Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

70 hus krossades av lera i Tuvekatastrofen

Foto: LEIF ENGBERG

Tuveraset 1977 var en naturkatastrof mitt i det svenska folkhemmet. 

Otyglade underjordiska krafter satte enorma lermassor i rörelse – och krossade ett helt bostadsområde med dess villor och bilar. 

Nio människor omkom i raset som kom att prägla många av de överlevandes liv.

Expressen återpublicerar en artikel om Tuveraset som publicerades 7 juli 2014. 

Klockan är strax efter klockan fyra på eftermiddagen den 30 november 1977. Det är en mörk och kall eftermiddag i stadsdelen Tuve på Hisingen i Göteborg. De flesta vuxna är fortfarande på jobbet, många ungdomar och barn har hunnit hem från skolan.

Plötsligt börjar marken röra sig under människor och hus. Hela underjorden sätts i rörelse med ett våldsamt dån. Den regnmättade jorden börjar kana längs berggrunden och ett 300 000 kvadratmeter stort område glider mot Kvillebäckens dalgång.

Villor knäcks som korthus och på ett par minuter förstörs nästan ett helt bostadsområde. Människor, hus och gator dras ned i lermassorna.

"Nio människor omkommer, ett 60-tal skadas och nära 70 hus krossas."

Nio människor omkommer, ett 60-tal skadas och nära 70 hus krossas i Tuveraset, en katastrof som kanske hade kunnat undvikas om myndigheterna hade lyssnat till experter som varnat för jordskredsrisk på just denna plats.

Klockan 16.10 kommer det första larmet till Göteborgs Brandförsvar. Någon ringer från en bensinstation i Tuve och säger att hus har rasat och människor har blivit instängda i något som liknar en jordbävning.

– Jag var bara 3,5 år men jag har ganska många minnesbilder.Jag börjar förstå att något konstigt är på gång när min storasyster Eva och en grannkompis kommer inspringande. De är upprörda och rädda och jag får en otäck känsla, berättade Mark Milich, 40, för Expressen 2014. 

Han var hemma hemma tillsammans sin syster och morfar när raset började.

– Jag tittar ut genom köksfönstret och ser att hus rör sig. Jag ska ha sagt ”husen seglar”, har de berättat för mig.

– Nästa minnesbild är att vi går upp för trappan till övervåningen. Morfar bär mig i famnen och håller Eva i handen. Jag tittar över hans axel, trappan faller isär bakom oss, säger han.

Hela huset håller på att kramas sönder av okontrollerbara krafter. Det är ett våldsamt oljud runtomkring när väldiga lermassor flyttar sig och drar med sig allt i sin väg.

Som tur är går de uppåt i huset, vilket möjliggör för dem att ta sig ut oskadda.

– Morfar har känslan att vi måste uppåt. Det visar sig att det faktiskt räddar oss. Vi går in i min systers rum på övervåningen, berättade Mark 2014.

– Morfar öppnar fönstret, vi tar oss ut genom fönstret. Huset har sjunkit ned i leran, så övervåningen är nu på marknivå. Han lyfter ut mig genom fönstret, en granne tar emot.

– Ute är det mörkt och massor med lera. Jag märker ett starkt ljus som lyser upp en asfaltplätt i leran där en massa gran- nar står. Senare har jag förstått att ljuset kom från helikoptrarnas strålkastare, sa han.

Brandmannen Ronny Karlsson bär upp Christian Lavebäck ur rasmassorna i Tuve. Foto: PER WISSING

De står ganska länge på asfaltplätten. Runt omkring är det bara lera som man sjunker ned i. Husen, trädgårdarna, gatan – allt är försvunnet i leran. Mark, hans syster och morfar och grannarna väntar tills räddningsmanskapet kommer.

– Vi går ut genom hela bostadsområdet. Brandmannen bär mig, morfar bär på min syster. Det är vinter och kallt, jag har bara T-shirt på mig, inga skor, sa Mark 2014.

– Det känns som att promenaden aldrig tar slut, det tar fruktansvärt lång tid. Jag har förstått att det bara var någon kilo- meter men vi sjönk ned i leran. Till slut kommer vi fram till kanten av ras- området, där står en ambulans, berättade han.

Expressens fotograf Sören Karlson tog den klassiska bilden av brandmannen Hans-Olof Thorn som bär den lille Mark Milich. Den är en av symbolerna för den ödesdigra novemberdagen när naturens krafter plötsligt raserar ett fridfullt bostadsområde i Göteborg.

Räddad ur rasmassorna. Brandmannen Hans-Olof Thorn bär den lilleMark Milich. Foto: Sören Karlson

Inför 30-årsdagen av Tuveraset berättade Hans-Olof Thorn, för P3 Dokumentär om hur han var med och räddade Mark Milich och andra människor ur rasmassorna.

Han och hans kolleger är ute för att släcka en brand när de får order att åka till Tuve. Det första larmet handlar bara om att ett hus har rasat, men brandmännen förstår snart att katastrofen är mycket större än så.

– Några människor har samlats på en liten asfaltplätt med lera runtomkring. Där står de och kan inte komma någonstans. Vi får ta oss upp där och hjälpa dem, det är väldigt besvärligt, sa Hans-Olof Thorn 2007 till P3 Dokumentär.

– Den första jag tar hand om är en kille på tre–fyra år. Han står med sin storasyster och sin morfar, dem hjälper jag att sätta på fast mark. Det är en bit att gå, det är kämpigt.

– Vi går runt och letar efter människor. Vi ropar in i hus som är fallfärdiga eller har rasat ihop. Vi får ut rätt många från husen. En del är fastklämda visar det sig, dem tar vi hand om senare, berättade han.

***

Kyla, mörker och risk för nya ras gör räddningsarbetet farligt. En del människor räddas ur lergropen med hjälp av skarvstegar. Några stegar sjunker ned i leran och försvinner.

– Vi brandmän är ju inte mer än människor. Det är otäckt att gå i de här lermassorna, vi vet ju inte om det ska komma mera lera och skölja över en. Därför jobbar vi i grupp hela tiden, sa Hans-Olof Thorn till P3 Dokumentär. 

För invånarna i Tuve som ser sina grannar dö och sina hus förstöras blir raset en stor – i vissa fall livsavgörande – upplevelse. Men för den pensionerade brandmannen är det bara en av många katastrofer och dramatiska händelser han har ställts inför i sitt arbete genom åren.

– Tuve var för 37 år sedan, jag är färdig med det. Det har hänt så otroligt mycket sedan dess. Jag har jobbat på larm- och räddningscentralen i 30 år och det har varit utryckningar hela tiden, sa Hans-Olof Thorn till Expressen 2014.

– Jag har jobbat med stora katastrofer och varit i tjänst på alla stora grejer. Vi var involverade i Estoniakatastrofen, branden på ”Scandinavian Star” där 159 dog och Backabranden där 63 dog. Plus allt det vanliga jobbet, sa han då.

"Mark kommer ihåg kvällen och hur barnen till slut förenas med sina desperata föräldrar"

Mark Milich minns hur Hans-Olof Thorn på starka armar bar honom i säkerhet. Hans minns hur människor blir väldigt lättade när de kommer ut ur rasområdet och hur han själv, treåringen, blir lugnare när han ser de vuxnas reaktioner. 

– En grannflicka, kanske tio år, sitter längs bak i ambulansen och gråter hysteriskt. Det tycker jag är väldigt jobbigt, det gör mig mycket upprörd. Jag tänker att nu behöver hon väl inte gråta längre, vi är ju framme. Senare har jag fått reda på att hon grät över en ny tavla som hade förstörts, berättade Mark 2014.

Mark kommer ihåg kvällen och hur barnen till slut förenas med sina desperata föräldrar, som under flera timmar inte har kunnat komma hem till det avspärrade rasområdet – och under lika lång tid har svävat i ovisshet om barnens och morfaderns öde.

Men sedan har han en minneslucka på veckor eller månader. 

– Vid ett tillfälle efter raset får vi återvända hem för att försöka rädda det som finns kvar innan ruinen jämnas med marken. Jag minns tydligt att man ser rakt in i mitt rum på övervåningen, man kan gå rakt in i rummet. Bottenvåningen finns inte kvar, den har sjunkit ned i leran, sa Mark.

– Vi hittar lite leksaker. Vi hittar ett mjukisdjur, en hund, som är mig väldigt kär. Vi har hunnit köpa en likadan, så nu har jag två, berättade han.

Han berättar att han ofta lekte Tuveraset när han var liten. Han byggde lektält, kojor och annat som gick att rasa.

När Expressen intervjuar honom 2014 är Mark Milich pilot och flygkapten. Han bor i Göteborg med sambo och en 18 månader ung son. Han säger att man kan dra många paralleller mellan hans egen verksamhet och Tuveraset.

– Jag arbetar i ett yrke där begreppet säkerhet innefattar allt från förundersökningar till utförande och långsiktigt säkerhetstänk. Alltså allt som saknades i Tuve. Där hade man varnat för att bygga på platsen och inte gjort tillräckliga undersökningar, sa han då.

"Efter det stora raset i Surte 1950 kände geologerna till riskerna med att bygga på den leriga marken"

Efter det stora raset i Surte 1950 kände geologerna till riskerna med att bygga på den leriga marken längs vattenlederna i Göteborgstrakten. 

En geologisk konsultfirma varnade redan 1964 för allt för hård belastning av marken i Tuve, men larmrapporterna arkiverades utan åtgärd. 1966 började man bygga i Tuve och 1977 inträffade katastrofen som åtminstone några experter hade varnat för.

Utredningar visade att flera faktorer bidrog till att skredet utlöstes. Viktigast var den brant lutande Kyrkväg, det höga underjordiska vattentrycket och att området hade bebyggts vilket ökade belastningen. Och trafiken som orsakade vibrationer. 

Innan skredet inträffade hade experter observerat mindre markrörelser och sprickbildningar under flera års tid.

Dessutom hade det regnat ovanligt mycket i november 1977. Men familjen Milich visste inget om alla riskfaktorer när de flyttade in i sitt drömhus. Marks mamma Monica Milich berättar om hur lyckliga de var i sitt hus – och om hur katastrofen bokstavligen skakade om deras liv.

– Vi bodde i det huset i två år, jag var så lycklig där. Jag minns att jag tänkte att så här bra kan det inte få vara, så kär kan man inte vara i ett hus. Vi hade precis renoverat när det här hände, berättade Monica Milich 2014.

"Medan Mark minns raset från en treårings perspektiv, kan hans mamma i detalj redogöra för skräcktimmarna"

Medan Mark minns raset från en treårings perspektiv, kan hans mamma i detalj redogöra för skräcktimmarna när hon var övertygad om att barnen och hennes far var döda. 

Det tog fem timmar innan hon fick besked om att de levde – och hon säger att hon än i dag får rysningar och stickningar i kroppen när hon berättar om den hemska novemberkvällen.

– Jag och min man kommer körande på Tuvevägen på väg hem från jobbet. Vi ser många polisbilar och ambulanser. Vi tror att det är en seriekrock, det kommer ambulans efter ambulans, sa Monica 2014.

– Polisen stoppar oss, de säger att det är jordbävning. ”Vi bor här”, säger vi. ”Ni får parkera vid kyrkan”, säger de. Det känns kusligt, hemskt, jag får rysningar.

– Vi springer hem till området och ser en jättegrop, en stor krater. Jag faller ihop, börjar vråla. En granne skjutsar oss till Lillhagens sjukhus där mamma jobbar i köket. När jag ser mamma skriker jag ”Pappa och barnen är döda!”, säger hon.

Monica får en lugnande spruta på sjukhuset. Sedan tar det fem timmar innan de får reda på att barnen och deras morfar är på Östra sjukhuset. Under den tiden springer Monicas man och bror runt till sambandscentraler för att försöka få besked, men utan framgång. Till slut får familjen information via en bekant som är brandkapten.

– Klockan tio på kvällen får vi veta att de är på sjukhus. Det är som att en stor slöja ramlar ned över mig. Jag blir förlamad i armen av chocken, berättade Monica 2014.

– Jag får veta barnen och pappa lever. Men samtidigt tänker jag: ”Herregud, de kanske är skadade!”. 

– Min bror åker och hämtar dem på sjukhuset. De är leriga och trötta. Men de lever, sa hon.

Monica förklarar att det var tur att raset ägde rum på dagen. På kvällen eller natten skulle många fler i området ha varit hemma och riskerat att dödas eller skadas.

– Hade det hänt på natten hade möjligen vår dotter klarat sig, hennes rum var det enda oskadda. Min man och jag hade begravts i leran eftersom bottenvåningen sjönk ned. Sonens rum slets i stycken, sa Monica.

– Tre grannar i vårt kedjehus dog. De försökte ta sig ut genom entrén. Min pappa tog med sig barnen uppför trappan till övervåningen, det var som en högre makt som drev honom.

– Det var tre hus i vår kedja som satt ihop med förråden. Huset på ena sidan gled i väg i raset. De tre som bodde där begravdes och dog, sa hon 2014.

Familjen Milich bor i lägenheter ett par år. Som andra drabbade Tuvebor får de förtur till en kommunal tomt och redan två år senare kan de flytta in i ett nytt hus i Backa, mindre än en halvmil från Tuve.

"Efter elva timmar hittas ett svårt nedkylt litet barn i leran i ett raserat hus."

Räddningstjänsten reagerar snabbt på de första larmen från Tuve strax efter klockan fyra på eftermiddagen.

I den första insatsstyrkan är 42 brandmän och 13 personer i ambulanser på plats. Helikoptrar och flygplan kommenderas ut. Sedan förstärks räddningsmanskapet och under de kommande fem dagarna sätts cirka 600 personer in. Man begär också hjälp från Hemvärnet, Röda korset, flera militära förband, energiverken, vatten- verken, gatukontoret, spårvägen och socialförvaltningen.

Sökandet efter överlevande fortsätter hela natten och de närmaste dagarna. Efter elva timmar hittas ett svårt nedkylt litet barn i leran i ett raserat hus.

Det bor 600 personer i området. Av dem beräknas 200 vara hemma eller i närheten under de kritiska minuterna.

Nio människor omkom, ett 60-tal skadas, 435 blir hemlösa och nära 70 hus förstörs.

Nästan samtidigt med räddningsstyrkorna kommer också journalisterna till platsen. Tuveraset dominerar medierna, press, radio och tv lämnar dramatiska rapporter från den stora naturkatastrofen.

– Vi grävde med händerna i bråten av bräder och gipsplattor och sten och lera. Efter 40 minuter såg vi håret på några huvuden skymta under ett betongblock.

Där låg två barn och deras mamma, berättar ambulansmannen Tomas Andersson för Expressens utsände i Tuve den 30 november 1977.

– Vi lyckades dra fram dem och de levde. De hade legat i en timme utan att kunna röra sig mer än någon decimeter, sa han. 

 

Han och hans kollega Kennet Eriksson kommer fram till katastrofområdet som första ambulans. De lyckas med bara händerna gräva fram och rädda mamman och hennes två pojkar, 7 och 9 år gamla. 

– När vi steg ur ambulansen var det kusligt tyst i området. Vi såg ingen människa i halvmörkret. Men när vi började gå ned mot rasspillrorna kom två män emot oss. En av dem sa att det fanns folk under att av husen, sa Tomas.

Ambulansmännen berättar att mamman och barnen har hamnat under ett betongblock som ligger 15 centimeter ovanför deras bröst. De är instängda av sten och bräder på sidorna. 

Ambulansmännen lyckas gräva en smal grop och på så sätt frigöra de tre. De är oskadda, men genomfrusna. Pojkarna är barfota. 

– De låg på källartrappan. Mamman berättade att hon hade lagt sig ned på köksgolvet med armarna runt barnen när skalvet började. Men ett av barnen hade rusat upp av rädsla, mamman sprang efter och alla tre föll omkull på källartrappan, berättade Tomas.

Pappan i familjen är under hela dramat på jobbet.

– Det är fullständigt omtumlande ... Vi måste få samla oss. Min familj har ju fått livet tillbaka, säger han i samma Expressen-artikel. 

GT:s Mats Wångersjö är förste journalist på katastrofplatsen. Bara 20 minuter efter larmet promenerar han och fotografen Allan Karlsson över hela rasområdet från norr till söder utan att inse att det är livsfarligt.

”Jag glömmer det aldrig. Det var ohyggliga scener, ögonblicksbilder som för alltid etsat sig fast på näthinnan: Mannen som skrek av skräck, helt begravd. Bara huvudet stack upp ur leran”, skriver Mats Wångersjö i GT, Expressens västsvenska edition, 2007 i samband med 30-årsminnet av Tuveraset.

”Den chockade mamman som satt fast i gyttjan, krampaktigt hållande sitt lilla barn i famnen. Det kluvna huset, som glidit i väg 100 meter i leran. Vi promenerade förbi barnkammaren på andra våningen, som nu var i markhöjd. Vi tittade rakt in i människors sovrum, kök och vardagsrum. Det var som att titta in i ett dockskåp. En garderobsdörr hängde på glänt, barnens leksaker låg kvar på golvet. Barnteckningar på väggarna”, skriver han och fortsätter:

”Det var scener som vi annars bara ser flimra förbi på tv-rutan – i andra länder. Allt var ett becksvart, iskallt, lerigt helvete. Här och var stack resterna av en bil upp. På andra ställen låg kraschade bilar upptornade i stora högar. Värst var det i den södra delen av området. Det såg ut som ett förött månlandskap. Där låg villor som kluvits i mitten, och villor som sjunkit 15–20 meter rakt ner. Andra villor låg kastade i högar, fullständigt krossade.”

Mats Wångersjö fortsätter sin ögonvittnesskildring:

”En grupp brandmän kom med sju chockade och gråtande barn som inte visste var mamma eller pappa fanns. En annan grupp brandmän höll på att gräva upp mannen som var levande begravd, men hade haft ’tur’. Huvudet syntes. Han var vid liv.”

Helene Kainert har levt med Tuve kata­strofen i hela sitt liv. Hon var åtta år när familjens hus rasade över henne – och hon säger till Expresen 2014 att barndomsupplevelsen har påverkat hennes liv på ett avgörande sätt.

– Jag, min bror och pappa är hemma i köket. Min bror har precis kommit hem, han har varit och spelat trumpet efter skolan. Jag har gått hem själv från skolan. Vi ska väl äta, berät­tade Helene Kainert.

– Plötsligt hör vi ett konstigt ljud. Det är ett våldsamt oljud, det låter som hagel. Pappa öppnar ytterdörren, ser kaoset utanför och tror att det är en bomb.

– Vi tar oss ned i källaren. Vi går i källartrappan, det känns lite som lustiga huset för trappan rör sig kraftigt. Nere i källaren trycker vi oss mot den bärande väggen, berättade hon.

– Källaren visar sig vara det sämsta stället. Den blir helt förstörd, ytterväg­garna rasar in. Vi hade kunnat stryka med, sa hon.

De hör grannarna ropa att de ska komma ut snabbt. De tar sig ut, hoppar mellan asfaltplättarna som är kvar av den uppspruckna gatan. De är i strumplästen och har inga ytterkläder. En granne springer in i sitt hus, som klarat sig, och hämtar jackor och skor.

– Vi står kanske fem minuter i källaren, raset varar 2–3 minuter. Jag kan än i dag höra hur grannarna ropar: ”Skynda er ut innan huset rasar över er!” Grannarna håller sig fast i en piskställning av metall, det är ett väldigt starkt minne, sa Helene 2014.

 

Som på andra gator i Tuve samlas invånarna på de rester av asfalt där de kan stå utan att sjunka ned i leran.

– Vi bor på Snarbergsstigen, det är en villagata. Vi klarade oss rätt bra, ingen dog. Bara några brutna armar och ben. Människor dog i kedjehusen och rad­ husen, berättade  hon.

– Jag blir väldigt ledsen över att min favoritnalle är försvunnen. Inte huset, utan gosenallen som är borta. Jag gråter senare, sa hon. 

De går ned mot stora vägen. Där finns polisbilar och ambu­lanser. De blir körda till kyrkan som är samlingsplats. Helene berättar för Expressen 2014 att hennes mamma, som var på jobbet, hittar resten av familjen rätt snabbt på kyrkans parkeringsplats. 

Mamman har fått reda på att något hänt i Tuve av arbetskamrater som lyssnat på radio. Hon skyndar sig hem, möts av polisens avspärrningar och blir som så många andra Tuvebor oroad över vad som kan ha hänt familjen.

Redan nästa dag är familjen Kainert som en av de första tillbaka för att se förödelsen i dagsljus.

Räddningsman skapet gör ett undantag  och låter dem besöka spillrorna av  sitt hem på den avspärrade katastrofplatsen.

På bild i Expressen från den  dagen ses Helene tillsammans med  sin bror Håkan och föräldrarna  Denny och Göta gå hand i hand från  sitt raserade hus. I ruinerna har de  lyckats hitta ett hemarkiv, en trumpet och en kassettbandspelare.

– Vi är ändå lyckligt lottade. Hela  familjen är oskadd och det betyder  mycket mer än förlusten av alla materiella ägodelar. Dessutom har vi en bostad  hos min mor, sade pappa Denny till  Expressen den gången.

Helene Kainert berättar att familjen  först bor hos farmor. De får sedan en  hyreslägenhet i Tuve och därefter förtur  i den kommunala tomtkön som alla  drabbade Tuvebor. De bygger ett nytt  hus i Backa, bara tre kilometer från det  förstörda huset i Tuve.

– Vi flyttar in i november efter ett år. Vi  är snabbast, vi är de första som har hus.  Mina föräldrar bor där fortfarande,  berättade Helene. 

Helene Kainert beskriver hur hennes  barn- och ungdom påverkades av de  dramatiska minuterna den där novembereftermiddagen i Tuve.

– Jag förlorade min grundtrygghet i raset. Jag har aldrig känt mig riktigt  trygg sedan, jag drogs bort från vänner  och grannar. Jag trivdes aldrig lika bra i min nya skola, berättade  Helene.

– Från det att det  hände tills jag blev  vuxen funderade  jag mycket på hur det skulle ha varit om Tuveraset inte hade hänt.

När Helene går sista året i gymnasiet  på byggteknisk linje har hon en lärare som gjort en undersökning om hur olika  typer av hus klarade sig i Tuveraset.

– Han visade hur nära det var att vårt hus hade rasat ihop helt. Bara 1/3 av den  bärande väggen var kvar. Då, när jag var  19 år, insåg jag hur nära det var att vi  hade dött, sa Helene.

 

Enorma mängder av vattenmättad blålera kom i rörelse och orsakade  skredet i Tuve. När marken och leran inte längre kunde absorbera mer vatten räckte det med vibrationerna från till exempel ett tungt tåg eller till  och med en lastbil i hög hastighet för  att sätta i gång skredet.

Frågan om varför man byggde ett  bostadsområde i ett område som vilar på så mycket lera har aldrig fått något entydigt svar. Men enligt myndigheterna blev Tuveraset en väckarklocka som starkt  ökade medvetenheten om skred- och  rasrisker i Sverige. 

Regeringen beslutade efter Tuveraset att kartlägga alla riskområden, det bildades en  skredkommission för att ta initiativ  till och samordna forskning om skred.

Och invånarna i Tuve kan i dag känna sig säkrare. För att undvika nya ras där har hus när mast rasområdet förankrats i berggrunden med betongfyllda stålrör. 

100 000 kubikmeter lera flyttades. En 108 meter lång kista, fylld med 6 000  kubikmeter sprängsten, förankrades med stålväggar i berggrunden. Och grund vattennivån kontrolleras regelbundet med hjälp av ett underjordiskt magasin.

– Raset har påverkat hela mitt liv. Först lärde jag mig en massa om hus  och blev byggingenjör. Sedan skolade jag om mig till keramiker. Jag bränner lera, det är lite  som att jag försöker behärska leran, berättad Helene Kainert för Expressen 2014.

– Hela mitt vuxna liv  handlar om hus och lera. Leran formade mitt liv, nu formar jag  leran.

I RASMASSORNA. Mark Milich och morfar Georg Westin. Foto: ROBBAN ANDERSSON

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!