senare.

 

I union med Sverige blir Norges situation helt annan än under det danska enväldet. Norge behåller sin grundlag och får egna politiska institutioner. Det anses därför att den självständiga staten Norge föddes 1814.

De norska Eidsvollmännen är lika hyllade i sitt hemland som de berömda amerikanska grundlagsfäderna i USA. Norska skolbarn lär sig än i dag namnen på ledare som Nicolai Wergeland, greve Herman Wedel Jarlsberg, Wilhelm Friman Koren Christie och Christian Magnus Falsen.

- 1814 är en av de stora händelserna i norsk historia. Men i dag fokuserar man inte bara på vad man gjorde 1814 utan också på bilden av en modern demokrati som engagerar sig för fred och mänskliga rättigheter internationellt. Självbilden betonar det goda norska, säger Torbjörn Nilsson.

- Samtidigt kan det vara svårt för invandrare att komma in i det norska samhället eftersom man så starkt betonar gemenskapen med det urgamla Norge. Det kan bli ett slutet samhälle för dem som kommer utifrån.

- Så man kan se problematiska drag också i norsk nationalism. Men jämfört med andra nationalistiska rörelser är den väldigt fredlig och konstruktiv, säger han.

 

Den norska historikern Ruth Hemstad, forskningsbibliotekarie på Nationalbiblioteket i Oslo, forskar om propagandakriget om Norge 1812-1814. Hon studerar de pamfletter som Sveriges kronprins Karl Johan skrev och smugglade in över gränsen till Norge - och hur man svarade från norsk och dansk sida. I sina propagandaskrifter försökte Karl Johan övertyga både den norska och den internationella opinionen om det positiva i en union med Sverige.

- 1814 är helt centralt i norskt nationellt medvetande. Grundlagen står i centrum för vårt nationsbyggande. Det nationella är en del av den norska berättelsen, säger Ruth Hemstad.

- 1814 står för utveckling av grundlag, demokrati och historiska rättigheter. Flaggan och nationaldagen är samlande symboler. I Norge är de ägda av alla, de signalerar inte politisk orientering. Det är en viktig poäng.

- I Norge hade nationalismen redan från början vänsterliberal prägel. Både Sverige och Danmark har stormaktstraditioner, medan Norge aldrig har haft makt eller imperialistiska ambitioner. Därför har Norge inte haft behov av att ta avstånd från en aggressiv konservativ nationalism, säger Ruth Hemstad.

 

Ruth Hemstad påpekar att det multikulturella samhället innebär nya utmaningar när det gäller det norska.

- Det finns alltid risk för att missbruka nationalism och överdriva nationell självhävdelse. Men jag ser inte detta som den tongivande delen i norsk nationell identitet, säger Ruth Hemstad.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!