Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Nationaldagen – enar den eller splittrar den?

TRADITION. Kungaparet deltar alltid i nationaldagsfirandet. Foto: Anna-Karin Nilsson
Foto: Andreas L Eriksson

Qaisar Mahmood.

Lena Andersson.

För amerikaner, norrmän och fransmän är nationaldagen helig.

Men här i Sverige går meningarna isär: Delar nationalismen upp människor i hudfärg och religion eller kan den rentav fungera som ett kitt?

– Tidigare förknippade jag nationaldagsfirandet med inskränkthet, rasism och främlingsfientlighet som bidrog till att skapa ett "vi och dem". Det kändes inte relevant och rätt att fira. Men nu har jag börjat göra det, säger Qaisar Mahmood, författare och chef för kulturmiljöavdelningen på Riksantikvarieämbetet.

Så här firar olika länder sin nationaldag

■ SVERIGE:

1983 blev den 6 juni nationaldag och 2005 blev dagen en arbetsfri helgdag. Historiskt var det 6 juni 1523 som Gustav Vasa valdes till kung och grunden för ett svenskt nationellt rike lades. Den 6 juni 1809 antogs regeringsformen som fastslog de medborgerliga fri- och rättigheterna.

 

■ NORGE:

Firas 17 maj varje år för att högtidlighålla grundlagsdagen. Det var prinsregenten Christian Frederik som den 17 maj 1814 valdes till kung och skrev under Norges grundlag. Sedan mitten av 1800-talet är barntågen med festklädda barn och marscherande musikkårer tradition.

 

■ USA:

Kallas "United States Independence Day", USA:s självständighetsdag, och är federal helgdag. Den 4 juli 1776 förklarade sig 13 kolonier i Nordamerika självständiga från Storbritannien i och med att USA:s självständighetsförklaring ratificerades. Dagen firas med basebollmatcher och fyrverkerier.

 

■ KINA:

Folkrepubliken Kina grundades den 1 oktober 1949. Var femte nationaldag efter folkrepublikens grundande ordnar regeringen exempelvis militäruppvisningar på Himmelska fridens torg.

Källor: Nationaldagen.se, Wikipedia, Kultursmakarna m.fl.

I dag kan Qaisar Mahmood se en poäng med att kungen och drottningen på lördag är med vid 750-årsfirandet av Örebro på nationaldagen, att kronprinsessan Victoria och prins Daniel deltar i medborgarskapsceremonin på Uppsala slott och att hela den vuxna kungafamiljen (minus Chris O'Neill) på kvällen närvarar vid det traditionella nationaldagsfirandet på Skansen. SVT direktsänder tillställningen på Sollidenscenen där artister som Zara Larsson, Ola Salo, Christer Sjögren, Jon Henrik Fjällgren och Maia Hirasawa underhåller. Kungen delar ut fanor - i år till bland andra Svenska Röda korset och hemtjänsten i Kalix - och kvällen avslutas som vanligt med tapto från Logården på Stockholms slott.

– Om vi ska ha en stat med rättigheter och skyldigheter så behöver vi berättelser som motiverar varför jag ska känna solidaritet och se mig som en del av viss nation. Vi människor har såväl biologiska som psykologiska behov av att se oss själva i andra. Spegelneuronerna i hjärnan gör exempelvis att om personen mitt emot mig har armarna i kors så lägger jag automatiskt mina armar likadant, menar Qaisar Mahmood.

Att gemensamma berättelser behövs för medborgarna i en stat är egentligen inte konstigare än att arbetsplatsen Qaisar Mahmood jobbar på aktivt genom personaldagar och varumärkesvård försöker skapa en vi-känsla, tycker han.

Det var under arbetet med "Jakten på svenskheten" (Natur & Kultur, 2012) som Qaisar Mahmood omvärderade sin tidigare uppfattning om att nationaldagsfirandet inte var något för honom. När han som sjuåring kom till Sverige från Pakistan och bodde i Stockholmsförorten Tensta, dit pappa arbetskraftsinvandrat, var det rätt oproblematiskt. I förorten var det naturligt att människorna kom från olika delar av världen och såg olika ut och många hade liksom Qaisar föräldrar som försörjde sig genom att diska och städa. Det var först när Qaisar Mahmood var 18 år och familjen flyttade in till stan som han insåg att Sverige inte alls såg ut som han tänkt sig. Han fick fina resultat på högskoleprovet, läste på universitetet, jobbade på Regeringskansliet och senare Riksrevisionen och var till det yttre en välanpassad svensk medborgare. Ändå var det inte självklart att han räknades som svensk.

– Ett konkret exempel var när vi var på semester i Tunisien och jag fick frågor om var jag kom ifrån "egentligen". Att jag var från Sverige räckte inte. Många har en stark idé om hur svenskar ska se ut. Är man blond och blåögd får man automatiskt tillträde till samhörigheten. Med ett annat yttre är det mycket svårare att bli accepterad som svensk, även om det inte är omöjligt att lyckas med det.

För att få grepp om Sverige och svenskarna åkte Qaisar Mahmood under skrivprocessen 900 mil genom Sverige på sin Kawasaki z750. Han drog slutsatsen att det är svårt att hitta gemensamma nämnare som förenar människorna som bor i Sverige, men noterade att många har uppfattningen att svenskhet är att vara blond och reserverad. Andra personer som Qaisar Mahmood mötte under researchen för boken framhöll att svenskar håller sig lite grann för sig själva och gillar fred och inte konflikter.

Qaisar Mahmoods bok.

– Berättelserna bygger alltid på en sorts förenkling, men det är fascinerande att svenskarnas nationella identitet är så väldigt stark. Många anser att vi har något som är unikt för oss och som färgat vår själ. Och det är inte unikt för Sverige, det gäller så gott som alla länder utom Israel och Pakistan som i stället grundar sina identiteter på religion. Men att berättelserna är konstruktioner och "hitte-på" betyder inte att vi inte behöver dem, säger Qaisar Mahmood.

Den norske professorn och socialantropologen Thomas Hylland Eriksen, som för övrigt är hedersdoktor vid Stockholms universitet, har sagt att "Det sista en fisk blir medveten om är vattnet". Qaisar Mahmood använder sig av det resonemanget för att förklara varför svenskar - åtminstone tidigare - inte viftat med flaggan lika intensivt som exempelvis norrmän.

– Sverige har i närtid inte varit hotat och utsatt för krig. Och samer, romer och finskspråkiga har effektivt tryckts tillbaka och assimilerats, säger Qaisar Mahmood.

Förut, när Sveriges befolkning var mera homogen, var det inte lika viktigt att definiera vad det där gemensamma var. Men i en värld av globalisering, där var sjätte invånare i Sverige - 1,5 miljoner människor - är född utomlands, uppstår allt oftare frågor om vad Sverige är och vill vara.

Författaren och krönikören Lena Andersson har precis som Qaisar Mahmood vuxit upp i Tensta. I en DN-kolumn (publicerad på nationaldagen för tre år sedan) som är ett slags kommentar till Mahmoods bok "Jakten på svenskheten" föreslår Andersson fem kriterier för "emotionell svenskhet":

1. Man tillägnar sig referenser till sådant som är i omlopp i det svenska offentliga samtalet och vardagslivet, även bakåt i tiden.

2. Sveriges territorium upplevs som minst lika mycket hemma som någon annan plats.

3. Man talar eller förstår svenska.

4. Man vill vara svensk.

5. Man signalerar ovanstående till omvärlden.

Slutklämmen i Lena Anderssons kolumn i DN är: "Alltså: man föds inte till svensk. Man blir det. Om man vill".

Qaisar Mahmood ser stora utmaningar för svenskarnas nationella identitet om den också ska omfamna invånare som har rötter i andra delar av världen, något som han också utvecklade i lördagens "Konflikt" i P1, där Jörgen Huitfeldt ledde ett mycket intressant temaprogram om nationalismen i Europa.

– Nationalismen behöver bygga på något annat och något mer än att människor ser ungefär likadana ut. Att vi talar samma språk, bor på samma plätt och delar en samtid och en framtid kan vara komponenter i detta. En minsta gemensam nämnare är annars lagen: att vi alla som bor på den här plätten bestämmer oss för att underkasta oss de här lagarna och ställa upp på spelreglerna, säger Qaisar Mahmood.

På lördag tänker han alltså fira Sveriges nationaldag.

– Jag planerar att dra ihop lite vänner och ha picknick. Det är ett tillfälle att ses, göra nationaldagen till min och bejaka att man ska fira, förklarar Qaisar Mahmood.