Nattlägret vid Sveavägen. Tiggarna ska bort från lägret. Nu är allt de ska ta med sig packat. Foto: Randi Mossige-NorheimNattlägret vid Sveavägen. Tiggarna ska bort från lägret. Nu är allt de ska ta med sig packat. Foto: Randi Mossige-Norheim
Nattlägret vid Sveavägen. Tiggarna ska bort från lägret. Nu är allt de ska ta med sig packat. Foto: Randi Mossige-Norheim
ÖVERSVÄMNING. De boende i ett av lägren har varit vakna sedan klockan två på natten och försökt rädda sina saker. Men allt är blött. Foto: Randi Mossige-NorheimÖVERSVÄMNING. De boende i ett av lägren har varit vakna sedan klockan två på natten och försökt rädda sina saker. Men allt är blött. Foto: Randi Mossige-Norheim
ÖVERSVÄMNING. De boende i ett av lägren har varit vakna sedan klockan två på natten och försökt rädda sina saker. Men allt är blött. Foto: Randi Mossige-Norheim
Sovplatserna i lägret har pallats upp med björkstammar. På golvet i skjulen ligger en decimeter vatten. Foto: Randi Mossige-NorheimSovplatserna i lägret har pallats upp med björkstammar. På golvet i skjulen ligger en decimeter vatten. Foto: Randi Mossige-Norheim
Sovplatserna i lägret har pallats upp med björkstammar. På golvet i skjulen ligger en decimeter vatten. Foto: Randi Mossige-Norheim
TVÄTTAR SINA KLÄDER. En kvinna som sovit i tältlägret under natten tvättar sina kläder. Foto: Randi Mossige-NorheimTVÄTTAR SINA KLÄDER. En kvinna som sovit i tältlägret under natten tvättar sina kläder. Foto: Randi Mossige-Norheim
TVÄTTAR SINA KLÄDER. En kvinna som sovit i tältlägret under natten tvättar sina kläder. Foto: Randi Mossige-Norheim
Tiggarna får inte binda fast sina saker runt stolpar och träd. Det kallas olaga upplag. Foto: Randi Mossige-NorheimTiggarna får inte binda fast sina saker runt stolpar och träd. Det kallas olaga upplag. Foto: Randi Mossige-Norheim
Tiggarna får inte binda fast sina saker runt stolpar och träd. Det kallas olaga upplag. Foto: Randi Mossige-Norheim
Randi Mossige-Norheim, 50, är reporter på Sveriges Radio sedan 1988. Foto: Sveriges RadioRandi Mossige-Norheim, 50, är reporter på Sveriges Radio sedan 1988. Foto: Sveriges Radio
Randi Mossige-Norheim, 50, är reporter på Sveriges Radio sedan 1988. Foto: Sveriges Radio

Myndigheternas jakt på tiggarlägren

Publicerad

Tiggande romer bor i tältläger runtom i Stockholm. Det här har olika myndigheter i Stockholm försökt förhindra.

Men trots att myndigheterna satsat stora resurser de senaste månaderna på att få bort lägren, alltså vräka romerna och riva deras läger, så har ansträngningarna hittills bara lett till att romerna flyttat till nya platser där de byggt upp nya läger.

Sveriges Radios reporter Randi Mossige-Norheim har de senaste veckorna följt kampen mot de framväxande kåkstäderna.

Expressen publicerar i dag reportaget, som har sänts i programmet "Konflikt", i en kortad version. Lyssna på reportaget här.

Jag är i ett tältläger i södra Stockholm. Det är nästan mörkt och jag har lyst mig fram med mobilens ficklampa för att hitta hit. Omkring mig är raka stammar och mellan träden är tält, enkla skjul och presenningar. I halvmörkret ser jag hur lägret långsamt fylls. Folk kommer hem, efter att ha tiggt eller samlat pantburkar hela dagen.

Häromdagen satt det lappar på alla tälten om att de ska avhysas, som det heter på myndighetsspråk, en lapp på varje tält.

- Men varför måste vi flytta?, säger en av kvinnorna jag träffar. Varför flyttar de oss hela tiden? Kan vi inte bara få bo i lugn och ro.

- Vi kan bo var som helst, bara de inte flyttar oss, säger en annan kvinna jag pratar med.


Tjänstemän från stadsdelsförvaltningen har varit här på dagtid, men då var ingen i lägret hemma. I ett mail till polisen begär stadsdelen om hjälp med att identifiera dem som bor i lägret. Två dagar senare svarar polisen:

"Hej. I dag har vi varit där uppe och träffat på ett 20-tal personer. Samtliga personer blir ombedda att visa legitimation. Nedan har du id på dom. Det finns ca 21 tält uppställda i skogspartiet. Hör av er om något mer behövs."

Cristina, Nina, Emil, Silvia och femton personer till som bor i lägret hamnar sedan med sina för- och efternamn och id-nummer på den lista som stadsdelen lämnar till Kronofogden när man ansöker om avhysning.

Silvia och de andra som samlats runtomkring mig här i lägret har blivit vräkta många gånger nu.

- Först bodde jag i Högdalen, och sedan Skarpnäck, berättar en man som jag träffar.

- Två gånger blev jag avhyst från Skarpnäck, och så bodde jag i Flemingsberg. Där blev jag också avhyst. Och från Hökarängen har jag också blivit avhyst.

- Ja, och så från Helenelund också, det glömde jag, säger mannen. I Helenelund var det bäst. Varför kunde vi inte få bo kvar där?

Mannen som blivit avhyst sex gånger vet hur det går till. Först kommer polisen, oftast på kvällen. De ber att få se legitimationen, sedan fotograferar de den. Sedan dröjer det ett par veckor innan Kronofogden sätter upp lappar på tälten med en deadline och en namnlista på dem som ska vräkas.

Och sedan, sedan gäller det att flytta i god tid före det datumet, för den dagen avhysningen sker så töms lägret, då slänger myndigheterna allt och städar platsen.


Det är nästan helt mörkt nu här i skogen, jag ser inte längre tälten omkring mig. Några kvinnor har samlats runt mig; Juliana, Silvia och Manuela.

De vill förklara för mig att de egentligen inte vill vara här i Sverige, långt bort från sina barn.

- Det förstår du va, säger de till mig. Vi tjänar mellan trettio och åttio kronor per dag när vi tigger och vi skickar hem så mycket vi kan till våra barn, och även om det är lite så gör de pengarna skillnad.

- Pengarna vi tjänar här går till mat till våra barn i Rumänien. Det är därför vi kommer hit.

- Tror du inte att jag hellre skulle vilja sova bredvid mina barn?

Tältlägren är, som det står i myndigheternas papper "en olovlig bosättning på stadens mark". Bosättningen, står det också, "innebär betydande olägenheter för staden och för personer som bor och vistas i området". Dessutom kostar det mycket pengar att sanera marken efter det att lägren rivits, skriver en av kommunens jurister.

Några dagar senare rivs lägret där Silvia, Nina, Emil och de andra bodde, så de flyttar vidare till andra platser. Några flyttar till ett nytt läger, norr om staden, man måste ta pendeltåget dit. Andra bygger läger i skogspartier nära Farsta, Hökarängen och Bandhagen.

 

Polisen brukar regelbundet kontrollera tältlägren och dokumentera vilka som bor där. I ett PM som Farstapolisens upprättat om några av tältlägren, eller "bosättningar" som polisen kallar det, står det:

"Närpolisgruppen har under dagen kontrollerat tre stycken bosättningar". Ett av lägren beskriver man så här: "Bosättningen i sig består i vad som liknar en "huvudgata", med skjul/kojor byggda längs sidorna, dessa skjul/kojor är främst byggda av plank och presenningar. Från "huvudgatan" går det stigar ut mot sidorna där det finns ytterligare skjul/kojor i klungor. Vi kunde räkna till totalt 38 stycken skjul/kojor."

 

Det är söndag kväll och jag är i ett läger en bit utanför stan, det ligger intill ett tågspår, bredvid en parkering.

Stigen hit är lite lerig efter regnet, och kanske den inte skulle vara lika upptrampad om de som bor i lägret inte gick här varje dag. Det är presenningar uppspända mellan buskarna, och här och där är tält och enkla skjul. Sexton personer är i lägret den här kvällen.

Plötsligt lägger jag märke till en stor råtta några meter bort. Den verkar inte bry sig om oss, utan rotar lugnt vidare bland några bildäck.

- Om vi lämnar det stökigt så är det vårt eget fel att råttorna kommer, säger en kvinna. Om vi till exempel glömmer att lägga på ett grytlock så kommer råttorna direkt.

Besvärar de er?

- Nej, det är jättetrevliga råttor, säger kvinnan och skrattar.

När jag varit i lägret en stund börjar en polishelikopter kretsa ovanför våra huvuden. Polisflyget används då och då både för att hitta och för att dokumentera tältlägren.

- Polisen har flugit över de andra ställena jag bott på också, säger en av kvinnorna, de kommer jättenära med helikopter och filmar oss.

Tror ni att ni blir filmade nu?

- När de cirklar och kommer ner nära, då vet vi att de filmar oss, säger kvinnan.

Hos kommuner, stadsdelsförvaltningar, Kronofogden och polisen samlas all information om tältlägren. Klagomål från allmänheten. Fotografier tagna från helikopter. Namnlistor på dem som ska avhysas. Polisanmälningar på brotten de misstänks för, till exempel olaga camping, miljöbrott och nedskräpning. I en polisanmälan står det:

"Anmälare uppger att personer tältar i ett skogsområde. Det kan misstänkas vara rumäner./.../De boende slänger sopor i naturen samt går i skogen för sina toalettbesök. Anmälare som är hundägare har fått tvätta hunden flera gånger då denne rullat sig i avföring."

 

En annan dag och ett annat läger. Klockan är sex på morgonen, en morgon i oktober, och jag är mitt i stan, på Sveavägen. Den här morgonen ska polisen informera de tiggare som sover på trottoarerna och bredvid Pressbyrån vid Handelshögskolan, att de inte får sova där.

De ska också informeras om att de inte får binda fast sina grejer; madrasser, säckar och resväskor, runt stolparna och träden på Sveavägen.

Polisen Olle Jacobsson och hans kollegor väcker de som fortfarande sover.

 

När alla är väckta står det mellan tjugofem och trettio personer en liten bit från Handelshögskolans huvudingång. Under ett tak alldeles intill har ungefär tio personer sovit, på lastpallar och kartonger.

Tolken läser högt ur polisens informationslapp. Det är förbjudet att campa inne i stan, och det är förbjudet att förvara sina saker på en offentlig plats. Den som urinerar, utför andra behov eller skräpar ner kan dömas till böter, står det.

-Vad ska vi göra nu?, frågar en man som sovit här i natt.

-Nu ska de packa ihop sina saker och ta med sig det härifrån. Och det de inte kan ta med sig det kommer att kastas, säger polisen Olle Jacobsson till tolken som översätter.

- Finns det någon plats där vi kan bo lagligt?, säger mannen.

- Som polis kan man bara hänvisa till campingplatser och liknande, säger Olle Jacobsson.

 

Tomas Jonsson är en av dem som städar parkerna i Stockholm. Hans jobb har blivit annorlunda sedan tiggarna började bosätta sig i parker och på trottoarer, berättar han.

- Har de lämnat platsen så tar vi bort deras grejer och kastar de grejerna, för det är oftast skräp som de dragit ihop och madrasser och dylikt.

- Det har ju hänt att vi har tagit grejer och de kommer efter och skäller på oss och tycker att vi inte ska ta deras grejer. Då brukar vi förklara att det är vårt jobb att städa. Så nu har de börjat binda fast sina grejer i stolpar och så, för de vill ju behålla sina grejer.

Hur ser det ut när de binder fast grejerna?

- Ja, det ser väl ut som ett tivoli ungefär med grejer på lyktstolpar och grejer som är fastbundet. Det är väl inte så trevligt. Det är inte det vi vill ha i stadsbilden, grejer fastbundna i stolpar.

Jonas Elling, närpolischef i Vasastan i Stockholm, säger:

- När vi förklarar för dem som bosätter sig i parker och på trottoarer att man får inte tälta här, man får inte sova här, man får inte skräpa ner och sådana saker, och ni måste montera ner de sovplatser som är, så säger de att "vi har full förståelse för det, men kan du hänvisa oss till någon annan plats, finns det någon annanstans där vi kan få vara?"

- Situationen är tröstlös, säger Jonas Elling, vi bara föser runt de här människorna, men vi hjälper dem inte.

- Det behövs ju lite andra alternativ. Vi känner oss som fåraherdar som föser runt de här människorna runt hela city.

 

Jag är i ett annat läger, en annan morgon. Det har regnat hela natten, och lägret uppe i skogen har blivit översvämmat. Aurel har ringt till Sven Hovmöller från föreningen HEM, en av få svenskar som han har numret till.

- Help me, papa, säger Aurel när vi kommer.

Vi vadar genom vattnet, och Aurel tar min hand så jag inte ramlar. Inne i skjulen balanse rar deras sovplatser på avsågade björkstammar, och på det som förut var jordgolv är det bara vatten, minst en decimeter.

- Katastrof, säger en man inne i ett av skjulen.

- Allt är blött, säger en kvinna, allt vårt bagage.

Här i skjulen, uppe i ett skogsparti i slutet av en radhusgata, bor åtta personer. De har varit vakna sedan två i natt, och bara öst vatten och försökt rädda sina saker. Men allt är blött.

Några timmar senare ringer jag Aurel och frågar hur det går, men mina frågor gör honom rastlös, han har annat att tänka på.

- Kan du komma hit med spik, säger han. Fem centimeter ska de vara. Jag måste flytta lägret en bit. Och så behöver vi mat och vatten, kan du komma med det?

 

Det är hösten 2014 och de senaste veckorna har jag varit i lägret vid tågspåren där människorna samsas med råttor, och i lägret där i skogen, det lägret är rivet nu, och så hemma hos Aurel, där det är en decimeter vatten i skjulen där de ska sova, och så i lägret mitt i stan, vid Sveavägen, där det bott folk i fyra månader nu.

Vissa personer träffar jag igen, som Manuela, hon från lägret i skogen. Det är en månad sedan vi sågs, sedan dess har hon blivit avhyst fyra gånger.

- Bara i Bandhagen har vi blivit vräkta två gånger, berättar Manuela.

Vad hände sedan då?

- Ja, sedan flyttade vi till en annan skog och en annan plats, säger Manuela.

Hon orkar inte flytta fler gånger, så nu har hon och hennes man bytt strategi. De tänker att de lättare kan undgå upptäckt om det bara är de två, inga fler. Så nu är det bara hon och han i ett tält i en skog.

- Vi har nog med problem hemma i Rumänien, säger Manuela. Om myndigheterna bara kunde låta oss vara i fred och inte flytta oss fram och tillbaka hela tiden.

 

Randi Mossige-Norheim

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag