Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Natten på Stureplan blev en mardröm

Tommy Zethraeus avtjänar sitt livstidsstraff på Hall. Guillermo Marquez Jara dömdes till sex års fängelse. Efter avtjänad dom flyttade han till Chile.
Ett bråk med krogvakterna slutade med en hämnd där 21 personer skadades och fyra miste livet den fruktansvärda kvällen på Sturecompagniet i Stockholm den 4 december 1994. Foto: Ulf Berglund
Det här hände skräcknatten den 4 december:
03.30: Tommy Zethraeus, Guillermo Marquez Jara och deras sällskap lämnade restaurang Gino och begav sig med bil till Sturecompagniet. De försökte gå fram till vakterna för att höra om de kunde gå förbi i kön, vilket slutade med diskussion och senare slagsmål.
04.15: Tommy Zeth­raeus förvarade vapen i ett förråd i Hagsätra i södra Stockholm och väckte en släkting som hade tillgång till utrymmet. Han hämtade fodralet med automat­ karbinen. Till sin släkting hade han uppgivit att han skulle ut och leka.
05.05: Fönstren i glas­ dörren till Sture­compagniet krossas när Tommy Zethreaus skjuter flera skottsalvor mot entré­ dörrarna. Tekniker kunde konstatera att en av dörrarna varit i rörelse under skott­ lossningen. 21 personer ska­ dades och fyra dödades.
Guillermo Marquez Jara ringde till en kompis och ville att han skulle komma och hämta upp honom i Årsta. Han och Tommy Zethraeus åkte sedan hem till kompisen för att följa nyhetssändning­arna. De tvättade även sina kläder och lånade nya.
Sorgen var stor efter dådet. Polisen livet den fruktansvärda kvällen på Sturecompagniet i Stockholm den 4 december 1994.
1 / 7

Hämnden slutade med att fyra personer brutalt sköts ihjäl vid nattklubben. Efter 18 år längtar Tommy Zethraeus, 43, efter en tillvaro som pappa utanför murarna. Guillermo Marquez Jara, 41, lever ett nytt liv i utlandet.
Offrens anhöriga kämpar fortfarande med saknaden.

– Katinka skulle ha varit moster i dag, säger Malin Genberg, tvillingsyster till ett av dödsoffren.

Så gick natten på Stureplan från fest till mardröm

De tre männen betraktade människorna utanför nattklubben på avstånd. Det var strax efter 05 på morgonen den 4 december 1994 när de började gå mot entrén, en av dem med en norsk automat­karbin av modellen AG3 gömd under jackan.

Utanför nattklubben på Stureplan rörde sig människor som var ute och festade. Några kom ut från entrén till Sturecompagniet - andra stod i kö och väntade på att komma in på ett annat ställe.

Joakim Jonsson, en av krogens vakter, hade träffat de tre männen tidigare under kvällen. Då hade de försökt ta sig förbi kön utan att lyckas. Diskussionen hade urartat i bråk och männen hade hotat att komma tillbaka.

Vakten vände sig efteråt till en kollega och sa:

- Fan, det här känns inte bra. Jag har blivit hotad en massa gånger, men aldrig såhär.

 

Knappt två timmar senare, när de tre männen återigen stod framför entrén ryckte en av dem, Tommy Zethraeus, till sig automatvapnet som Guillermo Marquez Jara höll under jackan. De första skotten avlossades mot ett bageri intill, sedan sköt han rakt in i entrén till Sturecompaniet. De som befann sig på andra sidan dörrarna hade inte en chans och flera träffades.

I ett av polisförhören berättade ett vittne:

- Jag vänder mig om och tittar mot Sturecompagniets entré. Samtidigt hör jag en skottsalva. Det står en flicka vid fönstret, och jag ser hur hon segnar ner.

21 personer skadades och fyra dödades, bland döds- offren fanns vakten Joakim Jonsson.

“Eftersom många människor fanns i trapphuset vid skjutningen får det anses som närmast ett under att inte flera dödades", skrev polisens utredare Lars-Erik Andersson senare i Nordisk kriminal-krönika.

Natten med vännerna var på väg att ta slut för Kristina Ossén, 21, Katinka Genberg, 21, och Daniella Josberg, 22. De hade hämtat sina ytterkläder och befann sig i trappan, alldeles innanför entrén, när skotten kom.

Sekunder senare låg de tre unga kvinnorna i trappan - alla skjutna.

Daniella Josberg var döv sedan födseln och enligt polisen hann hon troligen aldrig uppfatta något av vad som hände. Hon var programledare för "Nyhetstecken" på tv, men hade egentligen ett annat mål - hon ville bli Europas första döva advokat. När ambulanspersonal tagit hand om hennes skadade kropp fördes hon till Karolinska sjukhuset, men läkarnas kamp var förgäves.

Katinka Genberg fördes i en annan ambulans till Södersjukhuset. Även hon avled av sina skador. Hon älskade att resa och talade flera språk. Hon sjöng och spelade piano, har anhöriga berättat i intervjuer. Intresset för resor är något systern Malin Genberg kommer att tänka på snabbt när hon får frågan om hur hon minns sin syster:

- Hon kanske skulle ha bott i italien. Jag tror att hon säkert skulle ha rest ganska mycket. Hon reste redan mycket då. Det var ett stort intresse.

 

Kristina Ossén träffades och föll ihop direkt, inför ögonen på en vän som stod någon meter bort. Stephen Mayanja, 39, hade lärt känna henne via gemensamma vänner i Solna, där de bodde.

Han blev också träffad av flera skott - men överlevde.

- Jag såg hur hon föll baklänges. Det var inget att göra. En av mina andra vänner drog iväg mig bakom en vägg, säger han.

Skotten ekade i trappan och först förstod ingen var skotten kom ifrån, berättar han.

- Det blev packat med folk i trappan.

Han fördes till Karolinska sjukhuset där han stannade i nästan två veckor.

- Än i dag är det jag tänker på att Kristina dog. Det kändes tufft då och det gör det fortfarande idag, säger Stephen Mayanja.

 

Larmet till det dåvarande larmnumret 90 000 kom in 05.10 på morgonen. Polismannen Micke Pettersson och hans kollega blev de första poliserna som kom till platsen.

De hade fått anropet och var på väg längs med Kungsgatan mot Stureplan, när de insåg att det inte rörde sig om en vanlig utryckning. Det var ett stort antal som ringde och alla hade samma vittnesmål: många var skadade.

Utanför bilen möttes de först av en skottskadad man, som visade att han blödde från benet.

Polismannen beskrev i P3-programmet "Front" hur det såg ut vid krogen.

- Jag såg blod rinna ut från entré­dörren. Det är så mycket blod att det inte stannar kvar i fläckar. Det rinner ut från entredörren och folk går omkring och plaskar i det här blodet.

Bo Wide, nu pensionerad kriminalkommissarie, låg hemma och sov i sin lägenhet när telefonen ringde.

- Det första chefen sa till mig var "tro inte att jag skojar nu. Det är flera döda och ett tjugotal skadade i samband med en skjutning på Sturecompagniet". Då insåg jag att det här var något stort, det var ingen tvekan om att det var något förskräckligt. Jag duschade, satte på mig kläderna så fort jag kunde och körde till polishuset.

Där inleddes ett flera dygn långt tufft arbete för spaningschefen Bo Wide och hans kollegor. Först visste de inte vilka de jagade, men snart började tipsen komma in.

- Det var kaotiskt. Men vi hade all personal i gång, både spanare och utredare.

I radioprogrammet berättade Micke Pettersson om hur han slogs av lugnet och tystnaden på platsen, troligen för att han själv var chockad.

Uppe i skyn flög polishelikoptrarna. Det kändes som en filminspelning.

- Man undrade när de skulle bryta, sa han.

Samtidigt som de skadade var på väg till sjukhus eller togs omhand på platsen lämnade gärningsmännen platsen till fots. De sprang och tog sig strategiskt till olika platser.

Tommy Zethraeus och Guillermo Marquez Jara insåg att de var tvungna att försvinna, eftersom de inte hade varit maskerade på brottsplatsen. Polisen utfärdade rikslarm och snart stirrade de kortklippta männen från tidningarnas löpsedlar och förstasidor.

Jara och Zethraeus lyckades hålla sig undan i flera dagar och de övernattade i flyktbilen i Norrtälje innan jakten var över den 7 december. Då hade polisen spärrat av Nockebybron. När Sveriges mest jagade män saktat in och stannat bilen greps de odramatiskt, inte långt från Drottningholms slott. Bo Wide minns känslan när han fick beskedet.

- Vi hade fått tips om var de befann sig och satt egentligen bara och väntade. Det var en lättnad när samtalet kom, säger Bo Wide.

 

Totalt stod 12 personer åtalade, bland dessa de två bröder som varit med under mordkvällen. De övriga dömdes till olika straff för bland annat vapenbrott och skyddande av brottsling.

Tommy Zethraeus dömdes till livstids fängelse och avtjänade den första tiden av sitt livstidsstraff på Kumlaanstalten, men flyttades till Hallfängelset. Han dömdes för flera andra brott efter livstids­domen, bland annat grovt narkotikabrott och grovt vapenbrott.

 

I januari 2009 ville Zethraeus ha tillbaka sitt liv utanför murarna och tyckte att straffet skulle tidsbestämmas.

Han kallade sitt förra jag för "omogen idiot" - och förklarade:

- Det tog några år innan jag kunde öppna för att ta itu med det. Jag vet i dag vilken smärta jag tillfogat och vilken tragedi det varit för alla inblandade.

Rätten menade att det fanns risk att han skulle begå nya brott och avslog begäran.

Advokat Gunnar Falk, som företrädde honom, konstaterade att beslutet var väntat och att det inte skulle komma någon överklagan.

Året därpå gjorde Zethraeus ett nytt försök. I februari 2010 argumenterade han inför Örebro tingsrätt att hans fru och fyra barn behövde honom och att han hade varit skötsam.

"Jag är väl medveten om det oerhörda grova brott jag är dömd för och är djupt ångerfull", skrev Zethraeus i sin an­sökan.

Rätten gav ännu ett negativt besked.

Guillermo Marquez Jara dömdes till sex års fängelse i hovrätten för medhjälp till grovt vållande till annans död. Han dömdes senare även för ett grovt rån, som inträffade före massakern.

Advokat Claes Borgström fick en nära kontakt med Jara under tiden han hade uppdraget som hans försvarare.

- Han hade begått en gärning som var orimlig och som skulle bedömas. Men han är en människa och måste behandlas på det sättet också. Du vet, har man ett mål av den där storleken, som är långdraget och han sitter på häktet, så får man en relation till varandra. Jag är ju den enda han träffar. Och då talar vi ju inte bara om brottsmisstankarna utan om allt möjligt. Det kan vara film, musik eller böcker, säger han.

Deras sista kontakt var då, i samband med att Borgström försvarade honom. Jara hörde aldrig av sig innan han lämnade Sverige för att flytta till Chile.

- Jag vet inte var han håller hus nu, men uppenbarligen har han ju inte gjort något efter det, säger Borgström.

 

Malin Genberg är nöjd med att Tommy Zethraeus sitter där han sitter. Helst hade hon velat att även Guillermo Marquez Jara blivit inlåst på livstid. Hon säger att sorgen efter tvillingsystern finns där, den försvinner aldrig. Men det är inte lika smärtsamt längre. Inte som det var då.

När vi talas vid på telefon hörs skrik från ett barn som försöker stjäla mammas uppmärksamhet.

- Katinka skulle ha varit moster i dag. Det är en stor sorg att inte hon kan ta del av den glädjen. Och att finnas där för barnen. Jag har två barn, den ena är för liten för att förstå. Men min son har jag berättat en del för. Om hans moster, säger Malin Genberg.

 

Källor: Nordisk Kriminalkrönika, Expressen, Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Sveriges Radio.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!