48 år efter talet har Martin Luther King blivit ett monument på the Mall, huggen i hoppets sten. Foto: Susan Walsh/AP
48 år efter talet har Martin Luther King blivit ett monument på the Mall, huggen i hoppets sten. Foto: Susan Walsh/AP

Martin Luther King skriver historia igen

Publicerad
Uppdaterad
NEW YORK. Martin Luther King är tillbaka vid the Mall i Washington DC.
Det var där han höll sitt berömda tal den 28 augusti 1963.
Talet om drömmen som skulle förändra USA.
Han är nu den förste svarte amerikanen som har ett eget monument där.
250 000 lyssnade på Martin Luther Kings berömda tal i Washington.Foto: AP
Det är mest amerikanska presidenter och forna krig som ihågkoms på den stora gröna ytan mitt i Washington DC, the Mall. Som krigen i Vietnam och Korea.
Landets förste president, George Washington, har sin väldiga obelisk, Thomas Jefferson står där i sin kolonnad och där sitter Abraham Lincoln i sitt neoklassicistiska tempel.
Det var där på trappen till Lincoln-monumentet som historien skrevs för exakt 48 år sedan i morgon. Tanken var att det nya minnesmärket skulle invigas officiellt då, men orkanen Irene har lett till att den ceremonin måste skjutas upp.
Men monumentet öppnades för allmänheten redan i veckan som gick. Martin Luther King står där, nio meter hög, med armarna i kors, uthuggen ur ett stycke granit. Skulpturen är gjord av konstnären Lei Yixin och inspirationen kom just från ett par rader ur talet som Martin Luther King höll den där augusti­dagen, ett av de mest berömda amerikanska tal som någon hållits. I have a dream - Jag har en dröm.
Där finns också raderna:
With this faith we will be able to hew out of the mountain of despair, a stone of hope.
Besökarna passerar just igenom det där förtvivlans berg och kommer fram till den hoppets sten, ur vilken Martin Luther King huggits ut. Den rörde många av de första besökarna till tårar.
Dudley Sims, en svart pensionerad UD-tjänsteman, var en av dem:
- Martin Luther King sa att en dag skulle folk inse vikten av det han gjorde. Drömmen har blivit verklighet. Detta är kulmen på en dröm jag själv aldrig trodde jag skulle få uppleva i mitt liv.
President Barack Obama kommer att delta när monumentet officiellt invigs. Obama - USA:s första svarta president - förkroppsligar ju på många sätt Martin Luther Kings dröm.
- Detta är otroligt viktigt, för det var inte alltför länge sedan som Dr King var här vid Lincoln monumentet och kämpade för jämlikhet, säger en annan besökare Kwanzaa Nivens, 36.
- Detta är överväldigande, så överväldigande.
Kwanzaa Nivens var inte ens född när Martin Luther King höll sitt tal. Det var däremot Courtland Cox, i dag 70 år.
- Det var en annan tid då, minns han.
I det Washington där han bodde kunde svarta inte prova kläder i butikerna i centrum. Det fanns inga svarta busschaufförer. Han var 22 år då och aktiv i South christian leadership council, den medborgarrättsrörelse som skapades 1957 och som Martin Luther King ledde.

Det var SCLC som organiserade det som officiellt kallades Marschen till Washington för jobb och frihet. Det var den som ägde rum den 28 augusti 1963, med tio olika talare inbokade.
Nervositeten var stor. SCLC hade genomfört många aktioner och bojkotter tidigare, men inget som detta. Allt skedde mot bakgrund av polisens våldsamma attack tidigare under våren i Birmingham, Alabama där hundar och vattenkanoner satts in.
Och minns att detta är året innan den amerikanska kongressen antar medborgarrättsakten 1964 och rösträttsakten 1965, de två stora lagreformer som slutligen gjorde slut på rasåtskillnadspolitiken i USA. Minns att cirka 3 400 svarta blivit lynchade under de tidigare 80 åren.
Även president John F Kennedy ville från början att marschen skulle ställas in. Han fruktade oroligheter och bakslag för medborgarrättsrörelsen.
Ingen visste vad som skulle hända. Inte ens mannen som arrangerat marschen, Bayard Rustin, hade en aning på morgonen den 28 augusti hur många som skulle komma. Han besökte the Mall tidigt på morgonen, vände sig till Courtland Cox och frågade:
- Tror du att det kommer någon på den här marschen.
Nå, det gjorde de. De kom med tåg. De kom i bussar. De kom till fots. De kom i mängder som Washington DC då aldrig sett under stadens historia. 250 000 tros ha tagit sig till Washington för att delta. Många av dem svarta förstås, men där fanns alla de hudfärger i folkmassan.
Mazaline Baird var då en 40-årig lärarinna och hon var en av dem som gick ner till the Mall.
- Det jag minns är just känslan av att bara gå där tillsammans med tusentals personer på avenyerna. Känslan av enighet. Det var svarta och det var vita.
- Det var en otrolig upplevelse.
Och fruktan kom på skam. Det bröt inte ut några kravaller denna dag. Inget bråk. Det var bara en väldig folkmassa runt bassängen framför Lincoln-­monumentet.
- Jag minns hur otroligt värdigt allting var, minns Wade Henderson, en av arrangörerna.
- Det kändes rätt tidigt att stämningen var fantastisk. Då insåg jag att detta inte bara var stort, det var bra också.

Marschen startade klockan elva på förmiddagen och talen skulle hållas på eftermiddagen. Talarna och VIP-gästerna minglade kring Lincoln-monumentet.
Harry Belafonte var där, liksom Sammy Davis Jr. Josephine Baker, den svarta amerikanska artisten som varit en gigant i Paris på 1920-talet, var en av de tio talarna.
Men det rådde ingen tvekan om vem alla väntade på. Han som skulle tala sist. Martin Luther King. Clarence Jones har skrivit en bok om talet som komma skulle. Han var själv där och såg det:
- Tystnad rådde. Man kunde ha hört en knappnål falla. Och det var nästan elektriskt när Philip Randolph med sin djupa stämma sa: Bröder och systrar, mina damer och herrar, nu kommer ögonblicket vi alla väntat på.
Talet skulle bli 17 minuter långt. Martin Luther King inledde med en ekonomisk liknelse. Att de svarta på sätt och vis kommit till Washington för att lösa in en check som de för länge sedan borde fått betalt för.
Det var först mot slutet han kom in på drömtemat som blivit så berömt. Det var delvis improviserat och gospelsångerskan Mahalia Jackson har fått en del av äran för det.
Hon var där och hon skrek:
- Berätta för dem om drömmen, Martin!
Martin Luther King hade i ett tal i Detroit i juni samma år varit inne på samma tema. Så han fortsatte med sin pastorstämma:
- Jag har en dröm! Så jag säger er, mina vänner, att jag trots dagens och morgondagens svårigheter har en dröm.
- Det är en dröm med djupa rötter i den amerikanska drömmen om att denna nation en dag kommer att resa sig och leva ut den innersta meningen i denna övertygelse vi håller för självklar: att alla människor är skapade med samma värde.
Han skulle upprepa det där "jag har en dröm" fler gånger till. Som drömmen om att hans fyra små barn en dag skall leva i en nation, där de inte bedöms efter färgen på sin hud utan efter måttet på sin karaktär.

- Han lade ner texten och tittade ut över de 250 000 åskådarna och blev som förvandlad, säger Clarence Jones. Jag hade aldrig sett honom sådan förr.
Bob Adelman var där och fotograferade för medborgarrättsrörelsen. När Martin Luther King talade började han röra sig närmare honom, för han kände att något stort höll på att hända.
- Jag minns hur jag tänkte när han sa "äntligen fria, äntligen fria" att världen hade förändrats.
Det hade den. Marschen till Washington som från början var tänkt som en mer aggressiv protest mot maktens boning hade förvandlats till något annat. Den blev en enorm framgång för medborgarrättsrörelsen och placerade kampen för de svartas rättigheter högt, högt på den politiska agendan.
Martin Luther King själv fick Nobels fredspris året efter, den yngsta som fått det. Han mördades fem år efter talet på ett motell i Memphis.
Men då hade hans arbete redan säkrat honom en plats i historien som en av de största icke-våldskämparna världen upplevt. En person som har gator och torg uppkallad efter sig över bokstavligen hela världen.
- Martin Luther King är en hjälte inte bara för amerikaner, utan för hela världen. Han jagade den dröm som alla världens folk har.
Orden är skulptören Lei Yixins. Han som högg Martin Luther King ur graniten. Han är från Changsha, Kina.
Drömmen lever där också.
Källor: Washington Post, USA Today

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag